Nummer 3 2007. “Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar!”

Ledare av Berno Vidén

Det gäller att vara lyhörd för vad Guds ande har att förmedla för varje ny tid. För att tillägna sig det budskapet krävs att församlingen är där Jesus är, tillsammans med honom utanför lägret, utanför stadsporten. Denna lyhördhet för Guds väg med församlingen i varje ny tid är en avgörande detalj för att kunna leva och fungera i ett rätt förhållande till hans tillkommelse.
DET VAR MYCKET väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk. Dessa radikala steg prövades, och även så den övertygelse och tro som manat så många maranatavänner att ta steg för att närma sig den mönsterbild Guds ord beskriver. Tron prövas. Finns det tillräcklig motivation för att leva i ett ständigt uppbrott, med en mänskligt sett oviss framtid? Frågan kan förmodligen inte finna något annat svar än i det hopp som med nödvändighet måste vara nära knutet till alla steg vi tar på trons väg, nämligen att leva i Jesu snara tillkommelse, som om varje dag vore den sista innan han kommer för att hämta hem församlingen.
DET ÄR LÄTT att fångas upp av stundens inspiration, bryta upp för att exempelvis flytta in i en storfamilj, en kommunitet, inom församlingen. Men storfamiljen i sig är absolut inget mål. Den är endast ett medel för att med sitt liv kunna leva målinriktat utan att förlora fokus. Man kan bo och leva mitt i en storfamilj eller tillbringa mycket tid i en församlingsgemenskap utan att fördenskull ha ett fast mål. Kanske falla till ro i en ekonomisk och social trygghet mitt i gemenskapen, den gemenskap som skulle präglas av ständig beredskap i väntan på uppbrottssignalen. Församlingens mål är det himmelska hoppet, det nya Jerusalem. Församlingen väntar Jesus tillbaka i vilket ögonblick som helst och anpassar sålunda sitt liv och sin verksamhet därefter. Det handlar om att älska Jesus och hans tillkommelse mer än något annat här på jorden.Maranataförsamlingen i Stockholm har flera gånger under sin snart 50-åriga historia tagit nya steg. Det har ständigt handlat om att bevaras vital och aktiv i kampen mot ett andligt avfall som utbreder sig i vårt land. För varje tid har metoderna varit olika men målet har hela tiden varit detsamma, att ropa ut budskapet om att Jesus kommer! Dels har kampen handlat om att med kraft gå emot de sodomskrafter som släppts lösa där homosexuell livsstil och andra perversa handlingar och levnadsmönster glorifieras och normailseras, och dels har det handlat om att avslöja falskheten och bedrägeriet i samfundens ekumeniska strävanden. Det har varit kamp för orättfärdighetens offer, mot legaliserat barnadödande, mot staten som langare genom Systembolagens orättfärdiga handel med tusentals medborgare som offer årligen. Maranataförsamlingen har också vägrat bygga kyrkor och tempel på de platser man arbetat, även det baserat på en övertygelse i Guds ord om att Gud inte bor i tempel gjorda med människohänder. Tempelbyggandet i sig leder till att man slår ner sina pålar djupt i samhället för att så småningom fastna i ett inomvärldsligt synsätt och engagemang. Församlingen och staten representerar två helt skilda världar och värden. Samfund och församlingar som i sin relation till staten gjort sig ekonomiskt beroende har så småningom förvandlats till inget mindre än inomvärldsliga samhälleliga serviceorgan, utan vision och möjlighet att presentera ett frälsande evangelium som gäller hela människan, ett hoppets evangelium till en syndig samtid.
VAD INNEBÄR DET att leva i ett ständigt uppbrott? Jesus sa till sina lärjungar att de skulle följa honom, vart han än gick. Han hade inte ens en fast plats där han kunde undervisa folket och han undvek templet utom vid några få tillfällen. Däremot förkunnade han utefter vägen, i hemmen, på berget och vid sjön. Överallt där Jesus gick fram församlade sig också folket. Vi däremot har en förmåga att vilja bygga in oss i verksamheter som sedan blir svåra att ta sig loss ur. Verksamheten blir det centrala och då maningen når oss om att ta nya steg, att göra nya uppbrott för nya platser, så slår vi oss istället till ro med de medel Gud gett för en viss avgränsad tid. Men kom ihåg: Jesus går inte att bygga in i våra mönster och ideal för att upprätthålla en fin verksamhet. Det gäller att vara lyhörd för vad Guds ande har att förmedla för varje ny tid. För att tillägna sig det budskapet krävs att församlingen är där Jesus är, tillsammans med honom utanför lägret, utanför stadsporten. Denna lyhördhet för Guds väg med församlingen i varje ny tid är en avgörande detalj för att kunna leva och fungera i ett rätt förhållande till hans tillkommelse.Att ta nya steg på trons väg är något pågående som varar hela livet. Under tiden som vandringen varar uppnår vi delmål som bör ses som medel för att slutligen nå fram till församlingens definitiva mål. Lot drog ut tillsammans med Abraham och bar även han på en vision. Väl framme i landet som Abraham så trosvisst talat om materialiserades Lots vision och han började att bearbeta staden Sodom och det grönskande området på slätten. Tanken var att genom sitt inflytande bland stadens män vid porten söka reformera Sodom till att omfatta Guds rike i tiden. Vad han missade var att äga den närhet till Gud som är förutsättningen för att kunna bli så uppfylld av honom att man ser bortom all den skönhet och rikedom den här världen har att erbjuda. Sodom var ett tillhåll för denna världens furste och Jesus deklarerar att det i hans eget liv inte finns något som hör denne furste till. Välsignelsen som Gud ger sitt folk kommer till uttryck i Jesu bergspredikan, där salighet från Gud tillägnas dem som lever med ett sinne som är vänt till det som är därovan.Trots de rika löften Gud gav Abraham om att av honom göra ett stort folk så fortsatte han att leva i tält med sin familj. Främlingsskapet i den här världen var så påtagligt att det inte fanns någon möjlighet att på någon plats slå sig till ro. Tältet bör vara ett betydelsefullt signum för den kristna församlingen av idag. Att leva i ett sådant uppbrott är hälsosamt på fler än ett sätt även om det kostar ett högt pris. Har du slagit fast dina pålar för djupt här i tiden kommer det vara svårt för dig att vara redo då den slutliga uppbrottssignalen ljuder, då vi ska lyftas upp honom till mötes.
SALIGHETEN JESUS UTLOVAR i bergspredikan riktar sig till de fattiga, de som sörja, de saktmodiga, de som lida förföljelse för Jesu namns skull; ty eder lön är stor i himmelen. I det här numret av Midnattsropet rapporteras hur en församling i Turkiet drabbats av den grövsta förföljelse. På samma sätt som man i kristenhetens historia i Guds namn slaktat vederdöpare och andra som vägrat förneka sin tro ser vi här hur man inom Islam i Allahs namn torterat och slutligen dödat tre av Herrens vittnen. Dessa utgör ett utsäde som vi förmodligen kommer att få möta mer av i vår tid. Den anda som råder i Europa idag går nämligen mer och mer åt det hållet där den kristna församlingen anses samhällsfarlig. I tidningen finns också ett par artiklar publicerade som talar om hur EU blir alltmer totalitärt och om hur föräldrarätten märkbart attackeras och åsidosätts och att istället statens övergripande mål i formandet av morgondagens EU-medborgare främjas. Bli inte förvånad, inte heller förskräckt. Det är Bibelns ord som går i fullbordan. Vi närmar oss med hast tiden för Antikrists framträdande, då han först träder fram som en fredsapostel som värnar om jordens alla nationer och dess miljö. Den falska freden kommer dock snart att bytas ut i ett totalt kaos och jorden träder in i en tid av ursinningslös förföljelse mot alla som sätter sig upp mot Antikrists styre. Men församlingen av idag bär på ett hoppets budskap. Fortfarande gäller den nådatid Gud givit. Församlingen väntar nämligen på den himmelske Kristus som idag eller imorgon eller inom en snar framtid kommer för att hämta hem sin dyrt köpta brud, den brud som älskar Jesu tillkommelse framför allt här i tiden. Tillhör du den skaran?

