200602

Undervisning av Tage Johansson

Det finns inget innehåll i evangelierna och breven som ges så stort utrymme som just Jesu andra tillkommelse. Det handlar om en evakueringsplan som Gud har för sitt folk i en svår och trängd tid, med stora världshändelser som är förknippade med församlingens uppryckande. Den stora och allvarliga frågan för dig och mig är, om vi är redo när detta sker, en tid och stund som endast Fadern i himmelen vet.Genom liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25:1-13 ger Jesus klarhet i frågan om vem som är redo och vem som inte är redo. I skriften uppmanas vi gång på gång att vi skall vara vakande och bedjande, så att vi är redo när han kommer.Vi kan se att denna liknelse om de tio jungfrurna sammanhänger med det som står före och efter, d.v.s. Matt 24:44-51 och Matt 25:14-30. I det sammanhang som kommer före handlar det om vårt förhållande till våra medtjänare, i det andra vår relation till brudgummen, och det tredje vår relation till vårt förvaltarskap.
I den här undervisningen som Jesus ger oss om de tio jungfrurna, skall vi stanna inför några ting och uttryck som kan bli till en avgörande lärdom för oss som lever just i den tid som det här bibelsammanhanget handlar om. Den inledande meningen börjar med “Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur gingo ut för att möta sin brudgum.”Jesus vill med den här liknelsen ge oss insikt. För den som saknar insikt saknar också förstånd. Genom undervisningen i Guds ord får vi andligt förstånd och får veta vad som är Guds vilja. I Ef. 5:17 skriver Paulus att vi inte skall vara oförståndiga, utan förstå vad som är Herrens vilja. I liknelsen talas det just om vad det innebär att vara oförståndig och förståndig, som också är själva kärnan i detta bibelsammanhang.Det varnande väckelsebudskapet i liknelsen är att inte likna de oförståndiga, som inte tog med sig olja och kärl tillsammans med lampan. I en bibelöversättning står det tanklösa istället för oförståndiga. De var inte förutseende, deras uppfattning var att det räckte med att ha olja i lampan. De blev offer för lättjefullhet; och lättjefulla kristna når aldrig fram till målet. För de oförståndiga slutade det med en stängd dörr till bröllopssalen.
Då kärlet var det som var avgörande för jungfrurna, är det viktigt att veta vad det åskådliggör i denna liknelse. Jag tror att kärlet är det yttre förhållandet i våra liv, precis som kärlet är ett yttre ting för oljans skull. Ändamålet för ett kärl är ju att något skall kunna rymmas rädi. Att äga ett kärl är att ha ett rätt förhållningssätt i våra liv till ting som skapar förutsättningar för ett ständigt tillflöde för Andens olja. Vi skall ha både kärl och olja. Det handlar alltså om vårt förhållande till vårt böneliv, vårt umgänge med ordet, vår själavinnargärning och vapenrustning, enligt Ef. 6:10-18. Där står det i vers 18:- Gören detta under ständig åkallan och bön, så att ni alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken under ständig bön…De gjorde inte som Maria, som utvalde den goda delen. Jesus säger i Matt 7:24 att den som inte bara hör, men gör, är lik en förståndig man… Man kan också tänka sig att de oförståndiga upplevde det som obekvämt och ansträngande att ta med sig kärl. De ville göra vandringen lättare, lite behagligare och bekvämare. Petrus uppmanar oss att vi istället skall vara noggrann med vår vandring, att vinnlägga oss om att göra vår kallelse och utkorelse fast, med tanke på vårt inträde i Frälsarens rike.
Till sist en annan sida om oljans betydelse i denna liknelse. Andens olja är nödvändig av flera skäl. Anden gör det möjligt att ha en levande kontakt med vår brudgum. Att vi kan lära känna honom och han kan känna oss. Så att det inte blir för oss som för de oförståndiga jungfrurna. “Jag känner eder icke…” Vi behöver den värme och det ljus som oljan ger oss. Jesus talar ju om kärleken som skall kallna hos de flesta, men att den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst. (Matt 24:11-12, 1 Tess 3:12-13)Midnattstiden är inne! Må vi vara redo att få gå in med honom i bröllopssalen. Maranata! Amen, kom Herre Jesus!

