- Vedermödans preludier
- AIDS - en dom över civilisationen

Fly till Jesus medan tid är! Det finns ingen framtid för Sodom.

Karin Vidén berättar om en av Dominikanska Republikens missionärer

Om inte syster Clotilde kommer till mötet, då vet alla att det finns en verklig orsak därtill. Hon är en trogen mötesbesökare, medarbetare och syster i Comunidad Maranata sedan många år tillbaka. Jag tar mig med försiktiga steg nedför den av regnet våta och slippriga cementerade gångstigen som leder ner till hennes lilla hem som ligger så långt ner i La Cañada man kan komma. På vissa håll trevar jag mig riktigt sakta nedför med vetskapen om att här har många brutit både armar och ben då de halkat, snubblat och trillat omkull, men barnen och ungdomarna som kvickt kilar förbi mig är vana och då en motorcykel med sin obekymrade förare på slirande däck kasar nedför gångvägen där småttingar sitter och leker, verkar alla omkring mig helt oberörda. Clotildes hem består av ett litet kök och ett lika litet sovrum, samt en övervåning med plåttak där några av barnbarnen bor, och det är byggt med den ca två meter breda öppna utloppskanalen under sig. Då jag denna dag besöker henne bjuds jag som alltid på gott kaffe, och hon ursäktar sig att kanalen som nu är sprängfylld av skräp och hushållssopor luktar så illa. Soporna från alla omkringboende kastas oförpackade ned i kanalen och stora råttor kalasar på matresterna om ingen av alla lösspringande hundar hunnit före. Clotilde hade hoppats på lite mer regn den här dagen för att sopberget skulle få lite fart av vattnet och dra iväg, men så blev det nu inte. Hon hoppas också på att några karlar ska frakta bort det stora trasiga kylskåpet som en granne gjort sig av med och som nu ligger som en propp och stoppar upp soporna vid den lilla cementbron vid hennes husknut.
Clotilde är änka sedan många år tillbaka, och då jag ber henne berätta om sin man, blir hon tyst en stund; som om hon behöver lite tid att vrida klockan tillbaka för att minnas. De bodde först i Castañuela, hon och maken Prieto, ett litet samhälle ca 25 mil från huvudstaden, men flyttade till storstaden då barnen var bara några år gamla. De valde La Cañada i Las Palmas eftersom Clotilde hade sin syster boende där. ”Det var så fint här i området då vi flyttade in för många år sedan”, berättar hon och ser smått drömsk ut. ”Här var en grönskande dalgång med den smala flodrännan rinnande ut mot den större flodådran ut i floden Haina. Utefter sluttningarna låg små enkla trähus, eller som mitt hus, som då var tillverkat av utslagna plåttunnor som väggar, enkelt, med ändock en bostad. Här fanns stora avokadoträd, banan- och platanosplantor, ja det var mycket finare här i La Cañada då, ja det var som att bo på landet.” Clotilde berättar med värme om de åren; det var mycket jobb och slit, och det var fattigt, men hon var ung och stark. Prieto försörjde familjen genom att han drev en liten colmado med försäljning av tidigt morgonkaffe och diverse matvaror.
Så kom den ödesdigra dagen som kom att förändra hela Clotildes livssituation för alltid. Det var för ca 30 år sedan, Clotilde minns inte riktigt årtalen längre. Hon och Prieto vaknade tidigt på morgonen för att som vanligt ta itu med dagens sysslor, men den här dagen blev ingenting som det brukade vara. Prieto satte sömndrucken ned sina bara fötter på golvet för att stiga upp ur sängen, och såg försent den ca 2,5 dm långa så farliga tvärrandiga tusenfotingen. Den bet honom i en tå och han fick svåra smärtor under flera timmar. Såret infekterades kraftigt och hans allmäntillstånd försämrades snabbt. Från det statliga sjukhuset fördes han till militärsjukhuset, men inte heller där fanns den läkarvård och det antibiotika han hade behövt att få och det oundvikliga skedde, han dog.
Med sorgen som en bedövande tung börda och med försörjningsansvar tvingades den unga änkan ut för att söka arbete i områden där det bodde mer välbeställt folk, och hon erbjöd sina tjänster att tvätta kläder, att städa, diska och annat hushållsarbete. Tvättmaskin var på den tiden mycket ovanligt och all tvätt skedde för hand. Det handlade om att hinka upp vatten ur en brunn, att bära vattnet ibland ganska långa sträckor och att till sist efter tvätt och torkning överlämna kläderna fint strukna och utan minsta fläck kvar. Varje dag lämnade hon de tre barnen till någon granne eller släkting, för att tvätta kläder i olika hem, och kämpade hårt för att kunna ge barnen mat varje dag. Dottern Glady växte upp och blev som tonåring gravid, och blev genom det även hon som ensamstående tvingad ut i försörjningsansvar. Tre flickor tätt på rad innebar att mormor Clotilde mer och mer gick in i modersrollen och barnen upplevde henne som sin mamma, alltmedan deras unga mor var den som var borta och arbetade hela dagarna. Åren gick och inflyttningen till La Cañada ökade dramatiskt. Husen blev fler och fler, och de rika fruktträden och grönskan fick ge plats för byggnationen. Folk från landsbygden sökte sig in till stan och hoppades på bättre försörjningsmöjligheter, och La Cañada har förändrats väldigt mycket. Idag är Clotildes och de flesta andras hus gjorda av cementblock, och vissa har både tre och fyra våningar.
