Unikt uppdrag
Ledare av Berno Vidén
Församlingen är en Guds skapelse och som sådan är hon även bärare av hans eviga väsen. Det i sin tur representerar en rättfärdighet som är unik i sitt slag och som inte går att finna på någon plats eller hos någon institution i denna världen. Under den mänskliga historiens gång har Gud vid upprepade tillfällen visat på olika vägar för att främst hans egendomsfolk ska få kunskap om Honom och hans rättfärdighet.
2006 har kommit att bli ett händelserikt år! Hela världen befinner sig mitt i omskakande skeenden som på olika sätt drabbar var man. Löpsedlar jorden runt har fyllts av omskakande och chockerande rubriker och informationer, som ställt människor inför sin egen otillräcklighet. Hur stora gemensamma insatser som än görs fortsätter ändå världsproblemen att växa mänskligheten över huvudet. Är det inte förödande krig och okontrollerbara terrordåd så drabbar översvämningar eller extrem torka. Djurarter utrotas på grund av klimatförändringarna och inom överskådlig tid kommer miljontals människor jorden runt tvingas till drastiska omflyttningar då havsnivåerna beräknas stiga som följd av att isbergen och glaciärerna smälter bort. Som exempel kan nämnas Kebnekaises topp som idag mäter 2 105 meter över havet, vilket är 15 meter lägre än för bara tio år sedan.Flyktingströmmarna växer lavinartat och det finns snart inga platser kvar att fly till. Gränser stängs för oönskade flyktingar samtidigt som globaliseringen av enskilda nationers politik forcerar fram nya superstater. Allt detta och mycket mer kan vi läsa om bara under det här året.Visserligen är ovan nämnda händelser inga överraskande nyheter men i media har för första gången jordens akuta tillstånd med tyngd lyfts fram som ett i tid mycket nära förestående problem. För bara något tiotal år sedan fanns det en och annan forskare som försökte få gehör för sina farhågor men de tystades snabbt och effektivt ner av andra marknadsledande krafter. Röster som på något sätt talat mot vår välfärd har aldrig varit välkomna. Ändå vet vi att främsta orsaken till planeten jordens obalans är just i-ländernas ständiga jakt på mer välfärd. Bara en sådan siffra som att 20 procent av jordens befolkning förbrukar 86 procent av dess tillgångar borde få oss att reagera. Men världens politiska ledare väljer som oftast att inte inse vilka tider vi går in i. För dem handlar det om att gå med vinst och att bygga ut välfärden ytterligare och då är vilka orättfärdiga vägar som helst tillåtna. Nu är dock måttet fyllt och utarmningen orsakad av västvärldens exploatering har för längesedan forcerat smärtgränsen. Vem som ska betala priset är idag en stor fråga. Hitintills är det de fattiga länderna som fått betala ett högt pris för orättfärdig hantering och utarmning av jordens resurser och enligt Världsbankens förre chef Nicholas Stern är det alltid de fattiga länderna som drabbas först: -Alla länder kommer att påverkas av klimatförändringarna, men det är framförallt de fattiga länderna som berörs först och mest.
För Guds församling i tiden borde inget av det vi idag möter komma överraskande även om det klart är mycket oroande. Det finns åtskilliga profetior i Guds ord som ingående beskriver vad som kommer att äga rum på vår jord; dels som en konsekvens av synden och vällusten, dels på grund av Guds eget folks svek. Jesus själv förutsäger i sina eskatologiska tal hur människorna kommer att fyllas av ångest och uppge andan av förskräckelse för det som skall övergå världen. I sammanhanget nämns något så aktuellt som havets och vågornas dån. Sedan utropar Jesus att då allt det vi nu ser drabba jorden börjar ske så må vi lyfta upp våra huvuden, ty då nalkas vår förlossning.Jesus varnar också sitt folk för att inte hamna i ett inomvärldsligt och materialistiskt tänkande, vilket för med sig så pass allvarliga konsekvenser att den dagen kommer över oss oförtänkt.Världens politiska system är orättfärdiga där rik blir rikare och fattig blir fattigare. FN:s medlemsländer satte vid millennieskiftet upp gemensamma mål för att innan år 2015 halvera världens mest extrema fattigdom. Nära hälften av jordens befolkning lever på mindre än 14 kronor om dagen per person och fler än en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Nästan lika många svälter och en tredjedel av alla barn under fem år lider av konstant undernäring. Egentligen finns det tillräckligt med resurser på jorden för att ingen ska behöva svälta men som västvärldens högkonsumerande livsstil ser ut idag kommer jorden inom några få decennier att brista.
Julen närmar sig och för att döva och förtränga våra dåliga samveten lägger vi några kronor i insamlingsbössorna. Handeln uppmanar konsumenterna att generöst avrunda uppåt vid sina julklappsköp och låta dricksen gå till de fattiga. På det sättet bedövar vi våra samveten och rättfärdiggör ännu mer vår konsumtionsfrossa denna jul, 2006. Försäljningsresultaten förväntas slå nya topprekord i årets miljardrullning. Världens fattigdom och de konsumtionsrelaterade miljöhoten tonas effektivt bort i jakten efter det materialistiska glittret och glammet. Nu är det jul igen…I Guds ord talas om Sodoms synd. Då Sodom nämns relateras ofta till homosexualitet och annan omoral. Det är på det sättet vi tänker på Sodom och Gomorra, städerna på slätten under Abraham och Lots tid. Men det finns en grundorsak till omoralen och det som bäddade för dess oundvikliga undergång. Det handlar om orättfärdigheten. -Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.(Hes 16:49)Det är Jerusalem som beskrivs, vars levnadssätt kom Sodom att synas rättfärdig. I överförd mening har vi på jorden idag ett andligt Jerusalem - församlingen, vilken är satt att förkroppsliga Guds rättfärdighet på jorden. Församlingen - ett salt på jorden och ett ljus i världen.
Församlingen är en Guds skapelse och som sådan är hon även bärare av hans eviga väsen. Det i sin tur representerar en rättfärdighet som är unik i sitt slag och som inte går att finna på någon plats eller hos någon institution i denna världen. Under den mänskliga historiens gång har Gud vid upprepade tillfällen visat på olika vägar för att främst hans egendomsfolk ska få kunskap om Honom och hans rättfärdighet. Exempelvis kan vi läsa ur 5 Mos 15:4 där Herren deklarerar att ”Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig”.Församlingen är en protest mot välfärdssamhällets jakt på lust och lyx. Modellen för hur församlingen praktiskt ska ha möjlighet att förkroppsligga en sund livsstil finns uttalad i Guds eget ord. - Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt. (Apg 4:32)Det handlar om ett osjälviskt utgivande där barriärerna mellan rik och fattig raderas ut. I församlingen finns inte hög och låg, där är daglig gemenskap i utjämning och ömsesidigt givande.Församlingen är ett hem, och centralt är att den har sitt ursprung vid Golgata vars plats är utgångspunkt och centrum för varje troende. Ett uttryck Jesus själv ger oss för att beskriva det nya livet är att en människa måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike.Att födas innebär släktskap. Man föds in i en gemenskap, in i en familj och ett hem. På samma sätt får vi genom den andliga födelsen en andlig gemenskap. Ett under äger rum i det ögonblick en människa lämnar sitt liv till Gud. Då en syndare öppnar sitt hjärta och tar emot Jesus i sitt liv blir han eller hon ett Guds barn som övergår från döden till livet. Det föds en ny människa som får bröder och systrar som varit med om samma födelse. Den gemenskapen kallar Bibeln för församlingen och det nya livet kallas församlingsliv.Vid ett tillfälle deklarerar Jesus vilka som är hans egentliga familj. Då hans biologiska familj en dag kallar på honom då han sitter och undervisar en stor samlad skara säger han till dem: -Vilken är min moder och vilka äro mina bröder? Han såg sig omkring på dem som sutto där runtomkring honom, och han sade: Se, här är min moder, här äro mina bröder. Den som gör Guds vilja, den är min broder, min syster och min moder.(Mark 3:33-35)
Ser vi vad som håller på att hända med världen? Kan vi möta människors frågor inför denna skrämmande utveckling och rapportering som väller över jorden? Har vi förmågan att se och höra människors andliga nöd?Vi lever i en apokalyptisk tid utan like i historien. Jesu andra tillkommelse är mycket nära förestående. Det är för kristenheten generande att det är profan media som under sista tiden förmedlat kunskapen om jordens situation och att det inte är Guds folk som gått i bräschen för att basunera ett varningens budskap till samtiden. Vi sitter inne med ett enormt budskap och har ett oerhört ansvar att nå fram till människor som just idag behöver nås av sann befrielse och frälsning. Hoppets evangelium om en evighet tillsammans med Jesus är mer aktuellt än någonsin. Ännu en kort liten tid återstår för församlingen att fullborda den mission Herren kallat till. - Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna ett glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren. (Luk 4:18,19)Då Jesus vid detta tillfälle inleder sin tjänst läser han inte hela det profetiska budskapet hämtat från Jesaja bok. Efter nådens år står nämligen om en hämndens dag från vår Gud, en dag då han skall trösta alla sörjande.Nådens år är snart slut. Jesus kommer! Jorden kommer att gå in i en ny fas då Guds domar ska verkställas över all orättfärdighet.Gud kallar till helöverlåtelse för det uppdrag och den kallelse vi fått att fullborda; människor ska räddas, inte bara här i tiden, men för evigheten. Församlingen i tiden har en uppgift som är mer angelägen än något annat på denna jord. Evangelium om Jesus Kristus ska förkunnas, förkroppsligas och levas. Låt oss aldrig förtröttas att förkunna detta hoppets budskap om liv och övernog i Jesus Kristus, han som är huvudet för församlingen.