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.

Analys av Stig Andreasson

I en bok på drygt 100 små sidor med titeln ”Tag och ät” har Ulf Ekman nedtecknat sin syn på nattvarden. Målet tycks vara att överbevisa läsaren om Jesu ”realpresens” (verkliga närvaro) i nattvardselementen. Bevisen försöker Ekman hämta både från Bibeln, kyrkofäderna och historien i övrigt. I magasinet ”Keryx” som utges av Livets Ord har han också skrivit en artikel om ”Sakramental teologi och väckelsekristendom” där han ger uttryck för samma tankar som i boken. Enligt min mening innehåller dessa utläggningar flera mycket bristfälliga förklaringar och leder dessutom till ett antal förhastade slutsatser. Ekmans tolkning både av Bibeln och historien är ofta starkt tendentiös. Många frågor förblir obesvarade. Här följer ett litet axplock av de frågor som uppstår då man tar del av Ekmans teologiska repertoar.
Vilka kyrkor är historiska?Enligt Världen idag har Ulf Ekmans teologi förändrats på grund av inflytande från de historiska kyrkorna. Då frågar man sig givetvis vilka dessa kyrkor är. En biskop förklarade nyligen att han skiljde på ”historiska kyrkor” och ”moderna kyrkor.” I den förstnämnda kategorin placerar man då vanligen den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan samt säkert också den lutherska. De har alla en lång historia. Men en historia som inte bara är uppbygglig!För omkring tusen år sedan skedde brytningen mellan den västliga och den östliga officiella kyrkan. Påven bannlyste då den östlige patriarken som svarade med att bannlysa påven och beteckna romersk kristendom som barbarisk och kättersk. Det kallar vi ”den stora schismen.” Sedan dess har i varje fall påvekyrkan ökat sitt antal av dogmer och läror så mycket att dess ansikte blivit åtskilligt förändrat. Den ortodoxa kyrkan är i stort sett densamma som för tusen år sedan. Anglikanerna befinner sig alltjämt någonstans mitt emellan protestantismen och Rom. Den lutherska kyrkans historia innehåller återupptäckten av bibliska sanningar men tyvärr också antisemitism och förföljelse av oliktänkande. Vad som är gemensamt för alla dessa s.k. ”historiska kyrkor” är att de lägger väldigt stor vikt på sakramenten. De är till sin natur mer eller mindre sakramentalistiska.Vilka är de de moderna kyrkorna? Jo, det måste då vara våra nutida frikyrkosamfund och väckelserörelser som i vår del av världen är relativt unga. Men stopp ett tag! Har inte just den typen av församlingar och rörelser gång på gång sett dagens ljus i olika länder under hela historien? Är våra dagars friförsamlingar historielösa? Har inte också vi en historia? Är det ingen som har läst professor Gunnar Westins fantastiska bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna? Eller Broadbents monumentala verk som i fransk översättning fick den långa men talande titeln: Den trogna församlingens smärtfulla pilgrimsvandring genom tiderna. I de böckerna får man veta att kristna friförsamlingar alltid har existerat och att de ofta varit förföljda av de officiella kyrkorna. Men jag har ännu en fråga. Var inte den första församlingen i Jerusalem en typisk friförsamling? Givetvis var den det. Den liknade varken en luthersk statskyrka, en ortodox ikonkyrka eller en romersk påvekyrka. Därmed står det klart att den kristna friförsamlingen har en mycket äldre historia än de kyrkor som av någon outgrundlig orsak idag har ensamrätt till epitetet ”historiska”. Någon gång använder Ekman faktiskt uttrycket i singularis, ”den historiska kyrkan.” Vad han lägger in i det begreppet förklarar han inte.Men han varnar för att förkasta vad Gud har gjort i historien. Men vad är det då som är så farligt att förkasta? Är det den katolska, ortodoxa och protestantiska sakramentalismen? Ekman säger inte detta rent ut. Men helhetsintrycket av hans utläggning pekar faktiskt i den riktningen. Många vill nog hellre understryka att det andliga arv som den bibeltrogna kristenheten absolut måste ta vara på och aldrig tappa bort är av en helt annan karaktär. Det är gångna generationers modiga kamp för trosfrihet och sann väckelsefromhet.