Bara två kvarter bort låg ett stort hus på gata L, en för svenska förhållanden ovanlig gatubeteckning, där den svenska missionen Comunidad Maranata höll till. Clotilde gick förbi där ibland och såg hur de ljusa utlänningarna tillsammans med dominikaner samlade barn på terrassen och inne i huset och lärde dem läsa och skriva. Clotilde hade aldrig lärt sig läsa men förstod hur viktigt det var att barnen fick möjligheten. De små barnbarnen var ännu väldigt små, men hon hoppades att de en dag skulle få lära sig denna konst.
En av svenskarna hette Tony och han tog en dag sin elgitarr med förstärkare och bar hela denna börda med sig ned till La Cañada där han tog kontakt med olika människor, däribland Clotilde. Hon bjöd in honom och eftersom det för tillfället fanns elektricitet kopplade han på utrustningen och satt sedan i hennes lilla kök och spelade med hög volym och sjöng sånger om Jesus Kristus. Tony kom tillbaka med ännu några av ungdomarna från Maranata och flera av Clotildes grannar kom för att lyssna till sången och vittnesbörden, däribland Fela, som även hon idag är en frälst och i Kristus bevarad syster i Comunidad Maranata. Clotilde var sedan tidigare avgjord kristen och döpt i floden Yaque, men upplevde nu en påtaglig förnyelse i sitt andliga liv. I det stora huset inbjöd Comunidad Maranata till evangeliska möten på kvällarna och hon tog med sig sina små barnbarn och gick dit. Hennes hjärta greps av påminnelsen att Jesus snart ska komma igen, och hon tog ett inre beslut att ännu mer söka Honom och följa Honom.
Vecka efter vecka, månad efter månad, kom hon troget till alla möten bärande på de små, och har genom sin idoga och övertygande insats år efter år visat de sina att församlingens angelägenheter är hennes, och att de är viktiga, och att ta del av Guds ord är livsavgörande mat för den inre människan. Barnbarnen är flera nu och större, och de har fått med sig den enkla tron på Gud genom det som såddes i deras barnahjärtan genom mormors iver. Hennes bön idag är att de alla ska ta ett avgörande steg, som hon själv fick göra, och verkligen öppna sitt hjärta för Jesus och överlåta sina liv till Honom.
Clotilde kan inte läsa, inte skriva, men hon kan med skärpa citera Guds ord: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft, så står det i Filipperbrevet 4:13!” Hennes vittnesbörd präglas av tacksamhet till vad Gud gjort i hennes liv, och alltid då tillfälle ges vittnar hon om hur Han varje ny dag ger henne kraft och hjälp.
Under tiden hon berättar drar människor förbi utanför den vidöppna dörren och musiken dånar från flera olika radioapparater i husen intill. Många ropar hälsande in genom dörröppningen, en haitisk ung man ber på knagglig spanska om tändstickor, och då kaffedoften sprider sig kommer en kvinna och ber om en kopp nybryggt och naturligtvis har Clotilde en kopp rejält sötat kaffe till sin granne. Några små grannbarn kommer törstiga in och ber om vatten, och för Clotilde är det så självklart att möta de behov hon kan, för liten eller stor. Alltmedan barnbarnsbarnet Cristal letar sig upp i hennes knä fortsätter hon att berätta om sitt arbete i församlingen, och drar sig med glädje till minnes sommaren år 2000 då församlingen hade ett speciellt sommarläger för barnen. ”Massor, massor av barn från La Cañada, i tre olika åldersgrupper samlades till bibelundervisning, lekar, fika och tävlingar.” Då var Clotilde med som ett stort stöd varje dag under den intensiva sommarperiod det pågick. Dessa samlingar kom att bli inledningen till en ny etapp då församlingen på ett speciellt sätt kom att inleda evangelisation i La Cañada. Hon minns hur grannar frågade henne, ”vad har ni gjort med våra barn, de är så glada, och de sjunger så fina sånger?” Det arbetet kom att bli en ingång till många hem och familjer.
Allteftersom åren har gått så har den ökande invandringen från grannlandet Haiti även visat sig i La Cañada. Det började för några år sedan och Clotilde fick vänja sig vid att de närmsta grannarna talade kreol, ett språk hon inte alls förstod. Nu finns bara ett fåtal dominikanska familjer kvar i hennes närområde, och hon ser församlingens evangelisationsmöten som väldigt viktiga. ”Även om haitierna inte förstår allt vi säger så känner de igen sångerna, och upplever atmosfären.” Då det på söndagkvällarna är dags för evangelisationsmöte där utanför hennes hus på den smala gångvägen ser man med vilken värme och iver vår syster är med och tjänar. Med ett vakande öga ser hon till att alla får sitta, att alla får varsin sångbok, och genast då det saknas en sittplats till en mötesbesökare, ung eller gammal, så ger hon sig iväg till en granne och får låna några stolar. Då någon blir stående en bit på avstånd är hon strax där och hälsar välkommen och anvisar en plats i gemenskapen. Ett verkligt föredöme i tjänst!
Där längst ner i La Cañada, där idag soporna sprider sin stank, och där droghandeln sker helt öppet, där idag haitier och dominikaner trots språkförbistring, och stora kulturskillnader bor vägg i vägg, där finns ett litet enkelt hem, ett missionscenter. Som en lots i sin lotsstuga finns Clotilde där för de grannar och förbipasserande som genom livets farliga passager behöver hjälp och vägledning. Om du har vägarna förbi ska du titta in, där får du ett friskt och levande vittnesbörd om Jesus som Frälsare dig till livs, och ingen finns som går därifrån utan att ha fått en kopp nybryggt kaffe vid köksbordet hemma hos vår kära församlingssyster. Från det lilla enkla hemmet längst ner i La Cañada letar sig böneljudet uppåt och hemåt. Bönerna om barnbarnens frälsning, bönerna om grannarnas frälsning och tacksägelsen till Gud för hjälp och kraft i rätt tid!

