Ladda ner PDF här.

Frihet att välja

Ledare av Berno Vidén

En övertygelse som vuxit sig starkare!

Intervju med Lena och Robin Widén

Alarmerande rättsförskjutning

Analys av Arne Imsen

Hemundervisning

Av Karin Vidén

Om detta var den sista sommaren..

Reportage av Gertrud Johansson

- Jag önskar jag kunde tala om hur mycket jag älskar Jesus!

Vittnesbörd av Asta Olausson

- Jag bad för henne med alla ord jag kunde på alla språk jag kunde…

Intervju av Berno Vidén

Lena och Robin Widén har under 20 års tid hemundervisat alla sina åtta barn, av vilka två fortfarande studerar på grundskolenivå. Midnattsropet ställde några frågor till föräldrarna med anledning av den nya skollagen som Sveriges riksdag röstade igenom tidigare i år, en lag som gör det näst intill omöjligt för hemundervisande föräldrar att lagligt fortsätta sitt arbete.

Trots motgångarna och de lagstadgade hoten, vilka kommer att tillämpas från och med läsåret 2011/12, utstrålar både Lena och Robin en kamplusta, motiverad i en väl beprövad övertygelse om att fortsätta kampen för familjens hemundervisning.
På frågan om det nu, då riksdag och regering beslutat om att förbjuda hemundervisningen, är värt att satsa så mycket tid och resurser som det innebär att hemundervisa, svarar först Robin:
- Hemundervisningen är värt allt, något 20 års erfarenhet säger oss.
Också Lena är fast besluten att fortsätta: -Det blir mer och mer värdefullt ju längre man håller på.

Ledare av Berno Vidén

Det är valår i Sverige och medborgarna uppmanas att i sann demokratisk ordning mangrant bege sig till val-urnorna. Politiker i regeringsställning och opposition lägger fram löften för att vinna så många röster som möjligt. Något som betonats mycket det här året är vikten av att det ska finnas valfrihet för folket, med tyngdpunkten lagd på områden som exempelvis utbildning och skola. Alla ska ha rätt att välja. Men då man synar uttalade löften lite närmare visar det sig att det mesta handlar om dåligt förankrade illusioner; en illusorisk valfrihet utan verkan, där endast den respekteras som lydigt rättar sig in i ledet till den ideologi samhället bestämt varje medborgare ska följa. Det är en konst att få medborgarna att tro att de väljer själva när de egentligen fråntagits rätten att själva forma sina liv. Psykologiskt sett är det en viktig del av valkampanjen att lyfta fram valfriheten, för vem vill leva i en diktatur? Dock handlar valfriheten i det demokratiska Sverige mest om att välja nyanser. Kursen bestäms helt uppenbart av andra krafter än riksdagsvalen.

Utdrag ur artikel av Arne Imsen från 1978

För över trettio år sedan började en grupp föräldrar, inspirerade av Arne Imsens förkunnelse, med hemundervisning för sina barn. Då var det § 35 i skollagen som gav utrymme för denna rättighet som finns i internationella konventioner om mänskliga fri- och rättigheter. Men det är en ständig kamp för denna rättighet som statsmakten vill beröva familjerna.

År 1978 skrev Arne Imsen en ledare, där han tog upp skolfrågor som föräldrarna konfronterades med i kampen för fri undervisning. Här publiceras åter avsnitten med de principiella uttalanden han  gjorde då. Aktuella reportage och artiklar i detta nummer av MR, understryker dess aktualitet.

Text: Karin Vidén

Hemundervisning aktualiseras alltmer i media då skolorna börjat nytt läsår. Motivet därtill är dock inte främst att informera om en alternativ skolform som passar väldigt bra för en än så länge väldigt liten del av Sveriges skolelever, utan orsaken är istället den utsatthet inför myndigheter som nu enskilda familjer erfar. I hemundervisares brevlådor på skilda platser i vårt land seglar kuvert in med hot om vitesförelägganden, och familjerna blir ställda inför avgöranden som konkret kan komma att i slutändan handla om civil olydnad. Några kanske av trötthet eller skrämsel böjer sig inför övermakten och rättar in sig lydigt i ledet, medan andra finner vägar att kämpa vidare. En familj har redan valt att gå i politisk exil och flyttat utomlands, medan andra befinner sig i planeringsskedet därför. Ännu andra familjer väljer civil olydnad trots att de vet att det  leder fram till vitesförelägganden och kan komma att innebära en svår ekonomisk situation för familjen, men värderar hemundervisningen högre och mer angelägen.

