200604

Jan Egil Hafsahl intervjuar Robin och Lena Widén

Lena: Vår äldsta flicka är 22 år och den minsta är fem. Hon ska ju börja nästa år, då har vi haft hemundervisning för allihopa. Jan Egil; Har du ångrat? Svara ärligt. Lena: Oh nej, det har jag inte. Jan Egil: Det har du inte. Är det för att du tycker att du måste svara så, eller kommer det från hjärtat? Lena: Det kommer absolut från hjärtat. Jan Egil: Om du fått chansen, skulle du börja om igen? Lena: Absolut. Helst mycket bättre! Jan Egil: Robin, vad tycker du har varit det bästa med hemundervisningen? Robin: Det bästa med hemundervisningen har ju varit församlingsgemenskapen och syskongemenskapen. Jag tackar Gud för församlingen. Jag tackar Gud för yngre, jag tackar Gud för äldre. Jag tackar Gud för ämbetena, lärare, jag tackar Gud för profeter, för apostlar, för evangelister. Jag tackar Gud för systrar, jag tackar Gud för mödrar. Jag tackar Gud för allesammans, just detta att vi får ha denna undervisningsform, att både lära och ge. Jag tackar Gud för varje dag, för varje år. Herren har lett genom åren och ska vara med i fortsättningen. Nu växer en ny generation upp och de i sin tur får bli profeter, herdar, evangelister, apostlar. Alla får komma in i sin tjänst på ett fullödigt sätt som Herren vill. Man får lära sig troheten först till Jesus, troheten inför honom som har kallat. Hur än vardagen ser ut, får man lämna det åt Honom. Man får vara trogen och stilla, så leder Gud steg för steg. Det är värt varje kamp!

Appell av Gertrud Johansson med tema Barnen och skolan

Vi har hållit på med hemundervisning i vår familj sen 1980, och jag har ett läsår kvar för mitt yngsta barn.Här i församlingen har vi haft några familjer som har haft hemundervisning och för ordningens skull har vi haft dem inskrivna på en skola som har skött om att testa barnen. Vi har haft tillgång till skolhälsovård. Det har varit godkänt och vi har kunnat bedriva vår hemundervisning.Förra läsåret på höstterminen kom rektorn och biträdande rektor från den skolan och besökte oss. Vi satt ner och samtalade och vi fick visa upp de läromedel vi skulle använda och redovisa hur vårt schema såg ut och hur vi skulle lägga upp undervisningen.De åkte hem igen och så fick vi ett besked så småningom att vi var tillåtna att fortsätta hemundervisningen läsåret ut. I det brevet angavs vissa punkter som man kritiserade litet och det som man tyckte var väldigt allvarligt var att vi saknade laborations-sal för kemi och fysik.Man menade också att våra barn hade dålig social träning. Man menar att de träffar bara barn här i församlingen. De beslöt i det att den sociala träningen skulle ordnas så att våra barn skulle få vara med när de i den skolan hade sina idrottsdagar. Något sådant hörde vi aldrig av sen. Det blev inget mer med den sociala träningen…Under fjolåret kom till några föräldrars kännedom ett PM från utbildningsförvaltningen och den skola vi haft ville inte längre befatta sig med några barn som hade hemundervisning. PM:et innehåller en hel del påståenden som inte alls stämmer, man märker att de som skrivit det inte alls lagt sig vinn om att undersöka förhållandena.Oavsett vad myndigheterna här nu gör så har inte vi tänkt att backa. Vi fortsätter naturligtvis med vår hemundervisning, därför att den fyller alla lagens krav. Vi har löst det här med laborationer genom att vi åker till Pilgrimsfolket i Norge och gör våra laborationer där och vi har vår sociala träning alldeles utmärkt i församlingen. Våra barn får mer social träning än många andra barn. De träffar människor i alla åldrar och i alla möjliga situationer och sammanhang här på vårt missionscenter i församlingen.När det gäller hemundervisningen har jag upplevt det som en oerhörd nåd. Jag började 1980, och har upplevt det som en väg som Gud har banat och som Gud gav oss som en möjlighet för våra barn. Jag har under årens lopp hållit på och visst har det varit kamp, men det är det väldigt mycket värt. Det finns människor som har backat därför att de har varit rädda för att barnen inte skulle passa in i samhället, i världen. Man är så rädd för att bli udda och annorlunda. Men jag förstår inte det där att vara angelägen om att våra barn ska passa i den här världsordningen som ska gå mot sitt slut. Det är väl oerhört mycket viktigare att våra barn passar i den eviga världen, att våra barn får den grund som håller för att komma in i det rike som evigt består.Vi ser i Guds ord, exempelvis i hela Hebr 11, hur trons människor gör. Vi ser hur den ena efter den andra tar ansvar för den kommande generationen. Det handlade väldigt ofta om kommande generationer; det som trons kämpar gjorde genom tron, för de såg något annat, nånting vidare. Man såg det rike som är av evighet, man väntade på den himmelska staden. Det gör vi också! Vi vill förbereda våra barn för den himmelska världen. Det handlar om att förbereda dem, vi kan inte förvägra dem detta; vi måste ge dem brödet som kommer ned ifrån himmelen och där får vi inte backa, oavsett om myndigheterna ställer upp och skrämmer oss med sina PM och sina anmälningar och sina beslut som de tar utan att egentligen sätta sig in i hur vi har det.Det finns forskningsfakta som säger att hemundervisningens elever presterar bättre och att det inte ger social isolation och att den egentligen är bättre än vanlig skola.Så vet vi även genom det att hemundervisning är inget negativt för våra barn, tvärtom, det är bättre än alla andra former.Vi får be till Gud för det här att vi handlar på rätt sätt och att vi kan få möjlighet att fortsätta i lugn och ro med våra elever. Men det är ju en kamp för dem som ska gå in i hemundervisningen och därför får vi inte ge vika nu utan här handlar det om att hävda sin rätt att fostra barnen.Vi har ett stort tacksägelseämne i församlingen, det är Linda som ska börja med Emma i första klass och hon har skrivit in sitt barn i en skola i en förort och skickat in anmälan och fått klartecken att börja med hemundervisning. Det är ett stort tacksägelseämne och där tycker jag att vi verkligen ska be till Gud för Linda som nu går in i uppgiften att undervisa sina barn. Hon har en hel rad med barn och det första ska nu börja i hemundervisning – det är ett väldigt tacksägelseämne.