Ledare av Berno Vidén

”Vi går igenom historiens största globala kris.” Rubriken är hämtad från en av Centralamerikas större dagstidningar, El Caribe, där man citerar Dominikanska Republikens president Leonel Fernandez. Sista tiden med skenande mat- och oljepriser har satt sina spår i många länders redan ansträngda ekonomier och åtgärdspaketen som tvingas fram för att hålla länderna borta från en rusande inflation skapar i sin tur protester. I Haiti, Amerikas fattigaste land, tågade tidigare i år tusentals människor i protest mot presidentpalatset. Det enda kravet man hade var att få sina mest elementära behov tillgodosedda: ”Vi är hungriga!” skanderade skarorna. Situationen är så allvarlig att delar av befolkningen tillverkar bröd av lera för att överleva.

Predikan av Arne Imsen, 1975

I de bibelstudier som jag har haft tidigare har vi slagit fast att staten icke är en gudomlig instiftelse, eller anordning. När vi talat om det här ämnet ”staten som Gud, staten som Guds tjänare, staten som vilddjur” så är det ett faktum att alla de här tre möjligheterna finns. Fastän nu staten inte är en gudomlig skapelse kan den alltså bli en Guds tjänare. Det beror helt och hållet på omständigheterna som vi också kan se i Skriften. Vi ser exempelvis hur vilddjuret skadas till döds och vi kan av det förstå att det också finns makter som också kan besegra Lewiatan, eller i varje fall neutralisera honom. Vi glider successivt in i ett slags tillstånd av resignation. Vi resignerar och tycker att det är nästan meningslöst att försöka komma till rätta med problemen som gäller vårt förhållande till den närvarande tidsåldern och dess maktkonstellationer. Istället för att bli fria personligheter dukar vi under och blir slavar. De flesta av oss är förslavade utan att veta om det, då de friheter som kanske fanns i själva begynnelsen gått förlorade utan att man har märkt det. Gud handlar i varje tidsålder och i varje situation. För det första uppenbarar han för människan hennes benägenhet att berömma sig av att vara fri medan hon är fåfänglighetens träl. Hon berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden. Vi ska titta på några sammanhang där vi får se hur just utvecklingen från det relativt oskyldiga stadium då olika ting kommer till, efterhand blir till instrument i människans händer. I det läget är det ett uttryck för hennes idealism, avsikten att besegra det ondas följder, men utan att ta itu med det onda. Vi upplever otryggheten, fruktan, fruktan för andra människor, fruktan för vädrets eller elementens makter, för naturens krafter. Fruktan för djuren, sjukdomen, fattigdomen, detta som finns med hela tiden och ständigt görs tappra försök att komma tillrätta med det. Människan tar inte itu med det onda utan hon tar itu med det ondas följder. För att ta itu med följderna kan man använda sig av idealism, religion, kultur, politik och militär. Människan bygger hela tiden upp någonting ? ett system för att utveckla sin idealism. Religion, vetenskap, filosofi, du möter det på det primitiva planet och du möter det på det avancerade, mer utvecklade planet. Istället för att ta itu med det onda tar man itu med det ondas följder, exempelvis genom nykterhetsrörelsen och fredsrörelsen. Så försöker man kringgå grundproblemet genom att skapa mäktiga bålverk emot vissa speciellt utmärkande avarter. På det här planet, i sitt ursprungliga skede, märker vi hur den svaga, hjälplösa människan söker finna lösningen på sin situation. Men varje gång som hon griper till de här metoderna, går hon ett steg bort ifrån Gud, ty det här systemet som hon bygger upp är ingenting annat än hennes sätt att utmönstra Gud. Människan tror icke på Gud, förlitar sig icke på Gud, förtröstar icke på Gud. Guds vilja är decentralisering, alltså makten skall decentraliseras till individen. Individerna har fått speciella löften som ska förankras i familjerna. Samlevnadsmönstret finns klart och tydligt anvisat i Guds ord. Gån ut, föröken eder och bruken jorden och vårda den! Där är uppdraget. Människan går den rakt motsatta vägen i sin rädsla för det onda som hon bär i sitt eget väsen. Hon känner det onda och kan inte övervinna det, hon koncentrerar istället makten till institutionerna. Så småningom blir de system som hon har byggt upp av idealism, av religiösa, kulturella, politiska eller militära skäl, ett hot mot henne själv. Systemen som hon bygger upp utplånar successivt henne själv och successivt blir de här systemen en kvarn som mal sönder personligheten och förvandlar en människa till en mass-människa en massprodukt. Det är denna degenererade massmänniska som föder och väljer sina ledare, och det är utur detta människohav som även Antikrist sedan kommer. Gudsuppenbarelsen kommer att se fruktansvärt primitiv ut när den träder fram i strid med allt detta. Vem är du som vill bekämpa freden, vem är du som vill gå emot nykterheten och filantropin, vem är du som vill bekämpa ekumenik, samlevnad och vidgat samarbete? Ska vi inte nu vara glada när vi äntligen har kommit dithän att vi kan samarbeta? Man förstår inte att det här inte är en lösning på problemet, vi bara permanentar och bygger in problemet i ett nytt mönster. När vi har byggt färdigt på det här systemet så kommer det att hota oss ännu värre än något av de tidigare har gjort. Det är själva dynamiken. Vi skapar en fredsrörelse därför att vi tycker det är otäckt med de militära förvecklingarna och konflikterna. Människan