Skolans övergrepp

Ledare av Berno Vidén

En pionjär i Göteborg

Intervju med Solveig Norrman

Kristendom och politik - två oförenliga världar

Tal av Arne Imsen från 1962

Den som tiger samtycker

Appell av Märta Berg Strömmare

Jesu utgivande kärlek i gemenskap och tjänst

Predikan av Michael Hafsahl

Trons kamp

Bibelstudium av Tage Johansson

Förståelse

Vittnesbörd av Larz Gustafsson

En kristen barnmorska blev av med jobbet på grund av sin tro

Ledare av Berno Vidén

Sverige anses vara ett land med full religionsfrihet, men hamnar i studier gjorda av den ansedda amerikanska tankesmedjan Pew Forum långt upp på listan när det gäller hotbilden mot religiösa medborgare och får dela plats med länder som Saudiarabien, Libyen, Iran, Vietnam och Etiopien, alltmedan Sydsudan, Kongo och Sydafrika hör till de länder som är mer religionsvänliga än Sverige att bo i.
Resultatet är föga förvånande. Bilden av Sverige som ett land där var och en har rätt att själv välja objekt för sin tro är till viss del sann, teoretiskt sett, men då medborgarna väljer att leva ut sin övertygelse börjar förföljelsen. Studien lyfter fram exempel som främst berör judiska och islamska grupper som på olika sätt trakasseras i Sverige.
Vad som inte nämns i rapporten men som utgör ett högst allvarligt hot mot religionsfriheten i Sverige är förföljelsen av de familjer som på grund av religiös övertygelse ifrågasätter det allmänna utbildningsväsendet. Kristna familjer hävdar först och främst utifrån Guds ord, men även i enlighet med flera olika internationellt antagna mänskliga rättigheter, sin rätt att avgöra vilken utbildning deras barn ska ha.
I strid mot dessa stadgar väljer dock svenska regeringen, under förespegling av att den svenska skolan är objektiv, att skärpa skollagen och försöker därigenom att totalförbjuda alla enskilda initiativ till alternativ undervisning som kan tänkas komma från föräldrar.

Barbro Schröder intervjuar Solveig Norrman

I Göteborg finns några maranatapionjärer som troget håller ställningarna för evangelium. Det märker man bland annat av att Radio Maranata varje vecka sänder över närradion. Den som i många år vakat över detta och svarat för kostnaderna, är Solveig Norrman, som även är en ivrig kommissionär för Midnattsropet. Hon börjar närma sig nittio år, men fortsätter att dela ut tidningen varje nummer. Barbro Schröder, som många år varit ute på fältet som maranataevangelist, bor också i Göteborg. Hon har i ett samtal med Solveig skrivit ner några glimtar från hennes livshistoria. Så här skriver Barbro:

Tal av Arne Imsen 1962

Sverige har under ett antal decennier haft kristna röster i riksdagen, vilka genom reformarbeten och handuppräckning arbetat för förändringar i samhället. En av portalfigurerna inom svensk politik var Lewi Pethrus som på 50-talet var med och bildade lobbygruppen Kristet Samhällsansvar, med syftet att lyfta fram kristna kandidater till de etablerade partierna. 1963 drev riksdagen igenom en gymnasiereform som kraftigt begränsade kristendomsundervisningen i skolorna. Reformen drevs igenom trots att 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in mot förslaget, vilket i förhållande till befolkningsmängden var rekordstort. Med gymnasiereformen som en bidragande orsak bildades det kristna partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS) redan året därpå. KDS blev så småningom Kristdemokraterna och har i dagsläget 19 ledamöter i Sveriges riksdag.
Vad man åstadkommit i försöken att ‘kristna’ Sverige är inte svårt att se.
Sverige är idag ett hednaland där kunskapen om Jesus är näst intill obefintlig och kristendomen är bannlyst i alla offentliga rum. Den ses som en av
samhällets fiender.
Redan 1962, innan KDS bildades, höll Arne Imsen ett tal som publicerades i Midnattsropet där han påminner om församlingens ställning i tiden.

