Förutom missionsrapporter från Dominikanska Republiken och Rumänien och friska vittnesbörd från tältmöten i Oslo, finns i detta nummer aktuella artiklar som tar upp om totalitära tendenser i samhället, om den djupa fattigdomen kontra västvärldens rikedom samt mycket mer.

Ledare av Berno Vidén

Samhället blir alltmer centraliserat med en förstatligad styrande makt över medborgarnas tankar och handlingar. Ny gemensam diskrimineringslag, ny enhetlig lag för kassor, nytt centraliserat skolverk. Samtidigt slås samhälleliga grundfundament såsom äktenskap och familj sönder. Om församlingen i trohet vill följa Jesus och stå för bibliska sanningar hamnar den odiskutabelt utanför samhället.

Långt gångna planer för samkörning av staliga verk, en enhetlig diskrimineringslag och ett mer centralt styrt skolverk är exempel på den utveckling Staten arbetar på för att bättre kunna kontrollera medborgarnas tankar och handlingar. Låter som fiction men Bibeln avslöjar för den som vill läsa att det är just en totalitär stat i en global värld som kommer att utgöra det främsta vapnet i kampen mot Guds ord i den yttersta tiden.
I Sveriges Riksdag har många ödesdigra beslut fattats som starkt bidragit till att vi idag lever i en situation där omoral och perverst leverne upphöjts till norm. Idag tar inte debatterna upp om abort ska anses legalt eller inte utan vid vilken ålder det ofödda barnet ska anses tillräckligt omänskligt för att kunna dräpas. På liknande sätt har samlevnadsfrågorna sjunkit till en sådan låg nivå att ingen representant för något parti i Riksdagen ens vågar nämna hur fel och ödesdigert det är för ett samhälle då det legaliserat homosexuell samlevnad. Den som vågar ifrågasätta de normer som idag lagstadgats fram hotas med rättsliga repressalier. De frågor som tidigare fick sitt absoluta De som tidigare rakryggat uttalade sitt absoluta och odiskutabla nej i försvar av ett sant människovärde i kampen mot självdestruktion, har på några få decennier fått ge vika för nedbrytande krafter. Genom massiv lobbyverksamhet i skolor, riksdag och andra institutioner har människors syn på moral och etik metodiskt fördärvats.
Så sent som 1973 beslutade Riksdagen för första gången att homosexuell samlevnad skulle anses som acceptabel samlevnadsform. Efter att den inriktningen togs har flera ödesdigra beslut fattats som varit med och beseglat nationens öde. Åren innan den s.k. Antidiskrimineringslagen antogs 1986 var stormiga då en liten klick av delegater från de homosexuellas riksförbund (RFSL) tilläts att med lögner och skrämselpropaganda agera fritt för att få igenom sina krav. Moralen sänktes snabbt med hjälp av följsamma politikers stöd. Samtidigt pågick ett massivt bombardemang i landets skolor där man tilläts inpränta den sexuella världens totala frigörelse hos de utlämnade barnen. Aningslösa rektorer öppnade i inlärd demokratisk ordning dörrarna för dessa ulvar som hade som mål att slå sönder den identitet eleverna fått genom skapelsens egen ordning och frigöra sexuella drifter.
Under de åren förespråkades även pedofili öppet av språkrör inom RFSL men där tvingades man till tystnad på grund av politiskt otidsläge. Exempelvis såldes en vidrig bok i deras bokhandel som man efter påtryckningar plockade bort från hyllorna, där incest lyftes fram som ideal genom att en far kan hjälpa sin son fram till de första sexuella upplevelserna.