säger: vi måste få slut på krigen, och så sätter hon igång med sina aktiviteter för att skapa en fredsrörelse som blir farligare än själva kriget. Blir fredsrörelsen farligare än själva kriget? Ja, det är ju fredsrörelsen som kommer att föda fram Antikrist. Fredsrörelsen är ett försök att åstadkomma hyggliga samlevnadsformer och är bara ett dåligt försök att göra sig oberoende av Fridsfursten. Fridsfursten går inte med på våra villkor och våra försök att skapa någonting, därför att vad som först och främst måste tas itu med är krigens djupaste orsak. Människan som kämpar för fredliga ändamål blir egentligen farligare än den värsta hök. En hök är relativt lätt att avslöja, men en fredsapostel… Kyrkorna faller för det här och öppnar sina predikstolar för fredsapostlarna och de kommer med sitt fredsbudskap. Fred utan Kristus, fred utan syndernas förlåtelse. Så har vi nykterhetsrörelsen. Det är väl ingen som vill förneka att vi har en fruktansvärd situation. Människans onda följeslagare är missbruk av droger, berusningsmedel. Det är ont. Nykterhetsrörelsen är behjärtansvärd. Det fanns idealism i den första generationen som byggde upp dessa rörelser, för då led många människor av missförhållandena, exempelvis på grund av alkoholmissbruk. Många har också lidit på grund av krigen och har känt det som en nödvändighet att vidtaga åtgärder för att få detta onda övervunnet i de mänskliga samlevnadsformerna. De har satsat sitt liv, sin fritid, sitt allt på idén, idealen, att komma tillrätta med problemen. Efterhand sker en successiv förändring med det som man har byggt upp. Den första generationen förändras väl inte så snart, men den påverkas av trycket utifrån och blir alltmer beredd att kompromissa med omgivningen. Så kommer det en generation som tar den första generationens arbete i arv. Det sker oftast utan någon märkbar förskjutning. Men det har redan ägt rum en förändring på djupet. Den generationen är inte så beredd till offer, till helhjärtade insatser, att leva så ensidigt och osjälviskt, utan vill förutom de ursprungliga värderingarna också ha någonting annat. Detta blir alltmer tydligt när den andra generationen utvecklas. Som regel är det så att när den tredje generationen kommer, då är idealismen urholkad medan däremot organisationen står kvar. Den tredje generationen får i arv en organisation, men den har ingen större offervilja, den har inte samma intressen, samma inspiration, vision, ideologi och pionjäranda. Resultatet blir att en organisation står där som ingen orkar med. Inte ens idealisterna själva orkar med den. Organisationen utlämnas åt samhället. Organisationen, som är ett resultat av pionjärgenerationens insatser, integreras allt mer med samhället. Samhället får ge den ett innehåll som då naturligtvis ska ligga så nära nykterhetsrörelsens eller fredsrörelsens intentioner som möjligt. Jag ska tala om för dig att det är likadant med samfunden ? de är underkastade exakt samma förändringens lag. Vad står kvar när de två första generationerna har gått? Då står institutionerna, organisationerna och kyrkorna kvar. Det blir den tredje generationen som får vårda traditionerna, och så småningom överlämnas kyrkan åt samhället. Kyrkan är nödvändig, den har en stor och betydelsefull funktion att fylla. Man kan icke befria ett samhälle från religiösa aktiviteter eller religiöst liv. Samhället inser att det är betjänt av att äga samfunden. Så blir också samfunden integrerade. De växte fram som väckelserörelser. Utanför kultursammanhangen, utanför politiken, utanför hela samhälls- och maktstrukturen. Ganska maktlösa och som regel förföljda. Det är helt otroligt att se hur man idag sitter på parkett liksom och applåderar fäderna, istället för att ta reda på orsaken till att de drabbades av smälek och förföljelse. Vad är orsaken till att de kämpade mot de vilda djuren och att vi sitter på parkett och applåderar? Så småningom hände det någonting i utvecklingen som gjorde att det etablerades samarbete lite här och lite där som så småningom utvidgades. Ytligt sett kan det se ut som om alltsammans är oförändrat. Kyrkan har bevarat sin identitet, säger man och man har skyddat sin integritet. Dessutom har man bevarat sin egenart och sin särart och sin självständighet i förhållande till staten. Vi har inte övergivit några positioner, vi har inte svikit någonting, vi står kvar. Det kan se ut som det är på det sättet, att man inte har gått in i samhället, men det är bara så att genom det som har skett så har samhället vidgat sina gränser. Det är så det går till. Samhället vidgar sina gränser. Det är där problemet ligger. Det är där problemet sitter, hela tiden vidgas gränserna. Genom kringgående rörelser får samhället ett indirekt och så småningom ett direkt inflytande över grupperna och församlingarna som tidigare var utanför. Jag ska läsa ett exempel på det här ur Hemmets Vän (1975). Det är en skildring om hur det var för 120 år sedan bland läsarna i Dalarna. På första sidan står det. ”Fångkärrorna skramlade ofta med läsare till länsfängelset” Då frågar man sig: Hur ser det samhälle ut som har fångkärror för läsare? Vad var orsaken till den konflikten? Finns orsakerna till konflikten kvar? Om inte ? varför har striden bilagts? Då måste man alltså ha enats på andra punkter, just på andra punkter än det som var konfliktens djupaste och ursprungliga orsak. Eller förändrats så att man bejakar det man tidigare bekämpade. Jag ska läsa här:

Appell av Emanuel Johansson

Jag tror att de flesta i det här landet har hört talas om Jesus på något sätt. De flesta som har gått skola, som kan läsa, som lever i ett informationssamhälle som vi gör, har hört om Jesus. Och du har säkert fått din uppfattning. Du kanske tycker att han var en historisk person, en religionsstiftare. Det är ju trots allt kristendomen som är den största religionen i världen. Du kanske till och med har varit i nån kyrka någon gång eller gått i någon församling på möten och hört lite grann om Jesus, men blivit besviken och tycker att ‘Jesus är nog ingenting för mig’. Du har säkert också hört mycket om olika människor. Men egentligen känner du inte en människa förrän du har mött henne i verkligheten. Du måste träffa en person, lära känna honom. Du borde också lägga bort alla de uppfattningar och föreställningar du har om Jesus, och istället komma till honom. När du får ett möte med honom, ser du vem han verkligen är. Det är någonting underbart, en erfarenhet som du aldrig kommer att glömma. Den kommer förändra ditt liv helt och hållet. Vi läser i bibeln om en person som fick möta Jesus sedan han hört talas om honom. I Johannesevangeliet, det första kapitlet, läser vi vittnesbördet om hur Jesus går ut. Han har precis börjat att predika och ryktena når ut i trakterna där han gick omkring. Han har kallat sina första lärjungar som börjat följa honom och gå i hans fotspår. Och så står det från vers 43:

Appell av Stina Fridolfsson

Det är mycket man inte förstår av sådant som händer genom åren. Både i församlingen och individuellt. Det finns andliga lagar. Det är mycket som skalas av. Jag blev påmind om ett bibelord som jag vill läsa. Så här står det i Joels profetia:

-Fröjda er, ni Sions barn, var glada i HERREN, er Gud, ty han har givit er Läraren som ger rättfärdighet. Han skall låta rikligt med regn komma ner över er, både höstregn och vårregn som tidigare. Så skall logarna fyllas med säd och pressarna flöda över av vin och olja.
-Jag skall ersätta er (bättre översättning: ”ge er gottgörelse”) för de årsgrödor som åts upp av gräshopporna och gräsbitarna, av gräsätarna och gräsgnagarna, den stora här som jag sände ut mot er. Ni skall äta och bli mätta, och ni skall lova HERRENS, er Guds, namn, hans som har handlat så underbart med er, och mitt folk skall aldrig mer komma på skam.
-Ni skall förstå att jag är mitt i Israel, att jag är HERREN, er Gud, och ingen annan.
Och mitt folk skall aldrig komma på skam.
-Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.
-Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, bland kvarlevan som HERREN kallar. (Joel 2:23-32)

Aids 25 år. Inte mycket att fira. Fram till dags dato har sjukdomen skördat mer än 25 miljoner människoliv. Var trettonde sekund smittas någon av hiv-viruset. Forskarna erkänner att de trots miljardsatsningar misslyckats med att få fram ett vaccin mot sjukdomen. Resultaten har istället fått motsatt effekt där de försökspersoner som ingick i forskningsprogrammet istället blivit mindre motståndskraftiga mot viruset. Främsta orsaken till smitta är också fastställd; otroheten. Tidigare har resurser och åtgärder fokuserats kring andra målgrupper såsom fattigdom, utbildning, kvinnoförtryck, men statistiken visar att viruset sprids främst genom utlevd homosexualitet, något skrupellösa krafter i samhället kraftfullt sökt dementera. Antalet hivsmittade homosexuella män i Sverige är idag på starkt uppåtgående.

Text: Berno Vidén

Det norska stortinget röstade nyligen om införandet av en könsneutral äktenskapslagtsiftning. Med stark majoritet bland ledamöterna, pådrivet av media och trots många och tydliga protester från det norska folket, drevs lagen igenom, vilken innebär att äktenskap som ingås mellan man och kvinna jämställs med homosexuellt samliv. Dessutom kommer homosexuella få rätt att adoptera barn, samt rätt till konstgjord befruktning. Nästa steg lär bli att kyrkorna tvingas viga alla, oavsett sexuell läggning.
Den homosexuella livsstilen glorifieras av media. Förskönande hemma-hos reportage och kändisar som Jonas Gardell och Mark Levengood figurerar titt som tätt i alla möjliga sammanhang där de får chansen att visa upp sin glättiga attityd. I det hela är det en förljugen och människofientlig bild som genom denna fräcka marknadsföring lyfter fram en livsstil som varje människa egentligen begriper är osund.
Lagstiftningen får här ett uppfostrande syfte genom att den talar om för medborgarna vad de ska tycka och tänka i dessa frågor. Yttrandefriheten begränsas kraftigt och människor hotas eller skräms till att inte uttrycka någon avvikande åsikt. Det är det som inom skolvärlden kallas för objektivitet, men som i själva verket är en effektiv statlig styrning där man felaktigt säger sig företräda medborgarnas intressen.
I Sveriges riksdag finns det fortfarande vissa röster som försiktigt visar motstånd mot att driva igenom en liknande äktenskapslag som den Norge antagit, men motståndet bland dessa politiker är försvinnande litet. Kompromisserna hittar sina vägar och det är bara en tidsfråga innan Sverige, som i så många andra frågor, även i den här frågan ger efter för den fräcka homolobbyismen.

