201405

Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen. Detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer.

Utdrag ur Vedergäll Babylon av Arne Imsen (BMC-förlag 1999)

Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida emot det? Det blir en total kapitulation inför en maktkonstellation, konkretiserad och personifierad, vars like vi haft förebilder av genom hela historien, men som dock aldrig förr har trätt fram med den rustning och de resurser som nu tar form. Gudalik, mäktig, med lejontänder som krossar allt motstånd och trampar ner den, som inte tillbeder och erkänner honom.
Men: ”De övervunno honom i kraft av Lammets blod”. Det var draken de övervunno, den drake som ger vilddjuret sin makt och sin myndighet. På grund av ursprunget vet vi vad arten är och vad resultatet kommer att bli.
Vi läser i Uppenbarelseboken tolv att kvinnan stred mot draken och övervann honom. Babylon var i strid mot ängeln, på en annan nivå. Det beror på att detta är slutstriden för Babylon. Under processen på väg fram till slutet, har där pågått en evakuering. Solkvinnan fick sin plats i öknen, dit hon tog sig med hjälp av de vingar som gavs henne. Men om Babylon läser vi: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk!”
Ut ifrån detta babyloniska väsende har det genom generationerna, ända tills nu, skett ett uttåg av heliga. En avfolkning av människor, som med sitt liv och vittnesbörd markerat distans i ord och gärning. Inte bara en verbal protest, utan ett uttåg. Väckta människor har satt sig i rörelse och dragit ut. Man har varit medveten om att detta världsrike går emot sin undergång. Och man har längtat efter staden med de fasta grundvalarna, ty i sitt inre bär varje levande kristen medvetenheten och visionen om en stad, vars grundvalar aldrig kan vackla.
I kontrast mot det välde, som skall störta samman, ser den kristne det nya Jerusalem, som förbliver, eftersom hon är född ovanefter, och det nya Jerusalem är den andliga människans moder, den plats där vi har vårt medborgarskap. Den kristne värderar det närvarande babyloniska väldet utifrån kunskapen han har om den stad som aldrig förgås.
Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen på ett speciellt sätt. Gud har sökt dem och lett dem ut i den frihet, som tillhör Guds barns härlighet. Denna rörelse, detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer. Den skara som ligger gömd under altaret  i höjden, väntar på en rättfärdig uppgörelse. Det ligger ett outsägligt lidande bakom martyrerna, vars heliga och rättfärdiga livsverk beseglades genom döden.
- - - - -
Det måste komma en uppgörelse, och martyrerna längtar efter den uppgörelsen. Varför? Inte för att de är hatiska, men de längtar efter den frikännande dom som himmelens Gud skall kungöra över dessa martyrskaror, som blev dömda till döden av denna världens mäktige. De blev förödmjukade och kränkta, de fick möta vilddjuren och dräptes, eller låstes in i sinnessjukhus.
Hur kan det vara möjligt att ett sådant lidande får fortgå utan att Gud skyndar sig att gripa in? Om det varit den renodlade ondskan som agerat, så hade Gud snabbt gripit in. Men den maktkonstellation som åstadkommit det värsta lidandet för Guds folk, kommer från den kristenhet, som bär Guds namn.
Därför får vi finna oss i dröjsmålet. Kristenheten har i Guds namn etablerat förföljelser mot all levande och sann kristendom. De kristna har sin värsta fiende på sitt eget territorium; i kristenheten. Därför måste Gud och vi finna oss i att detta lidandet fortgår fram till den dag då Gud skiljer vete och ogräs, definitivt och slutgiltigt. I sin eviga härlighet kommer Gud att kungöra vilka som skall belönas med rättfärdighetens segerkrans. Vi väntar på dagen då Gud skall uttala den slutliga domen.
Den fallna religiositeten har med hjälp av den profana vilddjursmakten framför allt förföljt profeterna. Rakt igenom hela historien rinner en ström av martyrernas blod. ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder.” Den som är med i detta system har solidariskt ansvar för förföljelserna mot de heliga. Alla dessa blodiga händer är ett resultat av de förfärliga konspirationerna mot Guds rike.