Undervisning av Arne Imsen från 1995

Gud talar till sitt folk och genom sitt folk. Ofta genom elden.
Detta är en alldeles speciell uppenbarelse, och den kommer igen rakt igenom hela den heliga historien. Vi ser också hur Guds budbärare och profeter har fått förmedla hans budskap. Det har manifesterats på olika sätt, men oftast genom eld.
Elden öppnar inte möjligheter för diskussioner och resonemang. Elden har två tydliga och klara kännetecken då vi läser om den i den heliga Skrift. För det första är den ett alldeles speciellt uttryck för Guds välbehag, och då framkallar den jubel. Men samma Guds eld som också uttrycker hans kärlek manifesterar sig så att den framkallar total tystnad.
I Skriften kommer nu och då helt kategoriska påståenden. Frågan är alltid hur man ska få människor att lyssna. De hör och hör, men lyssnar inte. De tar emot ord och meningar, men det tragiska är att man inte tar det riktigt på allvar. Det är oändligt betydelsefullt att vi får se vad Bibeln säger. Himmelens Gud är väldigt mån om att uppenbara sig!
All dödande och avtrubbande verksamhet är direkt skadlig för vår livsande. Vi blir lätt förstelnade och faller in i den religiösa jargongen och rutinen. Då börjar man ersätta det som är äkta och sant med det som är imiterat. Därför måste vi be till Gud att vi kan förstå nödvändigheten av att ta Ordet på allvar.
Jesus talade om nödvändigheten av att bli döpt i vatten, och det är ingen som har anledning att ifrågasätta det. Men denne Jesus som talar om dopets nödvändighet lärde oss på ett mycket tidigt stadium att dop inte är att bli berörd av vattendroppar, utan det är att sänkas ned och omslutas av vatten. På samma sätt undervisar han om nödvändigheten av att bli döpt i eld; i den helige Ande. Döpt i eld, det är alltså inte bara att bli berörd, utan det är att sänkas ned och bli omsluten av och uppfylld av denna gudomliga eld. Hela världen är full av olika typer som ligger på lur och väntar på att få överta, ersätta denna gudomliga eld med någonting annat.
Människan är egentligen väldigt religiös och önskar verkligen vara hängiven i sin gudstjänst. Många gånger drivs vi av en eld som Bibeln kallar främmande eld. Den måste man kunna urskilja, därför att det är så oerhört mycket som ligger på lur och väntar på att få inflytande. Det som var avsett att rena, befria och leda till liv, det får då motsatta effekter. I Gamla testamentet ser vi hur Gud var angelägen att skilja ut det som är gudomligt ifrån det som är mänskligt. Vi blandar ihop, men Gud skiljer. Ljus och mörker. Dag och natt. Det var fiendens stora och hemliga vapen, detta att blanda. Det är därför vi i vår tid ser så fruktansvärt mycket som är uppblandat. Alla dessa tendenser som vi här nöjer oss med att benämna som främmande eld, engagerar oss och lär oss att många gånger handla emot Guds egen vilja. Den frestelsen kan vi inte besegra genom att sjunga eller genom att tala, utan det måste till en annan kraft.
I Skriften ser vi hur Gud gång på gång tänder en riktig moteld; det finns inga inomvärldsliga krafter som rår på allt detta som frestar och bedrar människan.
I tredje Mosebok talas om att elden icke får slockna. Det krävdes minutiösa, noggranna förberedelser innan elden föll. Elden var liksom sista momentet i en underbar försoningsakt. Förberedelserna var väldigt viktiga. Det talas exempelvis om prästerna som skulle vara avskilda, uttagna, smorda. De skulle vara klädda på ett speciellt sätt. Det kan ju för den som läser om det bli en missuppfattning, så att han uppfattar detta som en uppmaning att göra något speciellt.
Vi måste ha klart för oss att denna utväljelse och kallelse är av nåd hela vägen. Även om det finns enorma krav, så förväntar sig inte Gud att vi ska kunna fixa det här med våra egna mänskliga resurser. Han ställer allt till förfogande, men han kan definitivt inte ersätta människan. Därför skulle man kunna säga att Gud i sin väldiga nåd har sänkt sig ned på ett plan där han har gjort sig beroende av medarbetare. Det handlar inte om utbildning eller annan bildning – det är en hjärteangelägenhet. Uttagandet kan endast ske om vi grips av denna heliga eld i våra liv så vi förstår att det här är inte mänskliga krav, utan vad Gud vill se förverkligat.
Gud har vidtagit alla åtgärder för att människor skall kallas och utrustas till helig tjänst. Vår uppgift är bara att ikläda oss den klädnad Gud ger, och sedan gå in i gemenskapen med Gud, vilket är grundförutsättningen för att komma i tjänst för honom. Denna tjänst är oerhört betydelsefull i varje tid. Därför är det synnerligen angeläget att det blir klart för varje broder och syster i församlingen att Gud har tagit ut ett heligt, konungsligt prästerskap och han har utrustat det med den helighet och rättfärdighet som bibeln talar om; de heligas rättfärdighet.
Gud har också gjort det möjligt för oss att tjäna honom, så vi inte faller ned på den mänskliga nivån och fullgör en tjänst som egentligen blir en avgudatjänst. Vi får leva på det höga, gudomliga plan, där det står klart för oss att Gud är den han har sagt sig vara. Detta måste uppenbaras igenom oss, så att vi inte förfuskar gudsbilden utan tydliggör den för varje människa. Genom våra liv och vår förkunnelse måste vi skapa ett djupt behov efter att likbildas med Guds son, Jesus Kristus.
I tredje Mosebok beskrivs den oerhörda invigningen som var nödvändig. Det finns människor som år efter år går till gudstjänster och möten utan att på något sätt förändras. De förändras inte, och är inte heller angelägna om det. De sörjer inte över det därför att de inte har den hågen, behovet och längtan. Man upplever föredrag och predikningar som tjat på tjat och gnat på gnat. Det leder inte fram till något annat än tråkningar. Men när Gud kallar på oss, då vill han något med var och en särskilt. Gud har ett angeläget budskap till oss. Tänk att Gud vill tala, beröra, rena, förnya, upprätta och utrusta.