Stiftelsen Livets Ords grundare Ulf Ekman ägde tidigare en större klarsyn angående den ekumeniska rörelsens utveckling. 1989 publicerade Livets Ords tidskrift Magazinet en artikel av Ekman där vidräkningen med påvedömets avfälliga religion är tydlig. Den distans som Guds folk med nödvändighet behöver ha gentemot skökokyrkan kom tydligt till tals. Idag, 2007, ser vi hur Ekman förespråkar en helt ny väg. De faror han tidigare varnade för har han nu själv fallit offer för och drar även med andra. Det har gått så långt att han kommit att bli en av kyrkoekumenikens större förespråkare. Orsaken därtill kan man tvista om men det ligger nära till hands tro att det förefaller mer framgångsrikt och accepterat säga ja till de stora traditionella kyrkornas inbjudan än att bejaka korsets väg, vilket är en dårskap för den här världen. Inom Livets Ords rörelse marknadsförs idag många katolska skrifter, något som tidigare varit otänkbart. Talarstolen upplåts flitigt åt katolska teologer, Mariadyrkan smygs in i form av speciellt importerade madonnafigurer som presenteras i församlingen och säljs inom rörelsen. Även brödsbrytelsen har förvandlats från att vara en enkel Herrens måltid för de troende och döpta till att mer och mer likna en mässa av högkyrklig karaktär. Idag söker Ekman en djupare förståelse för romersk katolsk och ortodox teologi. För att påminna om att hålla fast vid den tro som blivit oss överlämnad genom Guds ord, publicerar Midnattsropet här utan ytterligare kommentarer den artikel Ulf Ekman skrev i samband med att förre katolske påven besökte Sverige 1989.
Vad i hela världen har påven i Uppsala att göra?MR påminner om artikel av Ulf Ekman publicerad i Magazinet, 1989 **
Skandinavien rustar sig för påvebesök. För första gången i påvedömets historia besöker en påve Sverige. Kommentarer i kristna tidningar och dagspress är uppsluppet positiva. Man verkar känna sig smickrade av så celebert besök. Bland kristenheten verkar besöket ses som något positivt, inte minst med tanke på de böcker om påven som nu har kommit ut på kristna förlag. Tre platser i Sverige skall besökas: Stockholm, med mässa i Globen, Vadstena, där Sveriges enda katolska helgon verkade, och Uppsala.Den katolske biskopen i Stockholm, uttalade sig i en intervju om nödvändigheten av att påven besöker Uppsala. Självklart kan man tycka, eftersom ärkebiskopen, Nordens största domkyrka, en rad kyrkliga och frikyrkliga institutioner, en diger teologisk fakultet m m finns i Uppsala. Men det var inte detta den katolske biskopen anförde som skäl, utan det faktum att det var i Uppsala, nämligen på Uppsala möte 1593, som Sverige blev ett evangeliskt-lutherskt land. Därför är det viktigt för påven att komma till Uppsala, enligt den katolske stockholmsbiskopen. Kurian i Rom har uttalat sig och sagt att påven inte kommer till Sverige som en slags Billy Graham på korståg, utan för att träffa sina trogna. Det må så vara, men varför då Uppsala. Jo, därför att före reformationen var Sverige ett katolskt land. Påvens överhöghet och makt sträckte sig längst upp, från Rom ända till Norden. Romersk-katolsk tro och praxis rådde över Sverige. **
Reformatoriska sanningar Detta inflytande bröts i och med Luthers reformation som nådde Sverige genom Olaus Petri. Den evangeliska läran stadfästes som Sveriges rikes tro i Uppsala, februari 1593. Man slog fast att, tvärtemot den katolska tron, skulle man hålla sig enbart till ”Guds rena och saliggörande ord” och hålla sig till de grundläggande reformatoriska sanningarna, såsom a)”skriften allena” b)”nåden allena” och c)”tron allena”. Man tog skarpt avstånd från ”alla de påviskas … villfarelser.” Detta beslut ledde Sverige i en helt annan riktning, bort från påvedömets överhöghet och katolsk gärningslära. Därför är det viktigt att påven kommer till Uppsala! Påven har inte för en minut ändrat alla de grundläggande katolska dogmer som den romerska kyrkan i århundraden har bevarat. Inte heller har han ändrat på sin uppfattning om att vara ofelbar när han talar å ämbetets vägnar eller på sitt anspråk som ”Kristi ställföreträdare” på jorden kunna göra anspråk på varje nation i världen. När påven kommer, kommer han att kyssa svensk jord. För många ter sig detta som en gest av ödmjukhet. Men egentligen är det något helt annat. Det är ett anspråkstagande av det land han beträder. Varje stadsbesök han gör är ett anspråkstagande att landet skall komma under ”den heliga stolen”. **
”Skingrade bröder”** I Sveriges religiösa ”ekumeniska” klimat välkomnas en större gemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Företrädare för i stort sett varje samfund skall gå i procession i Uppsala domkyrka och påven kommer att uttala sin välsignelse i gudstjänsten där. Från påvens sida har ekumenik alltid varit betydelsefull. Men för den romerska kyrkan har detta alltid betytt att de ”skingrade bröderna” skall komma tillbaka till ”moderkyrkan” i Rom. Detta är den ekumenikens egentliga mening! Var är det alltså för spel som pågår framför tusentals troendes ögon? Ser man på påvedömets historia, har det alltid stått emot, stoppat och krossat all väckelsekristendom i alla tider. Katolska kyrkan har i århundraden besudlat sina händer med martyrer som Savonarola, Huss, Tyndale m fl. De katolska dogmerna är inget annat än gärningslära, falsk religiositet och vidskepelse. När kristendomen blev statsreligion, genom kejsar Konstantin på 300-talet efter Kristus, skedde en mycket olycklig utveckling. Man gick från väckelsekristendom till en religiös-politisk maktapparat. Från andefyllda tjänstegåvor gick man till biskopar, kardinaler och påvar som fick makt från staten. Man började använda yttre maktmedel istället för andlig auktoritet. En av kyrkohistoriens mest ansedda katolska kyrkofäder Augustinus, menade på fullt allvar att villolärare skulle man skicka armén på. Yttre maktmedel blev alltså vägen att upprätthålla lära och praxis. **
Munkar och nunnor** Ganska snart växte munkväsendet fram. En av grundpelarna i munkväsende och ordensväsende är askesen. Genom att ta avstånd från och förakta det materiella och späka sig från det jordiska skulle man uppnå det himmelska. Munkar och nunnor kunde t o m samla poäng genom sina liv, som kunde komma andra människor till godo för deras frälsning. Askes är inget kristet. Det är gnosticismen som föraktar det materiella. Kristendomen ser allt skapat som en gåva av Gud och föraktar inte Guds gåvor utan förvaltar dem. 1 Tim 4:1-3 talar om att det är demoner som inspirerar läror som föraktar och förkastar äktenskapet. Grundläggande i den katolska tron är gärningsläran i sakramenten. Genom att använda sakramenten får man del av Guds nåd, och hjälp att komma till himlen. Men det är inte dop, nattvard eller något annat av de katolska sakramenten som frälsar en människa En människa blir frälst av nåd allena, genom tron på Jesu verk på Golgata. Endast genom att i tro ta emot vad Gud har gjort i Kristus på Golgata, kan en människa bli född på nytt. Det är omvändelse och pånyttfödelse som gör att människor blir lemmar i Kristi kropp, inte dop, mässor och påvliga välsignelser. **
Vidskepelser** Genom sakramentstron utbreddes en väldig vidskepelse som yttrade sig i helgondyrkan, fetisher, fabler, sägner och religiösa traditioner. Allt ifrån vaxljus, krucifix och madonnor, till klädedräkter och ett otal högtidsdagar utvecklades. Allt detta smyckade det kyrkliga livet och invaggade människor i en falsk säkerhet om att få komma till himlen, om man bara deltog i sådant. Men vägen till himlen går inte genom allt detta utan enbart genom Jesu fullbordade verk på Golgata. Bakom hela detta bedrägliga system finns religiösa andemakter som har en enorm påverkan på människor. Frågan är hur många människor som genom madonna-tillbedjan har gått evigt förlorade, istället för att genom tron på Jesus allena, komma till himlen. Överalllt dit påven kommer sprider han Maria-kulten och madonna-tillbedjan. I europeiska länder sker det på ett mer intellektuellt och sofistikerat sätt än i andra delar av världen, där man mer öppet blandat Maria-dyrkan med inhemsk ockultism.
Ockulta inslag Den romerska kyrkan är full av ockulta inslag och har sina rötter i mycket falsk religiositet. Man har också oerhörda maktanspråk och har i alla tider förföljt väckelser. Därför har troshjältar i alla tider, såsom Johan Huss, Luther, Wesley m fl, kallat henne för den stora skökan som dricker de heligas blod. Huruvida hon är identisk med den stora skökan i Uppenbarelseboken kan jag inte uttala mig om, men en sak är säker, många drag, genom historiens gång, och idag, påminner om det.I detta religiösa system finns det naturligtvis människor som är frälsta. Världens största pingstsamfund är katolska kyrkan. Det finns många andedöpta Jesus-troende där. Men de är människor som Gud av nåd har frälst, i ett system som är fullt av religiösa andemakter. Det är dessa andemakter som gärna skulle vilja återerövra områden som de har tappat. Som troende är det viktigt att i anden ta en stark ställning. Jesus älskar alla människor och det gör vi också. Men den kamp vi har att kämpa är inte en kamp emot kött och blod, utan mot andefurstar och andemakter i himlarymderna. **
Rening i Jesu blod** Det är tragiskt att se, att intellektuella, sekulariserade kristna med glädje tar emot ett religiöst system som är antikristligt. De riter och processioner som utförs drar inte ner Guds härlighet, de öppnar för religiösa andemakter. Det enda som kan rädda Sverige är reningen i Jesu blod, inte falsk ekumenik. Därför tar vi en stark ställning i andevärlden och binder upp allt orent inflytande över de nordiska länderna och begär att det som de religiösa andemakterna önskar skall gå om intet. Vad Sverige behöver är inte mer religiositet, utan överflödande liv i Kristus Jesus, genom människor som själva blivit renade i Jesu blod och upplevt vad det innebär att leva i kraft av Jesu seger. Församlingen är inte på väg tillbaka till religiös fångenskap, utan på väg ut i mer frihet och mer av Guds härlighet och kraft. Guds härlighet, inte religiositet och humanism, kommer att prägla henne starkt under 90-talet.

