200703

Analys av Jan Egil Hafsahl

Tanken om de mänskliga fri- och rättigheterna har sin rot i stoisk och kristen filosofi och bygger på grundtanken att människan har ett värde i sig själv, oberoende av ras, klass eller kön. Den europeiska kommissionen om de mänskliga rättigheterna upprättades den 4 november 1950, två år efter det att FN:s generalförsamling antog en universell förklaring om mänskliga rättigheter, och kommissionen upprättade Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som ett dömande organ för de mänskliga rättigheterna.
Från en övervakande och kontrollerande position av de mänskliga rättigheterna har det inom såväl kommissionen som domstolen skett en dramatisk förskjutning inom vissa områden de senaste två-tre åren, mot ett statligt, totalitärt tänkesätt. Låt mig nämna ett par exempel. I september 2006 beslöt EU-domstolen i Strasbourg att ”barns rätt till utbildning är överordnad föräldrarätten”. Det principiella domslutet kan få stora konsekvenser för hela vår del av världen när det gäller utbildning, - och kommer att ge trängre villkor för hemundervisning och friskolor över hela Europa. Under loppet av de sista 40 åren har det förts några hemundervisningsärenden för Europadomstolen i Strasbourg. Tills nu har dessa domar gett relativt stort spelrum för föräldrarätten, så att hemundervisning på grund av livssyn eller på en pedagogisk grund har varit möjlig på ett acceptabelt sätt. I den ovannämnda saken gör människorättsdomstolen en helomvändning. Den erkänner föräldrarättens betydelse, men den underordnar föräldrarätten barns rätt till utbildning. Bakgrunden för beslutet i Europadomstolen var att ett tyskt föräldrapar önskade hemundervisning för sina barn, men att tysk lag förbjöd detta, och saken lades därför fram för Europadomstolen.Allt tyder på att det fälldes en principiell dom i Strasbourg som skall gälla för hela Europa - alltså inte bara ett nationellt avgörande. Europadomstolen inkluderar i utbildning också ”den sociala och integrerande aspekten i samhället”, och domstolen går långt i domen när den säger att ”skoldeltagande är en nödvändig del av barnens integreringsprocess i samhället”. Detta kommer i realiteten att betyda att om föräldrarna har en livsåskådning eller en pedagogisk övertygelse som leder barnen ut från skolan, så kan skolmyndigheterna säga att föräldrarna på det sättet försvagar barnets utbildning eller möjlighet till samhällsintegrering, och resultatet kan bli att hemundervisning därför kan förbjudas - eller i värsta fall kriminaliseras. Europadomstolen reducerar föräldrarätten också på ett annat sätt när den uttalar domspremisserna att ”föräldrars religiösa påverkan av barn är otillbörlig om barnen inte förstår konsekvenserna av den påverkan de blir utsatta för”. Detta ger också argument i förhållande till att barn inte bara måste gå i skola, men i en offentlig skola. Ångesten för utveckling av parallella samhällen i de enskilda länderna går att ta och känna på - och vi ser konturerna, inte bara av en föräldrarätt som fått munkavle, men munkavle på den fria församlingens grundläggande uppdrag att ”lära dem att hålla allt det jag har befallt er”.