Prästerna i det Gamla förbundet var väldigt bristfälliga människor som erbjöds ett gudomligt skydd för att kunna klara av tjänstens många påfrestningar. Men inte ens det räckte till. Det blev så självklart för dem som tagits ut, de som utrustats och tjänstgjorde vid altaret, de som bar fram elden att allt skulle fungera utan komplikationer. Det finns många möjligheter att bli lurad och förförd, inte minst av den eld som vi bär i vårt naturliga väsen. Det kan vara begärelsens eld, det kan vara högmod eller andra ting. Varenda en har talanger och gåvor på olika områden. Vi skulle kunna bli någonting, vi har ambitioner och kvalifikationer och intentioner att göra någonting i denna världen. När man blir medveten om sina gåvor och talanger så frestas man att exponera dem på ett sådant sätt att de förvandlas till en naturlig eld som får ersätta den gudomliga. Det är vanligt hos predikanter och sångare, ja, det är vanligt hos alla människor.
Det finns något hos oss som vi kan exponera och på detta sätt bli uppmärksammade och kanske också skaffa oss något vi njuter av och vill betona. Därför är det väldigt betydelsefullt att vårt liv blir prövat, för sist och slutligen ska det i alla fall prövas i eld. Då ska det visa sig om det är förgängliga ting som har inspirerat och drivit oss, eller om det är något gudomligt. Äktheten ska prövas i eld.
I tredje Mosebok läser vi:
-Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke slockna. (3 Mos 6:13)
Det står inte att elden bör hållas brinnande. Den skall hållas brinnande. Det finns vissa saker man bör göra, men det finns också saker som man måste göra. Det finns ett absolut måste, där det inte finns marginaler för personliga utlevelser eller beteenden. Det finns faktiskt områden där det är uteslutet att försöka med religiösa experiment, för det leder alltid till samma katastrof. Då Israels folk lämnade Egypten, leddes de till havet. De stod i en passage med berg på höger sida, berg på vänster sida och havet framför. De var helt instängda, ty de hade egyptierna efter sig. Hur skulle de komma ut ur den situationen? Det fanns säkert många idésprutor som hade olika förslag. Främmande eld. Du kan tänka dig vad man räknade ut och försökte realisera. Förhandlingar, samtal eller försök att hitta en kompromiss, sådant som i knepiga situationer lyser fram. Vårt sätt att diskutera, resonera och planera istället för att ropa på Gud. Frågan är ju den: Är det Gud som har lett oss hit? Är det Gud som har fört oss in i denna fälla, då har han en öppning, men det är ingen naturlig öppning, det måste bli en övernaturlig. Instängd för att möta Gud, instängd för att se Guds härlighet.
Vi vet vad människor i knepiga, svåra situationer kan företa sig i panik och desperation. Vi vet hur det är i församlingen, då den känner sig instängd och vill se resultat, vill vara någonting, vill bli någonting. Då brukar alla tänkbara idéer presenteras och ibland följer man dessa mänskliga tankar som är inomvärldsliga försök att ta sig ur en situation där Gud vill förhärliga sig.
Det fanns ingen väg, Israels barn var instängda, men då fanns det en stor hemlighet. Detta var ett hemligt vapen som församlingen hade tillgång till, men inte riktigt förstod. Det var synliggjort i staven som tidigare hade varit Mose stav, men efter en mycket märklig upplevelse hade blivit Guds stav. Och Mose fick höra: ”Räck ut staven!” Så räckte han ut den och rörde vid vattnet som delade sig. Det öppnades en väg rakt igenom havet. Detta var inget religiöst experiment, utan en troshandling som följdes av en trosmarsch.
Människorna försöker ta hand om det Gud har gjort för andra syften och försöker exploatera Guds rikedomar och möjligheter i ett förfärligt maktspel. När egyptierna kom farande med sin väldiga krigsmaskin för att hämnas eller hejda detta enkla, på försvarsvapen fattiga, utblottade folk – vad hände? Krigsmaskinen bryter samman och förföljarna går under. Det som var liv för Guds folk, det betydde död för Guds folks förföljare. Kan vi på samma sätt lita på Gud idag? Finns det en stav, det vill säga, finns det en levande och fungerande tro som kan öppna tillslutna, stängda vägar? Hjälper Gud oss med alla våra behov?
Fromma, och till synes stabila och pålitliga människor vacklar inför motståndarna. Människor som vittnar om härlig och underbar frälsning viker ofta i en krissituation då ting händer, som inte alla gånger är så lätt att beskriva. Det känns mera i atmosfären än märks i någon särskild situation eller händelse. Det finns någonting oroande i själva atmosfären, och man börjar fundera på att kanske vi måste gå en annan väg, kanske vi måste söka oss tillbaka, retirera, kompromissa. Man kompromissar sig fram och retirerar, med det resultatet att man så småningom förlorar, inte bara frimodigheten, utan man förlorar även sin förstfödslorätt.
Vi brukar säga att Gud är kärlek. Vi kan upprepa det i all oändlighet utan att någon protesterar. Det är en proklamation som står sig. Men frågan är: vad betyder detta för oss var och en? Betyder denna kärlek att Gud ändrar sig och att det han sade tidigare är inte sant idag? Nu lever vi i en annan tid, nu är det andra förhållanden och människor är så radikalt annorlunda, nu gäller det att bevisa att Gud är kärlek. Detta är inget frälsningsbudskap. Herren förklarade för människorna som hade återtågsplaner att Gud är en förtärande eld.
Vi kan inte bara ha en dogm eller doktrin om att Gud är kärlek för att uppbygga varandra med. Visst är Gud kärlek, men han är också en förtärande eld. Då är frågan den: vari består skillnaden? Och hur ska denna skillnad, som ju uttrycker Guds sanna väsen, bli uppenbarad bland oss i församlingen?