Gertrud Johansson rapporterar från sommarens tältmöten

“Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning…” Jes. 52:7

Med stor glädje och tacksamhet kan vi nu se tillbaka på sommaren. Genom Guds nåd har vi fått vara med om att sprida evangelii budskap på många platser.
Pilgrimsfolket i Norge startade med tältmöten, först i Trondheim i juni, och så i Kristiansand i början av juli. Flera från Maranataförsamlingen i Stockholm åkte dit för att hjälpa till. Många norrmän och turister från andra länder nåddes av det välsignade budskapet om frälsning.
Sommarens konferens med temat “Ett jubelår från Herren Maranata”, följde sedan, med tältet uppsatt vid vårt missionscenter i Bromma. Orden blir så fattiga när man vill beskriva hur det är när syskonen samlas, återses och blir förnyade i koncentration kring Guds ord. Från Pilgrimsfolket kom en hel skara och vi fick höra Michael Hafsahl och Paulus Eliasson predika och undervisa. Direkt från Rumänien kom JanEgil Hafsahl och han undervisade om jubelåret med utgångspunkt i Luk.4:18-19. Han tog upp om vad vi har, vad vi är och vad vi får i Jesus, som är vårt jubelår. Många besökte mötena. Många vittnade, sjöng och berikade dessa dagar. Budskapet gav oss både ljuvlighet och skärpa med påminnelsen om att tiden är kort och dyrbar.
I början på augusti var det dags för tältmöten på Youngstorvet mitt i Oslo. Pigrimsfolket inbjöd och vi reste dit så många vi kunde. Själv kom jag fram dit på fredagskvällen när mötet nyss hade börjat. En jublande glädje fyllde mig när jag fick höra sången strömma ut över torget. Tänk att få sjunga och vittna högljutt om Jesus mitt ibland stressade och slitna storstadsmänniskor. Även på torgmötena var den upplevelsen så påtaglig. En ton från himmelen med ett budskap om hopp och frid, fick under ett par timmar tillfälle att nå in i hjärtana.
Bara ett par dagar senare reste vi vårt tält i Rålambshovsparken i Stockholm. Fem kvällar hade vi möten och tältet fylldes av människor som fick möta Gud genom förkunnelse, sång och vittnesbörd. En grupp från syskonen i Norge slöt upp och delade med sig. Det var Michael, Paulus Jörgen, Samuel, Elisabeth och Camilla för att nämna några av dessa.
Yngve Stenfelt från Köpenhamn, som med sin fru Marie gästade oss, predikade mäktigt och inspirerat om de förlorade sönerna. Den ene som hade förslösat sitt arv långt borta och den andre som arbetat och släpat hemma, men som ändå var så långt från sin fader, de behövde båda ett möte med honom.
Berno Viden som var hemma i Sverige ett par veckor, var med och predikade vid flera tillfällen, bl.a.om att komma in i Guds plan med sitt liv och att ha en sann bild av den korsfäste Jesus, att äga liv i honom.
Många greps och begärde förbön i dessa mötena. Vid torgmötena delades massor av traktater ut i vimlet, och sången vittnade om en helt annan värld av frid och ljus. Man kunde förnimma vad Jesus upplevde när han ömkade sig över folkskarorna som var som får utan herde.
Om detta var den sista sommaren innan Jesus kommer så fick i alla fall några höra om honom och en chans att ta emot. Bara Gud kan veta verkningarna av det evangelium som har gått ut denna sommar. Vi kan bara ödmjukt tacka honom för att vi fått vara med som redskap i hans hand och bedja för dem som nåddes. Själv gav han oss uppmaningen att bedja om fler arbetare till den myckna skörden och det ska vi verkligen göra denna höst som vi nu går in i. Där kan alla vara med. Låt oss kämpa trons goda strid till dess han kommer.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Appell i tältet, Rålambshovsparken:

Jag önskar jag kunde uttrycka vad Jesus betyder så att det rör hjärtat. Det måste till en överbevisning genom den helige Ande när man vittnar och talar om Jesus, så människor får styng i sina hjärtan, så detta att man är en syndare blir en verklighet. Kvinnan vid Sykars brunn sa: ”Kom och se en man som har sagt mig allt!” Det var en man, som hade blottat synden i hennes inre. Jag tror att varenda människa egentligen vet att de är syndare, för de har inte ett gott samvete. Deras samvete har inte frid. Jag tror att det viktigaste av vad kvinnan sa till människorna i staden var inte detta ”kom och se en man som har sagt mig allt”, utan det hon sa sedan: ”Månne inte han är Messias?" Jesus var den Messias man längtade efter, den Messias som skulle kunna göra dem fria. Messias skulle göra allting nytt i deras liv. Han var den som skulle befria deras inre människa.
Jag önskar jag kunde tala om hur mycket jag älskar Jesus och vad hans kärlek har betytt i mitt liv. När han förvandlade mitt liv, när han gjorde allting nytt genom en enda händelse. Jag blev överbevisad om att Jesus var min frälsare. Det hände på Johannelund i Maranataförsamlingen. Det märkliga var att budskapet om frälsning hade nått mitt hjärta. Jag hade blivit överbevisad om att jag var en syndare, men valet var mitt, om jag skulle ta emot Jesus eller inte. Det står i bibeln att tron är dyrbar. Och en dyrbar tro kostar mycket. Jag visste att detta att ta emot Jesus kostade allt.
Jag upplevde det som hände på Golgata. Där stod en människomassa som ropade ”korsfäst honom!” och sedan kunde gå vidare med sina liv som de levde. Men så fanns också några som tog emot Jesus i sitt hjärta och måste börja leva ett helt nytt liv. De måste lämna hela sitt liv åt Jesus, allting måste bli nytt, Jesus måste bli konung i livet.
Jag visste när jag stod inför detta val att det enklaste vore att ropa ”korsfäst” som massan gjorde, men då skulle jag välja att leva hela mitt liv på en lögn. Men att ta emot Jesus i sitt hjärta, var att säga ja till Jesus. Jag sa: ”Herre, fräls mig, kom in i mitt hjärta, förvandla mitt liv o Herre, o Herre, befria från synd och elände” – då kom Jesus in i mitt hjärta och allting blev nytt. Det som var dyrbarast av allt var att himmelen öppnade sig. Sedan fick det kosta vad det ville att vara frälst. Vad det än kostade här i tiden av smälek, av att man miste sin familj, sina anhöriga, sitt jobb – allting; betydde ingenting, bara detta att vägen till himmelen var öppen. Vad spelar några dagar, några år här i livet för roll? Man gör karriär, man tjänar en massa pengar, man får en position. Livet går vidare, och en dag ska man göra räkenskap för sitt liv. Man ska dömas för sina gärningar, inte utifrån det som blir kvar när man har dött, utan utifrån det man har med sig till andra sidan. Är det en frälsad själ, eller är det en själ som går till förtappelsen?
Det är detta frågan gäller idag. Du som inte lever det liv som Jesus vill att du ska leva, tänk på att du ska göra räkenskap en dag för ditt liv. Kan du då åberopa Jesu blod, att du är frälst, att han betalat din syndaskuld? Kommer himmelens port att öppnas för dig, eller hör du till dem som går förlorade, till dem som Jesus kommer att säga: ”Jag känner er inte”. Jag önskar att detta budskap kunde nå ut till människor som lever i okunskap och inte vet vem Jesus är. Tänk om vi kunde få presentera Jesus, att det finns en frälsare. Att det finns någon som kan göra allting nytt, som kan lösa från hopplöshet och meningslöshet, som kan ge en framtid och ett hopp!