Analys av Berno Vidén

Efter att mediastormen i våras (MR 2- 08) mot hemundervisande föräldrar tillhörande Maranataförsamlingen lagt sig, har två av landets största dagstidningar nyligen publicerat några förvånansvärt positiva artiklar om hemundervisningen. I reportage från olika familjer beskrivs hur man på ett väldigt fint sätt tagit sig an uppgiften att själva undervisa i hemmet. I en av artiklarna lyfter tidningen fram hur ”hemskolning snarare bibehåller barnens sociala förmåga än förstör den”, ”åtminstone om man är en normalt fungerande familj”.
Så helt plötsligt flyttas fokus med ett journalistiskt skamgrepp. ”Visst kan det finnas risker med rörelser som Maranata och andra sekter, men där måste ju kommunen gå in och sätta stopp om det finns problem.” Tidningens konklussion kan inte misstolkas; i Maranatarörelsen finns inga normalt fungerande familjer vars hemundervisning bibehåller barnens sociala förmåga.
Då mediastormen pågick som värst och politikerna oförberedda ställdes mot väggen av medias frågor uttalade både utbildningsminister Jan Björklund och Stockholms skolborgaråd Lotta Edholm, båda folkpartister, ett direkt hot riktat mot hemundervisningen. Den ska förbjudas! I varje fall försvåras så pass att det blir näst intill omöjligt för föräldrarna att lyckas. Ideologi, barnaga och religion användes som mediala slagträn mot dessa hemundervisande föräldrar som under många år haft gott samarbete med myndigheterna, med uppvisat gott resultat, allt för att stadfästa den massmedialt uppblåsta teorin att Maranata är en sekt som med gott samvete måste och bör motarbetas.

Text: Paulus Eliasson

Jag fick en fråga om hemundervisning, och vad som är anledningen till att jag menar att en kristen omöjligen kan låta sända sina barn till statens skola. Det finns två sätt att besvara den frågan på. Dels har vi bibelns tal om vad vi ska ge till våra barn; och för det andra vad vi ska bevara dem ifrån.
I vår tid möter vi en alltmer maktfullkomlig stat. Vi invaggas i tron att demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter garanterar den enskildes integritet och samhällets mångfald. Men liksom i George Orwells ”1984”, skapas ett nyspråk, där frihet inte är något annat än slaveri, krig är fred och okunnighet är styrka.
Med nyspråket, eller nytänkandet, behövs inget kontrollorgan. Stasi och KGB blir helt överflödiga i ett samhälle som från vaggan till graven kontollerar vårt sinne. Detta börjar inte med, men har ett av sina starkaste kort i skolan. Här formas ett tänkande som väl ger utrymme för modenycker, ungdomsuppror och reformsidéer. Men det finns inte plats för något som är radikalt annorlunda. Ingenting slipper igenom som inte passar in i den inte alltför vida formen. Detta har 40-årsjubileet av 1968-rörelsen med all tydlighet visat. Ett uppror som inte slog ut några andra gränser än de som njutningen och självförhärligandet krävde.
Och där står den kristna församlingen, och den kristne individen, med framtiden i händerna. Antingen så blir vi medlöpare och ja-sägare, eller så blir vi en proteströrelse. Ett samhälle som prisar mångfald och multikultur, har absolut inte plats för kristna föräldrar som vill räta ut de frågetecken som har ställts sedan paradisets dagar: ”Skulle väl Gud hava sagt…?”
Tro inte att ditt barn får en värdeneutral utbildning i statens skola. Tro heller inte att du ut ur detta system ska se kombinerat harmoniska samhällsmedborgare och levande himlamedborgare växa fram.
Det finns inget värdeneutralt i en tid då polariseringen blir allt tydligare, och de onda makterna kämpar allt hårdare. Det finns en fiende som vet att tiden härefter är kort, men vet vi det? Fienden känner till att denna världsordningen går emot sitt slut, men är vi lika alerta?
”Hur skall då vi leva…” säger Petrus. Ja, hur ska vi leva? Har vi någonting annat att presentera? Har vi krav att ställa, som staten inte har rätt att sätta sig över? Finns det en biblisk föräldrarätt som ingen kejsare, diktator eller s.k. demokratiskt vald regering har rätt att överstyra? Jag menar det. Det finns en regel som står över alla andra: -Man måste lyda Gud mer än människor!