Människorättsdomstolens dom i en abortsak i mars i år, är om möjligt ännu mer anmärkningsvärd och skrämmande. Den polska staten blev av domstolen dömd till ett betydande ersättningskrav för att ha nekat en kvinna abort år 2000. Enligt polsk lag kan det bara beviljas avbrott av graviditet när denna hotar moderns liv och hälsa, när barnet blivit till genom våldtäkt eller incest eller när fostret är mycket sjukt eller skadat. En tvåbarnsmor med nedsatt synförmåga ansökte om abort i samband med sin tredje graviditet av fruktan för att hon skulle få ännu sämre syn. Varken hennes ögonläkare eller gynekolog menade att risken var så stor att den kvalificerade till abort. Kvinnan stämde den polska staten, med god hjälp av organisationen Interights, ett Londonbaserat ”internationellt center för juridiskt skydd av de mänskliga rättigheterna”. Kvinnan förlorade stort i den nationella rättsapparaten - och saken anmäldes därför till domstolen i Strasbourg. Då hade kvinnan redan fått sitt tredje barn. När Domstolen för de mänskliga rättigheterna nu, med sex mot en domarröst, ger kvinnan medhåll i stämningen är det med argument som att kvinnans ”privatliv som den europeiska människorättskonventionen ger rätt till, har kränkts”. Domen i Strasbourg är på en ideologisk grundval, där Polen nu skall pressas till att anse abort vara en mänsklig rättighet. Domstolen säger egentligen att detta att vägra att dräpa ett barn, bryter mot människorättskonventionen, och gör följaktligen Domstolen för de mänskliga rättigheterna till moståndare till rätten till liv. Domen skapar ett prejudikat som i förlängningen kan få skrämmande följder. Lagstiftningen i hela vår västliga kultur ger kvinnan gudastatus över det liv hon bär - om än med något olik tidsavgränsning. I Storbritannien går för närvarande debatten het runt förslaget från den brittiska gynekologi- och födelseföreningen, som öppnar för aktivt dråp på redan födda barn med funktionshämningar. Vi ser med skräck emot den dag då Europadomstolen får sig förelagt ett klagomål från en mor eller far som av nationella domstolar har nekats rätten att dräpa sitt funktionshämmade barn. När ”rätten skjuter upp som en giftig planta” (Hos 10:4) återstår bara Guds dom.

Text av Darlene N. Bocek

Kära vänner.Den gångna veckan har varit full av mycket sorger. Många av er har vid det här laget hört om den förödande förlust vi har haft här i en händelse som ägde rum i Malatya, en turkisk provins 300 engelska mil nordost om Antiokia, den stad där de troende först började kallas kristna (Apg. 11:26).Onsdag morgon den 18 april 2007 förberedde sig den tyske missionären och fadern till tre barn, Tilman Geske, att gå till kontoret. Han kysste sin hustru och sade därmed adjö, tog tid att omfamna sin son, och gav honom dessa oskattbara ord som minne: ”Farväl, min son, jag älskar dig”.Tilman hyrde ett kontorsutrymme av Zirve publishing, där han utarbetade noter till den nya Turkiska Studiebibeln. Malatya Evangeliska Församling hade också sitt kontor där. En verksamhetsgren i församlingen är att Zirve trycker och sprider kristen litteratur till Malatya och näraliggande städer i östra Turkiet. I en annan del av staden sade den 35 år gamle pastor Necati Aydi, far till två barn, adjö till sin fru, och gick också han till kontoret. De hade morgonens bibelstudium och bönemöte som också några andra troende i staden skulle besöka. Ugur Yuksel begav sig också han till detta bibelstudium.Ingen av dessa tre män visste att vad som väntade dem vid bibelstudiet var det avgörande provet och tillämpningen av deras tro, som skulle avslutas med deras ingång i härligheten för att få ta emot rättfärdighetens krona av