Vad vi behöver är gudomlig eld. Gud måste tända en moteld i våra hjärtan och vi måste var och en förstå att vi är personligen ansvariga för att denna eld inte slocknar, utan bevaras. Riter och traditioner och annat vi kan prestera kan inte hjälpa oss. Allt egenverk bara fördjupar problemet, distanserar oss från ursprunget och gör oss mera oåtkomliga för Gud. Vad är det som gör att människor låter sig påverkas och rubbas?
När Israels folk hade kommit ut i öknen dukade Herren ett bord med himmelskt manna. Han dukade, men i Guds generösa och underbara närvaro fanns det förbehåll. Enkla och självklara för tron, men trots sin enkelhet så svåra att respektera. Gud sa: ni får samla ihop manna för varje dags behov, men inte mera. Ni får inte hamstra, magasinera för kommande dagar. Det vill säga, ni får inte använda mannat för att skaffa er någon falsk trygghet för morgondagen.
Tron säger: idag hjälper Herren. Men det räcker inte med att säga så, det måste också bevisas att detta är en sanning för oss – det måste bli en eld i vårt väsen att göra det Gud vill att vi ska göra, och göra det på ett sådant sätt som han har sagt att det ska göras. Det är gudomlig eld. Underordna sig, respektera, högakta, värdera, och i varje läge förkroppsliga den sanning som Gud givit oss. Den sanning, som förutom att han ger oss vad vi behöver också markerar att vi är ett unikt folk.
Paulus beskriver med några märkliga ord den levande Gudens församling, som sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte släppa in lögnen, imitera.
Det visade sig att Israels barn inte kunde underordna sig de enkla bud som Gud gav, utan man samlade in, lagrade, hamstrade, vilket ledde till att Guds välsignelse blev till en förbannelse. Det gick mask i det som hade samlats in. Istället för friskhet och härlighet ser vi att förruttnelseprocessen börjar utvecklas. Främmande eld, begärelsens eld, skapar säkerhet och trygghet. Det vi gör kan uppfattas som normalt och socialt korrekt, men om det sker i opposition till Guds ord, så hjälper det inte, hur socialt välgörande det än är. Kommer vi in i ett motsatsförhållande till det Gud ursprungligen har sagt, så visar sig resultatet så småningom.
Vad var det som gjorde att Israels folk så glatt och entusiastiskt, så enat och endräktigt sjöng och ropade, inspirerade av sitt eget verk: guldkalven. De hade smält ner sina egna värdeföremål och tillgångar och skapat en bild; de förklarade att denna fört dem ut ur Egypten. Ett vaket och känsligt sinne hörde på sången att det var något falskt och disharmoniskt i entusiasmen och hänförelsen. Den gav vittnesbörd om främmande eld.
Bibeln talar om lovsångens oerhörda betydelse, men ett känsligt öra hör vad som är inspirationskällan. Guds eget folk skapade en guldkalv. Hur fick de en sådan idé? För oss förefaller detta vara fruktansvärt verklighetsfrämmande och långt borta från det som kan kallas tro och gudsförtröstan. Men helt plötsligt kom den till. Alltså fanns redan något i deras hjärtan, och i det psykologiska ögonblicket flöt det upp till ytan och gav idéer till aktiviteter och aktioner som naturligtvis var religiösa till sin karaktär, men resultat av främmande eld. Det hörde inte hemma i Guds rike.
Vad är det för eld som griper Guds folk under tider av avfall och nedgång? Det är inte den helige Andes eld. Det går att hitta ett namn på det som driver, men vi måste få klart för oss att det måste tändas en gudomlig moteld. Den Gud som svarar med eld, han är Gud.
Hur kunde Isabel åstadkomma ett sådant förödande, nedbrytande inflytande över Israels folk? Hur kunde en profet komma i det läget att han måste klaga över att han var ensam och övergiven? Det var inte så att de gamla altarna var nerrivna. De fanns kvar, men det hade dessutom tillkommit en hel del altaren där det brann friskt, där det offrades – till och med människor.
Man tog alltså inte bort de gamla altarna, utan man ställde ett antal andra altaren bredvid. Resultatet blev att den offentliga verksamheten hade förlorat all sin kraft, därför att de som skulle vara där och sköta offertjänsten inte kunde träda fram. Det hade skett en förödande abdikering i Israel.
Man kan fråga sig hur Isabel och Ahab; skökan och hennes gemål, kunde utöva inflytande med något så väsensfrämmande för Israel. Det stora problemet som ständigt gör sig gällande i nedgångstider är materialismen som med alla sina avgudar alltid appellerar till det mest typiska för den avfälliga människan.
Ta reda på hur många anknytningspunkter ondskan har till egoismen, inte minst den religiösa egoismen och så den materiella egoismen. Jesus säger att man kan inte tjäna två Herrar, de utesluter varandra. Det måste bli Gud eller Mammon. Det finns enormt mycket av mammonstillbedjan i vår religion. Jesus sa faktiskt: ”Samlen eder icke skatter på jorden…” Vad är det då som gör att vi helt och hållet tar oss friheten att ignorera denna maning? Det har aldrig någon gång under hela historien existerat någon kraft eller makt, idealism eller någon filosofi eller religion, som har lyckats besegra girigheten och snikenhetens bastion i en människa.
Herren Gud har klart och tydligt sagt att han ska förse dig med vad du behöver. Samla bara det du behöver för dagen, men lagra inte i bankböcker, aktier eller andra egendomar. Vad är det som får människorna att bli så aktiva, så spekulativa och beräknande, att de till och med lyckas övertyga sig själva om att detta är ett uttryck för sparsamhet? De lyckas göra avguderiet inte bara socialt acceptabelt, utan föredömligt. Det är att bedra sig själv. Det är en passion, en lidelse, en eld, en främmande eld som brinner. Den tar sig klara och tydliga uttryck i formuleringar och beteenden som slår igenom på många punkter, framför allt i sättet att tillbedja och att tjäna Gud.