I Bibelns historia talas om ett rop som stiger upp till Gud. Vi kan läsa om det under Noa tid eller då Guds folk trälade under Egypten och Babylon. Det återkommer då Palestina plågas under den romerska ockupationsmakten och vi möter det idag runtom vår jord. Det är ett rop efter befrielse. Ropet stiger upp från våra storstäder där människor plågas under synden. Det stiger upp från världens fattigaste länder ur den orättfärdighet de drabbats av. Ingen plats på jorden går fredad för den onde som har världen i sitt våld. Dock har församlingen ett trimufkort i sin hand: Jesus har vunnit seger över världen! Han som tagit sin boning mitt i församlingen har också givit henne ett levande hopp. Hoppet är att Jesus kommer! Maranataropet stiger upp från den skara som lämnat allt för att följa Lammet; Kom, Herre Jesus! Detta rop går mot sitt crescendo och vi förstår att den tid vi nu lever i går mot sitt slut. Men för den som lever med Jesus bär det uppåt och hemåt. - Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona.(Upp 3:11)
Skörden är mycken...
Appell av Stina Fridolfsson
Så har ännu en bibelskola gått av stapeln hos Maranataförsamlingen i Stockholm. Temat Åter till urkristendomens kraftkällor kändes väldigt angeläget, och varje talare knöt an till nödvändigheten av att uppleva Guds härlighet i sitt liv, att vi blir Kristuslika och därigenom kan vara själavinnare. En liten skara samlades till täta bibelstudier varje dag under en månads tid.
I BMC:s monter på bokmässan i Göteborg, strax innan bibelskolan, erfor vi hur den ekumeniska kyrkligheten uppenbarligen allt mera glider in i samarbete med islam och andra religioner för att presentera en gemensam, synkretistisk Gud. Därför var det verkligen befriande att under bibelskolan höra broder Henry undervisa över ämnet Islam och Kristendom - paralleller och paradoxer.I intet annat namn finns frälsning än i Jesu namn - men där finns den, halleluja!Missionen aktualiserades ytterligare genom besök av Varghese Thomas från Indien, som gav en underbar Kristuspresentation, och även i ett möte berättade om det enorma missionsfältet Indien. Ytterligare missionsrapporter gavs av Karin Vidén, nyss hemkommen från Dominikanska Republiken, och Pilgrimsfolket från Norge berättade om sitt arbete i Rumänien. Dessutom medverkade flera syskon från Litauen.Hans Lindelöw talade om vårt uppdrag att vara i Ordets tjänst. Att tala sanna ord med lugn besinning. Det fasta ordet; Guds Ord, rannsakar och skapar. Men det finns också ord som vi bör akta oss för. Otillbörliga ord, stora ord, bespottande ord. Han påminde om Jesu manande ord till lärjungarna: Följ mig! Robin Widén talade om vetekornets väg. Bara genom att ge sitt liv kan man bära frukt och bli själavinnare. Tage Johansson utgick ifrån mönsterbilden som Gud gav till Mose. Det gäller att mönsterbilden får prägla hela vår livsföring, så att Guds helighet kan upplevas ibland oss.JanEgil Hafsahl talade om Kristi hemlighet - församlingen, och Guds stora plan med församlingen i tiden. -Är Kristus ditt liv, då blir församlingen din livsstil! utropade han. Liksom Robin betonade han att församlingen byggs genom en dödsprocess. När vetekornet dör, då bär det frukt!Paulus Eliasson knöt an till samma tema genom att tala om berget Sion - Guds utvalda plats; en stad av pånyttfödda; glädjens budbärarinna. Församlingen! Ett något annorlunda möte blev det, då David Smeds talade en dubbellektion över ämnet ”Kan man lita på bibeln?”. Mycket värdefull information om Skriftens historiska dokument.
Ytterligare bibelstudier och väckelsemöten, där Kjell Roos, Märta Berg och andra tillresande evangelister från olika håll deltog med förkunnelse och appeller, underströk på olika sätt att vi måste hämta vår näring från urkristendomens kraftkällor för att bevara vår identitet som himmelrikets medborgare. Och det sista väckelsemötet var det både dop och förlossningsmöte! -En sådd är vårt liv här i tiden, och en gång skall inbärgning ske, när arbetets dag är förliden, den mognande skörden vi se. -Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud. Hans namn vare ära, det håller att leva och dö på hans bud.Till gråt och jubel ljöd sången, och vi upplevde något av skördens sötma efter såddens möda.
När man hör hur dagens urvattnade evangelium presenteras i olika media idag, så får man en känsla av att det är opassande, ja, rent av anstötligt att säga till sina medmänniskor att de måste tro på Jesus för att bli frälsta. Nu presenteras islam, buddism, hinduism, katolicism och kristendom som likvärdiga frälsningsvägar! På de tider man förr sände kristna gudstjänster i radio och TV, har man nu livsåskådningsprogram, dokumentärer från olika religioners trosutövning, osv. Programmen ”Människor och tro” och ”Tankar för dagen” i Sveriges Radio är talande exempel.Vad innebär det idag att vara missionär? Den som frimodigt vittnar om att endast den som blir född på nytt och renad i Jesu blod kan komma in i Guds rike, betraktas klumpig, kärlekslös och diskriminerande.
Till vår församling kommer skolungdomar för studiebesök. De ställer frågor om våra gudstjänster, om relationer och hur man kommer till paradiset. När jag berättar om rövaren som hängde bredvid Jesus, så möter jag undrande blickar. -Ni kanske inte hört om att när Jesus blev dödad, så var det två rövare som korsfästes bredvid honom? Okunniga huvudskakningar. Och i protestantiska Sverige år 2006, får jag berätta för skötsamma, fina gymnasieungdomar om hur en rövare som inte hade någon möjlighet att bättra på och ställa till rätta något av vad han gjort under sitt dåliga liv, fick följa vår Frälsare Jesus till paradiset. Tyckte nästan det tändes en hoppfull glimt i ungdomarnas ögon. Skörden är mycken, men arbetarna få. Herre, här är jag - sänd mig!
Evangelisationscenter i aktion eller Kristi församling i funktion
Undervisning av Arne Imsen
Jag måste också här påtala en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än nya testamentets. Det finns en rad av s.k. ”världsevangelister” som gjort sig fria från de samfund de förut tillhört: Osborn, Roberts, Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen. Jag vill här i korthet relatera hur dessa system verkar.Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålles i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar – människor som längtar efter att få se Guds kraft uppenbarad och människor som vill tjäna och offra. Det blir alltså jättemöten som håller med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på en annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan därför att man gripits av stundens stämning. [—]Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats där de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. Är det denna verksamhet vi skall ha?Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: ”Först i Jerusalem… sedan intill jordens ände.” Det finns idag unga evangelister i olika länder – även i vårt land – som har världsvida, storvulna planer i enlighet med de metoder dessa amerikanska evangelister har satt i system, men de orkar ofta inte ens lösa de egna problemen på hemmaplanet.Evangelistens uppgift, likaväl som lärarens, herdens och profetens, är i församlingen. Och uppgiften består först och främst i att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarevärv. Den lokala församlingen upprättad och i funktion är Nya Testamentets lösning på alla evangelisationsproblem.
Kärlekens lov (Del 1)
Undervisning av Arne Imsen från 1975
-Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. -Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. -Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. -När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. -Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken. -Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna. (1 Kor 13)
Jag har haft några bibelstudier om församlingen som Kristi kropp i tiden, återupprättad och uppbyggd för tjänst och uppryckelse. Vi har då talat om vad som kan läsas om detta i första Korinterbrevets 10:e, 11:e och 12:e kapitel. Vi talade sist utifrån 12:e kapitlet om dess praktiska tillämpning på det lokala planet. Jag finner detta nödvändigt i en tid då allting förefaller så svävande och diffust på så många områden, och de andliga begreppen har en benägenhet att upplösas i ett intet. De upplöses och försvinner och därmed också själva innehållet. Man förlägger de andliga upplevelserna till ett plan som egentligen är otillgängligt. Det är omöjligt att uppleva dem, eftersom man kommer med nya begrepp och lägger själva uppenbarelsen på ett plan som gör det nästan omöjligt att gripa tag i och konkretisera den. Vi möter en hel serie med abstraktioner. Allting blir så oklart och diffust, man har en känsla av att allt detta är något som är ouppnåeligt, eller så är det något som kan uppnås, men där vi hela tiden är passiva mottagare och aldrig kan påverka eller påskynda upprättelse och uppbyggelse.