Ulla Näsholm intervjuar Natalja Serov

**-Människor hade onda avsikter mot oss och vi måste snabbt fly. Polisen eskorterade oss de första milen sen kunde vi bara hoppas på Herren.
** -Så är vårt liv - det förändras snabbt. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i egen lokal på att utveckla sin kapacitet och nästa dag är man i en kristen församling 700 mil hemifrån. Ena dagen är man glad över att ha fått tag på en fin lägenhet och nästa dag på flykt ifrån det man nyss kallade sitt hem. -Ena dagen är vi på jorden och nästa dag - eller efter ett par minuter - står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar till vaksamhet..
Natalja bor sedan mer än fyra år tillbaka på Bällsta. Hon är ryska från Irkutsk i Sibirien och är gift med Igor Serov från Litauen och tillsammans har de två barn, Magdalena 3 år och Maria 1 år.Igor och Natasja, som hon kallas, blev bekanta med varandra genom internet. Igor, en ryss från Litauen, hade kommit till Maranataförsamlingen i Stockholm på förunderliga vägar. Klämd mellan maffians och den korrupta regeringens krav hade han en omöjlig sits. Han fängslades och satt inne 7 månader. Hans vittnesbörd finns i en liten bok ”Frälst genom eld”, där han själv berättar om sitt liv. Han blev fri och kom till församlingen i Stockholm.Det var många sökande människor Igor via internet hade kontakt med. Några hade, precis som han själv, suttit i fängelse. De läste hans vittnesbörd och greps av äktheten i det han förmedlade. Gud vill att varje människa ska bli frälst och komma till kunskap om sanningen, bli född på nytt och ta emot Jesus Kristus, Han som själv är sanningen personifierad.Natasja var en av dem som tog del av Igors vittnesbörd på ett särskilt sätt. Hon var inte på minsta sätt religiös och hade ingen kunskap om bibeln eller evangelium, även om hon ibland för sig själv undrade hur hon skulle få kontakt med den Gud hon förstod måste finnas. Kanske genom att ta kontakt med ortodoxa kyrkan och låta döpa sig där, tänkte hon någon gång…Natasja berättar själv: -Min första kontakt med troende var i maj 2002 när jag fick brev från Igor. Han berättade om olika riktningar i kristenheten. Jag blev nyfiken och ställde mig positiv till att besöka pingstvännernas möten hemma i Irkutsk. -Det var bara det att jag hamnade bland karismatiker och vad jag mötte blev en chock för mig. Pastorn stod på scenen och skrek om stora materiella rikedomar som förespeglades fattiga, pensionerade ”babusjkor” -Han tog som exempel - igår hade jag en gammal bil, idag har jag två nya. Jag ber till Gud och han svarar mig direkt. Alla klappade i händerna som på kommando - det var en verklig show, en mass-psykos. -Efter det mötet måste jag samla kraft för att tala med Igor igen. Han förklarade för mig att det fanns en sådan rörelse och det kändes som en lättnad, men det kändes hur som helst lite oroligt att åka till Sverige och där vara med om ett möte. Men du vågade göra den 700 mil långa resan ensam och komma till Sverige för att träffa en man som du bara kände via nätet? Natasja är lärare vilket tydligt visade sig när frågan ställdes. Hon vände sig bort, en aning bara, och tittade på mig med ett överseende leende som man kanske ger en besvärlig elev. Inget direkt svar på själva frågan. Men jag visste ju. Visst vågade hon. Och vann gjorde hon också.Igor och Natasja är nu gifta och deras önskan är att tjäna Gud tillsammans. De tar gärna hand om rysktalande gäster som ofta besöker församlingen, Natasja har ryskundervisning för intresserade svenska vänner i församlingen. Några dagar i veckan lagar Igor och ibland Natasja mat på Bällsta, gott och spännande och oftast med mycket kål i.
Men nu går vi för fort fram. Vi börjar från början.
