Ladda ner PDF här

Församlingen - i ändens tid
Ledare av Berno Vidén

En lycka som inte är av denna värld!
Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen

Urkristen socialism
Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i MR 1974

Det nya förbundets folk
Vittnesbörd av Asta Olausson

Maranata 50 år - ett kontroversiellt jubelår, del 1
Vittnesbörd av Karin Vidén

Maranata 50 år - ett kontroversiellt jubelår, del 2
Vittnesbörd av Gertrud Johansson

Ledare av Berno Vidén

Apostlagärningarnas gemenskapsideal har många gånger blivit hårt kritiserat. En vanlig ingrediens i nutida pastorsutbildningar är att få lära sig hur fel den urkristna församlingen handlade då de troende sålde vad de ägde, delade ut åt var och en som behövde och på det sättet gjorde sig beroende av varandra. Man menar att de istället skulle ha placerat sina resurser för att få så god avkastning som möjligt och på det sättet skapa en trygg och säker framtid. Nu gjorde inte församlingen så. Istället utblottade man sig så totalt att man nödgades träffa varandra till och med för den dagliga måltiden. Samma tillvägagångssätt kan vi läsa om hos församlingen i Antiokia.
Vi tar gärna till oss apostlarnas undervisning, fram tills det börjar brännas i det egna jaget. Men faktum är att Guds ord gång på gång påminner om vikten av att leva rättfärdigt och vad det innebär att förneka sig själv och ta sitt kors på och följa Jesus. För lärjungarna var det en naturlig konsekvens att fortsätta på den väg Jesus undervisat om; att lämna allt och följa honom. Det lärjungaskap Jesus lärde dem handlade inte bara om en episod i deras liv, utan det var något som skulle fortsätta och fortplantas, till dess att han skulle komma tillbaka.

Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen

Jag tänker läsa litet ur Fil 2:1-8. Sen ska jag berätta om varför jag är här igen, och sedan ska jag berätta om min frälsningsupplevelse och väg.

-Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang. Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
Då började Arne Imsen föra fram idén med Pilgrimstjänst. Vi skulle ha våra egna företag, där vi kunde verka tillsammans. Vinsten av vårt arbete skulle gå till församlingen, och inte till några ogudaktiga arbetsgivare. Jag hade precis då läst en bok om judar och hur de levde som en avskild grupp i olika länder, i olika samhällen. Man kunde läsa om judar i Spanien, Polen och Ryssland och Tyskland. De utgjorde ett samhälle i samhället och de hade en egen försörjning. En jude fick inte ta vilket arbete som helst, de måste för sin överlevnad skaffa sig sin egen försörjning. De levde i en avskild grupp, och trots att de levde i Ryssland eller Tyskland, eller Spanien så var de inte i första hand tyskar eller ryssar eller spanjorer, utan de var judar. De hade sitt eget språk och hemundervisning. Barnen undervisades i synagogan av lärare från det egna folket.
Jag tänkte på att det här var precis en bild av det som Arne Imsen målade upp som Pilgrimstjänst. Vi var det nya förbundets folk. Vi hade en egen konung, Jesus var vår konung. Och vi hade ett eget språk. Vi var ett eget folk i nationen, men helt avskilt från nationen. Det där blev så levande för mig. Tänk att kunna ha sin egen försörjning, sin egen skola! Att vi inte i första hand var svenskar, utan vi hade en annan identitet och levde på de premisserna att vi var Guds folk. Det här med att man hade sina egna företag. Exempelvis hade vi bagerier, och vi fick försörjning genom att sälja bröd ute i landet.
Ett litet bibelord blev levande för mig. Det står om Simeon i templet som väntade på Israels tröst. Det står inte att han väntade på sin egen tröst, men på nationens tröst. Det fanns ett folk! Vi som kristna måste vara ett avskilt folk, det nya förbundets folk, precis som Simeon väntade på det gamla förbundets tröst, så väntar vi på det nya förbundets tröst. Det spelar ingen roll om vi är i Sverige eller någon annanstans i världen, vi tillhör ett nytt folk som talar samma språk. Vi har samma ursprung och samma kriterier.
Något som också blev levande för mig då jag läste om judarna, var att de alltid sa: -Nästa år i Jerusalem! Nästa år i Jerusalem! Det var det som var deras hopp, och vi har också ett levande hopp: Nästa år kommer Jesus! Jesus kommer! Amen.

Karin Vidén:

Jag känner idag, 2010, att det var ju så viktigt då. Men det är jätteviktigt idag också, kanske viktigare, att vi får fram dessa ting fortsättningsvis i våra möten, i våra bibelstudier, i våra samlingar. Dessa frågor måste fram igen för att belysas och så hjälpa människor fram till nödvändiga uppbrott. Detta har vi fått till oss som en kallelse att föra fram, för det handlar om att rycka människor loss ur sammanhang som binder fullständigt.

Gertrud Johansson:

Jag upplevde det oerhört att få höra undervisningen om församlingen, vad en församling konkret är för något. Förut var det bara fråga om möten, men i undervisningen togs här upp att församlingsliv är något mycket mer. Det innefattar så mycket mer i mitt liv. Utifrån Guds Rike ska man välja sitt sätt att leva, hur man ska bo, försörja sig, leva sitt familjeliv och ställa sig till allt i samhället. Gudsordet “sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet” fick plötsligt en verklig betydelse. Under sjuttiotalet togs allt detta upp i undervisningen, och detta har format hela mitt liv efter det.

Vittnesbörd av Börje Hoff

Jag kom med i Maranata 1965. Jag såg det där TVprogrammet som gjordes från ett möte i Viktoriasalen. Jag upplevde när jag såg det där programmet: vad är det dessa människor har som gör att de kan se så glada ut? Just den där glädjen glömmer jag aldrig. Jag hade ingen religiös bakgrund, har inte varit med i någon baptist- eller pingstförsamling, jag visste inte vad det var. Men så var det en grabb i min klass i skolan som hade blivit frälst genom att läsa hela bibeln från pärm till pärm, och så gick han ned till ett bönemöte i Toftbyn och lämnade sig åt Jesus. Han sa till mig: -Det är väckelsemöte på Folkets Hus, gå dit så får du höra! Det gjorde jag. Och när de frågade om någon ville bli frälst, så ville jag bli frälst på en gång, för jag ville ha den där glädjen som jag kände i den underbara atmosfären i mötet.

Roger Lindroos rapporterar från Dominikanska republiken.

Dominikanska republiken är en del av min uppväxt. Sedan tidiga barnaår har jag hört talas om Maranataförsamlingens mission i detta land i det karibiska öriket. Det har varit ett stående böneämne som präglat vårt vardagsliv, möten och konferenser. Tidigare i år fick jag tillsammans med min fru Akvile och vår son Natanael, tillfälle att besöka landet, något som jag egentligen väntat länge på. Det är klart man undrat hur det egentligen är där, trots allt man hört och alla rapporter som kommit genom åren. När jag stod på taket som tillhör församlingens hus i Las Palmas, förort till Santo Domingo, var det som att tiden stannade upp för en stund, och larmet och musiken från gatan inte märktes lika mycket. Tankarna kom till en bild på framsidan av ett nummer av Midnattsropet från slutet av åttiotalet. Det var vår föreståndare Arne Imsen som stod just på samma tak, i färd med att döpa tre fångar från Victoriafängelset. Bassängen på taket är numera igenbyggd, och jag stod och funderade en stund på svunna tider. När vi som barn fick börja förstå att allt inte var rättvist, och att ett människoliv ofta i världens ögon inte hade något värde. Det handlade i detta fall om tre fångar, som suttit åratal i fängelse utan rättegång. De satt fängslade i 15 år, innan de efter en lång och seg kamp fick sin frihet, om än inte frikännande i domstol. Arne Imsen fick betala ett högt pris, och blev utvisad med inreseförbud, 1989. Men våra dagliga böner i flera år hade fått svar, och arbetet i fängelserna fortsatte på olika sätt. Det nämnda huset tjänar återigen som storfamiljshus och center för missionen, i samma land, men en annan tid. Vid vårt besök som varade i några veckor, hann en hel del hända. Det var roligt och inspirerande att möta vänner, både de vi träffat i Sverige förut, och de syskon vars namn vi hört. Redan första veckan kom Esaias Rodriguez till en samling hos Elia i Palave. Det har gått många år sedan han första gången besökte församlingen i Sverige och även vår storfamilj i Ljungsbro, jag var väl i tolvårsåldern. Esaias sade att det inte går en dag utan att han ber för vår familj, sådant gör en förstås uppmuntrad.
Mycket av missionsarbetet sker, som Midnattsropets läsare vet, i Palave där största delen bebos av haitier. Det var en fin upplevelse att ta del av vittnesbörden och sången under mötena där. Man har en stor förtröstan till Gud i en kämpig vardag och i alla situationer. Jag var hemma i Las Palmas den kvällen när jordbävningen i Haiti kom. Det kändes som en lång yrsel när jag satt vid köksbordet, och jag såg till min förvåning att taklampan svajade och gungstolarna gungade. Efter en stund ringde Berno och gav beskedet om katastrofen. De följande dagarna var oerhört plågsamma för våra haitiska vänner. Det tog dem lång tid att få besked om huruvida släkt och vänner var drabbade. Jag blev starkt berörd under ett av mötena, många grät och det var dämpad stämning. Men mitt i denna situation tackade man Gud och lämnade allt i Hans hand. Jordbävningen påverkade självfallet vår vistelse där, och vi fick uppleva mission på ett dramatiskt sätt. Detta var bara något av de saker vi fick vara med om, och jag skulle kunna berätta mer. Och trots minnen och historia, förvisso en viktig sådan, så är det nuet och framtiden som gäller för vårt arbete. Vi har fått något avvärde att förvalta. Det handlar om evangelium, med allt vad det innebär. Evangelium inte bara i ord, men i liv och handling. Var med och bed för Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken!

Missionsrapport av Berno Vidén

Från Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken, får vi på hemmafronten täta rapporter via mail- och blogghälsningar. Vi förmedlar här en hälsning från Berno Vidén, där han informerar om viktiga steg som tagits för att utvidga missionsarbetet även i Haiti. Efter flera års förberedelser med besök, språkstudier och fördjupad kontakt med syskon från det fattiga grannlandet, har nu ett konkret steg tagits för att utveckla ett missionscenter där.

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Aposteln Paulus, som skrivit många brev i Nya Testamentet, skriver så här till korinterna:

-Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. (1 Kor 4:1)

Kristi sändebud och tjänare ska alltså anses såsom förvaltare av Guds hemligheter. Det låter spännande. Vi läser vidare:

-Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. (1 Kor 4:2)

Av Gösta Karlsson

Om jag som en levande kristen skulle säga vad som för mig är störst i frälsningen; ja, vad skulle det vara? Nu talar jag inte som pastor eller evangelist utan just som en kristen människa. Det har på senare år blivit så stort för mig, det som Jesus Kristus gjorde på Golgata… Detta att jag får vila i försoningen och att den skall bära mig ända hem till Guds himmel.

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

Rensa ut fördomar

Reflexion omkring Ulf Ekmans blogg. Egentligen inte något nytt. Men i alla fall. Kort sagt: Ulf Ekman har ändrat sig, deklarerar han i sin blogg. Lämnat gamla fördomar, och vill bort ifrån “väckelsernas baksida, d.v.s. elitism och sekterism i förhållande till andra kristna”. Och det här innebär alltså att vad han skrev 1989 inför påvens besök i Sverige inte längre är relevant. Det var fördomsfullt att påminna om katolska kyrkan, inkvisitionen och dess blodiga förföljelsehistoria. “…det är så befriande att låta Anden rensa ut fördomar och okunnighet, beskäftighet och fruktan ur vår egna liv.” Jaha? “Det gamla är inte alltid fel och det nya är inte alltid rätt. Det gamla är inte alltid dött och det nya är inte alltid levande.” Jaha. Och vad är fel och vad är rätt? Vore det inte bäst att låta kärleken till sanningen få rum för att vinna frälsning? (2 Tess 2:10)
S F

Vittnesbörd av Karin Vidén

Jesus är så mycket för oss som mött honom. Han är vår glädje, han är vår kraft, han är vårt mål, han är vår frälsning. Jesus Kristus är vår Herre. Vi vill verkligen följa Jesus och tjäna honom i denna tid. Det är en mörk och svår tid, och vi vill ta nya steg för att nå hem till honom en dag. Jag har tänkt på några ord ur bibeln som upprepat sig inom mig en tid. De är ryckta ur sitt sammanhang, men det står: ”… och de lämnade näten…” Det är ett så enormt sammanhang detta handlar om, ”och de lämnade näten”.