När Bibeln talar om församlingen, talar den huvudsakligen om den lokala församlingen. Det är verkligen tveksamt om man över huvud taget med någon större exakthet kan tala om den universella församlingen, och då redogöra för vad bibeln menar.
I den universella församlingen tror jag inte det existerar några brister. Vi kan läsa i Upp. 1 för att åskådliggöra detta. Där finns dessa samlade uttryck för vad församlingen egentligen är i den himmelska världen. Och i den mån man kan tala om universialitet så gäller det naturligtvis här.
Det heter från vers 10
-Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade:»Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
-Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
-I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.» (Upp. 1:10-18)
Här talas om sju gyllene ljusstakar. Detta är en beskrivning av församlingarna som sedermera får var sitt sändebrev av aposteln. Då vi tar del av dessa sändebrev, upptäcker vi att de ger intryck av att vara något helt annat än sju gyllene ljusstakar. Vi tycker att där finns ingenting av den härlighet och äkthet som möter oss här i själva den uppenbarelse som är basen för sändebreven. Sedd från himlasidan är församlingen fullkomlig. Församlingen har brister på jorden och den är behäftad med en hel del ting som har med tidens svårigheter och problem att göra. Men sedd ifrån himlasidan så är församlingen fullkomlig. Det beror naturligtvis på att allt det som har med brist, tillkortakommanden och begränsning att göra, det kommer att bli kvar här. Antingen det nu handlar om ting eller individer. Det kommer att bli kvar här, för Gud har ett fullkomlighetsideal för församlingen. Han vill att vi ska bli fullkomliga, och han verkar för att vi ska bli fullkomliga. Därför ska vi göra klart för oss, att allt som har med bristerna att göra, det kommer att bli kvar här i alla stycken. Församlingen ska stå slutfrälst. Det heter att hon då ska vara utan fläck, utan skrynka, hon skall vara fullkomlig i renhet. Hon ska vara oförgänglig i härlighet. En evigt ung brud, pris ske Gud!
När vi talar om bristerna och svagheterna, då handlar det hela tiden om den lokala församlingen. Om det ska bli någon återupprättelse för tjänst och uppryckelse, så måste det börja i den lokala församlingen. Vi kan inte genom någon slags teologisk formel remittera ansvaret till något annat mera overkligt och längre bort. Den lokala församlingen är gripbar, det handlar om dig och mig. Då den lokala församlingen börjar fungera som den ska göra, då kommer också därutav att följa att andra förhållanden regleras.
Mariakult i luthersk kyrka
Analys av Stig Andreasson
I början av år 2006 invigdes en Mariaskulptur, kallad ”Mater Dolorosa” (Smärtornas Moder), i en luthersk kyrka i Småland. I församlingsbladet berättar kyrkoherden att Mariabilden inköpts i England för pengar som skänkts till kyrkans prydande. Han hoppas att alla i regionen, oavsett samfundstillhörighet, skall känna att detta är deras Maria. Han titulerar henne som ”Guds Moder” som bär Kristus in i världen på nytt och som genom sitt eget lidande kan förstå oss i våra lidanden och bära fram dem i sina förböner inför Sonen, Kristus. Vi behöver alla förebedjare, säger han avslutningsvis.En färgbild av Mariaskulpturen upptar en helsida i församlingsbladet och på nästa sida omtalas ”Den välsignade Jungfru Marias sju smärtor.” Texten som följer är översatt från engelska. Den första i ordningen av Marias smärtor är Simeons profetia om svärdet som skulle gå genom hennes hjärta. Sedan följer i tur och ordning: Flykten till Egypten, Jesu försvinnande i templet, mötet med Jesus då han bär sitt kors, korsfästelsen, Jesus blir nedtagen från korset och Jesus läggs i graven. Alla dessa händelser var ytterst smärtsamma för Maria och därför har hon möjlighet att hjälpa och förstå alla de former av nöd och sorg som drabbar olika kategorier av människor här på jorden, menar textförfattaren. Efter beskrivningen av varje ”Mariasmärta” och de människor som genomgår något liknande följer denna bön: ”Smärtornas Moder, förbarma dig över dem, och låt oss få finnas där för dem.”
Språklig och andlig förvirringFlera uttalanden i det lutherska församlingsbladet är ytterst förvirrande. Kyrkoherden säger att Maria bär Kristus in i världen på nytt. Vad menas med det? Är inte jungfrufödelsen en engångshändelse? På vilket sätt bär Maria Jesus in i världen på nytt? Sådana uttalanden låter som ren mystifikation. Vidare säger texten i församlingsbladet att då Jesu kropp togs ned från korset satt Maria vid korsets fot och bar sin döde son i sina armar. Detta var en av hennes sju smärtor. Om detta säger emellertid evangelierna ingenting. Johannes berättar att Maria stod i närheten av korset tillsammans med en del andra kvinnor och vänner medan Jesus kämpade med sitt lidande. Men då hans döda kropp togs ned från korset var det bara Josef från Arimatea och Nikodemus som utförde den handlingen och de förde sedan kroppen till graven. Evangelierna omtalar inte med ett enda ord att Maria satt vid korsets fot med sin döde son i sina armar. Sådana beskrivningar härstammar troligen från katolska legender eller liknande källor.Kyrkoherden titulerar Maria ”Guds Moder”, vilket är typiskt katolskt språkbruk och ett av de många exemplen på katolsk sofistik (spetsfundighet). Bibeln framställer Jesus såsom sann Gud och likaså såsom sann människa, född av en kvinna. Men det är solklart att Maria bara kunde vara hans mor i hans egenskap av människa. Den Gud som är av evighet kan inte ha en jordisk och mänsklig mor. När Skriften talar om Jesu gudom säger den: -Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. ( Hebr. 7:3)Men i egenskap av människa hade Jesus både stamtavla och föräldrar, även om nu Josef inte var hans biologiske far. En katolsk skribent erkände faktiskt en gång att då man kallar Maria för ”Guds Moder” säger man något som hon rent bokstavligt inte kan vara.Katolska teologer säger också gärna att ”katoliker tillber inte Maria.” Några förnekar till och med att man ber till henne. Man bara uttrycker en önskan om att hon skall be för oss inför sin Son. Just så uttrycker sig också den småländske kyrkoherden. ”Vi behöver alla förebedjare”, skriver han. Men sedan gör han samma teologiska kullerbytta som katolikerna ofta gör. Efter att ha presenterat Maria som förebedjerska avslutas varje presentation av Marias smärtor med bönen: ”Smärtornas moder, förbarma dig över dem.” Detta är mycket mer än en vädjan om förbön. Man använder precis samma uttryck i bönen till Maria som man skulle göra i en bön till Gud själv. Vem utom Gud kan förbarma sig över oss? I den katolska kyrkan är det emellertid fullt logiskt att åkalla Maria på liknande sätt som man åkallar Gud. Enligt katolsk tro har ju Maria blivit upptagen till himmelen där hon intagit platsen som Himmelens Drottning. Hon har egentligen samma egenskaper som bara Gud kan ha. Hon måste vara både allvetande och allestädes närvarande. Hur skulle hon annars kunna höra alla de böner som sänds upp till henne från människor i hela världen? Men säg, när blev allt detta trosartikel i den lutherska kyrkan?Sanningen är den att både Maria och helgonen är döda och Skriften varnar för alla försök till kontakt med de avsomnade. -Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet.” (Jes. 8:19-20)Vi tror att Maria vilar i paradisets värld i väntan på de saligas uppståndelse. Den bild evangelierna ger av henne är inte alls densamma som vi möter i den katolska kyrkan. Evangeliernas Maria är timmermannen Josefs trofasta hustru. Hon böjer sig ödmjukt för Guds vilja och prisar Honom för att Han ser till hennes ringhet. Hon ger inte sig själv någon högre titel än ”Herrens tjänarinna.” Hon skulle säkert bli förskräckt om hon fick vetskap om den enorma betydelse hon fått i katolsk fromhet. Det är djupt tragiskt att reformationens kyrkor nu öppnar för Mariadyrkan.Påvekyrkan har all anledning att vara förnöjd med utvecklingen. Det viktigaste för den är givetvis inte i första hand att protestanterna skiftar namn. De kan gott kalla sig protestanter, evangelisk-lutherska eller vad som helst, bara de i sin teologi och kyrkliga verksamhet utvecklar sig mer och mer i katolsk riktning. En sådan utveckling måste ju på lång sikt föra till en mer eller mindre fullständig förening med påvekyrkan. Men det kyrkosamfund som utvecklar sig i katolsk riktning förirrar sig också allt längre bort från det rena evangeliet.