Natasja kom till Helsingfors där hon möttes av Igor Serov och Hans Lindelöw från församlingen i Stockholm. De eskorterade henne sista etappen av den långa resan och så kom hon till Bällsta. Hon hade en vacker blå klänning på sig, gav ett mycket feminint intryck, lite blyg och verkade tystlåten också bland sina landsmän. Ett litet Mona-Lisa-leende skymtade när hon presenterades för syskon och vänner i tron. Runt munnen fanns ett beslutsamt drag och hon registrerade noga omgivningen för att bilda sig en uppfattning om människor, seder och förhållanden. Vad arbetade du med i Irkutsk? -Jag har tagit en pedagogisk examen vid universitetet och specialiserat mig som logoped, för barn med speciella läs- eller skrivsvårigheter. I sex år har jag arbetat på ett daghem och tagit hand om barn med särskilda svårigheter. Du var ganska sekulariserad? -Ryssland är ett ortodoxt land. Det är döda traditioner, idoldyrkan och präster, allt detta var främmande för mig. Det är svårt att föreställa sig att för fyra år sen visste jag inte att det fanns ett Gamla Testamentet i bibeln. -Nu är jag glad att jag funnit det jag sökte tidigare. Mötena i församlingen är ägnade åt bibelstudier, levande vittnesbörd och ett liv enligt Guds ord. Under sommarkonferensen 2002 döptes jag till Kristus. För mig okända personer bad för mig och det var ett stort stöd och stärkte min tro. Natasjas bror hälsade på i Stockholm för en tid sedan. Han fick visum för att resa till Sverige, men samtidigt varnades han när det framkom att han skulle till Maranataförsamlingen. ”Det är en hemsk sekt, det måste du veta” sa man till honom. Hur han uppfattade varningen är svårt att säga, allt utanför ortodoxa kyrkan räknas som sekter i Ryssland medan det på andra platser är sekter allt som ligger utanför katolska kyrkans ram. Det är ganska naturligt att inför varningar eller kommentarer om farliga sekter vara lite avvaktande. För säkerhets skull…Men nu har tiden gått lite, och Natasja vågar visa lite mer av sig själv, det är inte långt till leenden och skratt, eller till och med retsamma kommentarer ibland.Igor Serov och Natalja Ikonnokova gifte sig i Sverige. En ryska och en litauer som vill gifta sig i Sverige gör det lite svårt för sig. Litauen var vid den tidpunkten inte med i EU, det blev lite komplicerat med alla papper som var nödvändiga.Men gifta blev de och församlingen hade också en ceremoni och en liten fest för att fira tilldragelsen. Du har ju också bott i Litauen en tid? -I februari 2004 åkte vi till Litauen för att ordna mina viseringshandlingar - jag är ju ryska. Vi tänkte stanna en månad men blev där ett helt år. Tre stycken åkte och fyra kom tillbaka till Stockholm. En månad efter avresan fick jag reda på att jag var gravid med vårt andra barn och vi fattade beslutet att stanna i Klaipeda. -Vi fick tag i en lägenhet, inte långt ifrån en tallskog och det var bara fem minuters väg till våra anhöriga. Allt var bra, det kom troende till oss, vi bad tillsammans och bröderna predikade. Igor besökte människor som satt i fängelset. Det var i början av vintern och vi började förbereda oss för jul- och nyårshelgen. -Så ringde telefonen och det var till Igor. Det var från den avdelning inom polisen som bekämpade maffian och de rådde oss att snarast lämna staden och helst också landet, eftersom några människor hade onda avsikter mot honom. -Vi befann oss i fara och måste göra oss i ordning på några timmar och överge staden. Polisen skulle ledsaga oss med vakter från Klaipedas omgivningar och köra med några kilometer. Sedan kunde vi bara hoppas på Herren. -Den som har småbarn förstår oss, och jag var beredd att föda vårt andra barn i bilen, det var verkligen stressigt. Men Gud förde oss igenom. Pingstpastorn Anatolij och hans hustru Katja tog emot oss. Vi bodde hos dem i Vilnius i tre dagar. Familjen är stor, de har elva barn och trots detta kunde Katja ge oss ett varmt välkomnande. -Så lever man och vet inte att ens liv kan förändras på några få minuter. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i en egen lokal och söker utveckla sin kapacitet, planerar, och andra dagen befinner man sig i en kristen församling 7000 km hemifrån. -Ena dagen tycker man att vi fått tag på en fin lägenhet och andra dagen åker man bil 350 km från den plats man kallade sitt hem. -Ena dagen är man på jorden och andra dagen eller efter några minuter står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar en att vara vaksam. Hur uppfattar du skillnaderna i kultur eller seder och bruk mellan ditt eget land och Sverige? -Först gör jag iakttagelser som mamma. Sverige står verkligen på främsta platsen när det gäller omsorg om mödrar och barn. Jag tycker det är bra att jag när som helst kan få hjälp hos läkare. Jag har lärt mig att inte bli panikslagen av mindre problem men har noga uppsikt över hälsotillståndet hos min familj. -När det gäller skillnaden i mat, äter ryssarna inte det som är nyttigt alltid. Mest är det soppa som de äter med mycket bröd till . Många ryssar använder det som de odlar i sin trädgård. -Det finns två svenska ord som jag tycker om - ordning och måtta. Det faller mig i smaken att vara måttfull i klädseln. -Sen är klart visst finns det problem när det gäller moralregler, men var finns inte det? I Sverige demonstrerar man öppet sexuella avvikelser och dessa presenteras som norm. I Ryssland är det inte så men det finns andra problem - ett stort problem är den globala alkoholismen. -Så blir jag förvånad över att alla hälsar på mig när jag är ute. I Ryssland har många människor inte tid för sin nästa. Deras egna problem tar överhanden, det handlar om ekonomi, om överlevnad, många har besvärliga ekonomiska och sociala problem. -Men i Ryssland finns en stor gästfrihet, det är en väldigt positiv sida hos de flesta ryssar. Gästar man ett ryskt hem ställer de fram allt som finns i huset. Även om det skulle innebära att det är allt de har och inte vet hur de ska få mat till nästa dag. -Sen har jag märkt att svenskar alltid säger tack, de använder ordet ofta och på ett annorlunda sätt än vi som ryssar gör. Och sen att de alltid hälsar på oss. Alla hälsar när vi är ute och promenerar med barnen. Det är ju inte precis en utpräglad svensk sed, men grannar och andra som ofta ser familjen Serov på promenad, eller Natasja ute i lekparken med barnen tycker nog att de känner dem. Det hörs ju, (även om det inte syns särskilt mycket) att de kommer från ett annat språkområde och tycker nog att det är trevligt att träffa dem. En livlig treåring med mycket spring i benen och många kommentarer till allt omkring sig, och en ettåring som inte alltid tycker det är bäst att sitta stilla i vagnen… Framtiden, hur planerar ni närmast? -Vi ska åka till Irkutsk och träffa min familj och även en församling där. Där stannar vi i tre veckor. Förutom besöket hos mina föräldrar ska vi också vara en vecka i andra delar av Ryssland, hälsa på kristna vänner och också några församlingar. -Igor kommer att besöka människor i fängelset, genom sin bok har han fått många kontakter både i fängelset, församlingar och med enskilda människor. -Jag vill gärna arbeta med barn - som ju också är min specialitet. Gatubarnen i Irkutsk och andra storstäder världen över gör att jag drömmer om att tillsammans med Igor få starta ett barnhem någonstans - kanske i Sverige - här finns många utsatta barn. -Men framtiden får vi lägga i Guds hand avslutar hon. Igor och Natasja, tillsammans med Emanuel Johansson har nu kommit hem från Irkutsk. Barnen fick träffa mormor och morfar och andra släktingar som de aldrig sett. Särskilt barnen och morföräldrarna såg förväntansfullt fram mot mötet, Igor och Natasja var ivriga att presentera barnen och såg också med glädje fram mot veckorna i Irkutsk.Emanuel hade tryckt upp traktater och skrifter som fanns med på denna evang-elisationsresa till en så av-lägsen plats dit evangelium först kommit smygande via Natasja och hennes familj.Vi väntar nu på rapport i ord och framförallt i bild!

