200801

Text av Emil Gustafson

Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet!
1. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse.
De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ”Var är domens Gud?” (Mal 2) De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelsen än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga:
-Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gangar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgkläder, för Herren Sebaots skull?
Ack människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv.
Hon vill hellre giva stora löften än vara trogen i det lilla. Hon tycker mer om sången: ”Din jag är!” än gemenskapen med Guds Lamm på den bloddrypande vägen. Var Äro de, som sjöngo: ”Jesus, jag mitt kors vill bära, lämna allt och följa dig, fattig, naken, utan ära; du skall bliva allt för mig?” De sjöngo såsom Herrens folk på andra sidan havet: ”Han är min Gud, och honom vill jag upphöja”, men torde aldrig hava känt något djupare ansvar för det liv, som de leva. Kristus har många bekännare men få efterföljare; och även du, som ”lade allt på Herrens altare”, vill bevara ditt liv och tjäna Gud på självvalda vägar. Broder, varför gör du så? Menar du, att även den som lovat vara Herren trogen, kan tjäna honom med halv lydnad och kalla Sikems altare för ”Israels altare?” (1 Mos 35:1) Betala honom dina löften.
Lik en brudgum, som blivit övergiven av sin trolovade, klagar Herren – och endast den, som vet vad det är att med smärta föda själar, kan något fatta vad denna klagan innebär:
-Vad skall jag göra dig Efraim? Vad skall jag göra dig, Juda? Ty eder kärlek är såsom morgonskyn och såsom daggen, som tidigt går bort. (Hos 6)
O, att de hade samma nit om förbundets lagar, som de jaga efter dess förmåner!
-Men skreve jag min lag tusen gånger, säger Herren, bleve den dock aktad såsom något främmande. (Hos 8:12)
De gråta för att vinna Andens gåvor, men gå bort till sina avgudar. Huru länge skola de gråta? Jag vet icke. Kanske hela livet.
Den olydige sonen kan icke åtnjuta sin moders kärlek genom tårar utan genom lydnad. Moderskärleken förbjuder henne att genom klemig uppfostran göda barnets onda anlag, ty hennes mål är karaktärens grundläggande; och därför måste barnen känna såväl hennes rättfärdiga sinnelag som hennes förlåtande kärlek. Vad mer, om än tårarna strömma! Fastän främmande för sin moders avsikter, skola de likväl en gång till sin glädje finna, huru högt hon älskade dem. De skola med ett barns tillgivenhet omfatta henne, dess mer de komma under hennes inflytande av hennes vilja. Detta är hemligheten. Egenviljan måste brytas. Hon giver allt och begär allt. Ty han älskar dig såsom en moder sitt barn. Och I skolen förstå varandra genom att äga varandra. Agans ändamål är delaktiggörelsen av hans helighet. (Hebr 12) Vi känna Gud genom hans eget väsen. (1 Kor 2)
Men så länge människan icke har något högre mål än att bli välsignad, kan hon icke vara välsignad, ty endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bliva delaktig av honom. Hon måste giva sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv. Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse. Och därfter längtar hans hjärta, som har utgivit sig själv för oss, att vara ett med sitt folk, liksom en moder icke gärna kan giva något mindre än sig själv åt sina barn. Brudgummen har någonting högre i beredskap åt sin utvalda än ”ljuva känslor” eller vad vi kalla välsignelse. Han vill giva henne kunskapen om sin kärlek.
Min vän! Har du intet mer att giva honom, som gav allt för dig – intet mer än dina tårar? Har du, som ända från moderlivet varit hans föremål, ingen större begäran än att bli välsignad? Om han så högt värderar din kärlek, att han ber om ditt hjärta, varför icke nu giva dig själv åt honom? O, krossa icke brudgummens hjärta med falska tårar, såsom det egensinniga barnet grusar en moders sista förhoppningar. Sjung icke: ”Din jag är!” tills du är skild ifrån Gud. Ingen har makt över himmelens portar genom att ropa ”Herre!” – Kristen, var är du?