Tre ting som alla bibeltrogna protestanter alltid varit fullt eniga om Den katolska kyrkan säger ofta i sin propaganda att protestantismen är splittrad i tusentals sekter och samfund. På flera väsentliga områden har dock alla genuina bibeltroende protestanter alltid varit fullständigt eniga. Det är tre ting i den katolska kyrkan som de absolut inte kan acceptera. Det första är påvedömet. Att Kristi kyrka skall styras av en ofelbar prelat som sitter på en tron i Rom kan ingen protestant godta. Det andra är det katolska mässoffret. Protestanterna har inte alltid varit helt eniga med varandra om alla detaljer i nattvardsläran. Men de har alltid varit eniga i att det katolska mässoffret, som påstås vara en förnyelse av Jesu offer på korset, är blasfemiskt och förkastligt. Hebreerbrevet 9:25, 28 säger ordagrant i Hedegårds översättning:-Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”Det tredje är Mariadyrkan. I Påvekyrkan har Maria blivit en gudomsperson som man ber till och som tilldelats namn och titlar som är totalt okända i Guds Ord. Hon säges även vara född utan arvsynd och presenteras som “Medlerska” inför sin Son. Verkliga protestanter har alltid sett att detta strider mot Bibelns fundamentala budskap. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Han är vägen, sanningen och livet. Han sade själv: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”Nu ser det ut som om Mariadyrkan verkligen tränger in i Sveriges protestantiska kristenhet. Vi är vittne till en utveckling som var otänkbar för bara några årtionden sedan. Vi frågar med bävan vart vårt lands kristenhet egentligen är på väg och vi tänker på Jesu ord: ”Skall Människosonen då han kommer finna tro på jorden?”
Islam & kristendom - paraleller och paradoxer
Analys av B V Henry
Det här är en introduktion till en serie bibelstudier som handlar om Kristendom och islam - paralleller och paradoxer. Jag har haft bibelstudier i olika länder under det temat. Det innebär inte att jag kommit hit för att undervisa er om islam. Men jag vill försöka tala om hur alla vi som är bibeltroende kristna kan närma oss muslimerna och hur vi kan förmedla evangelium till dem. Det är mycket viktigt för oss, särskilt i denna tid.
Nyligen, då vi var på bokmässan i Göteborg, märkte vi en trend som inte är ny, men utvecklas allt mer. Speciella kategorier av kristna bekännare försöker närma sig muslimerna med en slags religiös pluralism, istället för att hålla sig till den rena tron. Det är en tvetydig trend som inte är ny och det är oklart vad man har för syfte med detta. Det senaste påven uttalat när det gäller islam och Muhammed är intressant. Han använder en del uttryck från medeltida skribenter för att indirekt uttala vad han själv anser om Islam. Å andra sidan har det blivit en tendens i många avdelningar av romersk-katolska kyrkan att omfatta vad islam lär. Under förra århundrandet kunde man börja observera att det blivit en slags religiös pluralism. Jag ska nämna två stora personligheter i Frankrike. Charles de Foucauld, som var munk och eremit, levde i Algeriet. Han hade mycket kontakt med muslimska mystiker. Inom romersk-katolska kyrkan finns också en mystisk trend. Om vi vill basera vår kunskap om Gud på mystiska erfarenheter istället för på Guds ord, kommer vi att föras vilse. Charles de Foucauld ville ge prioritet åt mystiska erfarenheter i kristen och muslimsk miljö, och han ville på något sätt förena dessa två religioner i en gemensam erfarenhet av Gud. En annan personlighet som också är mycket viktig mera ur teologisk och akademisk synpunkt, var Louis Massignon. Han studerade persisk mysticism. På något sätt ser båda dessa män en parallell mellan islam och kristendom. Enligt deras synsätt skulle dessa religioner kunna förenas, ty om vi lägger åt sidan vad Guds ord säger, ser vi inte paradoxen och motsägelsen. Det finns en bibelvers som borde vara basen för vad vi som kristna ska stå för. Det var den deklaration som Petrus gjorde inför en religiös grupp, Apg 4:10:”så mån I veta, I alla …” Vad är det alla behöver veta? Det står i vers 12:-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.Vi kan tänka i religiösa termer: vad vill religionerna lära oss? Islam, buddism, hinduism, osv. Även vissa filosofier. Religion försöker undervisa oss om frälsning. Det är ju vad religion handlar om. Vad är frälsningens väg?Här står nu Petrus inför en fanatisk religiös grupp, som representerar olika trender inom judaismen. Han säger: ”Så mån I alla veta…” Om vi inte har den övertygelsen, då är vi inte redo att konfrontera islams grundfäste. Om vi inte har baserat vår tro på Guds Ords auktoritet, har vi ingenting att stå på. Vi kan då gå vart som helst och hur som helst och acceptera vad som helst eller ingenting. Detta är ett av problemen vi har inom romersk-katolska kyrkan, men också inom den protestantiska kyrkan. Och kanske också inom en del s.k. frikyrkor i detta land. Är ni vakna för detta? Vissa grupper har s.k. gudstjänster tillsammans, där man kompromissar med lärorna man har i sina församlingar. Det kan vara katolska och protestantiska kyrkor. Man ser att de kompromissar med det man en gång kämpade för. Både katoliker och protestanter. Det är nästan så att kriminella handlingar utförts i både Muhammeds och Kristi namn. Det är fanatism. Vi ser att det finns en demonisk makt i religion, som kan acceptera eller uppmuntra våld. Mycket av de spänningar man märker i världen idag, är uppblandade med religion och politik. Vi återvänder till vad Petrus säger: ”Så mån I alla veta…” Inte bara några, men alla. Låt muslimerna, hinduerna, ateister, vilka det än vara må, låt dem veta, låt det bli känt för alla att det inte finns frälsning i något annat namn eller någon annan. Det finns inte något annat namn under himmelen givet genom vilket vi kan bli frälsta. Detta är den grund och auktoritet vi har för att kunna vittna om frälsning. Detta har ingenting med religion att göra. Frälsningen är relaterad till ett namn. Det är detta som gör evangelium så unikt. Det finns inget annat vid sidan om. Vi ska proklamera evangelium!Vi märker ofta i vår relation till muslimer och islam att människor är okunniga. Kristna vet inte vad islam är för något. På samma sätt som kristna också är okunniga om vad de själva tror på. De lever ofta mer efter tradition än på uppenbarelse. Här möter vi ett problem: okunnighet. Okunnighet lämnar oss i mörker. Det första vi ofta konfronterar, är människors okunnighet. Det störande är att många som kallar sig kristna, vet inte vad bibeln undervisar. Det andra man möter är likgiltighet. Människor som är muslimer har ju sin tro, sina ritualer - låt dem vara i fred med det! Det tredje vi möter är fruktan. Många människor lever i fruktan för muslimerna. Även de kristna. Vad kan svaren vara till dessa tre hinder vi har när man möter muslimerna? Svaret på okunnigheten är man måste ha sund vaksamhet. Vad tror muslimerna på, och vad tror jag på? Vi kan inte förneka parallellen, och kan inte heller vara blinda inför paradoxen. Vi vet vem Gud är och hans natur. Vad är grunden till likgiltigheten? Det är brist på övertygelse. Vi kommer ur likgiltigheten genom att bli övertygade om vad sanningen är. Att vi verkligen blir övertygade om att vad Guds ord lär verkligen är från Gud. Det är inte bara några legender, fabler och sagor, det är verkligen Guds ord och sanningen. När vi läser sådana verser som Apg 4:12, måste vi vara försiktiga, för i dag är allting relativt. Vi får aldrig se Guds ord som något relativt, det är absolut. Det finns inget annat namn, det finns ingen annan frälsning given åt människorna. Därför måste det proklameras för alla, det måste bli känt för alla att endast namnet Jesus ger frälsning. Jesus frälsar! Emanuel, Gud med oss! Det är hans namn. Det finns inget alternativ till frälsning. Det finns alternativ när du väljer vilken religion du vill följa, men när det gäller frälsning finns inget val. Det finns inget annat namn genom vilket du kan bli frälst. Tar du inte emot Jesus Kristus, finns inget annat val. Då befinner du dig i ett vacuum. Här ser vi att övertygelse om sanningen driver bort likgiltigheten. Du måste veta vad du tror på och varför. Bara det ger dig övertygelse och frimodighet. Tänk på Petrus, vilken frimodighet han fick efter det att han varit dödsförskräckt. Han var övertygad om sanningen och villig att dö för den, liksom också några av våra stora reformatorer. De visste att deras liv var i fara. Tänk på Tyndale. Han förstod att bibeln var Guds ord och måste förmedlas till alla människor. För honom gällde det död eller liv. Och det var likadant för Wycliffe. Många människor har gett sitt liv för att vi skulle få Guds ord. De var övertygade om vad som är Guds ord. Inte vad romersk-katolska kyrkan lär oss, eller doktrinerna lär oss, men att vad Guds Ord lär oss är absolut sanning och slutlig sanning. Det finns inget att lägga till vid sidan om. Men om vi inte har denna övertygelse i hjärtat, då blir vi likgiltiga. Då tycker vi att en del människor kan tro på en sak och andra på annat. Likgiltighet finns också bland många kristna.Det tredje som finns ibland oss är fruktan. Troende som lever i Mellanöstern och lärt känna Herren är ofta fyllda av fruktan. Jag möter människor som flyttat från Mellanöstern till Sverige. Jag försöker uppmuntra dem att vittna för muslimer. Man känner hur de är fyllda av fruktan. Vi har mött dem som var namnkristna i dessa länder, men som sedan blivit pånyttfödda kristna. De har flyttat från dessa arabländer av fruktan för muslimerna. Nu bor de kanske i lägenheter bredvid muslimer. Jag säger till dessa vänner: var inte som Jona! Fly inte bort från ett uppdrag som kanske Gud gett dig! Du har kanske kommit hit till Sverige just för att möta dessa muslimer, kanske till och med dina fiender, med evangelium! Jona blev sänd till Israels värsta fiender. Han kunde inte begripa det. Att Gud älskade Israel, visste han. Men skulle hans barmhärtighet sträckas också till fienderna? Det var en fruktan som hade sina rötter i fördomar. Guds nåd är utan gränser. Universell. Den är för alla. Vi måste vara försiktiga så vi inte säger att det här är bara för oss. Kom ihåg vad Petrus sa: Det måste bli känt för alla! Det måste bli känt för muslimer och alla andra att det finns bara ett enda namn genom vilket vi kan bli frälsta. Frälsning med övertygelse. Det enda svaret inför fruktan är Guds kärlek som också är sammanlänkad med barmhärtighet och medlidande. Detta driver oss att nå människor, kanske sådana som inte ens tycker om oss. Det förnämsta vapnet vi har att nå muslimer är att låta Guds kärlek flöda genom våra liv till dem. Det är inte argument, diskussioner, polemik som är svaret, utan Guds barmhärtiga kärlek. Gud älskar dem precis lika mycket som han älskar andra, och han vill inget hellre än att föra dem ut ur detta mörker.