Undervisning av Hans Lindelöw

Kain fick för sig att det bara var att följa sin spontana känsla, det som föll honom in. Men det fattades en insikt, en rannsakan, ett djupare perspektiv. Kain var en fredens man, han tog av det som växte på marken för att offra till Gud. Det behövdes ingen kniv, inget djur behövde slaktas, inget blod flyta. Vad var det som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han hade en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, förstått situationens allvar och att det krävdes något som inte passade hans naturliga känsla – något som kom ovanifrån det var de eviga oföränderliga lagar som blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus som Lammet – evangelium, Guds kraft till frälsning!
Det finns värderingar som alla människor på sätt och vis delar – att vara vis och klok eller att vara dåraktig. Det är väl ingen som vill vara dåraktig; vi vill gärna vara visa. Hur blir vi det då? Vad är det att vara vis? Låt oss gå till Bibeln och se vad den säger. Det står i Ordspråksboken: -Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång. (Ords. 10:8)Det är kontraster. Här ser vi meningen med predikandet. Vi ska lyssna till tillsägelse. Det är en föreställning som kanske inte alltid utan vidare är acceptabel för oss. Vi vill inte att någon som kommer utifrån ska få säga till oss något.Det är så lätt att människor, inte minst i religiösa sammanhang, blir väldigt subjektiva och börjar mer och mer röra sig med sina egna upplevelser. Så blir man allt mera obenägen att lyssna när någon kommer med en tillrättavisning eller förmaning i en predikan. Det är nödvändigt och av stor betydelse att vi har förmåga att lyssna när vi får höra någon säga något som kanske inte stämmer med våra tankar eller vad vi upplever.Bibelns undervisning om människan är inte alltid lätt att höra. Människan är enligt Bibeln en syndare, och det är framför allt hjärtat hos människan det gäller att se upp med. Därför skriver profeten Jeremia så här: -Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat och prövar njurarna, och giver så åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt. (Jer. 17:9-10)Det står vidare här om något som har just med hjärtats negativa sidor att göra. Det är girigheten: -Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre. (Jer. 17:11)När aposteln Paulus predikar evangelium, talar han om hur människohjärtat egentligen är beskaffat. Vad är det som gör att människan har blivit sådan som hon är? Paulus skriver i Romarbrevet någonting i ett universellt perspektiv; hur mänskligheten, fastän den har bevis för att det finns en Gud och Skapare, har vänt sig bort ifrån Gud: -Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. (Rom. 1:20-21)Deras oförståndiga hjärtan förmörkades. Det heter längre fram: -Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)Det här var inte lätt att höra. Men det är faktiskt en predikan som har stått sig under alla år. Den ger också klara belägg för vad Jeremia sa: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat…” Det finns även andra sidor av människohjärtat. Bibeln nämner om andra sidor, men just den här sidan är onekligen ett centrum i hela den undervisning vi möter i bibeln. Vi har all anledning att vara uppmärksamma på vad som sägs till oss.Man kan möta människor som helt spontant gör något som av hjärtat är gott, hon tänker gott om Gud och säger goda ting. Det finns sådana sidor, men det fundamentalt stora problemet är ändå människohjärtat.Det var därför som Kain och Abel skilde sig markant från varandra, och därför säger skriften att Abel bar fram ett bättre offer än Kain.Skriften säger hur människans tillstånd är på grund av synden. Hon har vänt sig bort ifrån Gud. Universellt har hela mänskligheten vänt sig bort ifrån Gud. Lokalt, geografiskt, regionalt, nationellt kan vi se många exempel under historien hur hela nationer vänt sig bort ifrån Gud. Det har hänt att det skett i religionens namn och man har i religiösa föreställningar sammansvurit sig mot själva rättfärdigheten. Människan kan tänka saker om Gud, säga saker om Gud som är fel i grunden. Därför avslöjar också Hesekiel på sitt sätt denna benägenhet i människohjärtat, och han ropar ve över de falska profeterna: -Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter; säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
Hören HERRENS ord. Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som följen eder egen ande och syner som I icke haven sett! (Hes:13:1-3)Här är det svåraste man kan tänka sig som man måste vara tvungen att lyssna till. Att det man tänker i sitt innersta, det man upplever och drömmer om, det kommer inte från Gud, fast man faktiskt är så övertygad om att det är så.Det kan vara andra saker, det kan handla om ideologiska frågor av en annan karaktär, bara det att man har vissa föreställningar och vem har inte det!Nu säger Skriften att det här hör människohjärtat till. Det är naturligt för människohjärtat att föda fram alla möjliga föreställningar. Men just därför måste människan också vara redo att lyssna. Det kan ju faktiskt hända att det som uppstiger i hjärtat inte är sant, utan att det är orätt. Har inte hela mänsklighetens historia givit oss en hel del exempel på att många gånger är det rent ondskefulla, mörka saker som driver människor, och när det avslöjas, så är det bara genant.Vi läser idag om vilka vansinniga idéer människor kan få för sig att utföra. Våldsamma, blodiga gärningar utförs av någon anledning. Men det finns även andra saker, som inte så direkt visar sig. Man kan även dra andra med sig att utföra olika ting, och det kan vara ännu farligare, för på sikt leder det till att ännu flera människor hamnar i vilfarelse.Skriften talar om Kain och Abel. Kain bar fram ett offer till Gud. Abel bar också fram ett offer. Kain bar fram det som han spontant upplevde var det riktiga. Gud är ju Gud, han har skapat allt. Men då tar jag lite av allt, jag tar det här fina som växer här och ger det åt Gud…Det är bilden av det som spontant stiger upp ur hjärtat. Gud ska väl ha det som är vackert, det som är fint.Vi läser i första