Undervisning av B V Henry

Trycket av en verklighet
som ej går fly ifrån
En börda på församlingen som alltmer känns i den rika västvärlden är trycket av den djupa fattigdomen. Detta är starkt betonat av den kristne teologen Ronald Sider i hans stimulerande bok som kom ut 2007: ”Rich Christians in an age of hunger” (Rika kristna i en tid av hunger). Där skriver han: ”Världsfattigdom är hundra miljoner mödrars gråt”. Han har rätt. Pressen av fattigdom, av överväldigande fattigdom, upplevs först av mödrarna. Min fru och jag har i områden av Afrika mött mödrar som har förlorat barnen genom undernäring. De kände det hårt, men det finns ingenting de kan göra åt det. Under gångna decennier har gapet mellan rika och fattiga blivit större. Det borde inte förvåna oss om det blir större och högre protester liksom de vid G-8 mötet senast i juni i Rostock i Tyskland med lyckligtvis mindre vandalisering än det som några år tidigare drabbade Göteborg. Världsledare och experter har ideligen diskussioner och resolutioner, men till ringa gagn för dem som drabbats av svält och andra naturkatastrofer. Frustration kan leda till desperation som bryter ut i våldsamheter, vilka säkerligen inte ger lösning för de akuta problemen. Helt säkert har problemet av överväldigande fattigdom växt större med en del illavarslande effekter som du kan ha sett på TV-skärmen och vid läsning av en del reportage.
Herren är naturligtvis inte likgiltig för de fattiga (som vi ser i följande bibelverser: 2 Mos 23:10-11, 3 Mos 23:22 och 5 Mos 15:7, Ps 41:1, Gal 2:10). Ändå förklarar Herren mycket klart: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder” (Matt 26:11).
Fattigdom är inget nytt problem. (5 Mos 15:11). Det är inte ett fenomen av tjugoförsta århundradet. Hela ämnet om fattigdom är relativt. Jag har bott hos mycket förmögna människor i USA och Sydafrika som pekade ut var de ”rika” bor. Jag har mött gästfrihet i skabbiga skjul, och lyssnat till hur mitt kristna värdfolk, som inte hade något av värde enligt vår bedömning, prisat Gud för hans nåderika omsorg. Sedan har de inbjudit mig att gå med dem på hembesök hos en del ”fattiga” familjer som har ännu mindre.
Att försöka greppa hela frågan som rör fattigdom och rikedom sliter oss i stycken. Att å ena sidan bli upprörd över girigheten hos dem som har så mycket och alltid strävar efter mer (1 Tim 6:10-11) och å andra sidan bli förödmjukad av den fina förnöjsamhet som utstrålar från dem som har så litet.
Vid tiden för den stora svälten i Gujarat i Indien år 1900, gick det månader innan nyheterna nådde England. Folket måste göra något med vad de hade. När så småningom de kristna i England blev medvetna om vad som hade hänt hade nöden redan minskat.
Idag försäkrar sig media om att vi ser de försmäktande ansiktena från de döende, vi hör de hjärtskärande skriken från de undernärda barnen och vi ser de patetiska bidragen av välmenande hjälp medan nödsituationen är för handen. Påfrestningen kommer över oss medan plågan fortfarande gör ont och vi ställs inför ett tryck som inte försvinner, en börda som tvingar fram aktioner, vilket agerande som helst, känslomässigt agerande, vad som helst som kan lindra vår plåga och tysta vårt samvete. Känslomässig hjälp av det slaget kan höja statistiken för humanitära organisationer, men om vår respons inte är god och genomtänkt under bön, kommer vårt givande på kort sikt att ha ett värde endast för stunden, och på längre sikt blir alla ansträngningar utan djupare effekt.
Tragiskt nog så är kommunikationskanalerna ofta korrumperade, och det medgavs i åtskilliga program med världsnyheter att 60% av hjälpen aldrig nådde dessa för vilka den var främst avsedd. Ideligen har jag sett biståndsvaror till salu i basarer och marknader; två exempel i Nordjemen med mat från Finland, som var avsedd att skänkas gratis, och i Jordanien blev svenska filtar, som var avsedda för palestinska flyktingar sålda för att få pengar till vapen! Till och med det som verkar vara generöst bistånd från regeringen är ofta malplacerat, som när en del av det europeiska smörberget sändes till Pakistan i form av ost och användes för att smörja axlarna på oxkärrorna. Kulturella och religiösa restriktioner frångås inte ens under svälttillstånd och det är inte bra att sända vete till dem som äter ris. Somliga kulturer gör också urval vilket ris de äter. För inte länge sedan utbrast en speaker i en tv-panel om att lindra världens fattigdom att 90% av livsmedelshjälpen till tredje världens länder gör mer skada än nytta.
Världen har successivt börjat formulera sig i termer med behov att svara mot angelägenheten i fall av olyckor, svält, översvämningar eller torka, som de senaste jordbävningarna i Iran och Turkiet har visat. Hjälp är mycket snabbare organiserad och i en massiv skala. Vi har kommit fram till att kristen katastrofhjälp i västländerna är minimalt användbara verktyg att möjliggöra hjälp till behövande människor i olika delar av världen; innan större hjälpprogram kan komma igång och innan församlingar hemma är organiserade att komma till undsättning.

Radiointervju med Asta Olausson

Asta Olausson, som via radikala studentkretsar kom att hamna i knarkträsket, blev frälst i Maranataförsamlingen. Efter många år i församlingstjänst, talar berättar hon i en intervju för Radio Maranata och Midnattsropet om vad livet i församlingen innebär. En förverkligad vision. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Vad innebär det att vara utanför lägret? Du har många år lyssnat till Arne Imsens förkunnelse, och delat församlingens kamp att förkroppsliga den urkristna församlingens ideal. Hur vill du verbalisera detta med att följa Jesus?
-Det är både en kunskap och en känsla. Jag kan sitta i en buss med en massa människor, och ändå känna att jag har ingen delaktighet med människors förväntningar och drömmar. Jag har ett evighetsperspektiv, jag har upplevt Jesus i mitt hjärta och väntar att han ska komma tillbaka för att hämta mig hem till himlen.
Bibeln säger att han ska komma tillbaka, och jag har en längtan i mitt hjärta att komma hem till himlen. De löften bibeln ger att han ska komma tillbaka. Jag känner att jag har mitt medborgarskap i himlen. Där hör jag hemma, och upplever det så tydligt. Man har ingenting här på jorden…