Undervisning av Arne Imsen

Vi måste pröva oss om vi håller måttet med avseende på kallelsen och vad som hör till kallelsen. Det är ingen tvekan om att missionsbefallningen är given, men det är alltid fråga om hur den ska förverkligas i varje tid, så att det vi gör inte bara blir ett bejakande som stannar vid en positiv attityd, utan att det blir ett visionärt missionerande som förlängs i en metodisk mission. I vad mån håller vi måttet inför uppdraget? Det gäller också att pröva om de metoder vi använder är riktiga och vad som egentligen är vårt mål. Det händer att man skaffar sig bibliskt förankrade uttryck och även direkta befallningar för att göra något som inte är något annat än ens eget privata intresse.
I en hel del av de arbetsuppgifter vi åtagit oss är Jesu missionsbefallning inte tillämpbar. Det finns andra skäl för vår verksamhet, inte minst rent existensiella. Det primära uppdraget var inte att skapa storfamiljer eller bygga företag, utan att göra evangelium känt och fortplanta Guds rike i allt vidare kretsar för att Jesus skulle bli känd för dem som saknar kunskap om honom. Allt annat är underordnat detta stora mål. Bakgrunden till Jesu missionsbefallning är vad han är och representerar. ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar.” Sedan kommer nästa moment: ”döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Här finns uppdraget, befriat från alla andra intressen, rent och obesmittat. Det handlar om ett osjälviskt tjänande för att vinna människor för Kristus. Allt vi företar oss, ska vara präglat av denna osjälviskhet. Förmodligen påstår vi att vårt arbete är osjälviskt, men vid en granskning uppdagas att det finns många själviska eller i varje fall mänskliga tankar och drömmar i det vi sysslar med.
I Rom 10:1 heter det:

Vittnesbörd av Asta Olausson

Identiteten manifesterar sig på något sätt i konfrontationen. När man konfronteras med makter omkring sig, upplever man och märker vem man är, vilka kännetecken man har. Jag tänker på detta bibelord: ”Den som icke har Herren kär, han vare förbannad.” Vår identitet är att vi älskar Jesu tillkommelse. Maranatafolkets identitet är att vi väntar Jesus vilket ögonblick som helst, och att vi har honom kär i våra hjärtan. Det gör att vi distanserar oss ifrån det som är runt omkring oss. Vår identitets kännetecken växer fram i vårt annorlunda sätt att leva, i våra annorlunda mål, i vår annorlunda vision. Det måste vara kärleken som driver oss till det. Jag tänker på flyktingar som kommer hit. Människor med olika religioner. Hur föräldrarna försöker bevara den religiösa identiteten och hålla fast vid de gamla traditionerna. Det gäller att veta var man har sina rötter och vem man är. Men ju bättre man får det materiellt och ju mer man blir accepterad, dess mer likbildas man med omgivningen. Om inte föräldrarna upprätthåller dessa speciella livsbetingelser för att man ska kunna leva ut sin tro, så kommer barnen att likbildas med dem de har omkring sig. Ju bättre man får det materiellt och ju högre standard man får och andra mål som blir viktigare, så kommer alla kännetecken på den tro och kultur man har att försvinna. Exempelvis klädedräkten och allt sånt där.
Jag vill berätta om hur det var när jag blev frälst. Jag kom ifrån en dålig miljö - jag knarkade och levde ute bland missbrukare. Jag var någon också ibland dem, jag hade en identitet. Det blir väl alltid så att när man speglar sig i sin omgivning, så får man en slags identitet och likbildas med dem man umgås med. Men så fick jag möta Jesus. Jag förstod den kvällen jag blev frälst, att jag måste kapitulera inför Golgata kors, och om jag inte var beredd att göra det, så stod jag med i folkhopen som ropade ”korsfäst”. Det var där konflikten stod: Om jag skulle ta emot Jesus, eller stå ibland dem som ropade: Korsfäst! Men då jag tog emot Jesus blev jag född på nytt, och fick en helt annan vision för mitt liv. Jag fick en helt annan kärlek i mitt liv. Jag fick en himmelsk dimension, jag blev en himlamedborgare. Det som var runt omkring mig förlorade sitt värde.
Jag måste ikläda mig den nya människan för att hålla fast vid den nya identiteten. Förr klädde jag mig i långbyxor och var tuff. Alla är ju sådana. Man likbildas med den grupp man umgås med. Men nu fick jag lära mig ett annat sätt att kläda mig. Något som behagade min nya omgivning, min tro på Gud; att få likbildas med Jesus i överensstämmelse med den undervisning jag fick. Att lära känna Jesus. Jag började tala ett annat språk, utelämna alla svordomar. Men sökte jag mig tillbaka till den gamla gemenskapen, och tog till mig de kriterier som gällt förut, då återtog jag den gamla identiteten.Jag undrade:hur mycket måste man lägga av när man blir frälst. Hur mycket måste man förvandlas? Vad måste jag göra? Men så tänkte jag: det handlar inte om hur mycket man måste lägga av, att fråga: kan jag göra det eller det, nu då jag blivit frälst, utan det handlar om: vad kan jag göra för att likbildas med Jesus? Hur mycket kan jag komma närmare Jesus genom att göra det eller det? Istället för att hålla mig på ”den tillåtna linjen” vill jag komma så långt in i Guds rike som möjligt.Tack att jag får tillhöra dig idag, Jesus! Tack att jag får vänta dig från himmelen. Tack att vi får vara ett Maranatafolk, o Herre Jesus, som lyfter blicken uppåt. Ett folk som drivs av kärlek till dig, för att likbildas med dig, att lära känna dig ännu mycket mer. Herre, tack att du kommer mycket snart. Tack för församlingen, tack för undervisningen, tack för gemenskapen. Tack att du bor mitt ibland ditt folk och leder oss dag för dag. Amen.

