Det här numret av Midnattsropet har två huvudteman: Storfamiljen och jordbävningen i Haiti. Samtliga artiklar finns att läsa här nedan - dock utan bilder. Dessutom finns en mycket angelägen artikel om hemundervisning, några levande vittnesbörd samt undervisning.
Vill du beställa ett eget exemplar av papperstidningen, där även många bilder publiceras, är det bara att sända ett meddelande till tidningen. Tidningen skickas kostnadsfritt.

PDF kan läsas och laddas ner här.

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Haitis långa väg tillbaka och den än större katastrofen. Text: Berno Vidén

Ingenting har varit sig likt här på missionsfältet i Dominikanska republiken alltsedan vi den 12 januari nåddes av nyheten att grannlandet Haitis huvudstad Port au Prince drabbats av en jordbävning. Själv satt jag i en bil på väg ut till Palavé och kände inte av skalvet. Då vi kom fram till Palavé fick jag ett telefonsamtal från hemförsamlingen i Stockholm där min dotter Veronica oroligt undrade om vi känt av skalvet. De hade via internet fått indikationer om skalvet från en dominikan i Santo Domingo. -Vilket skalv? frågade jag. Vid en snabb rundfrågning kunde jag dock konstatera att flera hade känt av att marken vibrerade. Jag ringde upp Roger Lindroos som befann sig i Las Palmas och frågade om han märkt av något. Då förstod han att det var ett jordskalv som hade fått honom att nästan tappa balansen av yrsel. Gungstolarna hade börjat röra på sig och taklampan gungade, ca 270 km fågelvägen från skalvets epicentrum.
För varje timme som gick nåddes vi av ständigt ny rapportering om jordbävningens följder. Ett sjukhus hade eventuellt rasat, presidentpalatset var skadat och förmodligen fanns det flera döda. Men ingen visste något med säkerhet. Vi märkte av en påtaglig och stegrande oro hos våra haitiska vänner som alla har delar av sina familjer boende i Port au Prince. När det allteftersom blev uppenbart att jordbävningen, som haft sitt epicentrum bara några kilometer utanför den haitiska huvudstaden, var den absolut värsta som drabbat landet under hela dess historia, och då det började talas om hundratusentals döda och skadade, och att över en miljon haitier förlorat sina hem, var det svårt att finna ord till tröst för alla våra haitiska vänner.
Just nu mobiliserar hela världen med hjälpinsatser av gigantiska mått, allt under ledning av USA, som med hjälp av tio tusen extrainkallade soldater leder arbetet för att upprätthålla någon slags ordning i det totala kaos som råder. Under katastrofens första dagar blev landets president René Préval helt plötsligt en man av folket. Bostadslös som de flesta andra, då både palatset och hans privata residens hade rasat, var han hänvisad till gatan och syntes ofta ute bland folket. Regeringsbyggnader, domstolar, universitetet, FNs högkvarter, katedralen, ja, listan kan göras lång på byggnader med styrande funktioner för landets verksamheter som nu är borta.

Här följer en sammanställning av rapporter från hjälpinsatser som genomförts av medarbetare från Maranataförsamlingen i Stockholm tillsammans med dominikanska och haitiska syskon.

Haiti 17-19 januari
Zebastian rapporterar:
Efter att på nyheterna ha sett och hört om allt hemskt som drabbat grannlandet Haiti, och då många av syskonen i församlingen i Palavè ännu inte kunnat kontakta sina anhöriga, så beslutades att jag tillsammans med broder Marcelo skulle resa till staden Baptiste för att undersöka läget.
Baptiste ligger några mil innanför gränsen och ganska långt uppe i bergen.
Väl framme blev vi båda ganska lättade. Visst märktes det att jordbävningen drabbat även denna delen av landet. Men inte alls så hårt som huvudstaden. T.ex. så har det inte rapporterats in några döda, i ett område som har ungefär 30,000 invåndare.
Men ändå, det har varit jordbävning, och många hus är skadade. De flesta husen i området byggs väldigt enkelt, helt utan någon form av armering. Det i sin tur har lett till att många hus har fått allvarliga sprickor och hål i en eller flera väggar. Vi såg också en del hus som rasat ihop helt.
Jimani 21 januari
Klockan 5.30 ringde väckarklockan, och det kändes helt fel. Men upp kom jag. Det var dags att resa västerut igen. Denna gången skulle vi resa till staden Jimani, som är den gränsstad mot Haiti där absolut flest hjälptransporter och drabbade passerar.
Väl framme, efter 5-6 timmars bilfärd på bra vägar, och sämre vägar ju närmare gränsen vi kom, sökte vi upp det statliga sjukhuset på platsen. För övrigt så märktes katastrofen av mycket här, väldigt många utländska biståndsarbetare, läkare, sköterskor etc. En stor basebollplan hade dessutom gjorts om till helikopterramp.
Sjukhuset, som egentligen inte är speciellt stort, var självfallet fullbelagt. Korridorerna var fulla med folk som låg gipsade, eller väntade på att tas omhand. Vi sökte först upp sjukhusets apotek dit vi kunde överlämna flera kartonger med mediciner. Det togs tacksamt emot. Efter det så fick vi även möjlighet att dela ut de påsar vi förberett kvällen innan. Tyvärr alltför många patienter för att det skulle räcka till alla, men vi får hoppas att det kom till någon nytta för dem som fick ta emot en i alla fall.
Medan vi var på det statliga sjukhuset fick vi höra om ett barnsjukhus en bit bort, så vi beslutade oss för att även besöka det. Halvvägs dit träffade vi på en haitier som vi frågade om vägen. Han, visade det sig, jobbar som tolk på sjukhusen, och var nu på väg till barnsjukhuset för att uträtta ett ärende. Så både han och vi var tacksamma över att han fick skjuts en bit på vägen.
Väl framme vid barnsjukhuset, som av flaggorna på platsen att döma, drivs av amerikaner, fransmän och dominikaner, möttes vi av en amerikansk sköterska som frågade om vi var där för att hjälpa till. Vi svarade att vi var där med saker som vi gärna ville överlämna till barnen.
Det var dock inte så enkelt. Det var en helt annan organisation där än på det andra sjukhuset, och allt som lämnas måste lämnas på en speciell plats, varifrån sedan de som arbetar på platsen delar ut det. Då vi var där var dessutom den platsen överfull av diverse lådor och liknande. Då berättade haitiern vi plockat upp om en kyrka som de använder som väntsal för patienter och flyktingar, och att den platsen inte fått riktigt lika mycket hjälp som de andra större platserna.
Några kilometers bilfärd till och vi var framme. En haitisk baptistförsamling hade upplåtit sin kyrka för behövande. Det var väldigt strikt där med vilka som fick komma in, och fotografering var absolut förbjuden. Efter att Veronica talat lite med föreståndaren för platsen, gjorde han dock oss till ett undantag. Men vi fick inte ta för mycket närbilder, av respekt för dem som var inlagda där.
I kyrkan fanns det vid tillfället 43 personer som vårdades. Det vi hade kvar i bilen var 43 påsar med förnödenheter. Vad säger man då?
I alla fall så togs gåvorna tacksamt emot och vi var färdiga med vårt uppdrag för denna dag. Men ändå finns det hur mycket som helst att göra, och nu har vi börjat förbereda för nästa resa.

Text: Karin Vidén

En amerikansk domstol har helt nyligen beviljat en tysk hemundervisande familj politisk asyl då de i sitt hemland är förbjudna att hemundervisa. Adolf Hitler skapade 1938 den förbudslag mot hemundervisning som fortfarande gäller i Tyskland, och den amerikanske domaren kritiserade kraftigt hur hemundervisande familjer förföljs och bestraffas.
I Sverige förbereds nu den skollag som i princip kommer att helt förbjuda hemundervisning och även radera den grundläggande motiveringen om ”religiös och filosofisk övertygelse”.

Vittnesbörd av Veronica Vidén.

Jag har varit i Dominikanska Republiken 16 månader utan att träffa er, och det är verkligen roligt vara tillbaka och se en massa nya ansikten! Jag vill läsa ett bibelord:
-När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. (Matt 9:36)
Jesus fylldes av medlidande med dem som var illa medfarna, de som led, de som var hjälplösa. Jag tänkte på det att vi som hans efterföljare, var vi än är och vad vi än gör måste lära oss att se på människorna med Jesu ögon. Hur kan vi göra det? Jo, det kan vi göra endast då vi har tagit emot Jesus i våra liv och våra hjärtan, och blivit uppfyllda av den kärlek han ger oss. Vi ska inte bara se med Jesu ögon, utan också tänka på vad skulle Jesus ha sagt till människorna? Hur skulle han ha handlat i olika situationer? Det gäller att vi kan agera och tala med Jesu ord också. När vi gör det, då kan människorna se att vi har något som är väldigt annorlunda. Att vi har något osjälviskt, som vi inte tvingar fram från oss själva, utan är drivet av kärleken som är starkare än någon annan kärlek. Det är kärleken till Jesus. Amen.

Vittnesbörd av Nahdja Widén.

Det är roligt att vara hemma. Jag har nu varit i Dominikanska en termin sedan i somras och haft skola med sex små barn i sjuårsåldern. Man kan fundera över vad som driver oss att göra det vi gör. Det är ju kärleken till Jesus. Jag har tänkt på det som står i 1 Kor 13:
-Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. (1 Kor 13:1-3)
I första versen i nästa kapitel står det:
-Sträva ivrigt efter kärleken.
Man måste söka Jesus och kärleken till honom. Det är just den som måste driva oss att göra det vi gör.

Vittnesbörd av Vusal och Vilma.

Vusal:
Pris ske Gud! Vi ska alltid prisa honom. Det är Gud som lett oss hit till församlingen. Jag talar inte så ofta i möten, men ibland vill man säga något. Jag vill nu säga något om kärlek. Jag tror att det största i kristendomen är kärleken. Jag har undersökt vad olika religioner handlar om och jämför alltid och strävar efter att förstå. Det är bara i kristendomen och i Kristi lära jag sett den kärlek som verkligen kommer av hjärtat. En troende människa, jag menar nu inte vem som helst man träffar på gatan som säger att han är troende, utan en som verkligen tror har något speciellt i själsdjupet. För en troende människan är templet det som byggs inom oss. Jesus sa att han skulle riva ned detta tempel och bygga upp ett nytt. Då hade han alltså i tankarna det tempel som fått plats inom oss. Det är väldigt viktigt för oss troende.
Jag skulle vilja läsa ur första Johannes’ brev. I femte kapitlet står det:
”Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och hans bud äro icke tunga.” (1 Joh 5:3)
Och i första versen står:
-Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud; och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den som är född av honom. (1 Joh 5:1)
Många ställen i bibeln uppmanar till att visa kärlek. Att älska sin nästa, att älska Gud. Det finns mycket här. Bibeln är en underbar bok. För inte så länge sedan var jag i Litauen. Det är en svår situation där. I staden där jag var såg jag att människor nu får en allt sämre situation. De är så sönderslagna – invärtes. De hade hoppats på ett liv, men tillvaron har tagit en helt annan vändning. Det har uppstått en slags köld mellan människorna. Det möter man även här i Sverige. Jag ville berätta det här, och uppmana oss alla att ha kärlek till varandra. Först och främst måste denna kärlek visa sig inte i ord, utan i gärning. Vi måste vara rädda om varandra.

Bibelstudium av Tage Johansson

Det finns ständigt återkommande begrepp i bibeln. Kontinuitet, ståndaktighet, stabilitet och utveckling är några ord jag särskilt vill få med i detta bibelstudium Det handlar om uppmaningar och förmaningar till den gudsmänniska som här i tiden har satt ut ett mål för sin pilgrimsvandring, som liksom Paulus skriver i Fil 3:14 att han jagar mot målet för att få sin segerlön som hålles framför honom. Det var framför allt tre ting som Paulus såg som ytterst nödvändigt att förverkliga för att nå målet 1. att kämpa den goda kampen 2. fullborda sitt lopp 3. bevara tron.

Bibelstudium Gertrud Johansson

Vi har på senaste tiden tagit upp hur viktigt det är med ett uppbrott för att komma i tjänst för Guds Rike. Jag hoppas att den helige Ande får levandegöra det jag nu vill säga. Det är ett så stort ämne. Jag vill fortsätta tala om just detta.
När en människa blir född på nytt, föds hon in i Guds Rike. Varje människa är kallad till helöverlåtelse. Då handlar det om att sätta sig i rörelse och ta emot ordet. Inte bara till frälsning och pånyttfödelse, men till efterföljelse. Det är många kristna som inte förstår detta, för man är så fast i mönster och traditioner. Man förstår inte att det finns något att gå in i som är mycket större, mycket mer än att leva som människor i allmänhet. Men jag tror att det handlar om ett praktiskt ställningstagande, ett uppbrott från det man levde i förut, och gå in i något helt nytt, med nya förutsättningar och med en ny utgångspunkt leva och verka för Jesus.
Vi ska läsa litet om detta, först i Filipperbrevet. Paulus skrev detta brev ganska sent. Det var det tionde brevet i kronologisk ordning han skrev och då satt han i fängelse. Han hälsar ”alla de heliga i Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med församlingsföreståndare och församlingstjänare”.
De heliga. Helig betyder att vara uttagen, utkallad, avskild. Man är avskild från världen, från det orena för att helgas till att syssla med det som är Guds och att tjäna Gud i hans rike. De heliga. Så skriver han:
-Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder, i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium. Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag. (Fil 1:3-6)
Han tackade Gud därför att de hade deltagit i arbetet för evangelium. Allt ifrån första dagen satte de igång att arbeta för evangelium.