Okunnighet, likgiltighet och fruktan - detta håller oss tillbaka från att göra vad Gud kallat oss till - att vara levande vittnen. Vi ska inte vara religiösa lärare. Vi är inte kallade att predika på det sättet. Vi ska proklamera namnet Jesus. Det är det enda svaret för alla människor. När det gäller vår kommunikation med muslimerna om Jesus, finns många fallgropar. De har en felaktig uppfattning om vad Gud är. Islam förnekar att Jesus är Gud och Guds son. De förnekar att Jesus dog på korset och många andra ting som relaterar till Jesus. Vi behöver dock inte bli experter på Islam. Jag har själv studerat en hel del av vad som har med islam att göra de senaste trettio åren för att förstå muslimerna och kunna närma mig dem. Men det är inte ett måste. Ett måste är däremot att vi är levande vittnen. Det spelar ingen roll om en människa är muslim eller inte, vi närmar oss människorna först och främst i medvetenhet om att de är förlorade i synd. De kanske tror på Gud, men ändå inte känner honom.
Vad muslimerna behöver få reda på är vem Jesus Kristus är. Många har totalt missförstått vem Gud är, och de kommer alltid att ha en felaktig uppfattning, därför att Gud har valt att uppenbara sig endast genom Jesus Kristus. Om inte Gud tagit initiativet att ge oss den uppenbarelsen, hade vi inte haft någon väg att nå honom.Människan i sin egen själviska strävan producerar mystiska filosofier i sin längtan. Det finns massor av sådant i alla religioner. I islam finns det sufism med många skolor, och i katolicismen finns mysticism och även i protestantismen. Exempelvis Taizé är en mystisk rörelse, där sanningen inte har någon betydelse; utan vad du känner och upplever är viktigare än sanningen. Sanningen får vara känslans tjänare. Men Gud har aldrig menat att det ska vara så. Det är bara sanningen som frigör. Det behöver vi tala om för våra muslimska vänner. Vi behöver visdom att förklara detta för dem. Inte ett komplicerat evangelium, men det enkla evangeliet. En del människor tror att vi behöver visdom bara för att förklara komplicerade ting. Jag tror att vi behöver sann visdom till att förklara enkla ting och ändå frimodigt kunna säga: detta tror jag, det här står jag för! En del människor säger att muslimerna tror ju på Gud som vi gör! Men muslimernas relation till Gud är baserad på fruktan. Fruktan och träldom.När man lever i fruktan, är man inte trygg. Då man är osäker kan man bli aggressiv, det blir en fanatism som utlöser demoniska krafter. Det ser vi i speciella falanger av muslimvärlden liksom också i vissa kristna grupperingar. Fruktan. Relationen mellan Gud och muslimen är baserad på den lag Koranen lär. Dessa lagar måste man följa till punkt och pricka. Och då man har misslyckats, grips man av fruktan. Den relation vi som kristna har till Gud, är baserad på nåden, på grund av Guds kärlek. Den ger oss frihet. Det är skillnaden. Medan islam leder in i fruktan och träldom, leder kristendom till sann frihet. Inte att vara rädda för Gud, men älska Gud. Det är skillnaden. Både muslimer och kristna tror på Gud. Muslimer fruktar Gud, och det ska även kristna göra - det är en parallell. Var är då paradoxen? Den fruktan vi har för Gud är inte träldom, det är frihet, därför vi ärar och respekterar Gud. Det är en respektfull fruktan. I många av dessa ting är det en nära parallell till islam. Skillnaden mellan kristendom och islam är inte de ting vi är överens om, men de ting islam förnekar omkring Gud, Jesus Kristus, förlåtelse, frälsning, osv. Låt oss inte bedragas av likheterna, utan vara vaksamma så vi inte sammanblandar vad Gud skilt åt.
Låt oss aldrig urvattna evangeliet för att få vänner bland muslimerna, eller för att de ska bli mindre aggressiva i vår närhet. Vi måste liksom Petrus proklamera för alla, att i ingen annan finns frälsning och det finns inte under himmelen givet något annat namn i vilket vi kan bli frälsta. Det är endast genom Jesus.
Muslimsk förväntan
Alla Jesu lärjungar ser det klimax av historien som närmar sig med den glädjande och väntade uppryckelsen av församlingen och de följande, uppenbarade händelser, som är beskrivna i Uppenbarelseboken, då deras långa längtans-rop ”Maranata” slutligen kommer att fullkomnas i sann glädje. Muslimer ser för sin del framtiden i ett annat ljus, fokuserat mer på destruktion än bevarandet av en trogen, gudomlig kvarleva.
År 2005 blev Mohmound Ahmadinejad president i Iran, vid ett överraskande val som resulterade i bekymmer för många andra nationer. Känd för sin anti-västerländska ståndpunkt med en uttalad avsky för kristna och hat mot Israel som orsakar oro hos många - vad kan man vänta sig av hans speciella politiska policy och satsning, stödd av ett fanatiskt, religiöst prästerskap? Vägledd av en shia-islamisk uppfattning om ändens tid, förväntar han sig uppenbarligen det snara återvändandet av Mahdin (en befriare, men inte Kristus!), kanske år 2007. Han verkar också tro att innan Mahdin återvänder, ska det bli en apokalyptisk eldsvåda, som skapar kaos och förstörelse av internationell omfattning. Fastän sunni-muslimer skiljer i sina åskådningar av vad som kommer i framtiden, när det gäller deras väntan på Kristi återkomst från himlen, tror alla att slutligen kommer hela världen att kapitulera för budskapet av Mohammad. De upproriska kommer att utplånas från jorden och sedan kommer universell rättvisa och fred att råda. Hela detta scenario av konflikter med den profetiska eskatologin finns presenterat på alla sidor i hela bibeln!
Vår vilja eller Guds vilja
Vittnesbörd av Lill Hafsahl
Det budskap vi har hört är väldigt förkrossande. Egentligen finns inte något mer att lägga till, för om vi tar emot det, så uppfyller det hela vårt väsen och hela vår varelse. Om vi verkligen låter det här budskapet tränga ner i djupet av vårt hjärta, så kan det gestaltas i oss. När jag satt här och lyssnade, kom jag att tänka på ett samtal jag hade i sommar med några ungdomar. De sa att det är så svårt att veta vad som är sanning och rätt. Man ser på de kristna och blir hela tiden så besviken. Då sa någon av dem, som kanske var litet mera from än de andra: -Ja men, du får se på Jesus!Då tänkte jag så här: Ja, men vem är Jesus för människor som inte vet vem Jesus är? Vad ska de se på? Är det något abstrakt någonstans, eller har Jesus en substans i vår tid? Jag har hört budskapet i dessa dagar. Jesus, det är Guds hemlighet! Och Jesu hemlighet, det är församlingen. Och i den mån Jesus fått ta gestalt i oss, kan människor runt omkring oss se honom, Jesus.Så är det. När människor kommer till oss och vill få svar, måste vi som tagit emot Jesus kunna visa på ett svar. Det finns ett svar på alla livets frågor. Jesus är verklig, och han finns i oss. Det står så här i Kolosserbrevet: ”Kristus i oss är vårt härlighetshopp.” Och det är vi som fått till uppgift att gestalta Jesus i tiden. Vi har fått ett väldigt allvarligt uppdrag i tiden, för vi ska visa på Jesus, den härlige Guden. Det står att när Jesus gick på jorden, så var han en bild av Gud. Han återspeglade Guds härlighet. Men nu – hur ska man se Jesu härlighet i vår tid, om inte församlingen har ett svar så att man kan se den härlighet som Jesus har? Så att det kan bli en längtan: O, om det här är Jesus, så vill jag vara med! Om det här är Jesus, om det här är verkligheten, då vill jag vara med! I vår tid, i allt som pockar på vårt sinne, vår tanke, på allt vi ska göra med vårt liv, måste det finnas en avsikt med att vi är här. Gud, den evige Guden hade en avsikt med att skapa människor. Det har vi fått höra i denna veckas bibelstudier; Guds avsikt är församlingen. Alla inriktar vi vårt liv på någonting, vi har ett mål för vårt liv. Guds svar är församlingen. Men det står att denna tidsålders gud har så förblindat vårt sinne – tänk, mänskligheten är så förblindad, att den inte kan se Guds härlighet. Det är omöjligt för oss att ta emot vad Gud vill ge. Vi är så förblindade av allt som är i världen och allt vi kan se runt omkring oss att vi kan knappt ta emot Guds ord när vi hör det. Det står i bibeln att den lön som synden ger är döden. Här står vi människor, och vi får välja vad vi vill göra med vårt liv. Livet är det enda vi har. Det kan vi få lägga ner för Jesus, och bli en kanal som kan återspegla Guds härlighet. Men vi kan också välja en annan väg. Vi är fria att välja. Men på alla våra val följer en konsekvens. Man får välja; gå sin egen väg och göra vad den egna viljan önskar. Men man kan också välja att säga: -Ja, Jesus, jag vill följa dig. Jag vill bli vad du har ämnat mig till, vad du vill med mitt liv. Jag vet inte hur det ska gå till. Men Jesus vet allt. Han vet hur svaga vi är. Han har ju skapat oss. Jesus, i mig själv kan jag inte, men jag vill följa dig. Du har makt till allt. Du kan förändra allting, om jag bara vill. Om bara min vilja får läggas in under Guds vilja så jag kan bli vad Gud har ämnat mig till. När människor frågar oss, måste vi kunna ge ett svar. Hur ska jag kunna hitta Jesus? Hur ska jag kunna komma in i detta liv? Så mycket som Jesus fått gestaltas i vårt liv, så mycket kan människor se Jesus idag. Det finns inget annat sätt att förmedla Jesus än i den grad du låter Jesus få uppfylla ditt liv och din vilja får läggas in under lydnaden av Guds vilja. Gud har en vilja. Det står väldigt enkelt skrivet om när Jesus talar med Petrus. -Jag vill bygga min församling. Det är Jesu vilja. Det är Jesu avsikt. Han vill ta ut ett folk. I sin eviga vilja bestämde han om en hushållning i tidens slut. Han vill ta ut ett folk som kan gestalta honom på jorden. Men det beror på om du och jag vill böja oss under den viljan, så vi kan bli en kanal som uppenbarar Guds härlighet. Amen
- Det ni har fått som gåva, ge det som gåva!
Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett
Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.
-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.
Om det inte varit för Guds närvaro...
Hälsning från Palavé i Dominikanska Republiken av Elias Vicioso
Palavé de Manoguayabofredag den 6 oktober 2006
Jag hälsar er i Jesu namn. Jag tackar Gud för er i Sverige, Norge och Frankrike, och dessutom välsignar jag alla bröder och systrar i denna mission Maranata. Jag beder om kraft, frid och makt att framöver kunna vara till stöd för Comunidad Maranata. Tack till Gud och till er för missionen här i Palavé de Manoguayabo. Tack för ert arbete! Denna verksamhet är ett exempel inför grannarna och myndigheterna i landet. Jag befann mig i en situation av övergivenhet som var mycket problematisk och svår. Om det inte hade varit för Guds närvaro och om inte ni funnits, så hade jag och min familj hamnat på gatan.Och därför: Tack för er godhet, hjälp, ansvarstagande, trofasthet och ert stöd i Jesus Kristus!Mina syskon; jag har ingenting materiellt i livet att erbjuda er, men jag önskar er lycka till i ert goda arbete.
Må Gud välsigna er alla!Elias; av hela min själ er broder.
Palavé de ManoguayaboTACK!
Julhälsning från Dominikanska Republiken
Missionsrapport från Dominikanska Republiken av Berno Vidén
Det är med stor glädje vi ser hur Gud verkar i det lilla haitiskt präglade samhället Palavé. Alltsedan Comunidad Maranata började arbeta där för några år sedan har arbetet bland barnen i området fått ett stort utrymme. Till barnmötena som syster Yanet idag ansvarar för kommer det väldigt många glada och livliga barn varje vecka. Arbetet är inspirerande och som en följd av den outtröttliga sådd som gjorts bland barnen ser vi idag hur deras familjer kommer till både väckelsemöten och bibelstudier på kvällarna.Vi har fått fin kontakt med väldigt många människor.Skolarbetet är nu inne på sitt tredje år och lärarna Maria, Theresia och Veronica förbereder just nu elevernas julfest inför terminsavslutningen. Det intensiva solskenet och de 30 plusgraderna gör det ibland svårt inse att julen står för dörren. Här och där har en del dock pyntat sina hus med ljusslingor av olika slag och då mörkret faller mot kvällen, och OM det finns el i området, lyser det varmt och inbjudande.Både i Palavé och Las Palmas ska också de olika barnmötesgrupperna nu inom kort ha sina julfester .För många av barnen blir det den enda stund av julkänsla de får uppleva och vi vill på allt sätt göra julen till en glad upplevelse för dem. I väldigt många hem är jul detsamma som sprit, musik, dans och spel, och hela december månad är ett enda långt onyktert festande.I Palavé har vi påtagligt under den bakomliggande hösten fått erfara hur det på sådd följer skörd. Det är många som lämnat sig till Gud och vi har fått se familjer upprättas och komma in i en meningsfull tjänst för Guds rike. Inom kort räknar vi med att ha dopförrättning i Palavé då sju nyfrälsta vänner ska låta döpa sig till Kristus i den vackra flod som omger samhället. Vi ser framemot att under julhelgen samlas till berikande stunder då Jesus Kristus som föddes in i världen till vår frälsning får vara i vår mitt, och för var och en vara den frid som övergår allt förstånd och den glädje som världen aldrig kan ge. Evangelium är verkligen en Guds kraft till frälsning för hela människan.
Ett exempel på hur Gud använder barnen för att leda sina föräldrar till Kristus är Jessica. I den intervju med Dag Sandslett som finns publicerad i detta nummer av MR nämns något om hur hon hittades i smutsen på en av Palavés bakgator av något som kan tyckas vara en tillfällighet. För den som tror på Guds ledning var det dock något annat än en tillfällighet. Idag är Jessicas hela familj förenad, frälst och upprättad. Jessicas pappa, nyfrälste Marceló, vittnar nu underbart om hur hans bedjande gamla mor nu äntligen fått bönesvarI församlingen i Las Palmas har vi några unga haitiska bröder som ivrar för att nå sitt eget folk med evangelium. De heter Josué, Richie och Michelot. De brinner verkligen för arbetet i Palavé och har visat sig vara en stor tillgång för arbetet där. Under ett möte helt nyligen upplevde vi hur Gud manifesterade sig och vi fick tillfälle att i församlingen be till Gud speciellt för dessa tre bröder, just med tanke på missionen i Palavé. Det var ett mäktigt möte där vi manades ta nya steg. Under handpåläggning mitt i församlingen avskildes bröderna och påmindes om att varje gång de reser till Palavé så är det församlingen som reser med dem. Kom ihåg att bedja för Josué, Richie och Michelot. Michelot är för övrigt en mycket duktig tolk. Varje möte i Palavé är numera tvåspråkigt och ges på både spanska och kreol.Ett annat böneämne är nioårige Yefrey. Titt som tätt måste han akut läggas in på sjukhus pga sina svårt infekterade lungor. Läkarna gav honom i höstas ett år till att leva men själv säger Yefrey förtröstansfullt att det bara är Gud som vet hur länge han ska leva. Varje möte vill han att vi ska bedja speciellt för honom. Skulle vi missa det någon gång kommer han och tar tag i min hand för att lägga den på sitt eget huvud. Läkarna ordinerar mediciner som kostar tusentals kronor för att försöka få bukt med infektionen. Yefreys mamma Andrea är fattig och ensamstående samt har två små barn till att försörja. Sedan några månader tillbaka har vi hjälpt henne med ett försörjningsunderhåll och naturligtvis även med de mediciner Yefrey är beroende av, så hon ska ha möjlighet att kunna vara hemma hos sina pojkar på dagarna, och inte tvingas ut på gatorna för att om möjligt kunna sälja något för en slant, som ska räcka till mat till familjen.Ju längre tiden går förstår vi att det endast är ett direkt Gudsingripande som kan hjälpa Yefrey.
Avslutar med en innerlig julhälsning till Er alla, Midnattsropets läsare. Fortsätt bedja för missionen! Församlingssyskonen här i Santo Domingo hälsar Feliz Navidad (God Jul), och från bröderna i fängelseförsamlingen med broder Santos i spetsen, kommer en varm hälsning och önskan om att bli ihågkomna i bön nu i juletid.
Vi önskar Er alla en välsignelserik julhelg, präglad av det hopp som väntar Jesus tillbaka.
Vår himmelska kallelse
Undervisning av Jan Egil Hafsahl
Vi ska läsa ur Hebr 3:
-Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses»trogen i hela hans hus», såsom»tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom»son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. (Hebr. 3:1-6)
Midnattsropets medarbetare Arne Björkman har avlidit
Vår broder i Kristus och Midnattsropets medarbetare; skribenten Arne Björkman är död.Han mötte Jesus till radikal frälsning i ett Maranatamöte 1977. När han sedan skrev en mini-biografi i Midnattsropet, satte han som rubrik över sin väg till frälsning: ”Från röd majmorgon och religiös träldom till psalm 23.” Han talade gärna om hur han radikalt fick möta Jesus till befrielse och förvandling.Efter en lång tids sjukdom har han lämnat jordelivet. Trots den plågsamma sjukdomen var Arne en Herrens tjänare som troget arbetade med att lyfta fram väckelsepionjärernas levnadsöden i sina artiklar, som vi haft förmånen att publicera i Midnattsropet. Han tog även på ett väckande sätt upp frågor om abortlagstiftningen, ockultismen, myten om jungfru Maria, kampen för det bibliska dopet och andra kontroversiella ämnen, alltid i ljuset av Guds ord. Arne Björkman har även producerat flera program för Radio Maranata. Då Arne medverkade i församlingens möten, förmedlade han alltid levande skildringar för att påminna om Guds trofasthet i kampen vi var och en måste gå igenom. Nu har han själv gått före till de eviga boningar Gud berett åt de sina. -Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. (1 Tess 4:13-14)
Maranataförsamlingen och tidningen Midnattsropet lyser frid över Arne Björkmans minne.
Protestens folk
Appell av Ulla Näsholm
Gud har alltid haft ett folk, avskilt för honom, ett folk som vill leva för honom, följa hans bud och göra hans vilja.På bibelns första sidor tecknas bilden av Guds trofasthet och löftet ges till dem som mitt i en ogudaktig miljö gestaltar något sant gudomligt och helt väsensskilt från den omgivande världen.Guds rike är på kollisionskurs med världens rike, och Guds församling i opposition mot föreningar, grupper och sammanslutningar av olika slag.
Gud vill att hans församling skall fungera som ett hem, en plats för fostran och gemenskap och det utifrån helt andra perspektiv än vad världen också i sin bästa form har att erbjuda.Inte självförverkligande, förströelse eller underhållning, utan förverkliga Guds vilja i tiden och rustas för uppdraget Jesus gett – vara med och befolka himlen, rycka människor ur händerna på den onde härskaren i världen. I öknen uppfördes tabernaklet som hade gjorts efter Guds anvisningar till Mose. Som representant för lagen – uppfostraren fram till Kristus – hade han fått sig tilldelat att i allt ”göra efter den mönsterbild som blivit honom visad på berget”.Varje bräda, varje tygvåd, prästens kläder, allt som hörde till tabernaklets sammansättning, utsmyckning och förvaring, eller hur och av vilka det skulle transporteras; vilka som skulle bära tabernaklet under ökenfärden, allt var noggrant reglerat och står att läsa i en av bibelns första böcker. Mönsterbilden var viktig och ingen detalj var för liten att tas om hand som Gud ville - varje sak skulle vara en symbol för det som fanns i himlen.Var och en visste sin plats och uppgift och fullföljde noggrant sin tjänst. ”Gud har i församlingen satt…” står det i Nya Testamentet när det talas om gåvor och tjänster för att människor ska komma in i sin funktion och uppgift. Det stod klart, eller skymtade fram ganska tidigt, att Guds folk skulle tas ut ur alla folk och stammar och att hans församling skulle byggas endast och allenast av pånyttfödda, nya skapelser i Kristus Jesus, även om den ursprungliga tillhörigheten kunde vara både av judisk eller hednisk art.På Gamla Testamentets tid, när Israels folk vandrade i öknen för att komma till det land Gud hade lovat dem, vägleddes de av Guds löften och vad Gud uppenbarade för Mose när tabernaklet skulle förfärdigas. Sedan ledde molnstoden dem om dagen och eldstoden om natten, både i ljus och mörker var det möjligt att få begrepp om vägen. Om de såg uppåt fick de klart för sig om de skulle stanna eller fortsätta ett stycke till. Så tillryggalade folket etapp efter etapp tills de var framme i landet; det som Gud hade lovat dem, in i Kristus själv.Utvändigt var tabernaklet täckt av tahasskinn, oansenligt och grått. Vad grannfolken såg medan Israels barn bar på tabernaklet var inget som direkt imponerade. Prakten, härligheten i guld, broderier, vackra kläder och kostbara tyger och utsmyckningar av olika slag – allt detta var fördolt för de omkringliggande folken, de kunde aldrig föreställa sig vilken rikedom som fanns därinne, väl fördolt för omvärlden.
På väg ut ur sin himmelska helgedom En gång om året gick översteprästen in i det allraheligaste för att bringa offer för folkets synder. Klockor i fållen på hans klädnad hördes när han utförde tjänsten – människorna utanför hörde att han utförde sitt verk.Idag kan vi höra vår himmelske överstepräst; klockklangen förstärks då Jesus närmar sig tidens slut, han är på väg ut ur sin himmelska helgedom och kommer för att hämta dem som hör honom till. Jesus kommer!Löftet går i uppfyllelse – Jesus kommer för att hämta sin brud – sin församling. En församling som lever i uppbrottsstämning, är prydd med Guds härlighet och de gåvor han ger åt sina heliga för att tjäna och verka.I öknen var tabernaklet övertäckt, och vad som fanns av dyrbarheter, guld och andra värdeföremål var helt fördolt för människor runt omkring. I tidens öken – idag – förhåller det sig på liknande sätt.Guds härlighet kan inte uppfattas på ett mänskligt sätt och vad Gud lagt i församlingen kan aldrig bli uppenbarat för människor utanför. ”I världen, men icke av världen….” säger bibeln att Guds folk ska vara . Tabernaklet med symboler och påminnelser om det himmelska fanns hos människorna också under ökenvandringen. Folket runt omkring såg bara enkelhet intill torftighet; och kunde inte alls förstå varför israeliterna så respektfullt och kärleksfullt bar omkring på vad som för dem var Guds uppenbarelse – det fanns ingenting som på minsta sätt gav uttryck för att det var något värdefullt de förde med sig.Den som står på avstånd och registrerar och försöker förstå vad Gud vill uppenbara kommer obönhörligen till korta. Ingen mänsklig härlighet, attraktionskraft möter - trist, grått och intetsägande ter sig Guds boning för den som hellre ser den bördiga slätten som ett bättre alternativ – det syndiga Sodom som ersättning för den stad Gud själv hade byggt – det himmelska Jerusalem.Att ha det bekvämt, ombonat och tryggt var inte det som stod högst för Abraham, trons fader. Han valde att leva i bergsbygden, nära himlen och sin Gud och så att han kunde höra hans röst och komma sina fränder till befrielse och hjälp när det var nödvändigt läser vi om i bibeln.
Gud byggde-Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.-Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen och förde hene fram till mannen. (1 Mos 2:21-22)Gud byggde en kvinna av Adams revben… Församlingen fanns som en hemlighet i Guds hjärta redan innan jordens grund var lagd och nu åskådliggjordes den inför de första människorna.Det är så fascinerande att tanken om församlingen så tidigt ges uttryck för i bibeln. Bara ett kapitel senare, när människorna som Gud skapat att leva i gemenskap med honom hade syndat och gömde sig för Herren Gud, hörs Herren kalla: ”Adam var är du?” Gud sökte mannen till gemenskap med sig, kallade på honom.Några versar senare i kapitlet kommer ett oerhört löfte om försoning genom Jesus Kristus. ”Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud…”Kvinnans säd – hur skulle människor kunna förstå detta tal. Det fanns tröst och förhoppning om gemenskap och försoning med Gud inbyggt i löftet de fick och det omfattade alla människor. Något stort skulle ske – Gud skulle födas in i människosläktet på ett övernaturligt sätt.I en av kyrkans trosartiklar sägs det: ”Avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria…” Det är Gud som bygger, det är han som skapar, det är han som försonar och frälsar. Han är Gud och människan kan bara böja sig i vördnad för hans majestät, hans kärlek och allmakt. Och ta emot det erbjudande som kommer från himmelens Gud…Jesus kom för att försona och frälsa. I sitt avskedstal till lärjungarna ger han dem uppdraget: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium… gör alla folk till lärjungar…”Uppdraget Jesus gav sina lärjungar är inte fullgjort ännu. Fortfarande gäller maningen att predika försoningens budskap till människorna. Var och en, oberoende av rastillhörighet, intelligenskvot, ekonomi eller andra företräden,omfattas av Guds erbjudande. Var och en som vill.,.
Endräktigt församlade På första pingstdagen föddes eller synliggjordes församlingen. Guds löfte till lärjungarna om att bli uppfyllda med Anden blev en realitet. Alla blev uppfyllda av den helige Ande. Guds gåvor, hans speciella hjälp och kraft var nu inte bara förbehållna en människa eller någon grupp, de fanns tillgängliga för alla lärjungar.Människor kom tillsammans, började leva tillsammans på ett annat sätt än tidigare. Det nya liv de fått skulle näras för att växa upp, orka bära påfrestningar av olika slag, bli självständiga individer som kunde vara med och bära bördor iGuds rike, och bli fäder och mödrar för barnen i gemenskapen inom församlingen – så att människor kan växa upp till gudsmänniskor och bli skickliggjorda till allt gott verk.Petrus, den av lärjungarna som förstod att Gud ville att också hedningarna skulle få del av Guds löfte om frälsning, förde evangeliet också till dem som inte fanns inom den judiska religionen. Gud är mycket större än människan gör honom. Gud vill att alla människor ska bli frälsta och han erbjuder sig själv till alla som i tro vill ta emot hans erbjudande.
Paulus uppenbarar hemligheten Paulus kallas för hedningarnas apostel. Han fick möta Jesus Kristus och hela hans tillvaro rasade. Det han lärt och erfarit under sitt liv som from farisé smulades sönder… Jesus var verkligen den som Gud lovat skulle komma för att befria sitt folk, inte bara sitt eget egen-domsfolk, men också människor utanför det av Gud utvalda folket, skulle få del av frälsningen. Ett helt nytt folk, ett trons folk med Abraham som stamfader skulle träda fram.Paulus skriver om församlingen i sina brev, han ger förmaning, uppmuntran, tröst och en mästerlig pedagogisk bild hur församlingen ska gestaltas eller byggas.”Sanningens pelare och grundval…”, det är församlingen säger bibeln och talar om hur rättfärdighet skulle råda, hur äldste skulle insättas och hur de skulle utöva sitt ämbete. Hur gåvor och tjänster ställs till församlingens förfogande, hur man upplivar och vårdar det Gud gett – allt för att de heliga ska iståndsättas att mer och mer likbildas med Kristus och växa upp till mognad och sans.Kärleken är det som håller de troende samman, den Kristi kärlek som man kan läsa om i Kol 3:14-Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band.Det var inga människotankar Paulus förde fram när han talade om församlingen, om dess uppbyggnad, struktur och utveckling. Det var Guds tankar, och så storslaget att människor ser Paulus som en genialisk konstruktör, när han utvecklar tanken om mönsterbilden, vad Gud vill och kan om han får möjlighet…Paulus förde fram Guds tankar om församlingen, det var inte alls enastående eller något han kunde berömma sig av. Det var Gud som genom sin Ande skapade något nytt, något himmelskt – och Paulus var den som förmedlade det vidare. Generation efter generation kan genom Skriften tillgodogöra sig Guds vilja som är församlingen. Ett hem för den pånyttfödde kristne, ett härbärge för den som råkat i rövarhänder, en plats för fostran och tillväxt och där andliga fäder och mödrar kan vara barn och unga kristna till hjälp och vägledning. En lustgård där Guds härlighet finns uppenbarad och Hans helighet manifesterad, - eller för att använda ett modeord, – blir bekräftad, av medlemmar av en så kreativ och fruktbar gemenskap som är församlingen efter Guds mönsterbild.
Paulus hade oförbehållsamt ställt sig till Guds förfogande och han kunde därför förmedla levande, skapande ord ifrån Gud.Gud byggde en kvinna av Adams revben – en enastående bild. Människan kan aldrig omfatta eller förstå. Men det var Gud som byggde! Det var Gud som gav instruktioner om tabernaklet och han uppmanade också till att noga göra efter mönsterbilden.Församlingen skulle bäras genom tidens öken, var och en skulle bidra med den gåva och tjänst han fått. Som Nya testamentets prästerskap skulle den handha det dyrbara innehållet på ett grannlaga sätt. Inte skada eller på minsta sätt fördärva Guds gåvor som han i sin gränslösa nåd och ofattbara kärlek ger. Inte byta eller ersätta någon av Guds gåvor med en mänskligt sett likvärdig eller bättre.Gud har satt, Han har bestämt – och inget av det som är förordnat är utbytbart. Inte ens om man menar att det är något mer rationellt, konstruktivt, förnämare, modernare eller med en mer samhällsinriktad attityd och inställning man agerar.Gud har i sin församling:-…för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. (1Kor 12:28)Hela spektrat av tillvaron finns med där – läran, fundamentet, hälsan, framtiden, hur församlingen ska styras, till och med hur man förfar vid konflikter och sammandrabbningar som kan uppstå.Den ordning och de gåvor Gud gett ska människan inte ersätta med något som anses finare eller bättre. Varför?-Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp. (Ef 4:12)Och fortsätter man lite längre fram i texten kan vi läsa vers 13-16:-Tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus..Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse.-Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt.-Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt var särskild del. Var och en visste sin uppgift när det gällde tabernaklet i öknen. Församlingen är nya testamentets prästerskap, var och en med en speciell uppgift. Den ska utföras och kraft finns för var dels uppgift och kallelse.Vägen bibeln anvisar verkar oframkomlig och den är verkligen omöjlig för det mänskliga sinnet, men Gud har berett en ny och levande väg.Uppstår tanken att förbättra, förenkla, rationalisera eller ändra på det Gud förordnat om församlingen i sitt ord, måste idén läggas under Kristi lydnad, så att det slutligt blir Guds bud och förordning som avgör hur man ska handskas med olika frågeställningar. Endast på det sättet förblir församlingen en levande organism och inte en av tidens många religiösa eller profana institutioner där man tillsammans tävlar om att vara stor, mäktig eller inflytelserik.Likt Abraham spanar vi efter staden med de fasta grundvalarna som Gud lovat. Det står om den i Upp 21:9-11-Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud.Tiden som återstår att verka kan vara lång eller kort, med evighetens perspektiv är den bara en fläkt. Ännu är dock frälsningens dag.Framtiden ligger i Guds hand och snart är den uppenbarad för de troende, för Guds församling. Översteprästen är på väg ut ur sin himmelska boning. Lyssna till klock-klangen – Han närmar sig – Han kommer – MARANATA!
Svenska kyrkoledare ropar efter hjälp - från Rom!
Kortnytt av Stina Fridolfsson
En grupp ”bröder” från Taizé, den numera öppet katolska kommuniteten i Frankrike, kommer att tillbringa några månader i Sverige under det första halvåret 2007. Från februari till maj, med utgångspunkt från Ersta Diakoni, den lutherska högskolan, där de ska ha sitt tillfälliga hem under vistelsen.Detta stod att läsa i en publikation som man ger ut från Taizé-kommuniteten i Frankrike:-Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.”Med dessa ord skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommunitetens prior, broder Alois, och bad om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader.Så är det alltså. Den andliga nöden i Sverige är så stor, så att den etablerade kyrkligheten vänder sig till katolsk mysticism i Frankrike för att söka hjälp - landet som enligt statistiken har mindre än två procent protestanter. Av dem är endast sex promille evangelikala kristna. Ett land som ropar på missionärer.Är verkligen den andliga nöden så stor i vårt land, att kristenheten inte ser någon annan lösning för att möta ”längtan efter en djupare andlighet” bland ungdomar i Sverige?En utmaning till varje pånyttfödd kristen!
Fullbordat!
Appell av Dag Sandslett
Jesu uttalande var ett löfte om Paradiset till en av förbrytarna/mördarna som blev korsfästa tillsammans med Honom.
Det är inte många av oss som får möjligheten av att på förhand veta vilken dag vi ska gå ur tiden och in i evigheten. Rövaren på korset fick det privilegiet och en oändligt mycket större gåva, han fick sig tilldelat en ganska oväntad slutplats. Paradiset!
Mannen måste ha insett sitt syndiga tillstånd och han måste ha sett Jesu unika roll som Frälsare och Kung. Han räknade nog inte med förlåtelse, men med sin ganska så utraditionella frälsningsbön: ”Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike!” - blev han bönhörd av Frälsaren. Jesus svarade med en helhjärtad konungslig benådning. Jesus flyttade denne syndares dom till evig förtappelse över på sin egen förestående död. Och den vidare kontakten mellan dem skulle försiggå i Paradiset.