Text av Karin Vidén

Sveriges Radio P1 sände i september 2007 med repris januari 2008, i programmet Skolministeriet en intervju med anledning av hemundervisning. Makarna Berno och Karin Vidén svarade på några frågor gällande hemundervisning av sitt nu sjunde barn. I programmet uttalade sig också fd bitr rektor på Rinkebyskolan, Hillevi Rindeby.
Skolledaren som för övrigt var mycket dåligt insatt i det aktuella ämnet uttalade sig avvisande och nedsättande i ordalag som tydligt avslöjade dels stor brist på kunskap, och än mer allvarligt för en skolledare, en diskriminerande klassificering av familjens barn och ungdomar som hemundervisats av sina föräldrar tillhörande Maranataförsamlingen. ”Det är inte de samhällsmedborgare jag vill se växa upp i det här samhället” poängterar hon, och förstärker sitt påhopp med att ”det är farligt att låta barn växa upp så här segregerat”. Ett mycket alarmerande uttalande som endast kan tolkas som att det är farligt att växa upp, fostras och bildas i en familj som har sin andliga hemvist i Maranataförsamlingen, och som äger en tro på Guds ord och en övertygelse om att det finns en skapande Gud.

Analys av Stina Fridolfsson

Så presenteras pingstkyrkans nya roll i tidningen Dagens reportage inför det stora musikalevanemanget ”London the musical” som nyligen haft sin världspremiär på Stockholms nya musikalscen - Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Stockholms musikalelit gläder sig över denna nya estrad ”som med sin rymd är en av få arenor som kan rymma musikalens enastående och speciella scenografi”.
Filadelfiakyrkan som en gång togs i bruk och rustades under bön, åkallan och stora uppoffringar av bedjande och offrande fromma pingstvänner presenteras nu som Stockholms nya musicalscen.
Där samlades kristna, unga och gamla, för att andligen utrustas till evangelii härolder för tjänst i evangelisation och mission. Från talarstolen varnades för världens nöjen och dess idoldyrkan.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.

Ulla Näsholm rapporterar från missionen i Rumänien

Ropet från bibeln hade nått Pilgrimsfolket i Oslo. För ungefär tio år sedan hade de varit på semester i Rumänien. Det blev inte riktigt som de tänkt sig.
Fattigdomen och nöden de mötte under sin vistelse där blev en kallelse att göra något. På den vägen är det.

Semesterresan de gjorde, inspirerades genom en norsk kvinna som varit i Rumänien. Hon berättade om en församling hon besökt och hur de arbetade bland fattiga människor i Bukarest. Jan Egil Hafsahl tillsammans med några från Pilgrimsfolket beslöt sig för att besöka den församlingen.
Det hade gått några år och den lilla församlingen hade fått en annan inriktning och modernare framtoning än tidigare och arbetet bland de fattiga fanns inte längre kvar.
De upplevelser syskonen från Pilgrimsfolket gjorde i Rumänien under veckorna i landet och mötet med många fattiga och utslagna människor blev till en kallelse som de inte kunde komma förbi.

Bibelstudium med Hans Lindelöw

Vi ska titta litet i Johannes första brevs andra kapitel:
-Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. (1 Joh 2:1-2)
Det här säger något om försoningens vidd. Den som presenterar det för oss är aposteln Johannes. Hans brev inleds med att han talar om sina erfarenheter, som var mycket unika. Det var inte många som hade sådana erfarenheter som han gjorde.
Vi ska läsa igenom hela 3 Mos 16, och riktigt fundera på vad detta kapitel talar om. Också detta kapitel säger något om försoningsverkets vidd, än om det inte alltid är så lätt att greppa.

