200902

Av David Smeds

David Smeds, tidigare universitetsadjunkt på Mälardalens Högskola där han undervisat i ekonomi, deltog med ett par lektioner under Maranataförsamlingens bibelskola i höstas. Han tog upp den aktuella frågan om skapelsetro eller evolutionistisk åskådning, och vilka konsekvenser det får för människans livsstil. Här publiceras ett avsnitt ur en av lektionerna..

Låt oss läsa litet om hur det var när Gud skapade människan. Jag hade litet funderingar omkring när Gud skapade den fria människan. Jag läser från 1 Mos 2:7

Text: Karin Vidén

Guds vision för vår tid handlar om ett folk på väg ut ur tiden, ett maranatafolk som går korsets väg som leder hem!

Då Gud kallar människan till sig handlar det för henne om en total kapitulation inför hans frälsning, en underkastelse inför den metod och räddningsaktion han själv planlagt i och genom sin son Jesus Kristus. Hur ofta gör vi inte Guds frälsning till en tämligen lättköpt och attraktiv vara som gärna får kittla våra sinnen, och helst inte innebära alltför stora förändringar i vår livsföring. Det får gärna vara en glättig lite-lagom-frälsning, eller en hemsnickrad på-mina-egna-villkor-frälsning. Guds frälsning är dock något oerhört dramatiskt; ett drama där människan i sanningens ljus från korset får insikt om synd, nakenhet och evig förtappelse. Frälsningen är Guds svar på människans desperata nödrop och åkallan om räddning där hon befinner sig i dödens käftar!
Medlemsskap och social tillhörighet i den kristna gemenskapen är ingen garanti för varken frälsning här i tiden eller inför evigheten. Ingen präst och ingen kyrka, inget samfund och inga goda gärningar, nej inte heller Maranataförsamlingen i Stockholm kan stå som garant för någon människas eviga väl.
Att bejaka Kristi kors är ett personligt val, eller mer korrekt, ett svar på en kallelse, vars ovillkorliga följd innebär att bli betraktad som en dåre av en sekulariserad samtid. Kristenheten acklimatiseras och assimileras alltmer in i rådande samhällsfrågor inom politik, religion och kultur, och avfallet från Guds eget ord där korset är centralt, är ett faktum. Korset som glittrig symbolik fascinerar dock människan, men är genom sin religiösa attraktion och utsmyckning ändock helt ofarligt för den aktiva ondska som i allt söker beröva korset dess frälsande kraft. Då Jesus spikades upp därpå, handlade det om hån och spott, trakasserier och djupaste smärta under bördan av mänsklighetens synd. Lydnadens väg innebar för Frälsaren ett ohyggligt lidande och en ofrånkomlig död, och för hans sanna efterföljare har korset genom alla tider inneburit frälsning och självlivets död, genom överlåtelse till Honom. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, och hans dyrbara blod är det enda reningsmedel som gäller inför Fadern. Han är det försoningsoffer Gud gav av kärlek till dig och mig. Han som är uppståndelsen och livet är för varje människa den enda framkomliga vägen till Gud, till evigt liv och till evig salighet!

Vittnesbörd av Asta Olausson

Talet om korset är en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.
Aposteln Paulus skriver om när han kom till Korint:
-När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft. (1 Kor 2:1-5)
När jag blev frälst och förstod att Jesus var en verklighet och att jag måste välja, så var det inte genom intellektuell övertygelse och övertalning jag blev övervunnen, utan genom den helige Andes överbevisning om att Jesus fanns och att han redan var min Frälsare.
Paulus säger om sin ankomst till Korint att han där inte ville veta av något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst. Han skriver att han var svag och rädd och orolig när han kom dit.
I Apostlagärningarna kan vi läsa att Paulus kom till Aten, och sedan lämnade han Aten och kom till Korint. Man kan då fråga sig vad han upplevt i Aten som fick honom att inta denna attityd som han beskriver för korinterna, vad som fick honom att känna så här. I Apostlagärningarna beskrivs hur atenarna tyckte om att diskutera och de gärna lyssnade till filosofer av olika skolor. På torget i Aten började man diskutera med Paulus och med varandra, och undrade vad den här pratmakaren Paulus kunde ha att komma med. Då tog Paulus till orda och sa:

Vittnesbörd av Stig-Erik Vestman
Det är ett stort privilegium att få tjäna Jesus i denna tid. Tiden är kort, Jesus kommer snart, och vi har alla ett viktigt uppdrag på denna jord att bärga själar för himlens land. Vi måste rusta oss med den rätta rustningen så vi kan hålla ut i denna tid. Vi står inför Jesu tillkommelse, men ännu finns tid att rädda själar.
Jag var femton år då jag blev frälst, hemma i Jakobsstad i pingstförsamlingen där. Jag gick dopets väg. Men jag försummade att läsa Guds ord, och när jag kom upp i övre tonåren, kom jag bort från den rätta vägen. Vid tjugo års ålder började jag på ett jobb med ofrälsta arbetskamrater. Min bibel blev lagd i bokhyllan och började samla damm. Istället var jag ute med mina ofrälsta arbetskamrater. Någon gång kunde det hända att jag satte på någon gammal skiva eller kassett med Maranatasånger. Det fanns något inom mig som sa: Stig-Erik, du är på fel väg och jag vill ha dig tillbaka på den rätta vägen! Det tog tio år, sedan på ett möte i Jakobsstad gick jag fram och sa: Herre Jesus, du ser att jag har gjort fel. Nu vill jag komma tillbaka till dig Jesus, och den rätta vägen. Jag tänkte på den gode herden och kände mig som det förlorade fåret som var ute och sprang bort. Jag är så tacksam till Jesus att jag fick möta honom och komma tillbaka.
Syskon, vi har mycket att vara tacksamma för idag, att vi får ha Jesus. Han är vår enda räddning idag, både för det här landet och var och en av oss. När vi samlas till bönemöten på Bällsta, brukar jag tänka: Måtte vi få vara en stor stark skara i vårt land som ännu får nåd att proklamera ett glatt budskap, att vi kan gå emot ondskan i vårt land. Vi har löftena i Bibeln att vi ska få hjälp från ovan när vi åkallar Guds namn. Ibland ser jag liksom syner i natten; jag ser fyrljus. Vi har som uppgift att vara fyrljus i den mörka farleden och dra in människorna i hamn. Vi måste se till att vi inte slocknar. Det kanske känns tungt och svårt ibland, men vi har Jesus och vi har en uppgift. Vi ska inte låta den onde eller något skrämma oss, för vi har löftena i den Gamla Boken. Det stora fyrtornet som lyser är himlahamnen. Och, broder och syster, var du än bor: Håll ut! Vi är snart hemma!

Appell av Stina Fridolfsson

Redan profeten Jesaja, som levde några hundra år innan Jesus föddes hit till världen, hade fått klart för sig att Jesus inte skulle vara någon som blev uppskattad för sitt utseende och verksamhet:

-Han hade varken skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.

[]