Mosebok: -Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom HERRENS hjälp.» -Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman. -Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN. (1 Mos:4:1-3)I de föregående kapitlen läser vi om paradiset. Där fanns ingen död, ingen sjukdom, ingen villfarelse eller mörker. Ur detta tillstånd var sedan människan tvungen att ge sig av ut på marken, den mark som Herren hade förbannat.Människan levde i paradiset, men blev lurad och fick för den skull lämna paradiset. Kain och Abel var söner till Adam och Eva. De hade naturligtvis många intryck från sina föräldrar. Förmodligen bar föräldrarna en fläkt av Edens lustgård med sig. De kunde bara ana och tänka hur det en gång hade varit. Att det fanns en Gud var inte främmande för någon av dem, men Kain och Abel förstod det hela på radikalt olika vis. Kain fick för sig att det var bara att följa sin spontana känsla, det som föll honom in - det var väl bra! Gud är god, han har gjort allt gott, jag tar det här och ger det till Gud. Men det fattades någonting. Det fattades en insikt, en rannsakan och ett djupare perspektiv. Det lyckades inte Adam och Eva förmedla till honom.Det lyckades bättre med Abel: -Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk. (1Mos. 4:4-5)Var inte Kain en fredens man; han tog ju av det som växer på marken! Det behövdes ingen kniv. Inget djur behövde slaktas, inget blod behövde flyta. Var inte det rätt, det riktigaste? Kain kände att han ville ge något åt Gud, alla goda gåvors givare…Adam och Eva hade varit i paradiset. Där fanns ingen död, inga mord, inga brott, inget ont. Det måste ha dröjt kvar någonting hos dem, det var främmande att döda. Vad var det då som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han måste ha fått en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, han hade förstått situationens allvar. Abel förstod att det krävdes någonting som inte passar mig, något som jag inte spontant tycker är det riktiga. Det måste vara något objektivt, något som kommer ovanifrån.Här har vi evangelium om Jesus Kristus. Det som är objektivt, det som kommer ovanifrån, det som människan inte på något sätt har kunnat tänka ut, inte heller velat, men det som Gud har bestämt. -Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. (Joh 3:16)Här presenteras mannen på korset, han som blev piskad, slagen. Honom, på vars panna man pressade en törnekrona och som hänger där blodig. En gåta för alla tider och för alla generationer. En gåta som religionen har velat utnyttja på sitt sätt och göra till ett mysterium av en annan karaktär än det egentligen är. Ett religiöst mysterium, ett kristet mysterium, om man så vill. Kyrkligt eller katolskt eller protestantiskt, men många gånger ett falskt mysterium, för man utnyttjar och drar växlar på någonting på ett felaktigt sätt. Människor förstår egentligen inte vad det är med den korsfäste.Aposteln Paulus förstod. När han kom till församlingen i Korint hade han beslutat sig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Han kunde inte predika något som han spontant tyckte var det riktiga, det som låg för honom i hans natur, det han kände för. Han skulle bara hålla sig till det Gud hade bestämt och förordnat - ingenting annat. Här möter vi tillsägelserna som kommer från ovan, som kommer utifrån och inte spontant inifrån.Människan är inte av naturen benägen att fatta de rätta besluten och göra de rätta bedömningarna av det som kommer till hennes hjärta. Hon har behov av rening, omvändelse, frälsning. Vi måste lyssna till en annan, vi måste lyssna till Herrens ande som talar, förmanar, tillrättavisar, även om det gäller saker som vi inte har naturlig fallenhet att lyssna på; det vi inte ens vill höra.Kanske det är som när Jesus kom och talade. Då sa man: -Vad är det här för någonting, vad är det han säger? Det här står ju ingen ut med att höra! Man stod inte ut med att höra när han talade, för det var så annorlunda, det passade inte människohjärtat. Det passar inte människan att höra vad profeterna säger om människohjärtat, men det är just detta som är den springande punkten.Det var inte lätt för profeten Paulus när han först förkunnade evangelium i Rom att gå igenom hela detta batteri av ondska som han fann: -Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)Hur orkar Paulus? Men det är inte fråga om att orka eller inte orka, vilja eller inte vilja, det här är ett avslöjande. Det är kanske inte det som direkt visar sig i vårt dagliga umgänge. Det sitter i hjärtat, det sitter djupare. Det är saker som stiger upp när vi minst väntar oss, saker som vi måste göra upp med i tid.Därför, sök Herren medan han låter sig finnas, nalkas honom medan han är nära. Nalkas mig, säger han, så skall jag nalkas er. Förstår vi? Den som har ett vist hjärta, tar emot tillsägelser.Vi läste om Kain och Abel. Vi läste om en väg. Kains väg. Vem var det som först invigde den vägen? Det var Kain själv. Hur gick det till? Det gick till så som vi ser. Han som inte kunde tänka sig att frambära blod och fett, drevs av sin egen fördärvade natur, sitt eget fördärvade hjärta, att mörda sin bror. Han hade inte gjort upp med sig själv. Han hade inte tagit vara på tillfället. Gud talade till honom, förebrådde honom: -»Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.» -Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom. -Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade: »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?» (1Mos.4:6-9)Vilket eko genom världshistorien, detta resonemang…Idag ser vi Kains religion som går ut på att maskera sig. Hur mycket man än pyntar och pryder för att göra gudstjänst. Hur, och inför vems ögon är det man vill göra intryck? Visst finns det utrymme för spontanitet och känsla i våra offer. Men man får inte glömma det Kain glömde. Han glömde hela den förfärliga verklighet som synden utgjorde.I tredje Mosebok ser vi en väldigt intressant undervisning om offren. Mose får till uppdrag att reda ut den frågan, och han gör det på ett enormt sätt. Han visar att det visst finns utrymme för människan till spontan