Text: Berno Vidén

Gayikonerna Jonas Gardell och Mark Levengood presenteras ofta i media som förebilder både inom kristenhet och politik. Nu senast har båda blivit promoverade på olika håll.
En ståuppkomiker som ägnar mycket av sin tid till att förvanska evangelium och göra spe av bibeltroende blir hedersdoktor vid teologiska fakulteten i Lund. Enligt tidningen Dagen frångick kollegiet annars gällande krav på enighet bland ledamöterna för att få igenom utnämningen och man ifrågasätter universitetets trovärdighet.
Av vilken anledning finns det ett sådant behov bland svensk kristenhet att anlita Jonas Gardell? Då han gav ut sin tidigare bok “Om Gud”, reste han runt och höll föredrag bland samfunden som villigt öppnade sina kyrkolokaler. Nu när nästa bok planeras utgivning, en bok om Jesus, får han lika fin draghjälp från det religiösa Sverige.
I Stockholm har Mark Levengood utsetts till månadens stockholmare. Vid sidan om sitt arbete inom TV och radio är han nyutnämnd ambassadör för Unicef.
Båda representerar en livsstil som Guds ord varnar för. Båda är aktivister inom den homosexuella rörelsen och söker vägar in i i samhälle och kristenhet för att introducera och normalisera homosexuellt samliv.
Paulus skrev till romarna om hur skammen kom att bli ärofull i det romerska samhället. Beskrivningen kan mycket väl appliceras på Sverige idag:

Vittnesbörd av Börje Hoff

Jesus är densamme, igår, idag och i evighet. Tänk att Jesus har makt att frälsa syndare, han har makt att bota sjuka, han har makt att döpa i helig ande. Han har makt att göra allting nytt.
Det var någon som frågade mig en gång:
-Ska du inte pröva något nytt?
-Nej, jag håller mig till honom som gör allting nytt, svarade jag.
Evangelium förvandlar människan. Evangelium gör att man får ett nytt hjärta. Halleluja! Tänk så underbart. Det var en sommardag då solen sken jag kom in i ett tält där man hade väckelsemöte. Jag kom in, onykter och dan. Mitt hjärta kapitulerade inför Jesus, jag kom fram till Golgata och lämnade mitt liv i Jesu händer. Nu har det gått nio år, och tänk att jag är bevarad! Tänk, att det Jesus gör är något som håller. Tänk att jag idag får vara med och sprida evangelium. Vilken underbar nåd! Tänk att Jesus är densamme. Han gör under idag, han botar människor som har sitt liv förstört av dryckenskap, droger och elände. Han gör allting nytt i människors liv. Jag har sett människor som varit vrak på tidens hav, men Jesus har förvandlat dem. Själv var jag ingen vidare människa att umgås med. Många gånger ringde jag till Maranataförsamlingen på natten då jag var full. Då ville jag prata. Det fanns något i mitt hjärta. En gång i min ungdom hade jag mött Jesus. När man en gång har mött honom, så glömmer man det aldrig. Jag fick ingen frid. Jag var borta trettio år från frälsningens evangelium. Jag hade ingen frid, ingen glädje. Allt jag gjorde, lämnade bara tomhet. Jag var på Solvalla och hejade på hästarna, spelade bort pengar och drack pilsner. Jag var lika tom när jag gick därifrån som när jag kom.
När Jesus får förvandla en människa, då föds hon till liv. Jag var död. Jag trodde att jag levde, men jag var död. Under dessa år då jag var borta ifrån Herren försökte jag hitta en annan väg.
-Jesus är så barmhärtig, han kommer nog att frälsa mig ändå, tänkte jag. Jag försökte liksom gå en omväg. Men det gick inte. Jag måste gå in genom porten, måste komma till Golgata och erkänna att det jag har presterat här i livet är ingenting värt. Jag har ingenting, jag är ingenting. Jag är en usel människa. Då kommer Jesus och förvandlar. Då frälsar Jesus. Det som ingenting var, det utvalde han, för att det som någonting var skulle komma på skam.
Jag önskar att alla människor ? även du som är uppväxt i kristet hem ? får tag i livet, att du får tag i Jesus. Att du får uppleva att han lever, att han är en verklighet. Han vill bo i ditt hjärta, han vill ta hand om dig och föra dig in i himmelriket.
Jag har tänkt många gånger på hur det ska vara när Jesus kommer. Många blir kvar här på jorden; de som har trott att det skulle gå komma in i himlen på ett bananskal. Men det går inte. Det finns bara en frälsning, och det finns bara en dörr, och det är Jesus Kristus.
Jag önskar att du som inte är frälst förstode vilken underbar glädje, vilket underbart liv det är att vara frälst. När jag blev frälst, vart jag förvandlad. Jag slapp alla droger, jag slapp söka efter en lycka som inte fanns. Jag fick tag i livet, jag fick tag i frälsningen. Dessa nio år har det varit så underbart att vandra tillsammans med Jesus. Visst är det prövningar ibland. Vi har en fiende som vill ha bort oss från vägen. Det är Satan. Det finns människor som inte vill tro att det finns en satan. Men det är bara att titta sig omkring ut i världen hur det ser ut. Vilken ondska som utbreder sig, också här i vårt eget land. Människor blir mördade. Barn blir våldtagna och mördade. Det finns ingen moral, det finns inga goda människor. Men det finns en god Frälsare, och när han får tag i människan och frälsar henne, då händer något! Det är inte jag som blir god, men Jesus som bor i mitt hjärta, han är god. Han har lärt mig att hata synden. Jag älskar inte att göra det Jesus inte vill att jag ska göra. Jag har ingen längtan att sitta på krogen och hälla i mig en massa öl och sprit. Jag har ingen längtan att gå ut och dansa med människor, fastän jag var väldigt duktig i dans. Jag kan shottis, hambo vals ? allting! Men det gav ingen lycka. Möjligtvis motion. Men jag sökte inte motion, utan frälsning Jag längtade efter att min själ skulle bli tillfredsställd.
Jag önskar att du tar emot Jesus. Åtminstone pröva! Du kan säga: Jesus, om du finns, så flytta in i mitt hjärta! Tala till mig! Och du ska få se att han verkligen finns!

