200905

Saxat om hemundervisning i Sverige:
Den 16 juni presenterades av Utbildningsdepartementet ett förslag till ny skollag.

Jonas Himmelstrand, som är ordförande för Rohus (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) varnar för konsekvenser av förbud mot hemundervisning:
-Hur motiveras då förbudet mot hemundervisning i förslaget till ny skollag? På sidan 584 i det nya lagförslaget skriver man att lagstöd för hemundervisning inte längre behövs därför att den svenska skolan ska vara ”allsidig och objektiv” och därmed passa alla barn. Men där har skollagsberedningen helt missat utvecklingen på hemundervisningsområdet. Hemundervisare klagar sällan på bristande allsidighet eller objektivitet i skolan. De vill ha andra pedagogiska former än skola. De vill ha något annat än 30 barn i en skolklass med undervisningen uppstyckad i 45-minuters lektioner. Därmed bryter den nya skollagen mot Europakonventionen och FN:s människorättskonvention, trots att man påstår sig inte göra det. (Saxat ur Rohus.nu)
I Norran (090826) skrev Bo C Pettersson en debattartikel, rubricerad “Regeringen vill klämma åt Sveriges föräldrar”:
-Det i förslaget uppgivna skälet till inskränkningen är att den anbefallda grundskolan ska vara så allsidig och saklig att alla barn ska kunna delta i den. Skälet är alltså inte att hittills vunna erfarenheter av hemundervisning varit nedslående.
Han kallar förslaget “frihetskränkande” och uttalar undran hur det rimmar med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som även är svensk grundlag, och det ansvar för barnens vård och fostran som åläggs föräldrarna i Föräldrabalken.

Predikanternas furste, Charles H Spurgeon gick till attack mot död religion.

Gå in i en kyrka, där ritualisten har ifört sig sin prunkande dräkt och kråmar sig inför Gud som en påfågel. Du skulle helt säkert vilja säga till honom: Om du kände Guds gåva, så skulle du lägga av dig all denna dårskap och hellre komma inför Gud i säck och aska än i dylik grannlåt. Då skulle du ödmjuka dig inför den Allrahögste som den mest fördömlige av människor, därför att du har vågat att kalla dig präst, ty präst är du icke alls för dina medmänniskor. En är präst, nämligen Kristus Jesus, och ingen annan är präst med undantag av att alla hava ett allmänt prästadöme, vilka icke några vissa kunna göra anspråk på för sig själva enbart. Om de så göra, draga de över sig det fruktansvärda öde, som övergick Kora, Datan och Abiram, vilka kallade sig själva präster, men voro det icke. Om du visste Guds gåva, din stackare, skulle du lägga av denna prästerliga skrud och böja dig inför vår bekännelses Överstepräst och dyrka Honom allena!
Det kommer en kristens blod att koka, när man ser slikt prål bli föremål för dyrkan och det till på köpet i en protestantisk kyrka. En samling opånyttfödda oduglingar, som kalla sig ”präster”! Jag skulle icke alls använda så stränga ord om dem, ifall de vore ärliga nog att gå till Roms kyrka, dit de rätteligen höra, men då de tillåta sig den fräckheten att i vårt land utgiva sig för det som de icke äro, känner jag för dem icke tillräckligt skarpa ord.
Om dessa präster finge, som de ville, då skulle vi vara tvungna att falla ned och slicka deras fotsulor, alldeles som våra okunniga förfäder böjde sig för legoherdarna från Rom. När man ser på målningar, hur påven och hans kardinaler utdela sina välsignelser i Vatikanen, medan beundrande skaror falla ned och dyrka dem, då känner och förstår man, att det är oändligt mycket bättre att tillbedja djävulen själv.
Vi giva Gud äran, men icke ett grand av hyllning åt vare sig människor eller änglar. Har jag icke sett, hur skaror i hundra- och tusental falla ned och tillbedja bilder och utklädda dockor? Jag har sett dem dyrka ben och gamla tänder; jag har sett dem tillbedja ett gammalt skelett, klätt i en modern kostym. Det sades vara skelettet av ett ”helgon”. Och jag har förundrat mig över, att det kan finnas människor, som äro så förblindade, att de tro, att sådan avgudadyrkan kan behaga den allrahögsta Guden.
Vi, bröder, Guds folk, vi som känna Kristus, kunna icke annat än med avsky och förskräckelse vända oss från ett sådant avfall. Vår tillbedjan vilja vi giva åt Jesus allena. Nu gives det något, varmed din religion kan prövas. När du beder, till vem beder du? Genom vem beder du? När du sjunger, för vem är din sång avsedd? När du predikar, till vems ära predikar du? Vem är det, som du vill tjäna?
Ty så sant Herren lever, om du gör det för dig själv eller för någon annan utom Jesus Kristus, då vet du icke vad gudaktighetens kraft är, ty Kristus och Kristus allena måste för varje kristen vara det stora föremålet; att främja Hans ära måste vara det, för vilket han är villig att leva, och för vilket han, om så behöves, är beredd att dö.
Ned, ned, ned med allting annat men upp, upp, upp med Kristi kors! Ned med edert ”dop” och mässor och ”sakrament”! Ned med edra prästlögner, eder ritualism och eder liturgi! Ned med eder fina musik och eder pomp och edra skrudar och dräkter och kåpor och ceremonier! Men upp, upp, upp med läran om det nakna korset och Frälsaren som dog för våra synder. Låt det ljuda över hela världen: Se på mig och lev! Det är liv i en blick på den Korsfäste. Det är liv genom en enfaldig tro på Honom men ingenstädes eljest.