tacksägelse, att spontant ge sitt gensvar till Gud på olika sätt. I första kapitlet läser vi lagen om brännoffer, andra kapitlet lagen om spisoffer, tredje kapitlet lagen om tackoffer, fjärde kapitlet lagen om syndoffer, femte kapitlet fortsätter behandla lagen om syndoffer och så kommer lagen om skuldoffer. I sjätte kapitlet finns tillägg till lagarna om skuldoffer och tackoffer. Så avslutas det sjunde kapitlet så här: -Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret, skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret, vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais öken. (3 Mos.7:37-38)När det gäller brännoffer, spisoffer och tackoffer står det: ”Om någon vill”. Men ifråga om syndoffer gäller inte längre frivillighet. När synden är ett faktum, så har den fria viljan kopplats bort. Människan har inte längre en fri vilja, utan det är nödvändigt att synden försonas först och främst. Det är inte frivilligt, som när det gällde brännoffret, spisoffret eller tackoffret. Syndoffer är inte frivilligt, det är nödvändigt.Här ser vi skillnaden mellan Kain och Abel. Abel insåg att det inte handlade om att frivilligt och spontant ge uttryck för en känsla. Det är nödvändigt att synden tas med i beräkningen när vi nalkas Gud, och att vi söker efter någonting som om möjligt försonar. Samma sak gäller om skuldoffret.Vi kan läsa vidare: -Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på missgärning. (3 Mos.5:1)Det är högaktuell problematik vittnen är rädda för att vittna men här säger gudsordet tydligt och klart att har man sett eller hört något så att man med sitt vittnesbörd kan vara till hjälp och bringa klarhet när ett brott har begåtts och inte gör något, så är det synd. Sanningen kommer inte fram på grund av synden.Här läser vi vad som ska ske, det finns inget utrymme för frivillighet när det gäller synd och skuld. Skriften säger att människan är en syndare. Skriften säger att människan är skyldig.Aposteln Paulus säger om människohjärtat: ”Ett ont och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat.” Hjärtat kan inte själv avgöra sitt eget bästa och därför måste människan lyssna till någon som säger vilket som är det rätta och riktiga. Och det är predikans uppgift. Därför uppmanar aposteln Paulus sin lärjunge Timoteus att predika: -Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans tillkommelse och hans rike: Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. (2 Tim. 4:1-2)Vad är det är för något? ”…bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken…” Det är sånt som många inte alls vill vara med om. Men tyvärr tyvärr, säger jag för de mångas skull. Den som har ett vist hjärta tar emot tillsägelse som tydligt och klart presenterar vår verkliga situation; helt realistiskt i överensstämmelse med hur det är med hjärtat.Jesus säger när lärjungarna tvistar om vem som är störst: -Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng. -Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. (Mark. 10:43-45)Här är det inte lätt att lyssna till Jesus. Vad är det för ideal han framställer, vad betyder det att den störste ska vara de andras tjänare? Det gäller att på ett troget sätt förvalta som han.Vi läser i Hebréerbrevet: -Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! (Hebr. 9:13-14)Här sätter också Hebréerbrevets författare fingret på just detta. Vad gjorde Kain med sina blommor och frukter? Trots allt utförde han ingenting annat än döda gärningar. Det kunde se vackert ut i människors ögon för en stund, men Kain hade inte gjort upp med sig själv. Abel hade kunnat tillgodogöra sig en djupare insikt. Därför hatade Kain honom, och därför kände han att han måste röja Abel ur vägen.Abel blev en väldigt obehaglig påminnelse för Kain; för hans hjärta och samvete. Abel gick ut och in; han andades och talade och representerade något annat än Kain. Abel hade någonting som han hade fått ifrån ovan. En insikt i objektiva och eviga, oföränderliga lagar, som för oss har blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus, om Lammet.Tänk vad många föreställningar som spontant kan springa fram i en människa; inte minst i närheten av religionen, av kristendomen eller rent av Bibeln. Det förekommer ting i Bibeln, som i kristna sammanhang så lätt tänder oss.Vad är det då för eld, vad är det för passion, vad är det som driver oss än hit och än dit? Syner och visioner och projekt. Allt måste prövas inför det som Jesus Kristus verkligen representerar, en total uppgörelse med människohjärtat. Den vi ser äga rum på Golgata.

Undervisning av Jan Egil Hafsahl med tema Hemundervisning

I Websters internationella ordbok finns en definition på ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle fullständigt reglerat av staten i utövning av en autokratisk makt som närmar sig ett monopol.Vi är på väg mot det. Politik, förvaltning, forskning och pedagogisk yrkesutövning smälter samman i en enhetlig statsvilja, där motstånd och kritik antingen blir ignorerad, idiotförklarad eller sektstämplad.Familj och enskild individ blir undervärderad, ignorerad på bekostnad av ett systematiskt undervisningskollektiv. En släkting till familjen och föräldrarätt, mera statsmakt över barn är historiska kännetecken på ett totalitärt samhälle. Kampen mot det reglerade, statliga skolmonopolet och kampen för det fria inlärningsalternativet - hemundervisning - är definitivt nödvändig.Vi har idag ett statligt, pedagogiskt system, från dagis till universitet och högskola. Vad innebär detta? De flesta barn i vårt land vistas i sådana institutioner stora delar av dagen, från det de är helt små, igenom ungdomsåren och ända tills de är vuxna.I det här systemet blir inlärning motiverat av pedagoger och beteendevetare, som allesamman är innanför systemets ramar.I den flod av pedagogiska strömningar som möter oss, är det verkligen lätt att förlora översikten. Hur ska vi kunna orientera oss? Vad är sant, vad är rättfärdigt, vad kan vi som föräldrar acceptera och vad måste vi förkasta?Det finns en nyckel som ofta öppnar för förståelse av olika idéströmningar som möter oss. Den nyckeln kallas ”människosynen”.