Undervisning av Tage Johansson

Korsets budskap vittnar om den fruktansvärda katastrof som en gång ägde rum i Guds lustgård i Eden och som kom att drabba hela människosläktet. Människan fick en syndafördärvad natur, som överfördes från släkte till släkte. Människans fall omfattade inte bara henne själv, utan även den övriga skapelsen blev drabbad och blev lagd under förgängelsen.All ondska som har utspelats ända från fallets dag och som pågår i denna stund, är ett vittnesbörd och en bekräftelse på vad som en gång har skett med människan.Vad gjorde då Gud åt detta kaos? Hans lösning var klar redan från världens begynnelse. Korsets budskap till människan var svaret. Korset såsom ett dödsredskap var den enda möjligheten för människans räddning. Första gången korsets budskap förkunnades för människan var då Gud gav Adam och Eva detta löfte att ormens huvud skulle bli krossat. Detta skedde när Jesus gav sitt liv på korset. Händelser efter händelser i Bibeln förkunnar korsets budskap, exempelvis då djur måste slaktas i Edens lustgård för att ge kläder åt Adam och Eva, Lammet som slaktades när uppbrottet skulle ske i Egypten och kopparormen som Mose hängde upp under ökenvandringen, osv.
Korsets två tidsmässiga frälsande funktioner För det första frälsar korset oss från det som hör det förgångna till. För det andra är korset en verksam kraft i nuet. Till det förgångna hör bland annat att människans fördärvade natur är upphängd med Kristus på korset och markerar ett slut för den gamla människan. Paulus förkunnade att han ÄR korsfäst med Kristus som ett historiskt faktum som han hade anammat och att ”nu lever icke mer jag”.Noa frälstes genom korsets budskap, som innebar att dödens krafter drabbade en hel värld. Jesu död på korset var Guds verkställande domshandling. Den var nödvändig för människans skull, för att hon skulle kunna tillräkna sig Kristi död på korset och därigenom befrielse från det adamitiska släktet och bli en ny skapelse. Hon skulle få uppleva att det gamla skulle vara förgånget och något nytt skulle komma in i hennes liv. (2 Kor 5:17)Korset ingriper inte bara bakåt i tiden, men också framåt för varje människa som upplever korsets frälsande kraft. Ty talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som tror är det en frälsande kraft. (1 Kor 1:18)I Guds kallelse kommer korset att ha en avgörande betydelse för oss och vilken attityd vi har till det. I Fil 3:18 klagar Paulus med tårar att många vandrar som fiender till Kristi kors. Observera att han skriver till troende människor.När Jesus kallar sina lärjungar till efterföljelse talar han om att ta sitt kors på sig varje dag. (Luk 9:23) I Matt 16:24 kan vi också läsa samma uttalande av Jesus, men strax innan i samma kapitel får Petrus erfara att hans tankar inte är underställda korsets väg och Guds princip med korset. Jesus avvisar Petrus med orden: ”Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen, du är för mig en stötesten, ty dina tankar är icke Guds tankar, utan människotankar.” Den allvarliga frågan är, om det Jesus sa, att bära korset i hans efterföljd, äger någon innebörd och om det får några praktiska konsekvenser i vår tanke, ord och gärning.Korset är en Guds kraft till frälsning på alla livets områden. Genom den helige Andes hjälp kan vi korsfästa vårt kött med dess lidelser och begär. (Gal 5:24) Gud vill lära oss att älska korset, så att det kan resas mellan oss och världen, så vi kan säga som Paulus: världen är korsfäst för mig och jag för världen, (Gal 6:14); att det finns ett kors mellan min vilja och Guds. Då kan man till och med i svåraste prövningar bedja som Jesus gjorde: ”ske inte min vilja, utan din”. (Luk 22:42)Det måste finnas ett kors mellan oss och våra närmaste och vårt eget liv. I Luk 14:26-27 står det:

Vittnesbörd av Emanuel Johansson

Jag kom att tänka på vad man sade om lärjungarna vid ett tillfälle. Man kom ihåg att de hade varit med Jesus. Och det tror jag är helt avgörande för vår identitet. Vill vi likbildas med och ha vår identitet med Jesus, så ska vi vara med Jesus. Det är en väg för oss. Visst är det en annorlunda väg att välja Jesus. Det handlar hela tiden om att göra val. För mig har det inte inneburit att göra uppbrott från ett annat sammanhang, utan det har istället varit ett val att inte gå in i det etablerade samhällets system, eller hur man nu kan uttrycka det. Gud är med och det finns en framkomlig väg. Låt oss gå vidare med det Gud har visat oss hittills, och ta steg i tro. Amen.

Appell av Ulla Näsholm

Det är ett privilegium att få vara med på dessa möten och höra Guds tilltal till oss. Jag har tänkt på att identiteten handlar om att likbildas med Kristus, växa upp till likhet med honom. Jag vill läsa några bibelord.

-Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. (Hebr 12:1-2)

Analys av Berno Vidén

Tidigare i år tvångsomhändertogs en tonårsflicka i Tyskland på ett brutalt sätt och spärrades in för psykiatrisk tvångsvård. Hennes brott var att hon fick hemundervisning, dvs hon undervisades i hemmet av sina föräldrar. The Washington Times rapporterar om hur den varmt troende familjen som tidigare flytt undan den sovjetiska förföljelsen nu upplever samma fasor i det land dit de tagit sin tillflykt. Sovjetregimen förföljde dem på grund av att de är baptister. I Tyskland förföljs familjen för att de vill tillämpa en självklar föräldrarätt, nämligen att hemundervisa. Enligt samma källa ställer sig samtliga politiska partier i Tyskland bakom skoltvånget genom att säga: ”Tvånget att delta i skolan är ett civilt tvång, och det kan inte fifflas med.” Familjen kriminaliseras i strid med mänskliga rättigheter som ratificerats av Tyskland och i strid med FN:s stadgar för familjerätten, något vi återkommer till längre fram i texten.Hemundervisning har varit illegalt i Tyskland alltsedan Adolf Hitler kriminaliserade den 1938, då han i nationalistisk anda beordrade att samtliga barn skulle gå i statens skolor. Av den anledningen finns det idag endast 500 barn som hemundervisas i ett land med mer än 80 miljoner invånare. De som dock väljer att hemundervisa sina barn förföljs utan barmhärtighet.Situationen är knappast bättre i övriga Europa, där den Strassbourg-baserade domstolen för mänskliga rättigheter, vars juridiktion omfattar alla EU-länder, sistlidna september dömde till den Hitlerinförda skollagens fördel, genom att fastslå att reglerna för rätt till utbildning ”av naturliga skäl bör regleras av staten”. Den tyska domstolen får här stöd i sin formulering:

Rapport av Berno Vidén

Under tre kvällar i maj månad ljöd väckelsesång och frälsningsappeller från Comunidad Maranatas missionscenter i Santo Domingos utkanter. Den annars så stökiga gatan som vanligtvis är fylld med merengue, bachata, hip hop och annan typisk dominikansk musik dominerades nu av ett himmelskt budskap om ett levande hopp. Det var väckelsekampanj! Vänner från olika platser slöt upp för att ge sitt stöd och under de tre kvällarna förkunnades ett rent och klart evangelium med maningen att vända om till Gud.Första kvällen predikade en haitisk broder, Michelot Predelus, om nödvändigheten att vända Sodom ryggen. I mötet var det många som delgav sina vittnesbörd genom att sjunga. En av sångarna var den lille svårt lungsjuke pojken Yefrey, 9 år, som med klar stämma övertygande sjöng: ”Ty i dig har jag livet”. Sången blev en tacksägelse till Gud som gång på gång visat sin makt i denne pojkes liv. Flera gånger har hans läkare förberett hans mor Andrea på att Yefrey kommer dö, något vi själva även trott de gånger han hamnat i akuta tillstånd. Men Gud är den som ger livet, och han har också räknat våra dagar, något lille Yefrey är ett bevis på.Nästa kväll predikade Sofia, en åldrig syster som under 49 år tjänat Herren som missionär i sitt eget land. Budskapet var: ”Idag vill jag gästa i ditt hus!” Det gick inte att missta sig på nöden hon bar inom sig över alla dessa själar som ännu inte tagit emot Jesus till frälsning. Denna kväll fick vi be till Gud med flera syndare, både barn och vuxna, som överlämnade sitt liv till Jesus.Missionsläkaren Doris Díaz var också med och förkunnade ordet sista kvällen. Genom sitt arbete möter hon ofta människor i svår nöd. Hennes budskap var ett konkret vittnesbörd om hur Gud svarar på bön. Hon berättade om två bröder som länge varit bönebarn. De levde ett ganska hårt liv med mycket festande alltmedan deras mor bad till Gud för dem. De råkade vid ett tillfälle ut för en mycket allvarlig trafikolycka då den ene brodern omkom. Den andre brodern låg medvetslös i flera dagar och på grund av alla inre skador som konstaterats gav läkarna upp hoppet om att kunna rädda hans liv. Doris, som själv var en av läkarna, vägrade dock att ge upp hoppet. Hon sa till sina kollegor att göra vad de kunde och att de sedan tillsammans skulle bedja till Gud om hjälp. Gud grep in och den unge mannen vaknade till liv! Under tiden han låg i koma hade Doris suttit vid hans sida och vädjat till honom om att ta emot Jesus i sitt liv. Samtidigt bad hon till Gud om att han inte skulle få dö utan att först bli frälst. Då mannen vaknade till liv var de första ord han sa: ”Jag har blivit frälst.” Doris blev helt överraskad och undrade hur det var möjligt. Det visade sig att han under sin medvetslöshet ändå kunnat lyssna till Doris vittnesbörd och i sitt liv tagit emot Jesus. Kampen fortsatte och man räknade med att även om mannen nu överlever så kommer han få leva sitt liv invalidiserad. Av orsaker som läkarna haft svårt förklara har flera av mannens obotliga inre skador dock återställts och idag kan han till och med gå. Mitt i all smärta tackar mannen Gud för allt som skett då han nu förstår att det ledde till hans själs frälsning. Doris påminde i sin förkunnelse om två tillvägagångssätt Gud använder för att kalla syndaren. Först talar han kärleksfullt och vädjar om försoning. Nästa steg kan handla om en mer drastisk händelse fylld av smärta, men även det av kärlek, för att skaka om och påminna om nödvändigheten att vända om. Doris vädjade till åhörarna att inte låta det gå så långt att det måste hända något drastiskt innan de tar ställning för eller emot Guds kallelse. I morgon kan det vara för sent!
I förra numret av Midnattsropet rapporterade Veronica från skolarbetet i Palavè. I skrivande stund planeras för skolavslutning då barnen ur den äldsta gruppen, som då har studerat i tre år hos oss, får sina betyg för att sedan förhoppningsvis få möjlighet kunna gå vidare och läsa i andra skolor. Skolan är ett fortsatt bön- och tacksägelseämne! Broderisamlingarna fortsätter en kväll i veckan. Ett tjugotal unga flickor och numera även flera mödrar kommer tillsammans för att lära sig konsten att brodera tillsammans med Maria och Veronica. En stor både hjälp och inspiration till det arbetet är det material syster Åse Andreasson troget bistår oss med. De flesta av ungdomarna som kommer har under tidigare år som små varit elever i våra barnmöten, och nu fortsätter kontakten med dem genom broderisamlingarna.Församlingens fastighet i Las Palmas är nu med sina murar och staket nymålad och fin. Det är Nicholas som tillsammans med Joaquín och Eddie arbetat med det då vädret tillåtit under våren. Värsta regnperioden ligger nu bakom med sina plötsliga kraftiga skyfall, men den väldigt höga luftfuktigheten kvarstår. Många områden översvämmades och folk fick evakueras och fick även sina hem totalförstörda av vatten. En av dem som drabbats av de svåra vårregnen är en broder i Palavé som heter Teofil. Vi ser det angeläget kunna hjälpa honom att reparera sitt hus då risken är stor att det annars rasar ned för berget där han bor. I ett församlingsmöte för ett par månader sedan bestämde vi att mer metodiskt besöka sjukhusen. En av församlingens systrar, Miriam, tog sig an att leda uppgiften och varje söndag åker hon dit tillsammans med någon av vännerna i församlingen. För en tid sedan hade jag förmånen att få vara med och det var verkligen en upplevelse att se på vilket sätt Miriam arbetar. Metodiskt gick vi igenom sjuksalarna i det statliga barnsjukhuset. Först för att skaffa en snabb överblick om det finns någon patient som ser ut att behöva extra hjälp. Ibland fattas mediciner, blöjor, mat eller andra saker. Sedan placerar sig Miriam med sin följeslagare på en i varje sal strategiskt utvald plats och ropar ut Guds välsignelse över alla i sjuksalen för att sedan säga att vi nu ska bedja för patienterna. Det blir tyst i den annars så röriga salen. Patienter, mellan fem och tjugo i varje sal till antalet, och besökare, böjer i vördnad sina huvuden alltmedan Miriam beder till Gud för dem alla, högt och tydligt. Till sal efter sal går vi, samtalar med människor, uppmuntrar, bistår med ekonomisk hjälp till den som kanske behöver köpa mat, till den fattige som behöver en kostsam medicin och annat. Miriams man, Eddie, är relativt nyfrälst. Han har berättat hur han så gärna vill lära sig mer ur bibeln och få kunskap om Guds väg, men att han upplever så många hinder utefter vägen. Även han brinner för att besöka sjukhusen och hjälpa dem som har det svårt. Till saken hör att Miriam och Eddie har en sjuk son i tioårsåldern som måste byta blod ganska ofta. Det har lett till att de under många år tillbringat långa tider på sjukhuset tillsammans, och på nära håll fått se hur svårt många fattiga har det. Flera gånger tidigare tvingades Eddie själv pga omständigheterna ut på gatan för att tigga ihop pengar till blod åt sin son.
Vid besöken på sjukhuset har vi träffat en haitisk pojke som heter Furmite. En läkare som arbetar där kom springande efter mig för att fråga om vi har möjlighet att hjälpa pojken. Han hade då varit inlagd i två veckor utan att några prover tagits, detta på grund av att det inte fanns några pengar. Vi tog oss an Furmite och såg till att hans undersökningar kunde påbörjas. Man befarade bland annat att han led av blodcancer. Nicholas och jag har besökt honom vid flera tillfällen och vi har nu fått veta att den cancer man tidigare befarat kan avskrivas. Samtliga prover gav negativa utslag. Läkaren säger just nu att det Furmite drabbats av är TBC varför vården nu inriktar sig på det området.Kreoltalande Andrea, som har Yefrey inlagd på samma sjukhus, har varit till stor hjälp för pojken som inte kan ett enda ord spanska. Furmite är 13 år och kommer från Cap Haitien vilken är Haitis andra största stad, och ligger vid den norra kusten. Där bor han vanligtvis med sin mor och något eller några av sina äldre syskon. Sammanlagt var de åtta syskon men en har dött. En del av syskonen bor i Dominikanska Republikens andra största stad, Santiago. Furmite går i tredje klass. Då vi satt och samtalade försökte jag få ihop hans ålder med antal år han borde ha gått i skolan men det var inte lätt. Vad som framgick är att han kommer från en fattig familj där främst modern fått kämpa ihop försörjningen. Hon säljer ris, bönor och andra produkter genom att vandra runt på Cap Haitiens gator. Furmite säger att det är modern som bekostar hans skolgång. Vi kommer att följa upp hans vård och ge all hjälp vi kan fram till dess han är redo att återvända hem. Eventuellt följer vi med honom tillbaka till sin familj i Haiti. Vi fortsätter att bedja för hela den familj vi kommit i kontakt med genom pojken. En av hans bröder blev väldigt gripen av den hjälp församlingen ställt upp med, en hjälp som kom efter att de kämpat länge utan att lyckas samla ihop tillräckligt mycket pengar till de prover som skulle tas.
Syskonen i fängelseförsamlingen kämpar tappert vidare i den hårda miljön.Vi har av fängelsemyndigheterna blivit betrodda med passerkort för flera av syskonen i Comunidad Maranata vilket betyder att ännu fler av oss nu kan besöka fängelserna utan att behöva ta hänsyn till allmänna besökstider. Det är många gånger svårt inspirera till att besöka fängelserna eftersom man lätt utsätts för obehagliga kroppsvisiteringar och även risken att andra olustiga och ibland farliga situationer snabbt kan blossa upp. Men just i Najayofängelset, där vi nu arbetat under flera års tid, bemöts vi med respekt och innehar idag ett stort förtroende. Fortsätt bedja för bröderna som av olika anledningar hamnat i fängelset men där genom församlingens idoga arbete fått möta Jesus till frälsning.Avslutar med att hälsa till Er var och en med påminnelsen om att hålla fast vid uppdraget vi fått oss överlämnat. Jesus kommer snart och då ska vi alla få ta emot rättfärdighetens segerkrans. Gud välsigne Er alla!