Predikan av Tage Johansson

Vi ska läsa ur Kolosserbrevets tredje kapitel:

-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
-Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
-När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
-Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan; ty för sådant kommer Guds vrede. I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv i dem. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet, ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
-I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne. Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri; nej, Kristus är allt och i alla. (Kol 3:1-11)

Appell av Roger Lindroos

Gud vill visa oss vad som verkligen är väsentligt för oss här i tiden. Vi vill gärna uppehålla oss vid saker som egentligen inte har så stort värde. Sånt vi kan tycka är viktigt, men när det till sist gäller, har det inte så stort värde. Jag har tänkt på andra kapitlet i Hesekiels bok. Han fick uppenbarelse från Gud, från andevärlden. Vi läser i rubriken på första kapitlet att han fick skåda Guds härlighet och hans tron. I sista versen av första kapitlet läser vi:

Appell av Gertrud Johansson

Jag vill läsa ur Kolosserbrevet, där Paulus skriver:

-Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de andra som icke personligen hava sett mitt ansikte. -Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds hemlighet, vilken är Kristus; ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda. -Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert tal. Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på Kristus. Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått, och överflöden i tacksägelse. -Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ”vishetslära”, i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens ”makter” och icke till Kristus. -Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter. (Kol 2:1-10)

Text: Karin Vidén

Dagens folkredaktör Urban Thoms bloggar för den kristna rikstidningens räkning från Nyhemsveckan:

-Hejaramsorna skallade och stämningen var hög inför kvällens fotbollsdrabbning mellan Sverige och Spanien. Ett par tusen människor, främst unga, hade betalat 30 spänn (i förköp ? 40 i tältöppningen) för att se kampen. ( - ) Inte ens det spanska ledningsmålet i matchens början kunde få publikens entusiasm att svalna och när Zlatan efter ett tag tryckte in kvitteringen på ren vilja var det rena frälsningsstämningen i Nyhemstältet.

Text: Berno Vidén

Mot folkets tydligt uttalade vilja trampade allianspartierna känslokallt in i riksdagen med storstövlarna på och lämnade sin DNA på den ödesdigra ja-knappen. Med knapp marginal röstades för att ditt och alla andras liv från och med 1 januari 2009 inte längre räknas som privat. Tekniken för avlyssning av folkets totala kommunikation finns redan och enligt uppgift har FRA (Försvarets Radioanstalt) under de tio senaste åren lagrat mängder av kommunikationsdata, i strid mot lagen. Riksdagen ska enligt lag vara folkets röst gentemot det allmänna. I praktiken har den kommit att bli ett serviceorgan för en mindre maktelit. Vi ser redan idag hur regeringen arbetar fram lagar som kraftigt inskränker medborgarnas yttrande- och åsiktsfrihet, och nu också meddelarfriheten. Vem kan lita på att en stat med sådan stalinistisk tåga inte godtyckligt kommer snoka i folkets privata elektroniska post för att jaga icke passande åsikter? I Sverige råder religionsfrihet på pappret. Verkligheten ser annorlunda ut. Ordets förkunnare ställs inför rätta pga uttalade åsikter, friskolor förbjuds ha kristendomsundervisning på schemat och nu vill regeringen även mer eller mindre omöjliggöra privata initiativ som exempelvis hemundervisning. FRA-lagen strider även mot Regeringsformens 2 kap 2 § där det står att

Text: Paulus Eliasson

För några dagar sedan lyssnade jag på radion medan jag var på jobb. I Norge ”firas” ju i dagarna den nya äktenskapslagen, som ställer homosexuellt partnerskap på samma linje som traditionellt äktenskap. Så P4 i Norge (en komersiell kanal), hade inbjudit en representant för den homosexuella rörelsen, och de pratade om den nya lagen. Mycket kunde sägas om deras enstämmiga hurra-rop, och att ingen representant från grupper med andra åsikter kom till tals. Men, man kunde skicka in SMS till programmet om vad man tyckte om lagen. En man sände då in något i stil med: ”Det är en fruktansvärd lag. Homosexualitet är en synd, för det säger bibeln.” Då kommenterade programledaren med att:

Text: Sven Thomsson

I brevet till Hebreerna kapitel 4 och vers 12 kan vi läsa följande ord:

-Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

I en annan övesättning står det ”fullt av kraft i sin verksamhet.”
När vår Herre Jesus gick omkring i det heliga landet och predikade talade han Guds ord med kraft. Bibeln säger, att ”han förkunnade sin lära med makt och myndighet och icke som deras (judarnas) skriftlärde.” Det var liv och kraft i Herrens förkunnelse, därför att hans lära bestod av ett gärningarnas evangelium. Översteprästerna och de skriftlärde förkunnade en kraftlös lära, torr, tråkig och lagisk. Jesus varnade sina lärjungar och folket för denna lära. Han sa så här: