Ladda ner PDF

Församlingens uppgift i stjärnsamhället

Ledare av Berno Vidén

Gud tog mig tillbaka till sin församling

Intervju med Ilennia Ureña

Dragen ut ifrån henne

Utdrag ur Vedergäll Babylon av Arne Imsen

I kamp för evangelium

Reportage av Stina Fridolfsson

Gertrud och Stina - två pionjärer

Reportage av Berno och Karin Vidén

”Jag lyfter mina ögon upp till bergen, därifrån kommer min hjälp”

Vittnesbörd av Simon Beecham

Jakob, Kaleb & Elisa - Tre förebilder i Gamla testamentet

Appell av Jörgen Lindroos

Det finns tre förebilder i Gamla testamentet som betyder mycket för mig.

Dessa tre har det gemensamt att de kämpar och drar sig inte undan. Den första av dem talas om i 1 Moseboken:

-Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. Han tog dem och förde dem över bäcken tillsammans med allt annat han ägde. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: ”Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob”. Han sade: ”Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat” (1 Mos 32:22-28).

För en tid sedan fick jag tillfälle att besöka Åse och Stig Andreasson, som efter mer än femtio år som missionärer i Frankrike återvänt till Skandinavien och nu bor i Moss, en mindre stad några mil söder om Oslo. De har bosatt sig i Åses hemland. Stig kom från det då existerande Helgelseförbundet i Sverige, och Åse från De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge. De sändes ut av Helgelseförbundet, där flera församlingar stod för deras underhåll. De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge gav  också hjälp till deras pionjärarbete att bygga evangeliska församlingar i Frankrike.

Från Dominikanska republiken har vi glädjen att i Maranataförsamlingen för första gången ha besök av Ilennia Rubén, en av missionens unga medarbetare i Santo Domingo. Ilennia bor i området La Cañada, som en gång i tiden var en vacker dalgång men som med åren, och med massinflyttning till huvudstaden, omvandlats till ett slumområde. Under många år har församlingen varit verksam i området, med evangelisation, barnmöten, läkarmottagningar osv.

Intervju: Veronica Ureña

Text: Berno Vidén

För första gången i Sveriges historia verbaliseras Stjärnfamiljen som begrepp i  regeringsförklaringen. Detta utgör en markör för hur i människans natur nedlagda värderingar och normer under senare decennier skoningslöst angripits och systematiskt sorterats bort. Under epitet som frigörelse, feminism, kvinnans rätt och sexuell läggning har Sverige under mindre än en generation lyckats med bedriften att lagstadga mot flertalet tidigare av naturen hävdade värderingar, och för det nya samhället och dess individer, något som den nytillträdde socialdemokratiske statsministern högtidligt under sin presentation av regeringsförklaringen väljer att sammanfatta under begreppet stjärnfamiljen.
Enligt Wikipedia myntades ordet stjärnfamilj första gången 2008 och har därefter upptagits i svenska språket som ett uttryck för alla former av familjekonstellationer, oavsett om det handlar om ett traditionellt äktenskap mellan en man och en kvinna eller en enkönad relation man med man eller kvinna med kvinna. Begreppet beskriver i stort sett vilken slags relation som helst mellan två eller flera parter, och som medborgare förväntas vi alla att utan protester anpassa oss efter dessa samhällets nya normer och tänkesätt.
Historielöst och mot bättre vetande formas det svenska stjärnsamhället byggt på lögner. Lögner om familjen, lögner om människovärdet, lögner om vad som är rätt och fel. Sanningar som under alla tider legat till grund för samhället har våra folkvalda politiker under påtryckning av populistiska rörelser, av rädsla för diskrimineringsstämpeln, på kort tid låtit gå förlorade – och bannlyst.
Till det yttre vill Sverige framstå som ett liberalt och mångkulturellt land med högt i tak. Men verkligheten är en annan. Den som inte bejakar trenderna och positivt rätar sig in i ledet marginaliseras. Repressalier möter obarmhärtigt de medborgare som vill stå fast vid vad bibeln – Guds ord – säger om familjen.

Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen. Detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer.