Översteprästerna besudlade inte sina händer med att röra vid Jesu kropp. De skriftlärde besudlade inte sina händer genom att själva mörda gudasonen. Nej, det fanns vilddjursknektar, redo att verkställa deras heliga beslut. Då de högsta, religiösa myndigheterna fattat sitt beslut om att Jesus skulle röjas ur vägen, fanns det romerska vilddjuret tillgängligt att verkställa domen.
Tänk, vilka väckelser det hade varit i vårt land, om inte kyrkorna stått i vägen! Vilken andlig kraft det funnits bland Guds folk, om inte profeterna utrotats! Men det stundar en uppgörelse. Martyrerna under altaret i höjden ropar. Vår himmelske Fader säger: Ge er till tåls, vänta en liten stund! Det finns också ett folk, som inte ligger under altaret däruppe, de som kämpar mot vilddjuret här på jorden och värjer sig för att till varje pris upprätthålla släktskapen och förbindelsen med martyrerna.
De vill inte förråda eller svika konungen och hemlandet. De strider emot ondskans väsende för att inte bli delaktiga i dödsdomen mot Jesus Kristus och alla hans vittnen. De vill inte stå bakom bannbullor, bojkotter, förförelser och förföljelser, som drabbat små och stora i Guds rike. Därför reser de sig upp i öppen och klar protest och markerar distans till kulturliv, religiositet, politik och ekonomi, som bygger upp det antikristliga system, som möjliggör en förföljelse i humanitetens namn.
Det står inte: Drag ut ifrån henne och skaffa er en viloplats där ni kan vara trygga. Nej, det står: Vedergäll henne! Det räcker inte med uppbrott och uttåg. Man måste aktivt bekämpa Babylon. Vår uppgift är att pina henne! Vi skall göra precis som vittnena det talas om i Uppenbarelseboken elva. De var till plåga för jordens inbyggare, inte till uppbyggelse och förströelse.
Den kristna församlingens uppgift är att,om möjligt, plåga ihjäl denna sköka! Avslöja hennes lögner och förförelser. Avslöja hennes villfarelser och förfärliga missbruk av makten. Avslöja hennes Kristusfientlighet! Då plågas hon! Men sjung med i hennes psalmer, och hon kommer att acceptera dig, klappa om dig och ge dig vinet, det berusande högmodsvinet, otuktsvinet, som också är vredesvinet.
Ridån håller på att gå ned för sista akten. Scenen förändras. Snart, i mänsklighetens slutakt, kommer Jesus tillbaka. Gå ut och bekämpa skökan! Vedergäll vad hon har gjort!
– - - - -
Måtte vi vara trogna intill slutet, utan svek och förräderi. Bekämpa Babylon! Det gör man inte med flirt och inställsamhet, inte genom att betala skatter till henne, som vi vanligtvis gör. Vår uppgift är att bekämpa skökan och hennes systrar. Verbalt, men också på annat sätt när det är nödvändigt. Genom protester skall vi vedergälla henne. Det gäller inte bara att tänka på martyrskapet för dem som har gått hem.
Tänk på de miljarder som sökte frälsning, men hamnade i kyrkans sköte. De förfördes genom sakramenten och gick förlorade – i Jesus namn. Skulle denna ärkehora vara värd hyllning, applåder och stöd? Hon som är skuld till att miljarder människor i evighet kommer att förbanna prästerskap och kyrka, för att de med påståenden om att pånyttfödelse äger rum i barndop och befästes i konfirmation, letts till fördärvet. Detta smärtar mig mest.
Måtte Gud få ge oss en djupare känsla för dessa människor, så att vi i kampen inte spar oss själva, utan förstår att det är vår uppgift att rädda dem som släpas till avrättningsplatsen, att rycka dem ur dödens käftar och ur förförelsens fruktansvärda makter. Måtte Herren Jesus Kristus få smälta våra hjärtan, så att den härlighet som strålar ut ifrån korset också strålar ut ifrån våra liv på ett sådant sätt att människor får sann vägledning och orientering mot Golgata. En sann och verklig bild av Herren Jesus Kristus, och en mäktig upplevelse av hans uppenbarelse och uppståndelse.

Ett par kilometer utanför Gullspång, i det lilla samhället Skagersvik, bor sedan en tid tillbaka Gertrud Karlsson och Stina Fridolfsson.
I ett lugnt och trivsamt område bland villor och prunkande trädgårdar ligger deras gemensamma hem, ett litet rött hus omgivet av grönska och äppelträd.
Vi besökte dem en regnig septemberdag för att ta reda på varför de nu som pensionärer valt att bryta upp från Stockholm och gå in i ett pionjärarbete. Att Gud inte pensionerar någon stod snart klart för oss.

Vittnesbörd av Simon Beecham

Jag kommer ursprungligen från England, och jag har inte känt Gud så länge, men jag mötte Jesus för en del år sedan när jag var i Trinidad. Jag lämnade England för många år sedan och levde ganska vilt och  använde droger och alkohol. Det var ett liv med mycket festande och mycket resande. Då jag lämnade England åkte jag först till Israel. Där bodde jag i ett par år och var en del ute i öknen  och besökte många platser. Jag levde ett vilt liv och det var som sagt mycket festande. Jag fick jobb på en båt och reste med den runt Spanien. Vi seglade även över till Trinidad och Tobago, och där på Trinidad stannade jag och öppnade ett internetkafé.
Under hela mitt liv hade jag varit nyfiken på vad som kommer efter döden. Vad händer? Finns det någon Gud? Finns det någonting överhuvudtaget? Jag har alltid haft denna undran, och jag tror nog att de flesta har det.
När jag var i Trinidad så mötte jag folk som gick mycket i kyrkan. Jag skaffade mig böcker om Jesus för jag ville veta vad det handlade om. Jag läste om profetiorna, om hur världen ser ut, och funderade på om det som folk sa stämde med vad som stod i bibeln. Jag tyckte att det gjorde det och jag såg även vart världen var på väg och hur människan är idag.

Charles Haddon Spurgeon är vida känd. Han var verksam på 1800-talet och hans tal och skrifter har haft stor spridning. Han skrev bland annat en andaktsbok, Morning and Evening, som på senare år givits ut i en kraftigt reviderad upplaga.
I nyutgåvan, utgiven av förlaget Hendrickson, verkar man vilja ändra på textens innebörd genom att byta ut ord av stor betydelse. Exempelvis där Spurgeon använt ordet papism [påvedöme]har man istället skrivit ”en mänsklig religionsform” eller ”det gigantiska religiösa systemet”. Med tydlig syftning på papismen  använde Spurgeon beskrivningen ”det fördömda systemet”. I den reviderade upplagan används istället ett mer neutralt uttryck som ”det fördömda, av människor skapade systemet”. När Spurgeon skrivit ”papismens ande”, så översätts det till ”gärningarnas religion”.  När det står ”Roms villfarelse”, så blir det  ”villfarelse”. Man säger inget om ”papismens mörka gärningar i det förflutna”. När det står att ”präster liksom ugglor hatar dagsljuset”, då reduceras det till att ”mörkret hatar ljuset”. När det talas om att ”spela prästerskapet i händerna”, så reduceras det till att ”spela satan i händerna”. Och när det står att bibeln är påvens bane, ett gift, så reduceras det till bara bibeln. 
Vi publicerar här en bit av Spurgeons andaktsbok i original sida vid sida med den reviderade versionen. Texten inleds med ett bibelcitat, vilket förefaller vara det enda som undsluppit revidering. Båda utdragen är översatta från engelska till svenska av Hans Lindelöw.
**
**Förbannad vare inför HERREN den man som tager sig före
att åter bygga upp denna stad, Jeriko (Jos 6:26). **
**
**
**Ur Spurgeons andaktsbok Morning and Evening:
**
**Andaktsbokens originalversion”Eftersom den som byggde upp Jeriko blev förbannad, hur mycket mer så den som strävar efter att återställa papismen ibland oss. På våra fäders dagar föll papismens gigantiska murar genom kraften i deras tro, genom uthålligheten i deras kamp, genom de evangeliska trumpetstötarna. Och nu finns det de som skulle vilja bygga upp detta fördömda system på dess grundvalar. O, Herre, gör deras orättfärdiga anslag om intet och stöt ned varje sten som de reser upp! Det borde vara en allvarlig sak hos oss att grundligt renas från varje villfarelse som har en tendens att främja papismens ande. Och när vi har sopat rent framför vår egen dörr, så skulle vi söka att på allt vis stå emot dess alltför snabba spridning i församlingen, på annat håll och i hela världen. Det sista kan göras dels i hemlighet genom uthållig bön, och dels i det offentliga genom att beslutsamt vittna. Vi måste varna med klok frimodighet dem som är böjda åt Roms villfarelser. Vi måste undervisa de unga i evangeliets sanning och berätta för dem om papismens mörka gärningar i det förflutna. Vi måste hjälpa att sprida ljuset mer uthålligt utöver landet, ty prästerna, liksom ugglorna, hatar dagsljuset. Gör vi allt vi kan för Jesus och för evangeliet? Om inte, så spelar våra försummelser prästerskapet i händerna. Vad gör vi för att sprida bibeln, vilket är för påven hans bane och ett gift. Ger vi ut goda och sunda evangeliska skrifter? Luther sade en gång: ”Djävulen hatar pennor (han sa gåspennor, det var vad man använde då!) och otvivelaktigt hade han goda skäl att göra det. För väl utrustade författare har genom den helige Andes välsignelse gjort stor skada för djävulens rike. Om de tusenden som kommer att läsa detta kortfattade budskap ikväll, gör allt de kan för att hindra uppbyggandet av det förbannade Jeriko, då kommer Herrens ära att utbreda sig ibland människors barn. Läsare, vad kan du göra? Vad kommer du att göra?”
**
**Den reviderade utgåvan”Eftersom den som byggde upp Jeriko blev förbannad, hur mycket mer så den som strävar efter att återställa en mänsklig religionsform ibland oss. På våra fäders dagar föll det gigantiska religiösa systemets murar genom kraften i deras tro, genom uthålligheten i deras kamp och genom de evangeliska trumpetstötarna. Nu finns det de som skulle vilja bygga upp detta fördömda, av människor skapade system på dess grundvalar.  Herre, gör deras orättfärdiga anslag om intet, och stöt ned varje sten som de bygger! Det borde vara en allvarlig sak hos oss att grundligt renas från varje villfarelse som har en tendens att främja gärningarnas religion. Och när vi har sopat rent framför vår egen dörr, så skulle vi söka att på allt vis stå emot dess alltför snabba spridning i  församlingen, på annat håll och i hela världen. Det sista kan göras dels i hemlighet genom uthållig bön, och dels i det offentliga genom beslutsamt vittnesbörd. Vi måste varna med klok frimodighet de som är böjda åt villfarelse. Vi måste undervisa de unga i evangeliets sanning. Vi måste hjälpa att sprida ljuset mera uthålligt utöver landet, ty mörkret hatar ljuset. Gör vi allt vi kan för Jesus och evangeliet? Om inte, så spelar våra försummelser bara satan i händerna. Vad gör vi för att sprida bibeln? Ger vi ut goda och sunda evangeliska skrifter? Luther sa en gång: ”Djävulen hatar gåspennor”, och otvivelaktigt hade han goda skäl att göra det. Väl utrustade författare har genom den helige Andes välsignelse gjort stor skada för hans rike. Om de tusenden som kommer att läsa detta kortfattade budskap ikväll gör allt för att förhindra uppbyggandet av det förbannade Jeriko, (– det står kvar! Men ingenting av vad det syftar till! ) …då kommer Herrens ära att utbreda sig ibland människors barn. Läsare, vad kan du göra? Vad kommer du att göra?” **
**