Kristus, och ära från alla de heliga som väntade på dem i Herrens närvaro.På andra sidan staden gjorde tio unga män, alla under tjugo år, de sista förberedelserna för sin avgörande troshandling, då de skulle leva ut sin kärlek till Allah och sitt hat mot otrogna som de tyckte underminerade Islam.På påskdagen hade fem av dem deltagit i ett evangelisationsmöte bara för inbjudna som pastor Necati och hans medarbetare hade ordnat i ett hotell i staden, i en konferenssal där. Männen var kända för de troende som ”sökare”. Ingen vet vad som skedde i dessa mäns hjärtan medan de lyssnade till evangeliet. Blev de påverkade av den helige Ande? Blev de överbevisade om synd? Hörde de evangeliet i sina hjärtans djup? Idag har vi bara början på berättelsen.Dessa unga män av vilka en är son till en borgmästare i Malatyaprovinsen, tillhör ett tarikat, eller en grupp av ”trogna troende” i Islam. Tarikatmedlemsskap är mycket respekterat här, det är som ett brödraskap. Det sägs fatiskt att ingen kan få en offentlig tjänst utan medlemsskap i ett tarikat.Dessa unga män bodde alla i samma sovsal, och de förberedde sig alla för inträdesexamensprov till universitetet.De unga männen tog skjutvapen, brödknivar, rep och handdukar för sin avslutande handling i tro på Allah. De visste att det skulle bli mycket blodsutgjutelse. De kom i tid till bibelstudiet, ca kl 10.De kom, och uppenbarligen hade bibelstudiet inletts. Enligt rapporter, började angreppet efter att Necati hade läst ett kapitel ur Bibeln. Pojkarna band Ugurs, Necatis och Tilmans händer och fötter vid stolar och medan de videofilmade sitt verk med mobiltelefoner, torterade de våra bröder i nära tre timmar.Grannarna på arbetsplatser nära tryckeriet sade senare att de hade hört skrikande, men förmodade att ägarna hade ett familjegräl, och de lade sig inte i det.
Under tiden hade Gokhan, en annan troende, och hans fru en ledig morgon. Han sov till kl 10, åt en rejäl frukost, och till slut vid 12.30 tiden kom han och hans hustru till kontoret. Dörren var låst från insidan, och hans nyckel gick inte att använda. Han ringde, och även om signalen gick fram så hörde han ingen telefon ringa därinne. Han ringde sina bröders mobiltelefoner och till slut svarade Ugur på sin telefon. ”Vi är inte på kontoret. Gå till hotellmötet. Vi är där. Vi kommer dit”, sade han kryptiskt. Medan Ugur talade hörde Gokhan i telefonens bakgrund gråt och ett underligt, morrande ljud.Han ringde polisen, och den närmaste polisofficeren kom efter fem minuter. Han bankade på dörren, ”Det är polisen, öppna!” Till att börja med trodde polisen att det var ett familjebråk. Vid den tidpunkten hörde de ännu ett morrande och ett gurglande läte. Polisen uppfattade det som ljud av plågade människor. Han osäkrade sin pistol och försökte om och om igen att bryta igenom dörren. En av de rädda angriparna låste upp dörren för polismannen, som gick in och fick se en kuslig scen.Tilman och Necati hade blivit slaktade, praktiskt taget halshuggna med sina halsar uppskurna från öra till öra. Ugurs hals var på liknande vis uppskuren, och han var knappt vid liv.Tre angripare framför polismannen släppte sina vapen.Under tiden hörde Gokhan ett skrikande ljud från gatan. Någon hade fallit från deras kontor tre trappor upp. När han sprang ned fann han en man på marken, som han senare kände igen, han hette Emre Gunaydin. Han hade svår huvudvärk, och han morrade på ett underligt vis. Han hade försökt klättra nedför stuprännan för att undkomma, och när han tappade fästet så drösade han ner på marken. Det verkar som om han var främste ledaren för angriparna. En annan angripare upptäcktes där han gömde sig på en lägre balkong.
För att reda ut detta måste vi återvända sex år tillbaka i tiden. I april 2001 började Turkiets Nationella Säkerhetsråd (Milli Guvenlik Kurulu) ta i beaktande att Evangeliska Kristna utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten, av samma slag som al-Qaida och PKK-terrorister. Uttalanden som gjordes i pressen av politiker, kolumnister och kommentatorer har tänt ett hat mot missionärer, som de menar mutar unga människor till att byta religion.Efter det beslutet 2001 började attacker och hot mot församlingar, pastorer och kristna. Bomber, fysiska attacker, verbala och skrivna smädelser är bara några av de sätt på vilka kristna utsätts. Mest typiskt är användningen av massmedial propaganda.Från december 2005, efter att ha haft ett långt möte om den kristna faran, började hustrun till den tidigare premiärministern Ecevit, historikern Ilber Ortayli, professor Hasan Unsal, politikern Ahmet Tan och författaren/propagandisten Aytunc Ay­tin­dal, var och en på sitt professionella fält, att vända allmänhetens uppmärksamhet mot den hotande fara som bestod i kristna som ville ”köpa deras barns själar”. Dolda kameror i kyrkor har tagit bilder från gudstjänster och använt dessa för att väcka sensation och verka fram fruktan och antagonism gentemot kristendomen.I en officiell TV-sänd reaktion från Ankara syntes Turkiets inrikesminister hånle när han talade om angreppet på våra bröder. Mitt under en allmän vrede och protest mot händelsen, och för religionsfrihet och åsiktsfrihet, så genljuder media och officiella kommentarer av samma budskap: ”Vi hoppas ni har lärt er en läxa. Vi vill inte ha kristna här."
Det har visat sig att detta var en organiserad attack, där en vuxen tarikatledare hade tagit initiativet. Som vid Hrant Dink - mordet i januari 2007, och mordet på en katolsk präst Andrea Santoro i februari 2006, så användes yngre för att utföra religiösa mord, eftersom den allmänna sympatien för de unga är stor, och de får lägre straff än de vuxna som utför samma brott. Också föräldrarna till dessa barn tar ställning för deras handlande. Modern till den 16 årige pojken som dödade den katolska prästen såg in i kameran när hennes son fördes till fängelset, och sade: ”han kommer att avtjäna strafftiden för Allah”.De unga männen som var inblandade i mordet hålls för närvarande i arrest. Idag har det sagts i nyhetsrapporterna att de kommer att behandlas som terrorister, så deras ålder kommer inte att påverka det hårda straffet. Angriparen Emre Gunaydin är fortfarande under intensivvård. Utredningen koncentreras omkring honom och hans kontakter, och man säger att allt faller samman om han inte tillfrisknar.
Församlingen i Turkiet besvarade detta på ett sätt som ärade Gud, då hundratals troende och dussintals pastorer kom med flyg så fort de kunde, för att bistå den lilla församlingen i Malatya och för att uppmuntra de troende, ta hand om juridiska spörsmål och representera de kristna inför media.När Susanne uttryckte sin önskan att begrava sin make i Malatya, så var det många komplikationer. Emellertid blev Tillman slutligen begravd på en gammal, armenisk kyrkogård den 20 april.Ugur begravdes av sin familj i en Alevi-muslimsk ceremoni i sin hemstad Elazig. Hans troende fästmö stod i skuggorna och betraktade hur hans familj och hans vänner in i döden vägrade att acceptera den tro som Ugur så länge hade bekänt och som han hade dött för.Necatis begravning ägde rum i hans hemstad Izmir, den stad där han kom till tro. Mörkret förstår inte ljuset. Fastän församlingarna uttryckt att de förlåtit vad som ägt rum, skulle man i alla fall inte lita på de kristna. Innan man tillät att kistan fördes ombord på planet från Malatya, så gick den igenom två separata röntgenkontroller, då man ville försäkra sig om att den inte var full med sprängmedel. Så brukar man inte göra med muslimers kistor.Necatis begravning var en vacker händelse. Som en glimt av himmelen, kom tusentals turkiska kristna och missionärer för att visa sin kärlek till Kristus och ge sina hedersbetygelser åt denne man som hade blivit utvald att dö för Kristus. Necatis hustru Shemsa sade inför världen:

Vittnesbörd av Roger Lindroos

Jag satt och tänkte på det här med identiteten. När vi var ute och evangeliserade första maj hade man rustat på många ställen i stan för demonstration. Jag tänkte på detta att människor är klädda på ett speciellt sätt. När vi kom till Sergels torg, var det vänsterinriktade ungdomar där. Man hade en tydlig klädkod som gällde. Om man har den här åsikten, den här politiska övertygelsen är man klädd så här. Någon speciell mössa, eller något som gör att man märker att det är en vänsteraktivist. Man ser också om det är en moderat. Generellt alltså. Det var en kvinna där som flög på mig. Vi hade traktater om aborter och hon var rasande. Hon hade dagen till ära en röd kappa på sig. Hon var den sorten… Jag tyckte det var intressant att iaktta detta med klädernas och det yttres betydelse för identiteten.