Vad betyder ordet sakrament?Ekman förklarar att det är ett gammalt latinskt ord som egentligen betyder ”ed” eller ”löfte”, vilket naturligtvis är rätt och riktigt men trots allt en något ofullständig förklaring i en avhandling om nattvarden. I olika katolska skrifter kan man läsa att kyrkofäderna utvidgade betydelsen av ordet ”sakrament” till att betyda detsamma som ”mysterium” (mysterion på grekiska). Den ortodoxa kyrkan använder helt naturligt hellre det grekiska språket än det latinska. Den utger sig därför som förvaltare av ”mysterierna”, medan påvekyrkan säger sig förvalta ”sakramenten”. Båda dessa sakramentala kyrkor blir därför säten för en slags mysteriereligion där frälsningen förmedlas genom olika slags ritualer. Ekman säger:-Ett trosmysterium är något som är bortom vårt begränsade förstånd och som behöver uppenbaras för oss genom Anden och tas emot i tro.Det är faktiskt en bra definition, men den blir missvisande då den tillämpas på nattvarden. Det nytestamentliga ordet ”mysterion” används nämligen aldrig med avseende på varken dop eller nattvard. Det finns egentligen inte någon sakramental teologi (mysterieteologi) i Nya testamentet. Det finns instiftelser, heliga handlingar och olika medel till hjälp och uppbyggelse. Men inga mystiska kulthandlingar.
Kan nattvarden jämförasmed inkarnationen?Enligt Ekman kan den faktiskt det. Han skriver:-Att Jesus Kristus, den andra personen i Treenigheten, inkarnerades och blev en verklig fysisk människa innebar att Gud förenar sig med, välsignar och verkar genom den fysiska skapelsen. När Jesus instiftar sakramenten gör han samma sak. Han låter sin nåd flöda genom fysiska, skapade ting. - Gud var reellt närvarande i Jesus och genom Jesus. Det är detta man i teologiska termer kallar för sakramental närvaro och inkarnationen är det stora exemplet på detta.Dessa tankar har tydligt släktskap med modern katolsk förkunnelse som numera packar in sin extrema sakramentalism i ett filosofiskt och ibland nästan lyriskt språk, där när sagt allting plötsligt blir ”sakramentalt”. Är det möjligen så att den gamla sakramentalismens tydliga släktskap med magi måste döljas av ett religionsfilosofiskt resonemang för att passa den moderna människan? Man säger exempelvis att ”naturen är underbart sakramental i sin mångfald och rikedom.” Och den katolske biskopen Anders Arborelius har presterat följande aktstycke:-Först finns den allmänna sakramentaliteten i skapelsen, sedan genom inkarnationen. Kyrkan är den förblivande inkarnationen. Detta utkristalliserar sig i de sju huvudmomenten, de klassiska sakramenten.Skapelsen, inkarnationen, kyrkan med dess olika ritualer - allt blir sakramentalt i denna s.k. ”sakramentala teologi.” Det hela blir faktiskt en form av språkförbistring. En helt vanlig ordbok upplyser oss om att adjektivet ”sakramental” hänvisar till något som har med sakramenten att göra. De är två hos protestanterna och sju hos katolikerna. Hur kan någon då påstå att Guds närvaro i Kristus var sakramental! Behåller vi ordens vanliga mening blir ett sådant påstående totalt inadekvat. Att Gud verkligen var närvarande i den jordiske Kristus hör till det fundamentala i den kristna tron. Jesus sade ju själv:”Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Den levande personen Jesus Kristus kunde genom sin undervisning och sina undergärningar på ett helt speciellt sätt uppenbra Guds närvaro. Men hur kan någon tänka att Herren gjorde samma sak då han instiftade nattvarden som då han själv steg ned till oss i människogestalt? Oavsett vilken nattvardsuppfattning vi har kan vi väl knappast tänka oss att Gud kan vara närvarande i rent materiella ting, såsom bröd och vin, på samma sätt som Han var närvarande i den levande gudamänniskan Jesus Kristus. Inkarnationen kan inte jämföras med någon av de kyrkliga handlingar som man idag kallar ”sakrament”.