Analys av Jan Egil Hafsahl

Tanken om de mänskliga fri- och rättigheterna har sin rot i stoisk och kristen filosofi och bygger på grundtanken att människan har ett värde i sig själv, oberoende av ras, klass eller kön. Den europeiska kommissionen om de mänskliga rättigheterna upprättades den 4 november 1950, två år efter det att FN:s generalförsamling antog en universell förklaring om mänskliga rättigheter, och kommissionen upprättade Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som ett dömande organ för de mänskliga rättigheterna.
Från en övervakande och kontrollerande position av de mänskliga rättigheterna har det inom såväl kommissionen som domstolen skett en dramatisk förskjutning inom vissa områden de senaste två-tre åren, mot ett statligt, totalitärt tänkesätt. Låt mig nämna ett par exempel. I september 2006 beslöt EU-domstolen i Strasbourg att ”barns rätt till utbildning är överordnad föräldrarätten”. Det principiella domslutet kan få stora konsekvenser för hela vår del av världen när det gäller utbildning, - och kommer att ge trängre villkor för hemundervisning och friskolor över hela Europa. Under loppet av de sista 40 åren har det förts några hemundervisningsärenden för Europadomstolen i Strasbourg. Tills nu har dessa domar gett relativt stort spelrum för föräldrarätten, så att hemundervisning på grund av livssyn eller på en pedagogisk grund har varit möjlig på ett acceptabelt sätt. I den ovannämnda saken gör människorättsdomstolen en helomvändning. Den erkänner föräldrarättens betydelse, men den underordnar föräldrarätten barns rätt till utbildning. Bakgrunden för beslutet i Europadomstolen var att ett tyskt föräldrapar önskade hemundervisning för sina barn, men att tysk lag förbjöd detta, och saken lades därför fram för Europadomstolen.Allt tyder på att det fälldes en principiell dom i Strasbourg som skall gälla för hela Europa - alltså inte bara ett nationellt avgörande. Europadomstolen inkluderar i utbildning också ”den sociala och integrerande aspekten i samhället”, och domstolen går långt i domen när den säger att ”skoldeltagande är en nödvändig del av barnens integreringsprocess i samhället”. Detta kommer i realiteten att betyda att om föräldrarna har en livsåskådning eller en pedagogisk övertygelse som leder barnen ut från skolan, så kan skolmyndigheterna säga att föräldrarna på det sättet försvagar barnets utbildning eller möjlighet till samhällsintegrering, och resultatet kan bli att hemundervisning därför kan förbjudas - eller i värsta fall kriminaliseras. Europadomstolen reducerar föräldrarätten också på ett annat sätt när den uttalar domspremisserna att ”föräldrars religiösa påverkan av barn är otillbörlig om barnen inte förstår konsekvenserna av den påverkan de blir utsatta för”. Detta ger också argument i förhållande till att barn inte bara måste gå i skola, men i en offentlig skola. Ångesten för utveckling av parallella samhällen i de enskilda länderna går att ta och känna på - och vi ser konturerna, inte bara av en föräldrarätt som fått munkavle, men munkavle på den fria församlingens grundläggande uppdrag att ”lära dem att hålla allt det jag har befallt er”.
Människorättsdomstolens dom i en abortsak i mars i år, är om möjligt ännu mer anmärkningsvärd och skrämmande. Den polska staten blev av domstolen dömd till ett betydande ersättningskrav för att ha nekat en kvinna abort år 2000. Enligt polsk lag kan det bara beviljas avbrott av graviditet när denna hotar moderns liv och hälsa, när barnet blivit till genom våldtäkt eller incest eller när fostret är mycket sjukt eller skadat. En tvåbarnsmor med nedsatt synförmåga ansökte om abort i samband med sin tredje graviditet av fruktan för att hon skulle få ännu sämre syn. Varken hennes ögonläkare eller gynekolog menade att risken var så stor att den kvalificerade till abort. Kvinnan stämde den polska staten, med god hjälp av organisationen Interights, ett Londonbaserat ”internationellt center för juridiskt skydd av de mänskliga rättigheterna”. Kvinnan förlorade stort i den nationella rättsapparaten - och saken anmäldes därför till domstolen i Strasbourg. Då hade kvinnan redan fått sitt tredje barn. När Domstolen för de mänskliga rättigheterna nu, med sex mot en domarröst, ger kvinnan medhåll i stämningen är det med argument som att kvinnans ”privatliv som den europeiska människorättskonventionen ger rätt till, har kränkts”. Domen i Strasbourg är på en ideologisk grundval, där Polen nu skall pressas till att anse abort vara en mänsklig rättighet. Domstolen säger egentligen att detta att vägra att dräpa ett barn, bryter mot människorättskonventionen, och gör följaktligen Domstolen för de mänskliga rättigheterna till moståndare till rätten till liv. Domen skapar ett prejudikat som i förlängningen kan få skrämmande följder. Lagstiftningen i hela vår västliga kultur ger kvinnan gudastatus över det liv hon bär - om än med något olik tidsavgränsning. I Storbritannien går för närvarande debatten het runt förslaget från den brittiska gynekologi- och födelseföreningen, som öppnar för aktivt dråp på redan födda barn med funktionshämningar. Vi ser med skräck emot den dag då Europadomstolen får sig förelagt ett klagomål från en mor eller far som av nationella domstolar har nekats rätten att dräpa sitt funktionshämmade barn. När ”rätten skjuter upp som en giftig planta” (Hos 10:4) återstår bara Guds dom.