Hur är det med oss som Jesu efterföljare? Hur är vi klädda? Det handlar inte om våra yttre kläder. Och det är inget man sätter på sig lättsinnigt, utan något Gud utrustar oss med. Jag tänker på vapenrustningen som vi måste vara iklädda. Det är detta som måste känneteckna oss. Det är inget man bara tar sig, det sker efter ett möte med Jesus, då man får ett djupt förhållande till honom. Om vi tappar den första kärleken, tappar vi också klädnaden. Vi tappar vår identitet. Då kan det bli verksamhet, ett invant mönster. Det är också farligt för oss i vår vardag. Det är viktigt att vi har Guds kraft i vårt vardagsliv. Det som präglar våra handligar får inte vara ett invant mönster, men en kärlek till Jesus och kärlek till varandra. Då blir vårt tal ett annat tal. Vi ser inte bara det svåra, det jobbiga och negativa hos den ene eller andre, eller det ena eller andra vi sysslar med. Det blir mera en kärlekssak, en trons gärning. Vi är glada: tänk att jag får vara med och tjäna. Just det tror jag måste vara mycket av vår identitet: Vår glädje att få tjäna Jesus. Då finns också möjlighet för oss att komma framåt på den smala vägen. Amen.

Undervisning av Hans Lindelöw

-Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ”huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren”?

(1 Petr 4:17-18)

Dessa två verser talar om domen och att den begynner på Guds hus. Vi kan i historien se exempel på hur detta har gått till och vad det har inneburit. Gamla Testamentet erbjuder flera exempel där vi tydligt och klart ser hur det går till när domen begynner på Guds hus.Varför begynner domen på Guds hus, vad ligger överhuvudtaget i begreppet ”domen”? Vi går till första Samuelsboken, och ser där att det som hade skett på den tiden var ett väldigt förfall just i Guds hus. Ett påtagligt avfall beskrivs i andra kapitlet. Man anar när man läser tidigare böcker i bibeln att även om det inte så konkret steg för steg beskrivs vad som skedde där, så är det ändå påtagligt, exempelvis i Domarboken, hur Guds hus är frånvarande. Det finns knappast något exempel på att tabernaklet och allt det som beskrivs i Moseböckerna får så mycket utrymme. Vi tänker på hur mycket utrymme som ges åt berättelsen om hur tabernaklet överlämnas och sedan också upprättas. I andra, tredje, fjärde och femte Moseböckerna ägnas en hel del utrymme åt detta som alltså är det gammeltestamentliga uttrycket och manifestationen av Guds hus, men i Domarboken nämns det inte. Det liksom försvinner ur historien, och det verkar inte som prästerna spelar någon större roll. De präster som förekommer verkar vara ganska slarviga och ansvarslösa typer, nästan håglösa, utan minsta tecken på att de fattat eller förnummit vad det är att vara en Herrens tjänare. Förfallet beskrivs i första Samuelsboken. Det fanns ett rofferi, då prästerna roffade åt sig själva vad som frambars, vad som offrades. Det var ett slarv med livsstilen och det står så här:

Vittnesbörd av Agneta Orellana

Jag tänker på hur det var bland de första kristna. Det finns en mönsterbild att följa och vi har fått mycket undervisning om det här i församlingen.Så här var det ungefär: Det fanns ett land långt borta som Gud tog sig an på ett speciellt sätt för att visa sin nåd, barmhärtighet och visdom. Men människorna ville inte följa honom, fastän de sett hans under många gånger. Då sände Gud sin son dit. Han kom till sitt eget, och de tog inte emot honom. Men de som tog emot honom fick bli hans barn. Så är det också för oss idag. Det var redan förutbestämt av Gud att han skulle frälsa. Han hade en frälsningsplan