Men som biskop Arborelius själv säger så betraktar den katolska kyrkan sig själv som en förblivande inkarnation av Kristus. Ulf Ekman och den katolske biskopen tycks vara rörande eniga om detta. Ekman gisslar nämligen ”dem som inte har någon förståelse för Jesus inkarnerad och ständigt närvarande i sin kropp, Kyrkan.” Ekman har möjligen större ekumenisk bredd på begreppet ”kyrka” än Arborelius. Men båda tar fel och använder fel uttryck. I Nya testamentet gäller ”inkarnationen” uteslutande den stora och fantastiska händelsen då Gud i Kristus kom till oss i människogestalt för att bli vår Förlossare. Naturligvis tror vi att Han genom sin Ande är närvarande i sin församling på jorden. Men den närvaron är inte en ny inkarnation och den är heller inte ”sakramental”, dvs. bunden och begränsad till speciella gudstjänstformer.
Symboliskt eller bokstavligt ?Ekman använder uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande. Någon egentlig definition av uttrycket ger emellertid inte Ekman. Han nöjer sig med att framställa det som ett mysterium. Och han anser sin tolkning så självklar att han inte behöver argumentera nämnvärt för den. Han menar att det räcker med en helt bokstavlig uppfattning av Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.” Ja, enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt. Först på 1500-talet och senare under upplysningstiden på 1700-talet började man ifrågasätta den bokstavliga betydelsen av nattvardens instiftelseord. De som inte är bokstavstroende förpassas av Ekman då till den kategori som förnekar det övernaturliga.Alla kristna är nog överens om att Jesus menade vad han sade och sade vad han menade. Men precis som Jesus ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, så händer det vid andra tillfällen att han brukar bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om Jesus menade vad han sade men om vi alltid rätt förstår vad han menade. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Jesus efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv.” (Joh. 6:54), då var det många som missförstod hans ord. Det menar jag faktiskt att Ulf Ekman också gör, för han tillämpar de orden på nattvarden. Detta förefaller mig orimligt av flera orsaker. För det första uttalade Jesus de orden långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan visste heller vid den tidpunkten att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv…” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Då bör botbänken, samtalsrummet och förbönen efter väckelsemötet omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få liv. Men det finns kanske ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesus-ord. Det finns bibelord som talar om feta och märgfulla rätter men som avser andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Jesus vill själv vara vårt liv och hans närvaro mat för vår själ. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.
Förtjänar pietismenatt svartmålas?Enligt Ekman var naturligtvis det stora felet med pietisterna att de inte lade tillräckligt stor vikt vid sakramenten. Men efter min mening tecknar Ekman en grov karikatyr av pietismen:.Vårt pietistiska väckelsetänkande har ofta haft en avoghet och misstänksamhet emot allt yttre. Väckelse är enbart Andens verkan på hjärtat med prioritering av det inre livets odlande och möjligen evangelisation. När detta renodlas och påverkas av rationalistisk filosofi blir väckelsen antisakramental. - Misstänksamheten emot allt fysiskt i pietistiska kretsar har gjort mycken skada. Man vill inte dra någon som helst gräns mellan det heliga och det profana och menar på ett falskt sätt att inga ordningar behövs och att den troende är fri till i princip vad som helst, både i gudstjänstliv och moral. Så tappas fullständigt förståelsen av det heliga.Var Ekman har hämtat denna ”skräckbild” av den pietistiska väckelsen har jag ingen aning om. Alla väckelser har givetvis haft sina brister eftersom Gud alltid har brukat mänskliga redskap. Pietismen är inget undantag. Men Ekmans beskrivning av pietismen stämmer varken med vederhäftiga historieböcker eller trovärdiga kristna ledares uttalanden. Pietismen uppstod i en tid, då vanefromhet och död formalism var rådande. Behovet var då knappast en sakramental väckelse, för många gick till kyrkorna och tog del i sakramenten. Men det andliga livet flämtade svagt. Kristus hade många anhängare men få efterföljare, som någon uttryckte det. I sin bok understryker Ekman ”nattvardens förmåga att kunna förmedla andligt liv.” Att han då kommer på kollisionskurs med pietismen är inte så underligt. Pietismen föddes ju därför att varken renlärigheten eller sakramentsförvaltningen i den tidens kyrka hade förmedlat särskilt mycket andligt liv. Den hemgångne norske teologen Carl Fr. Wislöff ställde en gång frågan: ”Har pietismen något att ge oss idag?” På den frågan svarade han med att räkna upp en rad signaler som pietisterna själva sände