Appell av Märta Berg Strömmare

Mot himmelens land min farkost jag styr
Det land där de saliga bo
När natten är slut och färden förbi
Då samlas de sälla till ro

Kör: Nu fram genom natt i vreda vågor jag styr Fram vill jag hasta och jag får inte rasta, nej jag får inte vända hur det stormar och gnyr Jag måste till hamnen innan morgonen gryr

Farväl o farväl, du glittrande värld
Jag kan inte vara din gäst
Du är mig ej nog, du yrande flärd
Jag måste till himmelen på fest

Predikan av Michael Hafsahl

-Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Fil 2:1-11)

Bibelstudium av Tage Johansson

Efter syndafallets dag syntes allt vara nattsvart mörker och mänskligt sett verkade Guds skapelse ha blivit ett stort misslyckande. Då förkunnar Gud ett hoppets budskap mitt in i människans hopplösa situation. ”Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud.” ”Kvinnans säd”, som är Jesus, kom och uppfyllde detta löfte. Det fick sin fullbordan på Golgata då visserligen han blev ”stungen i hälen”, men samtidigt blev djävulens makt krossad för alltid.
Med detta som bakgrund blir församlingens kallelse allt tydligare genom det som Paulus skriver till korintierna:
- Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art, de äro tvärtom så mäktiga inför Gud att de kunna bryta ned fästen. Ja vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder tillfånga och lägga dem under Kristi lydnad. Och när lydnaden fullt har kommit till välde bland eder, då äro vi redo att näpsa all olydnad.
(2 Kor.10:4-6)
 Djävulens makt över människan kom till stånd genom att bedraga Eva och Adam på sanningen. Därmed kom hela människosläktet att bindas av lögnens makt. Det förde med sig mörker, sjukdom och död. Men redan samma dag förkunnade Gud att lögnens makt skall krossas.
 I hela vår värld härskar och regerar ”lögnens fader”. Hela detta världssystem är uppbyggt på en lögn. Genom Guds sannings ljus befrias varje individ som kommer till detta ljus. Man får erfara att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed”. Den som befriats från mörkret genom sanningens evangelium, är också kallad att strida för sanningen. Att ”bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk som uppresas mot kunskapen om Gud”.
 Vår tid och vårt samhälle präglas alltmer av hur lögnens krafter flyttar fram sina maktpositioner. Det som förr var normalt blir onormalt, och myndigheterna för fram en laglös lagstiftning. Tiden närmar sig då laglöshetens människa, fördärvets man öppet skall träda fram. Vi vet vad det är som ännu håller honom tillbaka, skriver Paulus till tessalonikerna. Svaret på detta är att det fortfarande finns några som håller fast vid ordets sanningar. Det är de som utgör sanningens pelare och grundfäste.
 Judas uppmanar i sitt brev att vi ska kämpa för den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga. Det handlar om en aktiv tro, för tro utan gärningar är död, och Johannes talar om en tro som övervinner världen.
 Bibeln ger oss många exempel på människor med en aktiv tro. När stora utmaningar från maktens myndigheter kom, fanns det en Daniel som trotsade bestämmelserna. Genast när Daniel fick veta om skrivelsen som var uppsatt, gick han in i sitt hus och bröt mot Mediens och Persiens oryggliga lag. När alla böjde knä för bildstoden på Duraslätten, vägrade Sadrak, Mesak och AbedNego att göra det. De reflekterade inte på vad följderna skulle bli. Mose föräldrar lät sig inte skrämmas av konungens påbud. De handlade genom trons övertygelse. Apostlarna som stod inför Stora rådet sa att man måste lyda Gud mer än människor.
 I denna tid med alla påbud och förbud från vår tids myndigheter kan vi inte böja knä för denna tidens bildstod, även om det skulle innebära bildligt talat en lejongrop eller en het ugn. Som trons folk har vi ett stort ansvar för vår samtid. Genom tron vägrar vi böja oss för fiendens skrämselpropaganda. En sak är att vara idealist eller opponent. En annan är att genom trons lydnad handla antingen det är opportunt eller inte. Det är oundvikligt att drabbas av konflikter, lidande och förföljelser på den vägen. Det har de troende fått uppleva i alla tider. När Tertullianus på 200-talet hade undervisat sina åhörare om trons väg, sa man förskräckt: ”Om vi ska göra som du har undervisat om, hur ska vi då kunna överleva?” Han svarade då: ”Vem har sagt att ni skall överleva?” Jesus sade att ”det må vara lärjungen nog om det går honom såsom hans mästare ”.
 Att gå trons väg innebär att vi kommer i konflikt med antidiskrimineringslagen, agalagen, abortlagen och alla andra lagar som undergräver vad som är sant och riktigt i en helig gudsfruktan. ”Så skall alla de som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus få lida förföljelse.” (2Tim 3:12)

Vittnesbörd av Larz Gustafsson

Det finns ett både märkligt och mäktigt bibelord, som tyvärr citeras alltför sällan:
-Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. (1 Joh 3:18-20)
I 1917 års översättning heter det: “..om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt.”
Aposteln Paulus skrev att han inte ens ville sätta sig till doms över sig själv (1 Kor 4:3). Besynnerliga proklamationer, kan man tycka. Men icke förty. De finns där. Svart på vitt. Skrivna av apostlar. Inspirerade och ledda av Gud Själv. Skall vi ta till oss allt annat Guds Ord så skall vi naturligtvis ta till oss även detta.
Såväl Hesekiel som Johannes fick äta HELA bokrullen, och i Apg säger en av apostlarna att han förkunnat ALLT Guds rådslut till frälsning.

”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”
                    Psalm 139:13-16

Höglandssjukhuset i Eksjö hade erbjudit den nyutbildade barnmorskan Ellinor Grimmark arbete. Men då Ellinor, som redan praktiserade på sjukhuset, förklarat att hon på grund av sin tro inte kunde utföra aborter drogs erbjudandet tillbaka.
Hon har nu i januari i år anmält sjukhuset till diskrimineringsombudsmannen för att få sin sak prövad. Sedan dess har hon även fått kalla handen av andra arbetsgivare. (Smålandsnytt)
Som bakgrund till detta kan nämnas att Europarådet så sent som 2010 röstade igenom en resolution som slår fast personers och organisationers rätt att följa sitt samvete i abortfrågan. Sverige har dock inte accepterat denna resolution utan har svarat med ett förslag från riksdagen 2011 att resolutionen borde rivas upp.
Sverige tar alltså tydlig ställning mot samvetsfriheten. /red

Kampen för troendedopet!

Lars Bygdås intervjuar pingstpastor Sigvard Svärd

- Det kändes som att starta en motståndsrörelse, säger pingstpastorn och förkunnaren Sigvard Svärd om tiden då han först påtalade att hans rörelse börjat ”svaja i dopfrågan”. Det var nästan 20 år sedan!
Och den motståndsrörelsen fortsätter Sigvard Svärd genom en öppenhjärtig appell på nätet nu i januari, 2014 som fått stort gensvar i de sociala medierna. Men Sigvard Svärd ser upplösningsprocessen långt, långt djupare än så.
- Det är inte bara dopsynen som ”svajar”: Det gäller hela vår syn på bibelordet. Om den rubbas rasar ju allt…!
-Det har gått så långt att jag märker i min tjänst en viss skepsis inför att läsa Bibeln.
Men han har en positiv lösning: - Nalkas Ordet och det skall nalkas dig!
_
_ I MR:s julnummer 2013 utlovades en het dopdebatt 2014. En av de första ut på nätet var pingstpastorn Sigvard Svärd. Ett mycket uppmärksammat inlägg rubricerat ”Jag känner sorg och skuld”. Med Svärds inlägg fick dopdebatten en djupare och mer personlig dimension. Vi publicerar delar av detta inlägg från den 3 januari 2014.

Av Roger Lindroos

¨Jag vill säga någonting och läsa något bibelord om dopet, för jag tror att det är oerhört viktigt att vi på ett eller annat sätt proklamerar dopets innebörd. Det är ju i ropet nu, och verkar vara mest en administrativ fråga. Då har jag tänkt på de människor i historien som faktiskt har fått ge sina liv på grund av att de följt sin övertygelse när det gäller dopet. Jag vill också säga att på grund av sådana människor har vi bibeln på andra språk än latin idag. Det är människor som verkligen varit med om väckelse i sina liv och stått för sin övertygelse. Det har inte bara handlat om dopet, men dopet har varit en stor fråga som gjort att många människor har fått gå martyriets väg på 1400- och 1500-talet. Av respekt för dessa människor vill jag slå ett slag för det bibliska dopet.
Jag vill då läsa en vers i Kolosserbrevet. Jag valde den här versen, för den fick jag av en barndopsförespråkare. Den här personen ville koppla ihop detta bibelsammanhang med spädbarnsdopet, för han menade att det har sin bibliska förankring i Gamla testamentet med omskärelsen. Och han gav mig det här ordet:
-I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus. I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda. (Kol 2:11-12)
Jag tyckte det var så underbart med versen: ”… genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda”.
Med den här versen kunde han inte riktigt slå hål på min övertygelse om att det är genom tron.
Jesus säger att den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst. Då kan vi också tänka på en annan sak. Paulus talar om Israels vandring genom Röda havet. Vi kan läsa i 1 Kor 10. Det är en bild på dopet:
-Jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses…
För oss är det en bild på dopet. Det är en gräns mellan världen och det nya livet med Gud. Och en början på vandringen med Honom.
Sedan kan vi läsa i Hebréerbrevet 11. Vi vet att tron är oerhört central för den kristne. Genom tron. Hela det här kapitlet, Hebréerbrevet 11 talar om att genom tron var det mycket som skedde. Vi får se genom en lång tid, en lång historia att genom tron hände det och det. Det står om Moses att han genom tron blev dold av sina föräldrar. Då kan man kanske tänka sig: så bra då, där har vi barndopet! Hans föräldrar ville det här barnets bästa. Genom tron. Och vi får välsigna våra barn och lägga dem i Guds hand och bedja för dem att Gud ska ta hand om dem genom livet. Men sedan läser vi:
-Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson.
När Moses blev stor gjorde han sitt eget val!
-Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.
Vi kan sedan läsa vers 29:
-Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra landet…
Ser du kopplingen där? Genom tron – avskiljandet från världen. Genom tron drog de fram genom Röda havet, och så fick de gå vidare.
Jag ville föra fram det här, för detta med dopet har under de senaste veckorna träffat mitt hjärta på något vis. Det är en oerhört brännande fråga. Det är inte fråga om administrativa bekymmer. Nej, det handlar om så mycket mer. Det finns människor som har gett sitt liv för sin övertygelse om dopet.
Jag vill till slut läsa fortsättningen i Kolosserbrevet. Vi har hört vår församlings undervisning att dopet är en manifestation. Det är något vi visar, något yttre. Vi är inte så mycket för symboler i vår evangeliska församling, men dopet har vi fått lära oss i Skriften att det ska vi praktisera. Då kan vi läsa vidare här:
-I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda. Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom; ty han har förlåtit oss alla våra synder. Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan genom att nagla den fast vid korset. (Kol 2:12-14)
Det tycker jag är så viktigt, just att proklamera, och inte vara rädd att tala Guds Ord. Inte så mycket våra egna tankar, men Guds Ord; så att det får framgång. Det står sedan:
-Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har triumferat över dem.
Varje gång en människa går i dopets grav får andemakterna stå där med skam, för de vet att det finns en som har vunnit seger och skaffat frälsning för var och en som vill komma och med eget beslut överlämna sig själv åt Jesus. Välkommen du som lyssnar att också göra det! Amen.

Av Emanuel Johansson

Vad är det som händer, vart är vi på väg? Vi vet att i vårt land har det funnits väckelser. Ordet väckelse kan man använda om väckelserörelser i tiden som har påverkat hela länder. Väckelse kan också vara något personligt – när som helst för vem som helst. I baptistväckelsen och pingstväckelsen har dopsanningen haft stor betydelse. Nu ser vi att den överges av olika anledningar. I väckelsetider har det också varit angeläget att tala om Jesu tillkommelse. Hur är det nu? Det är också en allvarlig fråga. Och där tror jag att det handlar om tillhörigheten. Var hör vi hemma någonstans? Vi ser i historien att under tider av trångmål, när församlingen har varit förföljd, när församlingen har fått lida – för dopsanningen och andra saker, så har Jesu tillkommelse varit aktuell, därför att församlingen har sin tillhörighet i himlen, och har längtan hem till Jesus. Men så kanske väckelsen har stagnerat, och man har blivit mera hemma här på jorden. Då tystnar talet om Jesu tillkommelse, och det blir en teori istället för något levande och personligt. I första Tessalonikerbrevets fjärde kapitel, där Paulus skriver till församlingen om hur Jesus ska komma på skyn och hämta sin församling, så avslutar han med att säga: ”Trösta därför varandra med dessa ord.”
Jag tror att om vi har vår tillhörighet i himlen, om vi tillhör Jesus, så väntar vi honom, längtar efter att få förenas med honom. Budskapet om hans tillkommelse är då ett tröstens budskap.
Det var en sak till jag tänkte på när det gäller dopet. Praktiserande av spädbarnsdop var något som växte fram i takt med avfallet från det första apostoliska församlingslivet. Det blev en katolsk, allmännelig kyrka. Den kyrkan blev såsmåningom ett maktblock i det romerska riket. För en kyrka som blivit ett maktmedel är det inte längre intressant med den personliga erfarenheten, då är det inte intressant att människor först ska växa upp och få en personlig tro. Då handlar det istället om att alla ska ställas under ett religiöst system. Vi ser genom historien hur kyrkan verkligen har blivit ett fruktansvärt instrument för maktmissbruk. Det blir inomvärldsligt, och då förändras innehållet och det blir någonting annat.
Men vi ser också genom hela historien att det har funnits ett folk som har gått en annan väg, som har stått utanför och har fått kämpa. Människor som har haft sin gemenskap och tillhörighet med Jesus. De kan också instämma i det som Paulus skriver till Filipperna:
-Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.
Vem är din Herre och Frälsare? Och var är din tillhörighet? Tänk, att du kan få komma till Jesus, du kan få säga ja till honom och få din tillhörighet i himlen. De här frågorna om väckelse, om dop, om Jesu tillkommelse behöver inte vara några teorier som vi kan diskutera hit och dit, utan de kan bli personliga erfarenheter i ditt liv. Du kan få en personlig tro, en personlig väntan på honom och du kan ta ett personligt beslut att följa Jesus och i dopet begrava det gamla livet.
Välkommen till Jesus! För allt detta handlar om Jesus. Väckelse handlar om att säga ja till Jesus. Dop handlar om att följa Jesus. Och väntan på honom handlar om att han är stor för ditt hjärta och du vill förenas med honom när han kommer.

Vittnesbörd av Hans Lindelöw

I bibeln och i människor över huvud taget finns en väldig medvetenhet om förr och nu. Men långt ifrån alla har den medvetenhet som bibeln ger om förr och nu. Jag tror att de flesta av oss går omkring och tycker att nog har vi kommit fram till mera saker idag. Vem skulle vilja ha det som det var på 1800-talet? Det fanns inget internet och sådana kommunikationer som vi har idag. Inte någon sådan teknik. Det var kallt, det var hårt, det var mycket brännvin. Men så kom väckelserna. Då ”Gamle Jesus” om jag får säga så, klev in i tiden. Varför säger jag ”Gamle Jesus”? Jo, därför historiskt sett är ju Jesus gammal. För han levde inte på 1800-talet ens, utan långt, långt tidigare. Om du och jag hade kommit till Jesus med en mobiltelefon, då skulle han inte veta vad han skulle göra med den. Det fanns ingen att ringa till. Gamle Jesus som levde för så länge sedan, han visste ingenting om bilar, visste ingenting om flygplan. Det borde han väl ha vetat, han som vet allting. Ja, men rent historiskt och kulturellt tillhörde inte det hans vardag. Han blev en människa, han var en människa, och det är väl ganska otroligt att idag när vi möter honom blir det en så avgörande skillnad.
Jag växte upp på sextiotalet. Frigörelsen som då trummades ut hade verkligen fångat mig. Det handlade om psykologi. Det handlade om politik. Det var så mycket som hägrade. Det var ny musik och mycket annat. Jag gick ut grundskolan och åkte med en oljetanker till Karibien. Samtidigt som Thor Heyerdahl begav sig på sin flotte över Atlanten, samtidigt som Niel Armstrong tog de första stegen på månen. Det var lite grand det här som var min portal in i vuxenvärlden. Dels människor som ville undersöka det förflutna. Det var ju det Thor Heyerdahl ville göra. Han ville undersöka om man kunde glida på flottar från Egypten till Mexiko. Han menade att det skulle förklara något av gåtan med pyramiderna, eftersom pyramiderna i Mexiko väldigt mycket liknar pyramiderna i Egypten. Så han anlitade den mest primitiva tekniken, som inte var okänd för Jesus och apostlarna. Men Niel Armstrong, han var den förste som hade farit upp till månen. Sommaren 1969. Och han anlitade en teknik som var helt okänd för Jesus och apostlarna. Vi människor går i våra dagar och ser litet överlägset på människor som levde förr. Dom hade inte kommit fram till det som vi har nu.

Berno Vidén undervisar

Innan vi tog emot Jesus i våra liv var vi döda. Inte fysiskt men andligt. Bibeln säger att vi var döda i våra synder och överträdelser. Varje människa är genom synden skild från Gud och därmed också hopplöst förlorad.
Men så sker det förunderliga: Gud har i Kristus gjort oss levande! Här står vi inför det absolut största under en människa kan vara med om. Gud skapar i ett nu en ny odödlig människa. Han ger ett liv som aldrig någonsin kommer att smaka döden. Hur är detta möjligt? Jo, genom att Gud blev människa. Ingen supermänniska med superkrafter, men en människa som du och jag. Han delade våra villkor, han gladde sig med de glada, sörjde med de sörjande, grät, visade vrede. Han var fattig, hemlös och identifierade sig med de mest utsatta genom att helhjärtat ställa upp till deras försvar.
Dock, till skillnad från övriga människor levde han sitt liv utan synd. Ingen ond tanke, inga ondskefulla handlingar, ingen orättfärdighet, inget förtryck gick att finna hos honom. Han var alltigenom en sann människa som i allt uppfyllde all Guds rättfärdighet. Denne Jesus som bibeln talar om är orsaken till att vi, oavsett vilka vi är, kan få ett evigt liv. Det finns människor som skulle betala vad som helst för att leva för evigt. Jesus ger oss livet som en gåva utan att ställa några som helst krav.
I evigheten i den himmelska världen, långt innan jordens grund var lagd, hölls ett rådslag där Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande gemensamt fattade det beslut som fick alla himmelska härskaror att stanna upp i vördnad, förundrade över vad som var på gång. Guds evige Son skulle bli människa, ställas under lagen och utlämnas till att på det mest grymma sätt fråntas all värdighet. Oskyldig skulle han ikläda sig vår syndfulla gestalt och bära alla människors synd, en börda alldeles för tung att bära även för Jesus. Hans svett blev till blodsdroppar då han i Getsemane från sitt innersta utropar, full av ångest och ängslan inför det som väntar: ”Min själ är bedrövad ända till döds.” Han beder Fadern om att slippa gå hela vägen, om det finns någon annan möjlighet; ”men inte som jag vill utan som du vill”.
Änglarna tystnar, utan förmåga att förstå vad som äger rum. Hur kan Gud tillåta? Varför måste Jesus lida så, han som är centrum för all Guds utgivande kärlek och härlighet? Jesus går hela vägen. Med sina sista krafter, svag, utmattad och med en svårt sargad kropp, ropar han från korset några ord som får både himmel och jord att skälva: ”Det är fullbordat!” I ett nu sker det stora undret som fått sådan betydelse för alla jordens inbyggare, både de som levt innan Jesu död på Golgata och för alla de som levt och lever efter hans död. Dödsrikets portar öppnades i och med att Jesus själv tog nycklarna till döden. Fångar befriades i ett nu när Jesus triumfatoriskt tågade in i dödens rike, bröt alla bojor och med makt förkunnade befrielsens budskap: ”Han for upp, han tog fångar, han gav människorna gåvor.” Han som for upp hade också farit ned till jordens lägre rymder.
Hela Guds treenighet proklamerar Jesu seger på Golgata, vilken öppnade vägen för oss var och en att fritt och för intet bli delaktiga i denna eviga Gudsgemenskap.
- Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!. (Ef 2:4)

Text: Stig Andreasson

Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?

Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.

Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
- En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.

Rapport: Stina Fridolfsson

Karin Vidén tillfälligt hemma från  missionsfältet i Karibien, var drivande kraft i att arrangera en loppmarknad för att få in medel till missionen. Här följer en liten rapport .
Karin sitter i hotellreceptionens soffa med en kopp kaffe. Det är måndag morgon, efter en intensiv helg, med tre dagars loppis för Haiti i församlingens möteslokal.
-Hur känns det nu, om du ska sammanfatta intrycken, frågar jag.
-Ja, det har ju varit väldigt inspirerande. Vi fick erbjudande att plocka allt vi ville ha från ett äldre hus som en troende broder just köpt, med en hel del inventarier. När vi åkte dit och tittade, insåg vi att här fanns många prylar som skulle gå att sälja på loppis. Dessutom får ju Gertrud Karlsson ständigt in stora säckar med kläder som hon sorterar, tvättar, lagar och lägger i ordning för nästa loppis-tillfälle.
Vi har stora behov i Mont-Leon i Haiti, med vårt åtagande att bland annat avlöna lärarna för över 600 skolbarn. Så vi beslöt att snarast ordna en loppmarknad i vår möteslokal. Mötena kunde vi ha i matsalen.
Sagt och gjort. Det blev ett kånkande. Ut med stolarna från möteslokalen, in med bord, klädställningar, korgar och lådor. Karin vakade från tidig morgon till sena kvällen. Magdalena gjorde affischer till väggar, lyktstolpar och trottoarpratare, handaffischer trycktes upp och delades ut. När tiden var inne tändes också några marschaller för att väcka uppmärksamhet och leda människorna in. Från klockan tio till sex på eftermiddagen i tre dagar, kom människor från alla håll för att handla. Det fanns tavlor, grammofonskivor, originella prylar och kläder. Alla som kom gjorde fynd. Våra gäster på hotell Pilgrimshem kom och handlade. Olika socialdistrikt har hyrt rum åt både familjer och ensamstående med olika behov, och det var så roligt att se hur föräldrar med sina små barn hittade bra kläder. En familj som nu fått lägenhet och skulle flytta efter helgen, kunde skaffa en hel del husgeråd till bra pris. Och samtidigt kom missionsmedel in som vi får skicka till barnarbetet i Haiti – över 10.000 kr!
Idag, måndag, packas allt ihop och möteslokalen återfår sin status som möteslokal. Många besökare undrade:
-Det här är ju verkligen fint! Ni fortsätter väl nu? Det är verkligen ett stort böneämne – att vi får praktiska möjligheter att fortsätta! Skörden är mycken och arbetarna få på alla områden! Men det märker vi att det finns många ivriga medarbetare, om vi vågar ta flera steg i tro. Vi tror att Herren öppnar vägar!
Och nu, medan medarbetarna under Karins överinseende bär iväg de överblivna varorna som vi skänker vidare, så har vi ställt några bord utanför hotellgästernas frukostmatsal, fulla med varma jackor, mössor och skor som de kan fritt ta för sig av och använda i vinterkylan här i Stockholm.
Vi har fått för intet – nu måste vi ge vidare för intet!
Låt oss offra vad vi hava;
tid och kraft för Herrens skull
Och ej mer i jorden grava
Efter ett förgängligt gull.

Missionsrapport av Berno Vidén

Hemkommen efter en omtumlande resa till Haiti, där senaste kolerautbrottet fortfarande gör sig påmint på olika platser. I samtal med läkare på plats förstod jag att det just nu inte är så många insjuknade, men orosmolnen finns där inför kommande regnperioder, då det efterlängtade men tyvärr smittade vattnet okontrollerat sprider sig i floderna.
Man tycker att man sett det mesta av nöd efter så många år ute på missionsfältet, men sinnesbilderna efter senaste besöket i Baptiste med omnejd påminner om hur svårt det är att ta till sig människors verkliga situation. Det är lätt att skjuta ifrån sig det som ligger långt borta, sådant man inte stöter på dagligen. Dock är det en daglig verklighet det haitiska folket genomlider. Baptiste med sina tio tusen invånare är torrt och det växer dåligt på åkerlapparna. För folket där är det som att gå in i en mataffär med tomma hyllor utan möjlighet att köpa något. De flesta saknar pengar och är helt beroende av sina familjeodlingar för den dagliga maten, och växer det inget finns det heller ingen mat på bordet.
Samhället har ett nybyggt hotell som invigdes någon gång under januari månad. Eftersom vi inte längre har vår hyrda bostad i Baptiste så var jag hänvisad att bo där. Rummet var inte större än att en säng fick plats och toaletten med vattenhinkar för att duscha och spola låg utanför rummet med ett draperi för dörrhålet. Så det gällde att väsnas högt om man ville vara ifred därinne. Lakan förekommer inte men däremot fick jag en grov filt för att klara nattens kyla.
Hotellchefen var vänlig och mycket tillmötesgående. Varje kväll tillagade hans fru mat, vilket var välkommet efter dagens slit. Det var mycket stora portioner som lades upp. Även om jag själv inte orkade äta upp maten så stod hotellpersonalen och andra på kö för att äta upp resterna. Så fungerar det där och ingen ser det som något konstigt, samtidigt som det speglar något av hur tufft det är att leva i Baptiste. Vad som gör riktigt ont är när det kommer barn som uppgivet tittar en i ögonen och säger att de är hungriga.