för mänskligheten. Jesus kom och gav sitt liv för oss på korset. Han fick gå korsvägen. Det är svårt för oss att förstå varför Gud tog en sådan utväg. Vi var alla syndare och hade vänt honom ryggen. Vi kunde faktiskt inte göra något åt vår egen situation, men Gud hade lösningen för oss. Han skickade Jesus. Han som var syndfri dog för oss. Därför att han var syndfri, uppstod han också från de döda och han kan frälsa alla som kommer till honom och tror på honom. Kan ni tänka er hur det var att vara lärjunge på den tiden? Jesus vandrade omkring, och så kallade han ut människor som lämnade allt de höll på med. Vi har läst om tolv lärjungar, men vi vet att det var flera. De fick under drygt tre år se hur Jesus gjorde under; helbrägdagörelser och brödundret har vi läst om. Han stillade stormen och gjorde alla möjliga fantastiska saker. Han hade pratat med lärjungarna om att han skulle gå hem till Fadern och bereda plats åt dem, och han skulle sända den helige Ande till dem istället, som skulle leda och hjälpa dem. Ändå var det säkert en ganska stor överraskning för dem när det här dånet kom på första pingstdagen. Då var de alla församlade, står det i början av Apostlagärningarna. Tänk, de var församlade i Övre salen och bad. Jesus hade sagt att de skulle vänta och bida. Ibland kommer en sådan period i vårt liv, att vi måste stanna, bedja och vänta på att Gud ska leda oss och ge oss kraft. Det står i vår svenska bibel att de samlades där de plägade komma tillsammans i Övre salen. I spanska bibeln står det faktiskt där de bodde! De behövde varandra. Det var förföljelse, och man hade dödat deras Mästare, och det var väldigt svårt för alla att tro att han hade uppstått. Men Jesus var så god och nådig, så att han lät Tomas tvivlaren få ett speciellt tecken. Lärjungarna fick sedan se hur Jesus lyftes upp i skyn. Han hade sagt att han skulle komma tillbaka och hämta dem till sig. Fantastiskt! Så kom det här dånet på pingstdagen, då de alla var där. Det var också en massa andra människor samlade. Det som skedde var inte bara ett naturfenomen. På samma gång som lärjungarna var förberedda för detta – de hade ju fått undervisning av Jesus – så var det väldigt omvälvande. På ett sätt var det en överraskning ändå. Men det blev inte bara ett dån. Det innebar något väldigt konkret när lärjungarna började tala många olika språk så alla människor som var samlade i världsstaden kunde förstå evangelium på sitt eget språk. Det var ju otroligt. Vilken evangelisation! Tre tusen blev frälsta den dagen!Så fortsätter berättelsen. Jag har speciellt tänkt på just det avsnittet, för det har betytt otroligt mycket för mig, men jag ville beskriva bakgrunden först. Apostlagärningarnas andra kapitel har att göra med vad jag fått uppleva här i församlingen och den undervisning som vi fått. Speciellt 1977 då vi började med Pilgrimsskolan i församlingen hade Arne Imsen en undervisning som jag aldrig glömmer. Det var utifrån Apostlagärningarna, de olika delarna där som beskriver det urkristna församlingslivet. Allt detta måste höra ihop och komma i rätt ordning. Arne ritade på tavlan och beskrev hur det annars går snett. Vi vet att det finns otroligt många olika rörelser, kyrkor och politiska rörelser som inspirerats delvis ifrån det urkristna församlingslivet. Det är ju gott, det är ju lösningen för människan. Men man vill inte ha hela modellen, utan man har tagit vissa bitar.Det första var kraften som kom från himlen. Jesu lärjungar hade fått löfte om det och bett om det. Så får vi också göra. Så kom nu pingstundret, och allt som hände då. Så fick de