ut och som vi verkligen behöver idag. Vi sammanfattar dem helt kort. Låt Guds Ord rikligen bo ibland er! Låt det allmänna prästadömet komma i funktion! Kämpa för den sanna tron i kärlek! Ta vara på det kristna broderskapet! Wislöff understryker också att vi behöver pietismens förkunnelse om den nya födelsens nödvändighet och om försakelsens plats i det kristna livet. Ulf Ekman skriver märkligt nog att pietismen fört till att man ”fullständigt tappat förståelsen av det heliga.” Det är ett i högsta grad märkligt uttalande eftersom pietismen egentligen var en helgelseväckelse. Wislöff säger att vi idag har hamnat i en ”nöjeskristendom” utan verklig sälta. Till det yttre skiljer sig en stor del av den kristna ungdomen föga från världens lättsinniga ungdom. Därför behöver vi en sund pietism som för till frälsning från världsligheten, både i sinnet och till det yttre, säger han.Nej, pietismen förtjänar inte att svartmålas. Wikipedia, den fria encyklopedin, säger exempelvis att vårt grannland Norge inte blev verkligt protestantiskt förrän det blev pietistiskt. Norges store folkväckare, Hans Nielsen Hauge, nämns också i det sammanhanget. Ekman kan ha rätt i att vissa grenar av pietismen, både i gången tid och i nyare tid, varit avgjort antisakramentala. Men att det skulle bero på inflytande från rationalistisk filosofi betvivlar jag. Det är verkligen en förhastad slutsats. Blir det en stor framtida nattvardsväckelse?I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre, att:-få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, om det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant. - Vi kommer inom en snar framtid att se skaror av människor som flockas till nattvardsgudstjänsterna.På ett annat ställe säger han:-…det finns mycket att hämta och lära av dem som vårdat denna gåva (nattvarden) i århundraden.Detta är väl ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens! Men vilket sammelsurium! Låt mig bara påpeka ett par saker. Då vi sätter oss in i den katolska kyrkans lära om nattvarden upptäcker vi genast att den är totalt oförenlig med en protestantisk och evangelikal uppfattning. Och vad värre är, den är helt oförenlig med Bibelns grundläggande undervisning. Olika protestantiska och evangeliska samfund uppvisar vissa olikheter i sin syn på nattvarden. Men ingen kan godta den katolska dogmatiken. I påvekyrkan är nattvarden eller mässan som den kallas, nämligen en förnyelse av Kristi försoningsoffer. Genom prästens händer offras Kristus på nytt på kyrkans altare, fast på ett oblodigt sätt. Att nutida katolska teologer försöker byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” m.fl. ändrar ingenting. Den kastolska mässan är en offergudstjänst. Även sentida påvar har tydligt sagt att prästen förnyar Jesu offer på korset. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Det är möjligt att Ulf Ekman själv kan godta den uppfattningen. I en predikan för några år sedan sade han nämligen:-Ordet åstadkommer lika mycket när en troende utsäger det som när Gud säger det. Du är Guds medskapare. Du talar och skapar med dina ord.Oavsett hur det är med den saken, så kan inga bibeltroende kristna, antingen de kallar sig protestanter, evangelikala eller karismatiker skriva under på den katolska mässoffersläran. Guds Ord säger ju tydligt att Jesus har gett sitt liv på korset en gång för alla.Om Ekman tänker på den katolska kyrkan då han säger att vi har mycket att lära av dem som förvaltat nattvardens gåva i århundraden, blir hans historieskrivning direkt missvisande. Påvekyrkan har gjort allt annat än att vårda den urkristna nattvardssynen. Det är först på 300-talet som vi har de första vittnesbörden om att nattvarden börjar betraktas som ett upprepande av korsoffret. Omkring år 850 omtalas för första gången den s.k. ”transsubstantiationsläran”, alltså vinets och brödets bokstavliga förvandling till Jesu lekamen och blod. Den läran blir dogm först år 1215. Om det aldrig funnits några andra uppfattningar om den saken hade en sådan dogmatisering varit överflödig. På ett kyrkomöte år 1416 bestäms att de troende får nöja sig med brödet då de deltar i mässan. Vinet i kalken förbehålls den officierande prästen. Denna förändring är speciellt underlig eftersom kyrkan lär att man måste både äta Kristi lekamen och dricka hans blod för att få liv. Från och med den tiden får de trogna bara ”en halv kommunion” så att säga. Numera har jag dock sett att katolska nattvardsgäster får lov att doppa sitt bröd i vinbägaren då de går till altaret.Om det blir som Ekman hoppas att vår tids sökare inte kommer att bry sig om från vilka källor man hämtar synen på nattvarden, kan resultatet bara bli ett. Då får vi tidernas största förvirring. Den kan i sin tur bara växa och frodas i okunnighetens och ytlighetens jord. Om Ekmans budskap om nattvarden huvudsakligen möter bifall och entusiasm visar det att denna okunnighet och ytlighet redan är starkt förhärskande i vårt land.