Text av Darlene N. Bocek

Kära vänner.Den gångna veckan har varit full av mycket sorger. Många av er har vid det här laget hört om den förödande förlust vi har haft här i en händelse som ägde rum i Malatya, en turkisk provins 300 engelska mil nordost om Antiokia, den stad där de troende först började kallas kristna (Apg. 11:26).Onsdag morgon den 18 april 2007 förberedde sig den tyske missionären och fadern till tre barn, Tilman Geske, att gå till kontoret. Han kysste sin hustru och sade därmed adjö, tog tid att omfamna sin son, och gav honom dessa oskattbara ord som minne: ”Farväl, min son, jag älskar dig”.Tilman hyrde ett kontorsutrymme av Zirve publishing, där han utarbetade noter till den nya Turkiska Studiebibeln. Malatya Evangeliska Församling hade också sitt kontor där. En verksamhetsgren i församlingen är att Zirve trycker och sprider kristen litteratur till Malatya och näraliggande städer i östra Turkiet. I en annan del av staden sade den 35 år gamle pastor Necati Aydi, far till två barn, adjö till sin fru, och gick också han till kontoret. De hade morgonens bibelstudium och bönemöte som också några andra troende i staden skulle besöka. Ugur Yuksel begav sig också han till detta bibelstudium.Ingen av dessa tre män visste att vad som väntade dem vid bibelstudiet var det avgörande provet och tillämpningen av deras tro, som skulle avslutas med deras ingång i härligheten för att få ta emot rättfärdighetens krona av Kristus, och ära från alla de heliga som väntade på dem i Herrens närvaro.På andra sidan staden gjorde tio unga män, alla under tjugo år, de sista förberedelserna för sin avgörande troshandling, då de skulle leva ut sin kärlek till Allah och sitt hat mot otrogna som de tyckte underminerade Islam.På påskdagen hade fem av dem deltagit i ett evangelisationsmöte bara för inbjudna som pastor Necati och hans medarbetare hade ordnat i ett hotell i staden, i en konferenssal där. Männen var kända för de troende som ”sökare”. Ingen vet vad som skedde i dessa mäns hjärtan medan de lyssnade till evangeliet. Blev de påverkade av den helige Ande? Blev de överbevisade om synd? Hörde de evangeliet i sina hjärtans djup? Idag har vi bara början på berättelsen.Dessa unga män av vilka en är son till en borgmästare i Malatyaprovinsen, tillhör ett tarikat, eller en grupp av ”trogna troende” i Islam. Tarikatmedlemsskap är mycket respekterat här, det är som ett brödraskap. Det sägs fatiskt att ingen kan få en offentlig tjänst utan medlemsskap i ett tarikat.Dessa unga män bodde alla i samma sovsal, och de förberedde sig alla för inträdesexamensprov till universitetet.De unga männen tog skjutvapen, brödknivar, rep och handdukar för sin avslutande handling i tro på Allah. De visste att det skulle bli mycket blodsutgjutelse. De kom i tid till bibelstudiet, ca kl 10.De kom, och uppenbarligen hade bibelstudiet inletts. Enligt rapporter, började angreppet efter att Necati hade läst ett kapitel ur Bibeln. Pojkarna band Ugurs, Necatis och Tilmans händer och fötter vid stolar och medan de videofilmade sitt verk med mobiltelefoner, torterade de våra bröder i nära tre timmar.Grannarna på arbetsplatser nära tryckeriet sade senare att de hade hört skrikande, men förmodade att ägarna hade ett familjegräl, och de lade sig inte i det.
Under tiden hade Gokhan, en annan troende, och hans fru en ledig morgon. Han sov till kl 10, åt en rejäl frukost, och till slut vid 12.30 tiden kom han och hans hustru till kontoret. Dörren var låst från insidan, och hans nyckel gick inte att använda. Han ringde, och även om signalen gick fram så hörde han ingen telefon ringa därinne. Han ringde sina bröders mobiltelefoner och till slut svarade Ugur på sin telefon. ”Vi är inte på kontoret. Gå till hotellmötet. Vi är där. Vi kommer dit”, sade han kryptiskt. Medan Ugur talade hörde Gokhan i telefonens bakgrund gråt och ett underligt, morrande ljud.Han ringde polisen, och den närmaste polisofficeren kom efter fem minuter. Han bankade på dörren, ”Det är polisen, öppna!” Till att börja med trodde polisen att det var ett familjebråk. Vid den tidpunkten hörde de ännu ett morrande och ett gurglande läte. Polisen uppfattade det som ljud av plågade människor. Han osäkrade sin pistol och försökte om och om igen att bryta igenom dörren. En av de rädda angriparna låste upp dörren för polismannen, som gick in och fick se en kuslig scen.Tilman och Necati hade blivit slaktade, praktiskt taget halshuggna med sina halsar uppskurna från öra till öra. Ugurs hals var på liknande vis uppskuren, och han var knappt vid liv.Tre angripare framför polismannen släppte sina vapen.Under tiden hörde Gokhan ett skrikande ljud från gatan. Någon hade fallit från deras kontor tre trappor upp. När han sprang ned fann han en man på marken, som han senare kände igen, han hette Emre Gunaydin. Han hade svår huvudvärk, och han morrade på ett underligt vis. Han hade försökt klättra nedför stuprännan för att undkomma, och när han tappade fästet så drösade han ner på marken. Det verkar som om han var främste ledaren för angriparna. En annan angripare upptäcktes där han gömde sig på en lägre balkong.
För att reda ut detta måste vi återvända sex år tillbaka i tiden. I april 2001 började Turkiets Nationella Säkerhetsråd (Milli Guvenlik Kurulu) ta i beaktande att Evangeliska Kristna utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten, av samma slag som al-Qaida och PKK-terrorister. Uttalanden som gjordes i pressen av politiker, kolumnister och kommentatorer har tänt ett hat mot missionärer, som de menar mutar unga människor till att byta religion.Efter det beslutet 2001 började attacker och hot mot församlingar, pastorer och kristna. Bomber, fysiska attacker, verbala och skrivna smädelser är bara några av de sätt på vilka kristna utsätts. Mest typiskt är användningen av massmedial propaganda.Från december 2005, efter att ha haft ett långt möte om den kristna faran, började hustrun till den tidigare premiärministern Ecevit, historikern Ilber Ortayli, professor Hasan Unsal, politikern Ahmet Tan och författaren/propagandisten Aytunc Ay­tin­dal, var och en på sitt professionella fält, att vända allmänhetens uppmärksamhet mot den hotande fara som bestod i kristna som ville ”köpa deras barns själar”. Dolda kameror i kyrkor har tagit bilder från gudstjänster och använt dessa för att väcka sensation och verka fram fruktan och antagonism gentemot kristendomen.I en officiell TV-sänd reaktion från Ankara syntes Turkiets inrikesminister hånle när han talade om angreppet på våra bröder. Mitt under en allmän vrede och protest mot händelsen, och för religionsfrihet och åsiktsfrihet, så genljuder media och officiella kommentarer av samma budskap: ”Vi hoppas ni har lärt er en läxa. Vi vill inte ha kristna här."
Det har visat sig att detta var en organiserad attack, där en vuxen tarikatledare hade tagit initiativet. Som vid Hrant Dink - mordet i januari 2007, och mordet på en katolsk präst Andrea Santoro i februari 2006, så användes yngre för att utföra religiösa mord, eftersom den allmänna sympatien för de unga är stor, och de får lägre straff än de vuxna som utför samma brott. Också föräldrarna till dessa barn tar ställning för deras handlande. Modern till den 16 årige pojken som dödade den katolska prästen såg in i kameran när hennes son fördes till fängelset, och sade: ”han kommer att avtjäna strafftiden för Allah”.De unga männen som var inblandade i mordet hålls för närvarande i arrest. Idag har det sagts i nyhetsrapporterna att de kommer att behandlas som terrorister, så deras ålder kommer inte att påverka det hårda straffet. Angriparen Emre Gunaydin är fortfarande under intensivvård. Utredningen koncentreras omkring honom och hans kontakter, och man säger att allt faller samman om han inte tillfrisknar.
Församlingen i Turkiet besvarade detta på ett sätt som ärade Gud, då hundratals troende och dussintals pastorer kom med flyg så fort de kunde, för att bistå den lilla församlingen i Malatya och för att uppmuntra de troende, ta hand om juridiska spörsmål och representera de kristna inför media.När Susanne uttryckte sin önskan att begrava sin make i Malatya, så var det många komplikationer. Emellertid blev Tillman slutligen begravd på en gammal, armenisk kyrkogård den 20 april.Ugur begravdes av sin familj i en Alevi-muslimsk ceremoni i sin hemstad Elazig. Hans troende fästmö stod i skuggorna och betraktade hur hans familj och hans vänner in i döden vägrade att acceptera den tro som Ugur så länge hade bekänt och som han hade dött för.Necatis begravning ägde rum i hans hemstad Izmir, den stad där han kom till tro. Mörkret förstår inte ljuset. Fastän församlingarna uttryckt att de förlåtit vad som ägt rum, skulle man i alla fall inte lita på de kristna. Innan man tillät att kistan fördes ombord på planet från Malatya, så gick den igenom två separata röntgenkontroller, då man ville försäkra sig om att den inte var full med sprängmedel. Så brukar man inte göra med muslimers kistor.Necatis begravning var en vacker händelse. Som en glimt av himmelen, kom tusentals turkiska kristna och missionärer för att visa sin kärlek till Kristus och ge sina hedersbetygelser åt denne man som hade blivit utvald att dö för Kristus. Necatis hustru Shemsa sade inför världen:

Vittnesbörd av Roger Lindroos

Jag satt och tänkte på det här med identiteten. När vi var ute och evangeliserade första maj hade man rustat på många ställen i stan för demonstration. Jag tänkte på detta att människor är klädda på ett speciellt sätt. När vi kom till Sergels torg, var det vänsterinriktade ungdomar där. Man hade en tydlig klädkod som gällde. Om man har den här åsikten, den här politiska övertygelsen är man klädd så här. Någon speciell mössa, eller något som gör att man märker att det är en vänsteraktivist. Man ser också om det är en moderat. Generellt alltså. Det var en kvinna där som flög på mig. Vi hade traktater om aborter och hon var rasande. Hon hade dagen till ära en röd kappa på sig. Hon var den sorten… Jag tyckte det var intressant att iaktta detta med klädernas och det yttres betydelse för identiteten.
Hur är det med oss som Jesu efterföljare? Hur är vi klädda? Det handlar inte om våra yttre kläder. Och det är inget man sätter på sig lättsinnigt, utan något Gud utrustar oss med. Jag tänker på vapenrustningen som vi måste vara iklädda. Det är detta som måste känneteckna oss. Det är inget man bara tar sig, det sker efter ett möte med Jesus, då man får ett djupt förhållande till honom. Om vi tappar den första kärleken, tappar vi också klädnaden. Vi tappar vår identitet. Då kan det bli verksamhet, ett invant mönster. Det är också farligt för oss i vår vardag. Det är viktigt att vi har Guds kraft i vårt vardagsliv. Det som präglar våra handligar får inte vara ett invant mönster, men en kärlek till Jesus och kärlek till varandra. Då blir vårt tal ett annat tal. Vi ser inte bara det svåra, det jobbiga och negativa hos den ene eller andre, eller det ena eller andra vi sysslar med. Det blir mera en kärlekssak, en trons gärning. Vi är glada: tänk att jag får vara med och tjäna. Just det tror jag måste vara mycket av vår identitet: Vår glädje att få tjäna Jesus. Då finns också möjlighet för oss att komma framåt på den smala vägen. Amen.

Undervisning av Hans Lindelöw

-Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ”huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren”?