Text av Emil Gustafson

Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet!
1. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse.
De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ”Var är domens Gud?” (Mal 2) De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelsen än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga:
-Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gangar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgkläder, för Herren Sebaots skull?
Ack människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv.
Hon vill hellre giva stora löften än vara trogen i det lilla. Hon tycker mer om sången: ”Din jag är!” än gemenskapen med Guds Lamm på den bloddrypande vägen. Var Äro de, som sjöngo: ”Jesus, jag mitt kors vill bära, lämna allt och följa dig, fattig, naken, utan ära; du skall bliva allt för mig?” De sjöngo såsom Herrens folk på andra sidan havet: ”Han är min Gud, och honom vill jag upphöja”, men torde aldrig hava känt något djupare ansvar för det liv, som de leva. Kristus har många bekännare men få efterföljare; och även du, som ”lade allt på Herrens altare”, vill bevara ditt liv och tjäna Gud på självvalda vägar. Broder, varför gör du så? Menar du, att även den som lovat vara Herren trogen, kan tjäna honom med halv lydnad och kalla Sikems altare för ”Israels altare?” (1 Mos 35:1) Betala honom dina löften.
Lik en brudgum, som blivit övergiven av sin trolovade, klagar Herren – och endast den, som vet vad det är att med smärta föda själar, kan något fatta vad denna klagan innebär:
-Vad skall jag göra dig Efraim? Vad skall jag göra dig, Juda? Ty eder kärlek är såsom morgonskyn och såsom daggen, som tidigt går bort. (Hos 6)
O, att de hade samma nit om förbundets lagar, som de jaga efter dess förmåner!
-Men skreve jag min lag tusen gånger, säger Herren, bleve den dock aktad såsom något främmande. (Hos 8:12)
De gråta för att vinna Andens gåvor, men gå bort till sina avgudar. Huru länge skola de gråta? Jag vet icke. Kanske hela livet.
Den olydige sonen kan icke åtnjuta sin moders kärlek genom tårar utan genom lydnad. Moderskärleken förbjuder henne att genom klemig uppfostran göda barnets onda anlag, ty hennes mål är karaktärens grundläggande; och därför måste barnen känna såväl hennes rättfärdiga sinnelag som hennes förlåtande kärlek. Vad mer, om än tårarna strömma! Fastän främmande för sin moders avsikter, skola de likväl en gång till sin glädje finna, huru högt hon älskade dem. De skola med ett barns tillgivenhet omfatta henne, dess mer de komma under hennes inflytande av hennes vilja. Detta är hemligheten. Egenviljan måste brytas. Hon giver allt och begär allt. Ty han älskar dig såsom en moder sitt barn. Och I skolen förstå varandra genom att äga varandra. Agans ändamål är delaktiggörelsen av hans helighet. (Hebr 12) Vi känna Gud genom hans eget väsen. (1 Kor 2)
Men så länge människan icke har något högre mål än att bli välsignad, kan hon icke vara välsignad, ty endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bliva delaktig av honom. Hon måste giva sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv. Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse. Och därfter längtar hans hjärta, som har utgivit sig själv för oss, att vara ett med sitt folk, liksom en moder icke gärna kan giva något mindre än sig själv åt sina barn. Brudgummen har någonting högre i beredskap åt sin utvalda än ”ljuva känslor” eller vad vi kalla välsignelse. Han vill giva henne kunskapen om sin kärlek.
Min vän! Har du intet mer att giva honom, som gav allt för dig – intet mer än dina tårar? Har du, som ända från moderlivet varit hans föremål, ingen större begäran än att bli välsignad? Om han så högt värderar din kärlek, att han ber om ditt hjärta, varför icke nu giva dig själv åt honom? O, krossa icke brudgummens hjärta med falska tårar, såsom det egensinniga barnet grusar en moders sista förhoppningar. Sjung icke: ”Din jag är!” tills du är skild ifrån Gud. Ingen har makt över himmelens portar genom att ropa ”Herre!” – Kristen, var är du?

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:

Appell av Tage Johansson

I Habackuks 3:2 läser vi:
-HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.
Gud är alltid angelägen att utföra sina gärningar, men han måste få redskap genom vilka han kan utföra dem. Gud är alltid redo. Men det finns också speciella tider för Guds handlande. Johannes Döparen uppträdde en speciell tid. Och vi lever just nu i en speciell tid för Guds gärningar. Gud är mycket angelägen att församlingen ska bli intakt med den uppenbarelse som han har givit sitt folk i ordet. Gud vill använda Kristi brud, hans kropp, församlingen, som som redskap.
Det finns många bilder och förebilder om vad församlingen är. Som den framträder i Nya Testamentet förstår vi att det är något unikt och underbart. Vi ser det framför allt i Efesierbrevet och läser om hur detta fungerade på apostlarnas tid. Gud vill ingjuta i våra hjärtan en tro för att han har möjlighet att till fullo upprätta sin församling genom vilken han vill utföra sina gärningar.

Appell av Hans Lindelöw

Om vi läser bibeln kommer vi att påverkas av den. Antingen läser vi i den några gånger, och lägger den ifrån oss. Då kan den inte göra mycket intryck på oss. Eller så kommer vi vid läsandet av bibeln att fi nna den verkligen värd att läsas, så vi får svårt att lägga den ifrån oss. Det är så med bibeln, och det är så med Jesus.
Jesus har själv sagt att antingen församlas vi omkring honom, med honom, eller så rör vi oss i en annan riktning. Vad är det som kan dra oss till honom, så att han får möjlighet utöva inflytande över oss?
Hans Fader drar oss till honom. Jesus säger att ”ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig, drar honom”. Detta ord drar talar om att det finns en oerhörd dragkamp i tillvaron. Mycket drar, antingen åt ena eller andra hållet. Nu finns möjlighet att dras av Gud. Då är det lätt för människor att tänka: Han drar inte mig, alltså räknas jag inte. Men det finns en sida att tänka på här: Vi måste ställa oss till förfogande. Vi måste gå till den Gamla Boken, öppna och läsa, och inte släppa taget, utan hålla fast. Om den gamla boken får tala till oss, om vi vänder vårt hjärta till ordet, då får vi något som omtalas i bibeln: Vi får ett tecken på vår panna, för Ordet talar till oss och påverkar oss.
I Hesekiel talade Herren till en man som stod till förfogande:
-Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne. (Hes 9:4)
Sucka och jämra sig - är det eftersträvansvärt? Någon nämnde tidigare om att det fanns dem önskade pietisterna bort från jordens yta. De som präglades av denna sorg som Jesus själv säger a? den faktiskt innebär
en salighet. Det kanske inte är så lätt att ha göra med och förstå sådana människor. De som suckar och jämrar sig, men ändå är saliga. De suckar, men inte över vad som helst. Man kan gå omkring och sucka över både
det ena och det andra. Över att man är trött , är less och tycker att tillvaron är meningslös bara för att man inte känner sig underhållen. Men här handlar det om att sucka och jämra sig över de styggelser som bedrivs. Det
måste vara fråga om att man anser det vara styggelser som Gud säger är styggelser. Jesus talar också om styggelser. Det är sådant som drar människor ifrån Gud. Det som skapar utrymme för avgudadyrkan istället för sann tillbedjan. Det som skapar utrymme för alla onda gärningar som står i strid mot Guds lag
- att stjäla, ljuga, osv . Allt detta onda får vi möjlighet att vända oss ifrån när vi hör hans kallande röst, när vi hör den profet kalla som står till Guds förfogande. Sådana profeter var Elia och Johannes. Vi tackar Gud för att vi kan ta del av de ord som dessa profeter en gång talade, de finns fortfarande kvar i bibeln.