Utdrag ur Vedergäll Babylon av Arne Imsen (BMC-förlag 1999)

Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida emot det? Det blir en total kapitulation inför en maktkonstellation, konkretiserad och personifierad, vars like vi haft förebilder av genom hela historien, men som dock aldrig förr har trätt fram med den rustning och de resurser som nu tar form. Gudalik, mäktig, med lejontänder som krossar allt motstånd och trampar ner den, som inte tillbeder och erkänner honom.
Men: ”De övervunno honom i kraft av Lammets blod”. Det var draken de övervunno, den drake som ger vilddjuret sin makt och sin myndighet. På grund av ursprunget vet vi vad arten är och vad resultatet kommer att bli.
Vi läser i Uppenbarelseboken tolv att kvinnan stred mot draken och övervann honom. Babylon var i strid mot ängeln, på en annan nivå. Det beror på att detta är slutstriden för Babylon. Under processen på väg fram till slutet, har där pågått en evakuering. Solkvinnan fick sin plats i öknen, dit hon tog sig med hjälp av de vingar som gavs henne. Men om Babylon läser vi: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk!”
Ut ifrån detta babyloniska väsende har det genom generationerna, ända tills nu, skett ett uttåg av heliga. En avfolkning av människor, som med sitt liv och vittnesbörd markerat distans i ord och gärning. Inte bara en verbal protest, utan ett uttåg. Väckta människor har satt sig i rörelse och dragit ut. Man har varit medveten om att detta världsrike går emot sin undergång. Och man har längtat efter staden med de fasta grundvalarna, ty i sitt inre bär varje levande kristen medvetenheten och visionen om en stad, vars grundvalar aldrig kan vackla.
I kontrast mot det välde, som skall störta samman, ser den kristne det nya Jerusalem, som förbliver, eftersom hon är född ovanefter, och det nya Jerusalem är den andliga människans moder, den plats där vi har vårt medborgarskap. Den kristne värderar det närvarande babyloniska väldet utifrån kunskapen han har om den stad som aldrig förgås.
Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen på ett speciellt sätt. Gud har sökt dem och lett dem ut i den frihet, som tillhör Guds barns härlighet. Denna rörelse, detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer. Den skara som ligger gömd under altaret  i höjden, väntar på en rättfärdig uppgörelse. Det ligger ett outsägligt lidande bakom martyrerna, vars heliga och rättfärdiga livsverk beseglades genom döden.
- - - - -
Det måste komma en uppgörelse, och martyrerna längtar efter den uppgörelsen. Varför? Inte för att de är hatiska, men de längtar efter den frikännande dom som himmelens Gud skall kungöra över dessa martyrskaror, som blev dömda till döden av denna världens mäktige. De blev förödmjukade och kränkta, de fick möta vilddjuren och dräptes, eller låstes in i sinnessjukhus.
Hur kan det vara möjligt att ett sådant lidande får fortgå utan att Gud skyndar sig att gripa in? Om det varit den renodlade ondskan som agerat, så hade Gud snabbt gripit in. Men den maktkonstellation som åstadkommit det värsta lidandet för Guds folk, kommer från den kristenhet, som bär Guds namn.
Därför får vi finna oss i dröjsmålet. Kristenheten har i Guds namn etablerat förföljelser mot all levande och sann kristendom. De kristna har sin värsta fiende på sitt eget territorium; i kristenheten. Därför måste Gud och vi finna oss i att detta lidandet fortgår fram till den dag då Gud skiljer vete och ogräs, definitivt och slutgiltigt. I sin eviga härlighet kommer Gud att kungöra vilka som skall belönas med rättfärdighetens segerkrans. Vi väntar på dagen då Gud skall uttala den slutliga domen.
Den fallna religiositeten har med hjälp av den profana vilddjursmakten framför allt förföljt profeterna. Rakt igenom hela historien rinner en ström av martyrernas blod. ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder.” Den som är med i detta system har solidariskt ansvar för förföljelserna mot de heliga. Alla dessa blodiga händer är ett resultat av de förfärliga konspirationerna mot Guds rike.