(1 Petr 4:17-18)

Dessa två verser talar om domen och att den begynner på Guds hus. Vi kan i historien se exempel på hur detta har gått till och vad det har inneburit. Gamla Testamentet erbjuder flera exempel där vi tydligt och klart ser hur det går till när domen begynner på Guds hus.Varför begynner domen på Guds hus, vad ligger överhuvudtaget i begreppet ”domen”? Vi går till första Samuelsboken, och ser där att det som hade skett på den tiden var ett väldigt förfall just i Guds hus. Ett påtagligt avfall beskrivs i andra kapitlet. Man anar när man läser tidigare böcker i bibeln att även om det inte så konkret steg för steg beskrivs vad som skedde där, så är det ändå påtagligt, exempelvis i Domarboken, hur Guds hus är frånvarande. Det finns knappast något exempel på att tabernaklet och allt det som beskrivs i Moseböckerna får så mycket utrymme. Vi tänker på hur mycket utrymme som ges åt berättelsen om hur tabernaklet överlämnas och sedan också upprättas. I andra, tredje, fjärde och femte Moseböckerna ägnas en hel del utrymme åt detta som alltså är det gammeltestamentliga uttrycket och manifestationen av Guds hus, men i Domarboken nämns det inte. Det liksom försvinner ur historien, och det verkar inte som prästerna spelar någon större roll. De präster som förekommer verkar vara ganska slarviga och ansvarslösa typer, nästan håglösa, utan minsta tecken på att de fattat eller förnummit vad det är att vara en Herrens tjänare. Förfallet beskrivs i första Samuelsboken. Det fanns ett rofferi, då prästerna roffade åt sig själva vad som frambars, vad som offrades. Det var ett slarv med livsstilen och det står så här:

Vittnesbörd av Agneta Orellana

Jag tänker på hur det var bland de första kristna. Det finns en mönsterbild att följa och vi har fått mycket undervisning om det här i församlingen.Så här var det ungefär: Det fanns ett land långt borta som Gud tog sig an på ett speciellt sätt för att visa sin nåd, barmhärtighet och visdom. Men människorna ville inte följa honom, fastän de sett hans under många gånger. Då sände Gud sin son dit. Han kom till sitt eget, och de tog inte emot honom. Men de som tog emot honom fick bli hans barn. Så är det också för oss idag. Det var redan förutbestämt av Gud att han skulle frälsa. Han hade en frälsningsplan för mänskligheten. Jesus kom och gav sitt liv för oss på korset. Han fick gå korsvägen. Det är svårt för oss att förstå varför Gud tog en sådan utväg. Vi var alla syndare och hade vänt honom ryggen. Vi kunde faktiskt inte göra något åt vår egen situation, men Gud hade lösningen för oss. Han skickade Jesus. Han som var syndfri dog för oss. Därför att han var syndfri, uppstod han också från de döda och han kan frälsa alla som kommer till honom och tror på honom. Kan ni tänka er hur det var att vara lärjunge på den tiden? Jesus vandrade omkring, och så kallade han ut människor som lämnade allt de höll på med. Vi har läst om tolv lärjungar, men vi vet att det var flera. De fick under drygt tre år se hur Jesus gjorde under; helbrägdagörelser och brödundret har vi läst om. Han stillade stormen och gjorde alla möjliga fantastiska saker. Han hade pratat med lärjungarna om att han skulle gå hem till Fadern och bereda plats åt dem, och han skulle sända den helige Ande till dem istället, som skulle leda och hjälpa dem. Ändå var det säkert en ganska stor överraskning för dem när det här dånet kom på första pingstdagen. Då var de alla församlade, står det i början av Apostlagärningarna. Tänk, de var församlade i Övre salen och bad. Jesus hade sagt att de skulle vänta och bida. Ibland kommer en sådan period i vårt liv, att vi måste stanna, bedja och vänta på att Gud ska leda oss och ge oss kraft. Det står i vår svenska bibel att de samlades där de plägade komma tillsammans i Övre salen. I spanska bibeln står det faktiskt där de bodde! De behövde varandra. Det var förföljelse, och man hade dödat deras Mästare, och det var väldigt svårt för alla att tro att han hade uppstått. Men Jesus var så god och nådig, så att han lät Tomas tvivlaren få ett speciellt tecken. Lärjungarna fick sedan se hur Jesus lyftes upp i skyn. Han hade sagt att han skulle komma tillbaka och hämta dem till sig. Fantastiskt! Så kom det här dånet på pingstdagen, då de alla var där. Det var också en massa andra människor samlade. Det som skedde var inte bara ett naturfenomen. På samma gång som lärjungarna var förberedda för detta – de hade ju fått undervisning av Jesus – så var det väldigt omvälvande. På ett sätt var det en överraskning ändå. Men det blev inte bara ett dån. Det innebar något väldigt konkret när lärjungarna började tala många olika språk så alla människor som var samlade i världsstaden kunde förstå evangelium på sitt eget språk. Det var ju otroligt. Vilken evangelisation! Tre tusen blev frälsta den dagen!Så fortsätter berättelsen. Jag har speciellt tänkt på just det avsnittet, för det har betytt otroligt mycket för mig, men jag ville beskriva bakgrunden först. Apostlagärningarnas andra kapitel har att göra med vad jag fått uppleva här i församlingen och den undervisning som vi fått. Speciellt 1977 då vi började med Pilgrimsskolan i församlingen hade Arne Imsen en undervisning som jag aldrig glömmer. Det var utifrån Apostlagärningarna, de olika delarna där som beskriver det urkristna församlingslivet. Allt detta måste höra ihop och komma i rätt ordning. Arne ritade på tavlan och beskrev hur det annars går snett. Vi vet att det finns otroligt många olika rörelser, kyrkor och politiska rörelser som inspirerats delvis ifrån det urkristna församlingslivet. Det är ju gott, det är ju lösningen för människan. Men man vill inte ha hela modellen, utan man har tagit vissa bitar.Det första var kraften som kom från himlen. Jesu lärjungar hade fått löfte om det och bett om det. Så får vi också göra. Så kom nu pingstundret, och allt som hände då. Så fick de undervisning. Det var också viktigt. Annars kan man flumma iväg på allt möjligt konstigt. Arne Imsen ritade på tavlan om spiritism och alla möjliga olika saker det kunde leda till om man inte hade undervisning. Men så finns sådana som bara vill ha undervisning; det teologiska, teoretiska, intellektuella. Då hamnade man i ett dike med andra konsekvenser. Så blev det ett resultat av allt detta som hörde till allt vad Gud hade gjort. De första kristna behövde faktiskt hålla ihop. De behövde varandra. Egentligen skulle jag inte behöva säga något annat än bara ordet maranata. För Jesus kommer snart tillbaka. Då måste man bereda sig och lämna allt som är till hinder. Det blev så för dessa lärjungar. De hade det ju så svårt. Deras Mästare hade blivit dödad, han hade uppstått från de döda och sedan farit upp till himmelen. Det var nog inte många som förstod allt detta. De fick hålla ihop och var tvungna att hjälpa varandra. Fler människor kom till tro, en del hade behov, och andra lämnade vad de ägde så att det blev en utjämning. Det här har exempelvis Marxismen och andra politiska riktningar tagit som sin modell. Men bara den sociala biten. Det är ju så fint. Men man kan inte klara av att praktisera en sådan utjämning materiellt, om man inte har de andra bitarna. Då blir det av tvång och inte av kärlek. Då blir det helt fel. I den urkristna församlingen började man stötta och hjälpa varandra. Hur är det i dagens samhälle? Ja, vi vet att det finns många som lever ensamma här i Sverige också. De är skilda, ensamstående, de har sociala problem av olika slag. Man kan ha problem vare sig man har hög eller låg ställning, det beror ju inte av det. Gud vet att vi behöver det urkristna församlingslivet. Vi behöver varandra. Vi har olika gåvor som vi kan hjälpa och stötta varandra med. Han har sett till att det är så. Vi är olika, men kompletterar varandra. Det är Gud som har tagit ut oss och gett olika tjänster och gåvor i församlingen för att det här ska fungera. Vi får bedja och komma in i det han gav oss, det som ockå finns beskrivet i Apostlagärningarna.
Det finns fyra stöttepelare: Brödsbrytelsen, då vi får förkunna hans död till dess att han kommer. Undervisningen – tack och lov för dem som undervisar i församlingen! Och så gemenskapen. De första kristna behövde komma samman dagligen för att bli bevarade. Och leva så nära varandra som möjligt. Det finns ingen mall för hur vi ska bo. Det får bli som hjärtat och Gud leder. Att man får bryta upp från detta destruktiva och ge sig till Jesus, ge sitt liv, ge sig själv. På det sättet dör vi bort från världen och oss själva. Det manifesteras i dopet, där vi får begrava det gamla livet och bekänna att vi vill följa Jesus. Och så har vi bönerna. Det är så fantastiskt med bönen. Den är ju den kristnes andning. Vi måste andas för att leva. Vi måste också ha mat – Guds Ord, den andliga födan. Ut ifrån församlingen sänder så Gud människor till olika missionsuppdrag på olika platser. Det här är vad Gud berett för oss. Vi är inte utlämnade till krafterna i världen, det finns en framkomlig väg. Men då måste vi följa den. Det handlar om att ta steg för steg. Vi behöver inte göra allt på en gång, men Gud leder oss och förser oss med vad vi behöver och visar oss sin väg om vi är ärliga, söker honom i bön. Ibland kan det vara hårt och verka svårt. Men då får man också bedja att Gud verkar vilja och gärning så att jag verkligen vill anamma Guds vilja med mitt liv, så att jag kan gå in under Guds vilja. Då blir det underbart och frid i ens inre. Då är man i Guds vilja, och då blir det seger.