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:

Appell av Tage Johansson

I Habackuks 3:2 läser vi:
-HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.
Gud är alltid angelägen att utföra sina gärningar, men han måste få redskap genom vilka han kan utföra dem. Gud är alltid redo. Men det finns också speciella tider för Guds handlande. Johannes Döparen uppträdde en speciell tid. Och vi lever just nu i en speciell tid för Guds gärningar. Gud är mycket angelägen att församlingen ska bli intakt med den uppenbarelse som han har givit sitt folk i ordet. Gud vill använda Kristi brud, hans kropp, församlingen, som som redskap.
Det finns många bilder och förebilder om vad församlingen är. Som den framträder i Nya Testamentet förstår vi att det är något unikt och underbart. Vi ser det framför allt i Efesierbrevet och läser om hur detta fungerade på apostlarnas tid. Gud vill ingjuta i våra hjärtan en tro för att han har möjlighet att till fullo upprätta sin församling genom vilken han vill utföra sina gärningar.

Appell av Hans Lindelöw

Om vi läser bibeln kommer vi att påverkas av den. Antingen läser vi i den några gånger, och lägger den ifrån oss. Då kan den inte göra mycket intryck på oss. Eller så kommer vi vid läsandet av bibeln att fi nna den verkligen värd att läsas, så vi får svårt att lägga den ifrån oss. Det är så med bibeln, och det är så med Jesus.
Jesus har själv sagt att antingen församlas vi omkring honom, med honom, eller så rör vi oss i en annan riktning. Vad är det som kan dra oss till honom, så att han får möjlighet utöva inflytande över oss?
Hans Fader drar oss till honom. Jesus säger att ”ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig, drar honom”. Detta ord drar talar om att det finns en oerhörd dragkamp i tillvaron. Mycket drar, antingen åt ena eller andra hållet. Nu finns möjlighet att dras av Gud. Då är det lätt för människor att tänka: Han drar inte mig, alltså räknas jag inte. Men det finns en sida att tänka på här: Vi måste ställa oss till förfogande. Vi måste gå till den Gamla Boken, öppna och läsa, och inte släppa taget, utan hålla fast. Om den gamla boken får tala till oss, om vi vänder vårt hjärta till ordet, då får vi något som omtalas i bibeln: Vi får ett tecken på vår panna, för Ordet talar till oss och påverkar oss.
I Hesekiel talade Herren till en man som stod till förfogande:
-Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne. (Hes 9:4)
Sucka och jämra sig - är det eftersträvansvärt? Någon nämnde tidigare om att det fanns dem önskade pietisterna bort från jordens yta. De som präglades av denna sorg som Jesus själv säger a? den faktiskt innebär
en salighet. Det kanske inte är så lätt att ha göra med och förstå sådana människor. De som suckar och jämrar sig, men ändå är saliga. De suckar, men inte över vad som helst. Man kan gå omkring och sucka över både
det ena och det andra. Över att man är trött , är less och tycker att tillvaron är meningslös bara för att man inte känner sig underhållen. Men här handlar det om att sucka och jämra sig över de styggelser som bedrivs. Det
måste vara fråga om att man anser det vara styggelser som Gud säger är styggelser. Jesus talar också om styggelser. Det är sådant som drar människor ifrån Gud. Det som skapar utrymme för avgudadyrkan istället för sann tillbedjan. Det som skapar utrymme för alla onda gärningar som står i strid mot Guds lag
- att stjäla, ljuga, osv . Allt detta onda får vi möjlighet att vända oss ifrån när vi hör hans kallande röst, när vi hör den profet kalla som står till Guds förfogande. Sådana profeter var Elia och Johannes. Vi tackar Gud för att vi kan ta del av de ord som dessa profeter en gång talade, de finns fortfarande kvar i bibeln.

Vittnesbörd av Jörgen Lindroos

I de allra flesta religioner så är det de som är väldigt duktiga på att göra gott och de som klarar av att avhålla sig från att göra onda ting som blir tolererade och mottagna. Men bibeln säger att Jesus såg inte på det sättet. Han åt tillsammans med syndare och tullmän. Och det är ett ord i Lukas 15 som jag kommer tillbaka till. Från första versen.
-Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.”
-Då berättade han denna liknelse för dem: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
-Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”
Jag hörde en kassett av Arne Imsen en gång där han sa ungefär att änglarna, när de kommer inför den Allsmäktiges tron, så var de tvungna att få audiens. Men när budet kom från en syndare som vill omvända sig till Jesus, då var det ingenting som kunde stoppa budet från att komma fram till tronen. Och så jublade himmelen över den syndare som kommer till Jesus. Och vi är inte här för att berätta att du är en syndare, för det är du. Alla har syndat, står det i bibeln. Men vi är här för att berätta om Jesus, han som är syndarens vän. Han vill möta dig till frälsning och till omvändelse.