Vittnesbörd av Jörgen Lindroos

I de allra flesta religioner så är det de som är väldigt duktiga på att göra gott och de som klarar av att avhålla sig från att göra onda ting som blir tolererade och mottagna. Men bibeln säger att Jesus såg inte på det sättet. Han åt tillsammans med syndare och tullmän. Och det är ett ord i Lukas 15 som jag kommer tillbaka till. Från första versen.
-Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.”
-Då berättade han denna liknelse för dem: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
-Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”
Jag hörde en kassett av Arne Imsen en gång där han sa ungefär att änglarna, när de kommer inför den Allsmäktiges tron, så var de tvungna att få audiens. Men när budet kom från en syndare som vill omvända sig till Jesus, då var det ingenting som kunde stoppa budet från att komma fram till tronen. Och så jublade himmelen över den syndare som kommer till Jesus. Och vi är inte här för att berätta att du är en syndare, för det är du. Alla har syndat, står det i bibeln. Men vi är här för att berätta om Jesus, han som är syndarens vän. Han vill möta dig till frälsning och till omvändelse.

Vittnesbörd av Einar Lindroos

Jag tänkte på ett bibelord:
-Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)
Det är många som har kommit och sagt: Jag har funnit människornas ursprung och jordens ursprung - kom och hör på mig. Kom och bli mina lärjungar.
Det är många som har menat att de har funnit meningen med livet - och många läror hit och dit. Men Jesus säger inte ”Nu har jag funnit hur vi ska göra det”. Han säger: Mig är given all makt i himmel och på jord. Och idag har du möjlighet att bli en Jesu lärjunge. Du kan sitta ner och höra på hans ord, finna att Jesus har makt till att frälsa dig. Han har makt till att förlåta dina synder. Du kan få frid med Gud. Kom till Jesus idag! Amen.

Vittnesbörd av Paulus Eliasson

Om vi tänker teoretiskt om Gud, vare sig vi är troende eller inte, så förstår vi att om Gud finns, så måste han vara otroligt mycket större än oss människor och kan inte rymmas i våra sinnen eller någonting som vi kan skapa. Och därför säger bibeln att Gud har uppenbarat sig på olika sätt, uppenbarat olika delar av sig själv. En människa kan inte med sitt förstånd rymma det som Gud är. Men så säger Romarbrevet:
-Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom 1:18)
Det kan vara många svåra uttryck här. Orättfärdighet, ogudaktighet. Men det det handlar om, är att Gud uppenbarar en sida av sig själv som handlar om vrede. Vrede ifrån Gud, över människor som är orättfärdiga. Orättfärdighet handlar om hur vi är mot varandra. Hur du och jag behandlar människor som är fattiga, svaga, annorlunda, från andra kulturer. Det handlar om hur du och jag behandlar varandra. Och det finns så mycket orättfärdighet.
Så talas det om ogudaktighet. Det är förhållandet mellan oss och Gud. Människor som har vänt Gud ryggen, gått bort från Gud. Över sådant, säger bibeln, uppenbaras Guds vrede.
Vi tycker hela tiden att det är så mycket ondska i världen; varför griper inte Gud in? Varför sker det så mycket ont om det finns en god Gud? Men bibeln säger att Gud har fastställt en dag, då han ska döma världen med rättfärdighet. Var så säker. Gud har fastställt en dag då allting kommer att dras fram.
Människor säger: Gud är så orättvis! Varför skulle det här behöva hända mig? Varför ska jag behöva ha det så svårt? Varför ska jag behöva lida på det här viset? Jag tror egentligen att du ska vara väldigt glad över att Gud är orättvis i så fall. För hade Gud varit rättvis emot dig och mig, då hade vi varit döda. Så mycket ont som människor genom historien har gjort! Hade rättvisa skipats med en gång, så hade vi alla gått under.
Men så finns det en annan egenskap hos Gud. En annan uppenbarelse av Gud. Och den kan du läsa om i aposteln Paulus brev till sin vän Titus. Då säger han så här:
-Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor (Tit 2:11)
Det finns alltså en annan uppenbarelse. En annan sida av Gud. Någonting mera av Gud. Inte bara att han är en rättfärdig domare som kommer dra allting fram till en rättegång i den tid som han har fastställt. Men också det här: Ty Guds nåd har uppenbarats…
Nåd, det är någonting vi inte har förtjänat, eller gjort något för att få. Men det fanns nåd hos Gud. Trots hans vrede över synden, så var hans kärlek, nåd och barmhärtighet ännu större. Det står så här i bibeln:
-Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet. (Tit 3:4-5)
På grund av det Gud själv är, så erbjuder han dig idag att komma till honom. På grund av Guds egen natur, av kärlek, godhet, barmhärtighet och nåd, så vill han uppenbara detta också för dig. Han vill visa sig själv för dig idag. Inte Gud som domare, men Gud som frälsare, som Fader, som din vän.
Gud inbjuder dig idag att komma till honom, och trots att vi bär på så mycket ondska, trots att vi bär på så mycket destruktivt, så får vi uppleva att han är nåderik och barmhärtig.