Vittnesbörd av Ilpo Alholm

Jag kom till Sverige när jag var nitton år. Då hade livet börjat bli en katastrof. Missbruket hade kommit in i mitt liv. Jag hade lärt mig att fly in i alkoholen när jag hade det jobbigt. Kriminalitet hade kommit in i mitt liv. Jag hade börjat sitta i fängelse i Finland.
Jag var 17 år då jag satt första gången i fängelse. Jag skulle in en andra gång, men då flydde jag till Sverige med två andra nittonåringar. Vi var tre killar, som inte hade något i Sverige att göra. Men vi kom till Tensta, fick bo i ett källarförråd. Så började livet i Sverige. Ingenting planerat. Vi var som barkbåtar på havet, som vinden kastade hit och dit.
På något sätt hade ondskan fått grepp om mig redan som liten. Synden hade makt över mig. Jag skulle kunna säga mycket om gemenskapens och undervisningens betydelse och att ha trygghet hem-ifrån. Det betyder mycket. När man inte har sådant, är man ett lätt offer för fienden. Den fiende som kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra. Han lyckades nästan också med mitt liv. Först vill han förnedra en människa totalt, och så vill han klippa livet och föra en ner till avgrunden. Det är hans plan, det är det han jobbar för. Och han kämpar för fullt, det ser vi i samhället. Men Gud vill inte det. Jesus vill inte det. Jesus sa: jag har kommit för att ni ska ha liv och övernog. Inte bara så att man orkar leva med nöd och näppe, utan att man också orkar vara med och hjälpa andra.
Jag kom till Sverige och gick i tio år här som missbrukare. Det är inget att tala om missbruket, alla vet att det är mörker och elände. Jag sökte inte Gud och tänkte inte på Gud. På något sätt fanns inte Gud för mig. Han fanns inte i tankarna. Ibland mötte jag någon som försökte vittna om att man skulle tro på Gud. Men jag trodde på mig själv. Jag behövde inte Gud. Det var ingen bra tro. Jag var 29 år, och då satt jag i fängelse igen, som så många gånger förr under resan.
Jag hade fortsatt förtrösta på droger och var på flykt från mig själv. Jag hade lärt mig att bedöva den ångest min själ hade och den där smärtan som jag bar inom mig. Att fly detta mörker och kaos som fanns i mitt inre. Innedrogerna dämpade allt detta. Man kan säga att det var som medicin, på ett sätt. Jag har full förståelse för folk som super och knarkar, då de inte har mött Jesus och upplevt tryggheten i Gud. Att de bedövar sin ångest och bedrövelse med medicin. Vissa hämtar dem från läkare på ett recept, andra hämtar dem från bolaget, några går till knarklangare. Det är samma sak.
Inget illa om medicin, du förstår vad jag menar. Man kan fly på många olika sätt. I detta sammanhang vill jag i alla fall säga att man skulle slippa skriva många recept om Jesus fick en chans i Sverige. Om människorna fick uppleva syndernas förlåtelse, som bara Jesus kan ge. Man skulle slippa mycket utav ångest, depression och må dåligt, om läkaren istället för att skriva ut de här tabletterna skulle hänvisa till någon mogen själavårdare för den här människan som sitter med sin syndaskuld och ångest. Onödiga tabletter, när doktor Jesus har medicin, syndaförlåtelse!
Jag fick uppleva detta första gången då jag satt i fängelset. Det fanns en andligt mogen kvinna som jobbade där. Hon var frimodig och vågade dela med sig av sin tro. Hon ställde frågan: -Brukar du be någon gång? Då var jag öppen för andligt samtal. Hon sa: -Ilpo, det finns en Gud som älskar dig. Det finns en himmelsk far som kan läka de här såren som plågar dig. Sedan behöver du inte knarket längre. Där började det något nytt. Jag sökte inte Gud, men Gud sökte mig genom den där kvinnan. Jag fick Nya Testamentet och började läsa det. Jag förstod i mitt inre att det här var sant. Att Jesus var Guds son. Han föddes hit till jorden, han levde ett heligt och rent liv här, som inte någon av oss vanliga människor klarar av. Han gav sitt liv som ett offer på korset på Golgata. Han tog våra synder, han dog bort med dem, men Fadern uppväckte honom från de döda. Och jag bara visste i mitt inre att Jesus lever och bad min bön i min ensamhet där i fängelsecellen: -Jesus, förlåt mig! Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. För mig var det ingen mäktig upplevelse känslomässigt. Jag såg inga änglar, inget ljus. Jag hörde inga röster. Inget sånt. Det var ett viljebeslut, jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. Jesus, förlåt mig. Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. Det här är en bra bön att be första gången, andra gången, tredje gången – hundrade gången – tusende gången! Vi behöver det, handen på hjärtat. Vi behöver vända om, vi behöver bekänna våra synder, också vi frälsta, eller hur? Av och till. Eller kanske är jag ensam om det?

Vittnesbörd av Risto Mansikka-Aho

För trettio år sedan gick jag förbi Maranatatältet på Norra Bantorget. Jag hade längtan att gå in, men jag vågade inte. Nu besöker jag för första gången i mitt liv Maranataförsamlingens möten och är så lycklig för att jag fått uppleva detta.
Jag är överlycklig! Det bubblar inom mig. Jag är en hemmagjord predikant, men jag vill ändå läsa ett bibelord som jag upplevt idag.
Jag vill inte skrämma någon, jag läser bara vad Guds Ord säger. Du får avgöra själv vad det innebär:
-Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.
(1 Petr 4:7-8)
Halleluja! Många synder blir förlåtna om vi vågar älska varandra. Du ska veta, min syster och min broder, de är borta för länge sedan. Vet du att i glömskans hav är fiske förbjudet. Inte ens jag får fiska där. Jesus sa till mig: -Risto, fiska inte i glömskans hav! Om han har förlåtit något, så är det borta för alltid, halleluja.
Jag har bott tre månader i ett gammalt båthus på Faxälvens strand i Västernorrland, och upplevde Gud på ett mycket speciellt sätt då jag bodde där ensam. Speciellt på nätterna har jag upplevt hur Gud talade till mig. En natt väckte han mig och sa: -Risto, nu är tiden inne. Gå ut och vittna om mig. Men jag hade ett hinder. Jag hittade en gång en gammal cykelpump, den var väldigt fin. Men så tänkte jag: varför ska jag spara den här cykelpumpen, jag har ju ingen cykel! Jag lämnade cykelpumpen och åkte iväg – halleluja! Om man är på resande fot, ska man ha så litet som möjligt att bära. En ryggsäck, och litet kläder på kroppen. Jag vet att Herren sköter resten. Man behöver inte bära cykelpumpar eller något annat skrot i sin ryggsäck. Herren befriar oss, halleluja!
Herren möter oss på de områden vi behöver hjälp. Alla har vi våra cykelpumpar vi borde lämna i soporna. Du vet själv vilken sak det gäller och vad det innebär. När du slänger bort det, så är det borta för alltid. Du ska aldrig fiska upp den sak du lämnat i Jesu namn. Det är borta för alltid!

Text: Stina Fridolfsson

Gång på gång blir idrottsmän uppmärksammade för att de slår nya rekord inom olika områden. Nyligen var det en man som slog världsrekord i löpning. Han slog även sitt eget rekord. Han följdes av en hel värld, som förvånat och beundrande konstaterade att han slog rekord på rekord.
När sedan journalister kom och ställde frågor för att skriva om hans bragder, var det någon som äntligen ville få reda på hur det var möjligt att ideligen slå så många rekord. Och han hade svaret. Ganska kort, men oerhört talande:
-Arbete och hängivenhet.
Så är det. Hängivenhet och arbete. Man måste ge sig hän för att om möjligt vinna ett mål man sätter upp för sig. Och många idrottsmän gör stora uppoffringar för att vinna. De satsar sin kropp till träning många timmar.