Vittnesbörd av Ingvar Jansson, 92 år

Jag kommer ihåg för femton år sedan. Då stod jag inför den här församlingen och försökte uttrycka mig. Jag var nyfrälst och det var Kjell Roos som på ett tältmöte talade direkt till mig. Han talade egentligen om vilken ”skitstövel” jag var. Att jag behövde söka Gud. Följden blev att jag hamnade i bönetältet, och där fick jag ta emot Jesus.
Det har gått en del år sedan dess. Jag ville ju be och då var det en som rådde mig att be bönen Fader vår. Jag började be Fader vår… och kom till stället där det heter ”…såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Jag stannade där. Jag funderade över det där och tänkte att det var något man måste göra för att komma fram till den fulla frälsningen. Jag fick faktiskt be Herren om hjälp många gånger innan jag fick uppleva det här. Jag fick uppsöka människor och tala med dem. Jag fick söka förlåtelse, och fick i allmänhet det.
Sedan dess har Herren lett min väg. Jag bodde i Sundbyberg i ett hus som inte direkt var lämpat för åldringar. Det var en liten tambur där man inte kunde ställa en rullator, och en trappa upp till hissen.
Då började jag fundera på att försöka få ett annat boende. Jag letade på datorn efter ett, och så kom jag till ett hus, och det såg väldigt intressant ut. Det fanns en uppkörningsramp så man kunde gå med rullator ända in. Jag funderade på det där flera gånger och tog fram det gång på gång i datorn. Det var bara så att det låg i Dalajärna. Men så tänkte jag:
-Det finns väl social service där också, så man skulle väl kunna klara det där. Jag funderade hur det där huset såg ut inuti, och ringde och beställde tid för att titta och skickade dit min son. Han åkte dit och fick se huset. Han sa att det var bra, det var inga större fel på det. Det skulle nog inte kosta så mycket att reparera. Och sen sa han: -Det är ett kapell!
Det var en församling som hade ett litet kapell ute på själva landsbygden. Själva hade de flyttat verksamheten till Vansbro. I alla fall så bestämde jag mig och åkte upp och köpte det här huset. Det måste ju ha varit Guds mening, eftersom han visade mig huset gång på gång då jag slog på datorn.
Nu har vi börjat ha möten, och det har faktiskt kommit folk. Det har börjat att lossna. Vi fortsätter i höst igen, och jag tackar Gud för att jag får vara med och kämpa för hans sak.
Tack gode Gud för vad du har gjort för mig, och tack för att jag får vara en tjänare för dig. Amen.