undervisning. Det var också viktigt. Annars kan man flumma iväg på allt möjligt konstigt. Arne Imsen ritade på tavlan om spiritism och alla möjliga olika saker det kunde leda till om man inte hade undervisning. Men så finns sådana som bara vill ha undervisning; det teologiska, teoretiska, intellektuella. Då hamnade man i ett dike med andra konsekvenser. Så blev det ett resultat av allt detta som hörde till allt vad Gud hade gjort. De första kristna behövde faktiskt hålla ihop. De behövde varandra. Egentligen skulle jag inte behöva säga något annat än bara ordet maranata. För Jesus kommer snart tillbaka. Då måste man bereda sig och lämna allt som är till hinder. Det blev så för dessa lärjungar. De hade det ju så svårt. Deras Mästare hade blivit dödad, han hade uppstått från de döda och sedan farit upp till himmelen. Det var nog inte många som förstod allt detta. De fick hålla ihop och var tvungna att hjälpa varandra. Fler människor kom till tro, en del hade behov, och andra lämnade vad de ägde så att det blev en utjämning. Det här har exempelvis Marxismen och andra politiska riktningar tagit som sin modell. Men bara den sociala biten. Det är ju så fint. Men man kan inte klara av att praktisera en sådan utjämning materiellt, om man inte har de andra bitarna. Då blir det av tvång och inte av kärlek. Då blir det helt fel. I den urkristna församlingen började man stötta och hjälpa varandra. Hur är det i dagens samhälle? Ja, vi vet att det finns många som lever ensamma här i Sverige också. De är skilda, ensamstående, de har sociala problem av olika slag. Man kan ha problem vare sig man har hög eller låg ställning, det beror ju inte av det. Gud vet att vi behöver det urkristna församlingslivet. Vi behöver varandra. Vi har olika gåvor som vi kan hjälpa och stötta varandra med. Han har sett till att det är så. Vi är olika, men kompletterar varandra. Det är Gud som har tagit ut oss och gett olika tjänster och gåvor i församlingen för att det här ska fungera. Vi får bedja och komma in i det han gav oss, det som ockå finns beskrivet i Apostlagärningarna.
Det finns fyra stöttepelare: Brödsbrytelsen, då vi får förkunna hans död till dess att han kommer. Undervisningen – tack och lov för dem som undervisar i församlingen! Och så gemenskapen. De första kristna behövde komma samman dagligen för att bli bevarade. Och leva så nära varandra som möjligt. Det finns ingen mall för hur vi ska bo. Det får bli som hjärtat och Gud leder. Att man får bryta upp från detta destruktiva och ge sig till Jesus, ge sitt liv, ge sig själv. På det sättet dör vi bort från världen och oss själva. Det manifesteras i dopet, där vi får begrava det gamla livet och bekänna att vi vill följa Jesus. Och så har vi bönerna. Det är så fantastiskt med bönen. Den är ju den kristnes andning. Vi måste andas för att leva. Vi måste också ha mat – Guds Ord, den andliga födan. Ut ifrån församlingen sänder så Gud människor till olika missionsuppdrag på olika platser. Det här är vad Gud berett för oss. Vi är inte utlämnade till krafterna i världen, det finns en framkomlig väg. Men då måste vi följa den. Det handlar om att ta steg för steg. Vi behöver inte göra allt på en gång, men Gud leder oss och förser oss med vad vi behöver och visar oss sin väg om vi är ärliga, söker honom i bön. Ibland kan det vara hårt och verka svårt. Men då får man också bedja att Gud verkar vilja och gärning så att jag verkligen vill anamma Guds vilja med mitt liv, så att jag kan gå in under Guds vilja. Då blir det underbart och frid i ens inre. Då är man i Guds vilja, och då blir det seger.