Jag ska berätta om något jag var med om i England då jag var där på semester två veckor och hälsade på min kompis. Vi åkte till en ungdomskonferens i Birmingham tre dagar. Första kvällsmötet kom de med en flicka och undrade om någon fanns som kunde tala spanska. Först vågade jag inte, för de talade ju engelska och jag skulle översätta till spanska. Till slut sa jag att jag kunde försöka. Då fick jag träffa den här flickan som var sexton år. Jag översatte så gott det gick på mötet, sedan skildes vi åt, för vi sov på olika platser.
Nästa dag när vi kom dit på morgonen skulle hon vara tillsammans med mig på dagen. Vi började prata med varandra. Hon mådde jättedåligt och hade så ont. Inte fysiskt, men psykiskt i hela sig. Hon var tvingad åka dit av sin faster. Hon var inte kristen och ville inte vara där. Sedan blev det kvällsmöte. Hon satt bredvid mig och jag översatte. När vi sjöng gick hon ut för att röka. Hon var borta länge, kanske tre kvart. Eftersom hon var minderårig var en annan flicka där tillsammans med henne, men hon kunde bara engelska. Hon frågade mig var den unga flickan var. Jag talade om att hon gått ut för att röka. Då sa hon: det är en sak du inte vet om henne. Hon brukar skära sig själv, och hon har rymt hemifrån flera gånger. Då gick vi ut och sökte henne. När vi fann henne, satt hon på en bänk och grät. Hon hade så ont och visste inte vad hon skulle göra av sig. Vi försökte prata med henne och frågade om vi fick be för henne. Hon sa: -Jag har försökt be förut, men det funkar inte. Jag vill inte göra det. Men till slut gick hon med på att gå in ett sidorum och det kom en ledare och bad för henne. Sedan gick vi in i mötet. Då tog hon upp ur sin ficka ett rakblad. Jag sa åt henne att det skulle hon nog inte ha kvar, och hon gav det till mig. Nästa dag visade hon sin arm för mig. Hon hade kvällen innan skurit en massa skärsår i hela armen. Vi gick sedan till ett möte. Hon var väldigt orolig och ville inte sitta kvar. Hon gick ut fastän det spöregnade, och jag följde med för att inte lämna henne ensam. Hon såg att jag frös, och tyckte jag skulle gå in. Men det ville jag inte. Hon frågade varför. -Jag vill inte lämna dig för att jag tycker om dig, och jag vet att Jesus tycker om dig. Han vill hjälpa dig. Till slut följde hon med mig in i korridoren. Jag fick sådan nöd för henne, och visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som om allt ansvar låg på mig, för jag var den enda som kunde prata med henne. Det brast för mig, jag började gråta. Sedan kom den andra flickan, och vi bestämde att vi skulle be för henne under dagen, så att hon skulle öppna sig för Jesus.
På eftermiddagen åkte vi på evangelisation i stan. När jag satt i bussen så bad jag för henne med alla ord jag kunde på alla språk jag kunde. Till slut fanns inga ord kvar att säga. Då kom några andra ord till mig. Först i början blev jag litet rädd, för jag visste inte om det var på riktigt eller på låtsas, så jag skakade av mig dem litet.
Sista mötet satt jag och försökte översätta så bra att hon kunde se Jesus. Under en sång bad jag för henne. Då kom de där orden jag fått i bussen tillbaka, men jag slutade inte be, utan fortsatte tala i tungor. Jag hade blivit andedöpt! Då märkte jag att det blev så mycket lättare att sedan översätta den som talade. Ju mer jag bad, dess lättare och bättre gick det att översätta! I slutet av mötet när de inbjöd till förbön frågade jag henne om hon ville be. Då sa hon att hon var rädd. Då försökte jag vända litet på det, och frågade: -Men om det nu fungerar, skulle du vilja att Jesus tog bort den smärta du har inom dig? Och det ville hon. Så sa jag: -Om vi ber först, då kan du säga efter oss! Och hon bad att Jesus skulle ta bort smärtan och han skulle ta plats inom henne istället. Man hade ställt in en del speglar i möteslokalen, där det var skrivet: ”Not I, but Christ” (Inte jag, utan Kristus). Man skulle titta på spegeln och rita ett kors över sitt ansikte, som en symbol för att nu är det inte längre jag, utan Jesus. Det ville flickan göra. Efteråt såg hon mycket gladare ut, och ville vara med och klappa i händerna de sista sångerna. Det var hennes första möte med Jesus. Det var helt underbart få se hur Jesus kan förvandla. Kanske någon finns här som också vill möta Jesus? Ta emot honom, för han kan förvandla allt! Han är bäst! Amen.

När Jesus kom hit ned till mänskligheten, sa han att Människosonen har kommit för att söka och frälsa det som var förlorat. Det var hans uppdrag då han kom hit till jorden. Att uppsöka och frälsa det som var förlorat.
Jesus byggde ingen kyrka då han kom. Han kom inte med nya bud och regler. Han kom inte med nya högtider som vi skulle fira, än om kristendomen har lagt till några. Han kom inte med någon ny religion. Han kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Varje människa har en sökningstid, då Gud söker henne.
Kanske är det så för dig nu att Gud sänt dig in i det här tältet för att han vill ha gemenskap med dig. Kanske det här är ditt tillfälle. Den dag då du ska överlämna ditt liv åt Gud. Säg inte nej till Guds kallelse. Släpp Jesus in i ditt hjärta, och du ska se att det kommer att förändra hela ditt liv, hela din tillvaro. Allt kommer att bli förändrat. Du får en helt ny kurs. Det var vad Jesus ville då han kom. Han förkunnade en ny kurs. Han förkunnade något som inte var från den här världen, men från himlen. Han förkunnade himmelens rike. Inte någon plats här på jorden, men himmelens rike. Det var en ny kurs, och det vill han ge dig här i livet. En uppåtgående kurs, som inte bara går rakt fram till ingen nytta och inget mål. Jesus vill ge dig ett mål. Han söker dig nu, så släpp in honom i ditt hjärta och låt honom bli Herre i ditt liv. Då får du se att han kan förvandla allt – det är han mäktig till att göra!
Tack Jesus för att du söker och frälser den som är förlorad. Tack Jesus för att du ännu vill frälsa, att idag är frälsningens dag, det är ännu inte för sent. Tack för att det finns frälsning idag! Amen

Appell av Berno Vidén

Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar; jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den, och den faller och kan icke mer stå upp. (Jes 24:19-20)

Stephen Hawking, en av världens mest framstående forskare inom relativitetsteori, har uttalat sig om planeten jorden. Det var inte med positiva ordalag han presenterade sina slutsatser, men däremot med noggrant uträknade teorier. Han sa:
-Den här jorden klarar inte mer. Vi måste söka oss till andra planeter.
Enligt Hawking måste människan söka sig boplatser ute i rymden eller dö. Kvällstidningarna kablar ut hans budskap med mycket större allvar än om en väckelsepredikant hade uttalat orden. Så här skriver exempelvis Aftonbladet: Enligt Hawking är vi på väg mot en farlig period i historien, med växande befolkning, sinande resurser och en allt större kapacitet att förändra miljön. – Det blir svårt att undvika en katastrof de närmaste hundra åren. Han understryker allvaret i sitt budskap genom att säga att om vi kan hålla oss vid liv i ett par hundra år till så borde det räcka för att säkra rasens fortlevnad på någon annan planet.
I och med att det var just Stephen Hawking som uttalade sig reagerar människor med oro på budskapet. Frågor om vart vi ska ta vägen och vad som ska hända hopar sig. Hawking ger nämligen inga alternativ till den förestående katastrofen. Han fastslår: Det finns ingen framtid för den här jorden. Den är utarmad, den är exploaterad, den är förstörd. Att som enda lösning hänvisa människor till andra planeter skapar en djup oro.
Hawking framför externa lösningar för mänsklighetens överlevnad, men något vi borde lyssna till med ännu större allvar är när Jesus med sina träffande ord beskriver framtidens händelser. Exempelvis då han talar om hur människor kommer att uppfyllas av ängslan och förtvivlan i samband med att vi närmar oss tidens slut:
Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.

I samband med förra årets tältmöten som Maranataförsamlingen hade i Rålambshovsparken, kom en tysk turist vandrande genom parken. Han stannade upp när han fick syn på skylten ”Maranata”, och informerade sig ivrigt om att tältet, som han först trodde var ett cirkustält, faktiskt var en plats där man inbjöd till väckelsemöten! Han bokade genast in på församlingens hotell Pilgrimshem, och deltog med liv och lust i möten och syskongemenskap. Nu var han tillbaka på besök i Stockholm och Maranataförsamlingen. Radio Maranata fick tillfälle göra en kort intervju, och Karl Heinz Christl, som går under smeknamnet Max, förmedlade rubrikens uppmaning till oss alla.

Karin Vidén rapporterar

Baptiste är ett samhälle i Haitis bergsbygder, ca 3 mil från gränsen till Dominikanska republiken. Till den haitiska huvudstaden Port au Prince är det ”fem timmar”, som man uttrycker avstånden, men som egentligen handlar om 8 – 9 mil.

Comunidad Maranata befinner sig i Baptiste i ett begynnande arbete för att komma människor till hjälp socialt och andligt. Fattigdomen är påtaglig och man erfar sviter efter jordbävningskatastrofen på olika sätt. Människor lever idag under svåra levnadsförhållanden trots att katastrofen där inte innebar så stor materiell skadegörelse och inte heller skördade något dödsoffer. Varuleveranser från huvudstaden har försvårats och minskat drastiskt i antal, och de matvaror som når fram har därmed blivit betydligt dyrare. Som en konsekvens av katastrofen i januari är också hela landets skolstart framskjuten ända fram till den 4 oktober.
Under några dagar i början av september var Berno Vidén där i ett speciellt ärende, och det handlade om att bes öka hem efter hem för att finna de barn som av olika anledningar ännu inte fått skolgång trots ålder därför. Väl framme i Baptiste, efter att ha tvingats övernatta vid gränsen pga av dåligt väder knutet till orkanen Earl, sammanstrålade han med Marceló Revolus, en spansktalande haitisk broder med rötter i Baptiste, för att tillsammans med honom besöka de familjer som skulle erbjudas hjälpen. Det blev en lång vandring, ca 1,5 mil till fots på smala stigar och steniga svårframkomliga bergsvägar i tryckande värme under tropisk sol, för att nå fram till de familjer som bor spridda utöver landsbygden. Mot dagens slut hade de antecknat och skrivit in inte mindre än 22 barn i två olika skolor i Baptiste.
- I kontakt med två olika skolor i samhället har vi åtagit oss att bekosta skolgång för dessa elever, berättar en glad och uppmuntrad Berno, och det handlar om terminsavgifter, skoluniformer, skor och de läromedel varje elev behöver.
- Jag blev djupt rörd av nöden i de hem jag kom till, fortsätter han. Det är smärtsamt att se människors levnadsvillkor, och man önskar man kunde göra så mycket för dem alla. I vårt enkla lilla hus som vi hyr i Baptiste har vi i princip bara ihopfällbara sängar, ett bord, några stolar på det karga cementgolvet, och en liten gasspis. Trots sin enkelhet är det ändå betydligt mycket mer än vad dessa jag besökte har. De bor i hus byggda av sten och lera med jordgolv, och överallt ligger sot och smuts från koleldarna man lagar sin mat över. Den hjälp vi nu kunde ge till 22 barn att få möjlighet att gå i skolan är en ringa begynnelse, och att se föräldrarnas lättnad och hoppfullhet var gripande!

33 elever är inskrivna det här läsåret och de får undervisning i spanska, matematik, bild, musik, bibelkunskap, idrott samt i de olika orienteringsämnena. Här ses Veronica med sina tio elever.
På rasterna får eleverna välja på ute- och innelekar. Här har några valt att bygga med lego…

… andra har valt att “kasta ringar” ute på den lilla bilfria grusvägen där kossor, getter, hästar och grisar mm passerar.

Några dagar före skolstarten inbjöds till föräldramöte, där de inskrivna elevernas föräldrar informerades om hur Maranataförsamlingen i Sverige, tillsammans med vänner främst i Norge och Frankrike, är de som arbetar och offrar för att medel ska frigöras för missionens skola i Palavé. Det var uppmuntrande att möta föräldrarna som uttryckte sig glada för att deras barn nu trots olika bakomliggande problem och svårigheter kan få undervisning.

Predikan av Paulus Eliasson **
**
Jag skulle vilja dela med er en metafor, en liknelse, som vi gång på gång möter i bibeln. Vi läser i Paulus andra brev till Timoteus:

-Du mitt barn, hämta kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus. Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra. Lid också du som en god Kristi Jesu soldat. Ingen soldat är upptagen av bekymmer för sin försörjning. Han vill stå i hans tjänst som har värvat honom. (2 Tim 2:1-4)

Uthållighet är att inte förtröttas
Vi blir påminda i Gal 6:9

-Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.

Liknelsen i Luk 18: 1-8 är ett strålande exempel på uthållighet. Det handlar om en änka som fick vad hon bad om på grund av sin uthållighet. I första versen står det att liknelsen framställs för att lära Guds barn att de alltid borde bedja utan att förtröttas. Men återigen blir vi påminda av Jesus i slutet av detta bibelsammanhang om hur frestande den sista tiden är:

Text: Karin Vidén

Det stundar ett val! Det val då folket ska lägga sin röst, sin tilltro och sin förhoppning i en urna, en ödesmättad urna kan tyckas, där landets och folkets framtid, väl och ve ska avgöras. Alla lockar de med sina löften, alla pockar de på ditt ansvar som samhällsmedborgare: Var med! Ta ansvar! Visa var du står!

Även till predikstolarna nästlar sig i valtider partipolitisk propaganda fram, och Guds Ord som det en gång uttalades från himmelen blir istället genomsyrat av den surdeg kvinnan arbetat in i mjölet. Att som politiker via Vårgårdamötets talarstol leda den kristna folkfestens alla samlade i ”Pärleporten” är en sak, det är politisk strategi och inget annat. Att däremot inför de 349 i riksdagens plenisal, ensam, men övertygad, proklamera sanningen om samma Pärleport, är en annan. Då är det en bekännelse, ett vittnesbörd; ett martyrium. Då släpas du ut och tippas av som avskräde! Utanför lägret!