Vanligtvis talar vi om tre grundtyper inom människosynen. För det första har vi den naturalistiska människosynen. Här presenteras människan helt och hållet som en naturprodukt. Hon har blivit till i ett universum som har blivit till av sig självt, och människan är gripbar endast och allenast utifrån sig själv. I den naturalistiska människosynen möter vi gärna socialismen eller kommunismen. Människan är sin egen Herre och ska bli historiens Herre genom sina egna insatser som skapare.För det andra har vi den grekisk-rationella människosynen, och där presenteras människan inte enbart som ett naturfenomen, hon är samtidigt en andlig varelse. Den synen har specifikt humana drag, och vi kallar den ofta för personalism eller humanism.Humanism är inget enkelt begrepp, här finns oerhört många variationer; alltifrån den ateistiska profan-humanismen till en religiös-idealistisk humanism. Alla dessa humanistiska tankegångar är dock eniga i en sak; nämligen att man menar att människan har ett obetingat värde i kraft av sin personlighet. Hon bär inom sig själv förverkligandets och tillintetgörelsens möjligheter på grund av sin frihet att besluta.Som kristna kan vi inte dela vare sig den naturalistiska eller den grekisk-nationella; humanistiska människosynen. Vi hävdar med bestämdhet att det viktigaste är inte vad en människa menar om sig själv, utan det viktigaste är vad Gud menar om människan.Humanismen sätter i fokus vad människan menar om sig själv, men den kristna människosynen talar inte i första hand om vad människan erkänner sig vara, utan frågan är: Vad säger Gud om människan? Det måste vara av större värde än vad du och jag tycker. En människa är bestämd att leva i gudsgemenskap, och därför kan vi förstå människan endast utifrån Guds ord.Gud har skapat människan, och först när människan kommer in i gudsrelationen, kan hon komma i harmoni med sig själv.En fråga: Vilken människosyn möter oss i de allmänna skolorna? Människosynen är den nyckel som gör att vi kan begripa alla idéströmningar som vi möter i tiden.Så en andra fråga: Vilken människosyn lär det undervisningsmaterial som är tillgängligt för våra barn? Vilken människosyn möter dem i biologiboken, naturhistorien och övriga skolböcker?För det tredje måste vi ställa denna fråga: Vilken människosyn har de pedagoger och specialister som tar hand om våra barn under åren de fostras?Människan måste komma i harmoni med både sig själv och sin skapare. Vilken människosyn handlar det om?Låt oss nämna några av de juridiska aspekterna innan vi går in på de teologiska tankarna i sammanhanget.Under efterkrigsåren, fram till 1950, utarbetades i FN en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Denna deklaration blev raticifierad även i Sverige. Det heter i artikel 26: -Envar har rätt till undervisning. Undervisningen ska vara kostnadsfri, åtminstone när det gäller de mest elementära och grundläggande stadierna. Den elementära undervisningen ska vara obligatorisk. Yrkesutövning och teknisk undervisning ska vara allmänt tillgänglig, och den högre undervisningen ska stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet. Och så läser vi: -Rätten att välja den undervisning som skall ges åt barnet tillkommer i främsta rummet deras föräldrar. Det är alltså mänskliga fri- och rättigheter, raticifierade av Svenska staten.År 1952 kom en tilläggsförklaring om de grundläggande friheterna, och där står det i artikel 2: -Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövande av den verksamhet staten kan påtaga sig ifråga om uppfostran och undervisning, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och en undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Men hör och häpna: Sverige har aldrig ratificierat denna konvention, vilket de övriga FN-länderna har gjort. Man har sagt i protokollet att detta kan vi som nation inte ratificiera. Detta att föräldrarna skulle ha rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Det är förfärligt! Sverige har anfört förbehåll emot artikel 2, heter det.År 1976 trädde en konvention i kraft som säger: -Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och i förekommande fall förmyndares frihet att för sina barn välja andra skolor än dem som inretts av offentlig myndighet. Här har vi en oerhört viktig poäng. Vi har rätt att ha en annan skolform än den myndigheterna erbjuder våra barn!I den svenska skollagen som kom till i december 1985, heter det i § 1: -För barn och ungdomar anordnar det allmänna utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola, samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola. I det här sammanhanget måste man definiera begreppet ”skola”. Vad är ”motsvarande skolform” och vad innebär uttrycket ”särskola”?I Cambridge encyclopedi står denna definition av skola: ”Det är ett gemensamt namn för det rum där undervisning ges”. Vi som driver hemundervisning hävdar att vi har en alternativ skolform, men vi väljer ett annat rum för undervisning än vad det offentliga systemet presenterar som nödvändigt. Vi väljer hemmets och familjens utrymmen där undervisning äger rum.I skollagens tionde kapitel, § 4, heter det: -Ett skolpliktigt barn skall medges att fullföra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars barnet tillbjuds enligt lagens föreskrifter. Behov av insyn i verksamheten skall kunna tillgodoses. Det innebär egentligen inte att barnet ska testas, utan den som undervisar. Det ska kollas om barnen får den kunskap som de annars fått i den offentliga skolan.Så länge vi har möjligheter måste vi hävda våra fria, mänskliga rättigheter. När det inte längre går, då säger vi: Man måste lyda Gud mer än människor! Det finns en lag som står över både vad FN-konventioner och svenska skollagen säger. Man måste lyda Gud mer än människor.Vi tror inte på Hobbes, vi tror inte på Machiavelli, vi tror inte på någon av dessa som har hävdat statens suveränitet – vi tror på Gud, och det finns någonting som står över och är förmer än dessa