I mitten av mars fick tidningen Midnattsropet tag på ett förhandsexemplar av boken Tag och ät av Ulf Ekman. Efter att ha tagit del av budskapet, beslutade vi att göra en traktat, med rubriken: Varning! Fädernas råmärken flyttas! Denna traktat tog vi med oss till Uppsala, och delade ut vid Livets Ord i samband med en gudstjänst. Predikant vid detta möte var Robert Ekh, och temat som han valt för denna dag, som enligt kyrkoåret är Jungfru Marie bebådelsedag, var Maria, vår förebild.Ekh pekade på jungfru Maria som vår förebild i tjänande, ödmjukhet och gudsfruktan - en tanke som kan vara nog så riktig. Men så småningom gick det hela över till att handla om att Maria är trons moder, och vår moder! Och allt detta på en tydligt viktig symbolisk dag.I slutet av mötet, efter att man bedit Gud om att få bli mer lik Maria, tog Ekh fram en kartong, och plockade fram två skulpturer. ”Vem kan det här vara?” frågade han, och fortsatte:-Här är mamma Maria och Jesuspojken. Går för att hämta vatten. Det här är gediget, riktigt konsthantverk. De här är tillverkade… vi köper de här från ett kloster utanför Jerusalem i Israel. Och jag vet en sak som de gör på det klostret. Vet du vad de gör? De ber för dig. De lever ständigt inför Herrens ansikte…Ekh fortsatte:-Då tycker jag inte att du ska tänka: Ja men, Maria, det kan jag väl inte ha hemma? Tror du jag är katolik, va?Nä, det tror jag inte. Men visst kan man ha det. Lika väl som du köper en skulptur av Herta Hillfon…Och så avslutades mötet med den översteprästerliga välsignelsen.Att Robert Ekh agerade som om detta inte hade någonting att göra med katolsk helgondyrkan blir bara absurdt. Helt tydligt är detta ett ställningstagande mot den kamp som väckelsens fäder fört - och för katolsk svartkonst.Om inget annat sätter en varningsklocka i ringning, så borde väl skulpturer tillverkade i kloster göra det? Och om det viktigaste Robert Ekh vet att säga om klosterväsendet är att munkarna och nunnorna ber - och att de ”lever ständigt inför Herrens ansikte” - då är det ett fattigdomsbevis.Jag säger det än en gång: Det hela ligger mellan naiv ansvarslöshet och förräderi. Och om vi ser de tydliga steg i ett återtåg till katolskt mörker som Ekman presenterar i sin bok som analyserats i föregående artikel, så kan man inte se annat än ett mönster. Församlingen ska sakta men säkert föras in i ett katolskt tänkande. Först genom att de som protesterar idiotförklaras. Sedan genom att de tvivlande förförs. Och till slut genom att lärorna presenteras i sitt klara ljus.
Utanför Livets Ords lokaler var förvirringen och okunnigheten stor. Många som vi talade med verkade makabert dåligt införstådda med vad som skedde på plattformen och i de nya böckerna. Självklart har vi som Guds folk ett ansvar för våra kristna bröder, precis som för ofrälsta människor, att varna för det som för människor vill.