Översteprästerna besudlade inte sina händer med att röra vid Jesu kropp. De skriftlärde besudlade inte sina händer genom att själva mörda gudasonen. Nej, det fanns vilddjursknektar, redo att verkställa deras heliga beslut. Då de högsta, religiösa myndigheterna fattat sitt beslut om att Jesus skulle röjas ur vägen, fanns det romerska vilddjuret tillgängligt att verkställa domen.
Tänk, vilka väckelser det hade varit i vårt land, om inte kyrkorna stått i vägen! Vilken andlig kraft det funnits bland Guds folk, om inte profeterna utrotats! Men det stundar en uppgörelse. Martyrerna under altaret i höjden ropar. Vår himmelske Fader säger: Ge er till tåls, vänta en liten stund! Det finns också ett folk, som inte ligger under altaret däruppe, de som kämpar mot vilddjuret här på jorden och värjer sig för att till varje pris upprätthålla släktskapen och förbindelsen med martyrerna.
De vill inte förråda eller svika konungen och hemlandet. De strider emot ondskans väsende för att inte bli delaktiga i dödsdomen mot Jesus Kristus och alla hans vittnen. De vill inte stå bakom bannbullor, bojkotter, förförelser och förföljelser, som drabbat små och stora i Guds rike. Därför reser de sig upp i öppen och klar protest och markerar distans till kulturliv, religiositet, politik och ekonomi, som bygger upp det antikristliga system, som möjliggör en förföljelse i humanitetens namn.
Det står inte: Drag ut ifrån henne och skaffa er en viloplats där ni kan vara trygga. Nej, det står: Vedergäll henne! Det räcker inte med uppbrott och uttåg. Man måste aktivt bekämpa Babylon. Vår uppgift är att pina henne! Vi skall göra precis som vittnena det talas om i Uppenbarelseboken elva. De var till plåga för jordens inbyggare, inte till uppbyggelse och förströelse.
Den kristna församlingens uppgift är att,om möjligt, plåga ihjäl denna sköka! Avslöja hennes lögner och förförelser. Avslöja hennes villfarelser och förfärliga missbruk av makten. Avslöja hennes Kristusfientlighet! Då plågas hon! Men sjung med i hennes psalmer, och hon kommer att acceptera dig, klappa om dig och ge dig vinet, det berusande högmodsvinet, otuktsvinet, som också är vredesvinet.
Ridån håller på att gå ned för sista akten. Scenen förändras. Snart, i mänsklighetens slutakt, kommer Jesus tillbaka. Gå ut och bekämpa skökan! Vedergäll vad hon har gjort!
– - - - -
Måtte vi vara trogna intill slutet, utan svek och förräderi. Bekämpa Babylon! Det gör man inte med flirt och inställsamhet, inte genom att betala skatter till henne, som vi vanligtvis gör. Vår uppgift är att bekämpa skökan och hennes systrar. Verbalt, men också på annat sätt när det är nödvändigt. Genom protester skall vi vedergälla henne. Det gäller inte bara att tänka på martyrskapet för dem som har gått hem.
Tänk på de miljarder som sökte frälsning, men hamnade i kyrkans sköte. De förfördes genom sakramenten och gick förlorade – i Jesus namn. Skulle denna ärkehora vara värd hyllning, applåder och stöd? Hon som är skuld till att miljarder människor i evighet kommer att förbanna prästerskap och kyrka, för att de med påståenden om att pånyttfödelse äger rum i barndop och befästes i konfirmation, letts till fördärvet. Detta smärtar mig mest.
Måtte Gud få ge oss en djupare känsla för dessa människor, så att vi i kampen inte spar oss själva, utan förstår att det är vår uppgift att rädda dem som släpas till avrättningsplatsen, att rycka dem ur dödens käftar och ur förförelsens fruktansvärda makter. Måtte Herren Jesus Kristus få smälta våra hjärtan, så att den härlighet som strålar ut ifrån korset också strålar ut ifrån våra liv på ett sådant sätt att människor får sann vägledning och orientering mot Golgata. En sann och verklig bild av Herren Jesus Kristus, och en mäktig upplevelse av hans uppenbarelse och uppståndelse.

Ett par kilometer utanför Gullspång, i det lilla samhället Skagersvik, bor sedan en tid tillbaka Gertrud Karlsson och Stina Fridolfsson.
I ett lugnt och trivsamt område bland villor och prunkande trädgårdar ligger deras gemensamma hem, ett litet rött hus omgivet av grönska och äppelträd.
Vi besökte dem en regnig septemberdag för att ta reda på varför de nu som pensionärer valt att bryta upp från Stockholm och gå in i ett pionjärarbete. Att Gud inte pensionerar någon stod snart klart för oss.

Vittnesbörd av Simon Beecham

Jag kommer ursprungligen från England, och jag har inte känt Gud så länge, men jag mötte Jesus för en del år sedan när jag var i Trinidad. Jag lämnade England för många år sedan och levde ganska vilt och  använde droger och alkohol. Det var ett liv med mycket festande och mycket resande. Då jag lämnade England åkte jag först till Israel. Där bodde jag i ett par år och var en del ute i öknen  och besökte många platser. Jag levde ett vilt liv och det var som sagt mycket festande. Jag fick jobb på en båt och reste med den runt Spanien. Vi seglade även över till Trinidad och Tobago, och där på Trinidad stannade jag och öppnade ett internetkafé.
Under hela mitt liv hade jag varit nyfiken på vad som kommer efter döden. Vad händer? Finns det någon Gud? Finns det någonting överhuvudtaget? Jag har alltid haft denna undran, och jag tror nog att de flesta har det.
När jag var i Trinidad så mötte jag folk som gick mycket i kyrkan. Jag skaffade mig böcker om Jesus för jag ville veta vad det handlade om. Jag läste om profetiorna, om hur världen ser ut, och funderade på om det som folk sa stämde med vad som stod i bibeln. Jag tyckte att det gjorde det och jag såg även vart världen var på väg och hur människan är idag.

Charles Haddon Spurgeon är vida känd. Han var verksam på 1800-talet och hans tal och skrifter har haft stor spridning. Han skrev bland annat en andaktsbok, Morning and Evening, som på senare år givits ut i en kraftigt reviderad upplaga.
I nyutgåvan, utgiven av förlaget Hendrickson, verkar man vilja ändra på textens innebörd genom att byta ut ord av stor betydelse. Exempelvis där Spurgeon använt ordet papism [påvedöme]har man istället skrivit ”en mänsklig religionsform” eller ”det gigantiska religiösa systemet”. Med tydlig syftning på papismen  använde Spurgeon beskrivningen ”det fördömda systemet”. I den reviderade upplagan används istället ett mer neutralt uttryck som ”det fördömda, av människor skapade systemet”. När Spurgeon skrivit ”papismens ande”, så översätts det till ”gärningarnas religion”.  När det står ”Roms villfarelse”, så blir det  ”villfarelse”. Man säger inget om ”papismens mörka gärningar i det förflutna”. När det står att ”präster liksom ugglor hatar dagsljuset”, då reduceras det till att ”mörkret hatar ljuset”. När det talas om att ”spela prästerskapet i händerna”, så reduceras det till att ”spela satan i händerna”. Och när det står att bibeln är påvens bane, ett gift, så reduceras det till bara bibeln. 
Vi publicerar här en bit av Spurgeons andaktsbok i original sida vid sida med den reviderade versionen. Texten inleds med ett bibelcitat, vilket förefaller vara det enda som undsluppit revidering. Båda utdragen är översatta från engelska till svenska av Hans Lindelöw.
**
**Förbannad vare inför HERREN den man som tager sig före
att åter bygga upp denna stad, Jeriko (Jos 6:26). **
**
**
**Ur Spurgeons andaktsbok Morning and Evening:
**
**Andaktsbokens originalversion”Eftersom den som byggde upp Jeriko blev förbannad, hur mycket mer så den som strävar efter att återställa papismen ibland oss. På våra fäders dagar föll papismens gigantiska murar genom kraften i deras tro, genom uthålligheten i deras kamp, genom de evangeliska trumpetstötarna. Och nu finns det de som skulle vilja bygga upp detta fördömda system på dess grundvalar. O, Herre, gör deras orättfärdiga anslag om intet och stöt ned varje sten som de reser upp! Det borde vara en allvarlig sak hos oss att grundligt renas från varje villfarelse som har en tendens att främja papismens ande. Och när vi har sopat rent framför vår egen dörr, så skulle vi söka att på allt vis stå emot dess alltför snabba spridning i församlingen, på annat håll och i hela världen. Det sista kan göras dels i hemlighet genom uthållig bön, och dels i det offentliga genom att beslutsamt vittna. Vi måste varna med klok frimodighet dem som är böjda åt Roms villfarelser. Vi måste undervisa de unga i evangeliets sanning och berätta för dem om papismens mörka gärningar i det förflutna. Vi måste hjälpa att sprida ljuset mer uthålligt utöver landet, ty prästerna, liksom ugglorna, hatar dagsljuset. Gör vi allt vi kan för Jesus och för evangeliet? Om inte, så spelar våra försummelser prästerskapet i händerna. Vad gör vi för att sprida bibeln, vilket är för påven hans bane och ett gift. Ger vi ut goda och sunda evangeliska skrifter? Luther sade en gång: ”Djävulen hatar pennor (han sa gåspennor, det var vad man använde då!) och otvivelaktigt hade han goda skäl att göra det. För väl utrustade författare har genom den helige Andes välsignelse gjort stor skada för djävulens rike. Om de tusenden som kommer att läsa detta kortfattade budskap ikväll, gör allt de kan för att hindra uppbyggandet av det förbannade Jeriko, då kommer Herrens ära att utbreda sig ibland människors barn. Läsare, vad kan du göra? Vad kommer du att göra?”
**
**Den reviderade utgåvan”Eftersom den som byggde upp Jeriko blev förbannad, hur mycket mer så den som strävar efter att återställa en mänsklig religionsform ibland oss. På våra fäders dagar föll det gigantiska religiösa systemets murar genom kraften i deras tro, genom uthålligheten i deras kamp och genom de evangeliska trumpetstötarna. Nu finns det de som skulle vilja bygga upp detta fördömda, av människor skapade system på dess grundvalar.  Herre, gör deras orättfärdiga anslag om intet, och stöt ned varje sten som de bygger! Det borde vara en allvarlig sak hos oss att grundligt renas från varje villfarelse som har en tendens att främja gärningarnas religion. Och när vi har sopat rent framför vår egen dörr, så skulle vi söka att på allt vis stå emot dess alltför snabba spridning i  församlingen, på annat håll och i hela världen. Det sista kan göras dels i hemlighet genom uthållig bön, och dels i det offentliga genom beslutsamt vittnesbörd. Vi måste varna med klok frimodighet de som är böjda åt villfarelse. Vi måste undervisa de unga i evangeliets sanning. Vi måste hjälpa att sprida ljuset mera uthålligt utöver landet, ty mörkret hatar ljuset. Gör vi allt vi kan för Jesus och evangeliet? Om inte, så spelar våra försummelser bara satan i händerna. Vad gör vi för att sprida bibeln? Ger vi ut goda och sunda evangeliska skrifter? Luther sa en gång: ”Djävulen hatar gåspennor”, och otvivelaktigt hade han goda skäl att göra det. Väl utrustade författare har genom den helige Andes välsignelse gjort stor skada för hans rike. Om de tusenden som kommer att läsa detta kortfattade budskap ikväll gör allt för att förhindra uppbyggandet av det förbannade Jeriko, (– det står kvar! Men ingenting av vad det syftar till! ) …då kommer Herrens ära att utbreda sig ibland människors barn. Läsare, vad kan du göra? Vad kommer du att göra?” **
**

Vittnesbörd av Ingvar Jansson, 92 år

Jag kommer ihåg för femton år sedan. Då stod jag inför den här församlingen och försökte uttrycka mig. Jag var nyfrälst och det var Kjell Roos som på ett tältmöte talade direkt till mig. Han talade egentligen om vilken ”skitstövel” jag var. Att jag behövde söka Gud. Följden blev att jag hamnade i bönetältet, och där fick jag ta emot Jesus.
Det har gått en del år sedan dess. Jag ville ju be och då var det en som rådde mig att be bönen Fader vår. Jag började be Fader vår… och kom till stället där det heter ”…såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Jag stannade där. Jag funderade över det där och tänkte att det var något man måste göra för att komma fram till den fulla frälsningen. Jag fick faktiskt be Herren om hjälp många gånger innan jag fick uppleva det här. Jag fick uppsöka människor och tala med dem. Jag fick söka förlåtelse, och fick i allmänhet det.
Sedan dess har Herren lett min väg. Jag bodde i Sundbyberg i ett hus som inte direkt var lämpat för åldringar. Det var en liten tambur där man inte kunde ställa en rullator, och en trappa upp till hissen.
Då började jag fundera på att försöka få ett annat boende. Jag letade på datorn efter ett, och så kom jag till ett hus, och det såg väldigt intressant ut. Det fanns en uppkörningsramp så man kunde gå med rullator ända in. Jag funderade på det där flera gånger och tog fram det gång på gång i datorn. Det var bara så att det låg i Dalajärna. Men så tänkte jag:
-Det finns väl social service där också, så man skulle väl kunna klara det där. Jag funderade hur det där huset såg ut inuti, och ringde och beställde tid för att titta och skickade dit min son. Han åkte dit och fick se huset. Han sa att det var bra, det var inga större fel på det. Det skulle nog inte kosta så mycket att reparera. Och sen sa han: -Det är ett kapell!
Det var en församling som hade ett litet kapell ute på själva landsbygden. Själva hade de flyttat verksamheten till Vansbro. I alla fall så bestämde jag mig och åkte upp och köpte det här huset. Det måste ju ha varit Guds mening, eftersom han visade mig huset gång på gång då jag slog på datorn.
Nu har vi börjat ha möten, och det har faktiskt kommit folk. Det har börjat att lossna. Vi fortsätter i höst igen, och jag tackar Gud för att jag får vara med och kämpa för hans sak.
Tack gode Gud för vad du har gjort för mig, och tack för att jag får vara en tjänare för dig. Amen.

- en berättelse om lidande och förtvivlan, om hopp och längtan

Michael Dakwar är kristen arab född i Israel. Tidigare i år berättade han i ett möte i Maranataförsamlingen om Israels historia från Abraham och fram till vår tid. Föredraget är enkelt och tydligt och till god hjälp för den som vill förstå mer av den historiska orsaken till att Israel ständigt är så aktuellt i världspolitiken. Vi publicerar här den andra och sista delen.

Av Michael Dakwar

Text: Stig Andreasson

På den breda ekumenikens väg kan märkligt nog karismatisk förnyelse bo tillsammans med en stark sakramental teologi, som är tydligt besläktad med katolicismen. Detta ser ut att bli en delvis ny trend i kristenheten. Man ivrar för karismatiska manifestationer, men samtidigt ivrar man för det man kallar liturgisk och sakramental förnyelse. Ett exempel på detta finner vi i Oas-rörelsens sakramentsuppfattning.
**
**Oas-rörelsens nattvardslära
Av allt att döma betraktar denna rörelse sig själv som en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Den uppträder som konservativ, bibelförankrad, evangelisk och karismatisk. Men den står samtidigt för en bred ekumenik, som inkluderar den katolska kyrkan. Nyligen utgav rörelsen en avhandling om nattvarden, skriven av dess teologiska rådgivare. Den verkar nära besläktad med den katolska läran om mässan. Liknande tongångar har givetvis tidigare kunnat höras från högkyrkliga lutherska kretsar. Men knappast i förening med pingstbetonad och karismatisk tro. På den breda ekumenikens väg verkar det emellertid som om alla gränser kan suddas ut.
Vi tar med flera av rubrikerna i nämnda avhandling om nattvarden, inklusive teologernas förklaringar, som vi sedan analyserar.

Varför är det så tyst om Jesu tillkommelse?

Bibeln är tydlig om att tiden är kort. Trots detta tystnar alltmer förkunnelsen om Jesu snara tillkommelse. Från en av Midnattsropets läsare publicerar vi här en väckande appell som påminner om denna händelse som ligger strax framför. Ämnet är stort och har under seklernas gång format många teologier med många infallsvinklar. Sven Åke Shimon ger oss här sin syn på tillkommelsen och vad som därefter ska ske.

Vittnesbörd av Ragnar Sjöberg

Det är underbart att Herren verkar ibland oss. Katoliceringen har blivit så populär i kristenheten att man måste ha radband och Maria-statyetter, osv. Någon frågade om Jehovas vittnen och Islam, om det inte är lika farligt. När det gäller dem är det mer uppenbart att det är villoläror.
I katolicismen är det så mycket som är lika sanningen, men det är inte sanningen. Mycket i själva läran är samma sak, men praktiseras på ett helt annat sätt. Det farliga med katolicismen är också att det finns så mycket storslagna ritualer; kören sjunger pampigt och det tilltalar den naturliga människan. Det är farligt för det fångar den naturliga människan, som tror att det är andligt. Den naturliga och själiska människan är främmande för det som hör Guds ande till. Ännu en fara är att kyrkan tar hand om individens frälsning, man behöver inte tänka på den själv. Är man italienare eller fransman är man katolik av tradition, man har inte valt att bli det då man växt upp i det sammanhanget. Man har väldig respekt för kyrkan, men den personliga frälsningen är man främmande för.
Bibeln säger att vi själva måste ta emot Jesus som frälsare och uppleva pånyttfödelse och frälsning.  Det har blivit så populärt med radband och frälsarkrans. Det är mycket fina tankar, men man är främmande för blodet och försoningen. Jesus finns inte med. Det är filosofier och mänsklig visdoms höga ord. Bakom all sådan falsk religion står själafienden. Satan är nämligen religiös. Han har ingenting emot religion, men det ska vara bort ifrån all frälsning och sann gudsuppenbarelse. Där Gud verkar uppenbarar han sin vilja. Man förstår Guds Ord när det uppenbaras genom Guds Andes ledning. Sann tro på Gud, den tro som övervinner, är inte förnuftstro och mänsklig tro. Det är tro som Herren uppenbarar i sitt ord om sanningen.
Må vi vara vakna för att inte intas av det som ser tjusigt ut för människan. Det kan vara till fördärv. Vi läser i historien om hur katolska kyrkan har åstadkommit grymheter; fruktansvärda saker under århundradenas lopp. Den stora skökans synder når ända upp till himlen, står det i Bibeln. Det står också: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder” (Upp 18:4). Det är viktigt att inte låta sig besmittas av sådant som kan se bra ut för människan, men som inte är äkta.

I Maranataförsamlingens nyligen avslutade bibelskola var inget speciellt tema annonserat, men alla som undervisat har samstämmigt betonat vikten av att fokusera hela sitt liv på Jesus Kristus. Det gäller att lära känna honom och vara uppfylld av hans helige Ande för att kunna fungera som hans vittne. Tiden att verka är kort; Jesus kommer snart att hämta sin församling!

Några röster från deltagare i olika åldrar om vad som betytt mest för dem i bibelskolan:

Text: Berno Vidén

Pilgrimsskolan är samlingsnamn för hemundervisande familjer tillhörande Maranataförsamlingen. Alltsedan 1977 har föräldrar inom församlingen valt att själva undervisa sina barn i hemmet eller tillsammans med andra familjer som också hemundervisar. Familjerna kom att bli svenska pionjärer på området genom att åberopa en undertryckt och mer eller mindre okänd rättighet i skollagen som gav utrymme för föräldrar att hemundervisa: ”Beredes barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning som väsentligen motsvarar grundskolans, skall barnet befrias från skolgång (dåvarande skollag § 35).”
Pilgrimsskolan har förutom några kortare tidsperioder alltid tvingats arbeta i motvind. Politiker och media har bedrivit regelrätta kampanjer för att smutskasta hemundervisningen. Exempelvis när TV-programmet Existens 2008 gjorde reportage om hemundervisningen, som om det vore en registrerad skola, så intervjuades chefsjurist Ingegerd Hillbom på Skolverket. Hon sa då: ”Det är ju olagligt, för enligt vår lagstiftning så krävs det ett godkännande enligt skollagen för att få ha en skola.” Före detta skolborgarrådet Lotta Edholm har vid flera tillfällen agerat direkt fientligt mot hemundervisningen och lovat att ”stoppa undervisningen”. Edholm beklagar sig över att myndigheterna inte har större befogenheter för att med tvångsåtgärder kunna hämta barnen till vanlig skolundervisning.
Efter att skollagen ändrades 2010 kriminaliserades i ett nu ett hundratal föräldrar i Sverige. Då ströps nämligen det utrymme i lagen som tillät hemundervisning. Från och med att nya lagen började gälla läsåret 2011/12 krävs det synnerliga skäl för att få tillstånd. Många hemundervisande familjer valde då att fly Sverige. Andra förföljs genom att familjer utsätts för sociala utredningar och genom att de blir påförda skyhöga vitesbelopp. Bara under förra läsåret ålades två av Pilgrimsskolans familjer att betala närmare 80.000 kronor.
Hemundervisningen är dock så angelägen att Maranataförsamlingen även fortsättningsvis kommer att ge sitt direkta stöd till de församlingens familjer som drabbas av vitesförelägganden. Att hemundervisa är en mänsklig rättighet med stöd i Europakonventionen, FN:s stadgar för mänskliga rättigheter och i FN:s barnkonvention.