beteendevetare i skolproblematiken och i statsvetenskapen.Låt oss läsa från 5 Mos. 6. Det är ett av bibelns viktigaste kapitel: -Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud, har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i det land dit I nu dragen, till att taga det i besittning – detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din son och din sonson, i alla dina livsdagar, och på det att du må länge leva. (5 Mos. 6:1-2)Det handlar om någonting som ska gå i arv från generation till generation, och som är helt nödvändigt för varje generation att veta. Det är något helt nödvändigt för att du ska få leva länge. Här är det inte i första hand fråga om livslängden; det handlar om kommande generationer. När människan upptäcker att hon i sin bristfälliga situation inte förmår att hålla buden, blir de en pådrivare till Kristus. Om jag ska komma in i den fostrargärning som tillhör mig, att fostra kommande generationer, då måste jag ha gudomlig hjälp från Herren, och denna insikt driver mig in i en Kristusgemenskap där jag får hjälp.Vi läser vidare: -Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. (5 Mos. 6:4-5)När Jesus blev tillfrågad om vad som var det viktigaste budet, då citerade han ifrån 5 Mos. 6. -Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om för dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. (5 Mos. 6:6-7)Du ska tala dessa ord både i hemmet och utanför, det är något som är väsentligt och det är att den kommande generationen får kunskap om Guds ord. Vi blygs inte för att citera bibeln, vi slår inte ner blicken och säger ”ursäkta, jag är en kristen”. Vi är stolta över att vi tillhör Herren Jesus!Dessa ord ska du inskärpa hos dina barn, och du ska tala om dem när du sitter i ditt hus. Vad är det som är bärbjälken i hemmet? Det är Guds Ord. Du ska tala om det när du går på vägen, när du lägger dig, när du står upp. Så fortsätter det, och du ska binda dem som ett tecken på din hand och det ska vara som ett märke på din panna.Det handlar om din livsföring och din tankegång. Det är nära till hands att ta steget in i Uppenbarelseboken där det handlar om ett annat folk som blir märkt på sin panna och sin hand av vilddjuret. Frågan är: vad har du för märke? Vad präglar ditt liv, dina handlingar, din ideologi, ditt tänkesätt i den tid som ligger framför? Du kommer att märkas. Antingen bär man antikrists märke, och det präglar vandel och ideologi. Eller så binder vi Guds Ord som ett tecken på handen och ett märke på pannan.Vi behöver Guds Ord, tala om det i hemmet, tala om det på vägen, då vi lägger oss och då vi står upp. Vi behöver det allt inkluderande gudsordet i familjen. -Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dig–stora och vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du icke har planterat – och när du då äter och bliver mätt, så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. (5 Mos. 6:9-12)Allt detta vi läst nu, är en enda mening, och det är den viktigaste meningen i bibeln. Det handlar om vårt ansvar inför vår skapare. Den som tar vara på mitt ord, honom ska jag taga vara på, säger Herren.Det är inte så att en väckelse automatiskt, mekaniskt överförs till nästa generation. Inte heller förs gudstron vidare utan att du talar om den i ditt hus, när du går på vägen, när du står upp på morgonen och lägger dig på kvällen. Livet måste vara fyllt av gudsordet. Det är vår generations ansvar. Vem ska undervisa den kommande generationen? Är det statspedagoger, beteendevetare, alla dessa utbildade specialister? Vi sänder kanske våra barn till söndagsskolan, och på måndag morgon klär vi upp dem och sänder dem med skolbuss tillbaka till Egypten. Söndagsmötet räcker inte för hela skolveckans indoktrinering.Vi tar hand om barnen på söndagen och skickar dem tillbaka till Egypten med expresståg dagen efter och säger till Egyptens pedagoger: ta hand om mina barn; nu får ni undervisa dem, och så hoppas vi att det går bra. Men varje förälder har ansvar för sina barn, och kommer en ny generation så har den generationen ansvar för sina barn. ”Den tro som var i din mormor Louise, som också var i din mor Eunike, den tron vet jag också finns i dig, Timoteus…” Det är trons succession! Kommande generationer måste få kunskap. Det gäller att sätta sig ned med bibelboken, undervisa sina barn systematiskt och metodiskt och lära den kommande generationen vad gudsfruktan handlar om.Det heter i Ordspråksboken: -Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap. (Ords. 19:27)Hur vågar du som förälder ta risken att skicka iväg barnen till den statliga, kommunala skolan?I Filipperbrevet har vi läroplanen för Pilgrimsskolan: -För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas – tänken på allt sådant. (Fil. 4:8)Amen! Tänken på allt sådant. Det finns en läroplan, Gud vare lov, som är värd att lyssna till.Vad är sant, vad är värdigt, vad är rent, vad är älskligt, vad är värt att akta, vad är allt vad dygd heter? Hur ska mina barn få en sådan kunskap? Du skall förtälja för kommande generationer, och din son och din sonson och de kommande släkter som ännu inte är födda, dessa ska stå upp och förtälja för sina barn. Det är trons succession. Vår uppgift är att förtälja för våra barn vad som är sant, vad som är värdigt, vad som är rent och vad som är gott.Vilken människosyn har de böcker som är tillgängliga för dina barn? Är det vad som är sant, rent och älskligt, eller har andra moment kommit in? Vilken människosyn har de pedagoger och specialister som tagit hand om uppfostran av dina barn?Herre, hjälp oss att bryta upp medan det ännu är tid. Gud har pålagt mig som kristen pappa eller mamma ett ansvar för mina barn, och jag vill inte längre överlämna detta ansvar åt andra s.k. specialister. Jag går in under uppgiften, och jag vill ta hand om mina barn. Jag känner mig svag, jag känner mig tvivlande och orolig, men Herren har sagt: Jag vill vara med dig. Pris ske Gud, det är nog, även för Pilgrimsskolans lärare!