Maranata - ett skede eller ett öde? Ledare av Berno Vidén

“Mitt hjärta är mättat av Guds välbehag…” Insändare av Larz Gustafson

Maranata - Mitt öde (del 1) Arne Imsen berättar

Fortsätt kampen! Gertrud Johansson om Pilgrimsskolan

Rapport från traktatutdelning vid Örebro Pride Text: Morgan Lindroos

- Om jag får en enda människa att tänka om Pelle Lind från traktatutdelningen vid Örebro Pride

Medan vi väntar Undervisning av Sean Ureña

Mötesreferat av Larz Gustafson, Gävle

Efter en finfin promenad längs Norrmälarstrand skymtade så de välbekanta konturerna av ett mötestält.

Rålambshovsparken, där Maranataförsamlingen i Stockholm slagit upp sitt tält, blev denna strålande julidag ett nedslagsområde för Herrens härlighet.

Mitt bland yogautövande så kallade livsnjutare gjorde sig Herren Jesus Kristus gällande genom sina enkla men hängivna redskap!

Ett klart och entydigt maranatabudskap bars fram och allvaret i att leva i de sista av de yttersta dagarna accentuerades med all önskvärd tydlighet av bland andra Robin Widén, Yngve Stenfelt och Emanuel Johansson.

Ledare av Berno Vidén

Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.

Under en serie intervjuer för Radio Maranata vid årsskiftet 1990, berättade Arne Imsen om hur Maranataväckelsen kom att bli hans livs öde. Den analys som då gjordes över kyrkor och samhälle, samt presentationen av församlingens profetiska uppgift i tiden, ser Midnattsropet mycket angeläget att förmedla. Denna första del kommer att följas av ytterligare tre delar av väckelsehistorisk och självbiografisk karaktär.

Frågan om urkristet församlingsliv har jag brottats med praktiskt taget hela mitt liv. Redan som barn upplevde jag klyftan mellan det som predikades och det som i realiteten tillämpades i gemenskapen. Många fundamentala ting som jag tyckte borde inkluderas i det kristna livet, behandlades och uppfattades som avgränsat, privat område, dit undervisningen inte fick tränga sig in och forma om. Det var en klar och tydlig demarkationslinje mellan det församlingsliv som då förekom och det som tillämpades när det gällde människors sociala liv och deras relationer till den tid och den värld vi levde i. Man hade inga lösningar då, och man har inte heller hittat dem nu. Istället för att nalkas det kristna församlingsidealet, har vi tendenser att söka oss in till kyrkans trygga nödhamn, det etablissemang där hon religiöst, socialt, kulturellt och politiskt utövat ett helt förödande inflytande.

Text: Gertrud Johansson

Till föräldrarna idag vill jag rikta dessa ord: Stå upp och gå ut till honom utanför lägret. Ta ansvaret för dina barn även om det kostar smälek, kamp mot myndigheter eller uppbrott från nuvarande tillvaro. Fortsätt kampen!

Under sommarkonferensen 2017 uppmärksammades i ett möte det faktum att Pilgrimsskolan har pågått i fyrtio år. Pilgrimsskolan är det samlande namnet på hemundervisning som föräldrar bedrivit under alla dessa år.

Text: Morgan Lindroos
_
_Ta ljuset ut från skäppan och sätt det där det är som mörkast

En solig fredag åker några vänner från Stockholm och Västerås för att närvara med traktater under Örebros Pridefestival. Pelle Lind och Greger Leijonhufvud, båda från Örebro, är initiativtagarna för aktionen.

- Jag  kände att jag antingen måste fly staden eller göra någonting, säger Pelle.

Han har tryckt upp tusen rosa traktater med rubriken ”Hets mot individen” och en text om samhällets moraliska förfall, och uppmaningar om att omvända sig till Jesus Kristus för att bli frälst. På baksidan är det en bild på Arne Imsens beryktade skrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian, och information om var man kan beställa ett exemplar av en sådan.

Morgan Lindroos intervjuar Runepär “Pelle” Lind
**
**Vad gör du här, Pelle?

- Jag är främst här för att dela ut traktater som har en text från första kapitlet i Paulus brev till Romarna. Vi har delat ut den här under eftermiddagen, och en del blir förtörnade för att de inte tar till sig det här budskapet om frälsning och nåd, utan de förkastar det. Vi har delat ut runt 800 traktater här, och jag upplever att ungefär hälften tar emot. En del är tacksamma och en del är väldigt förargade.

Av Sean Ureña
_
****- Vi lever i en mycket farlig tid nu. Det är ingen lek. Det handlar inte om att komma till möten ibland. Det handlar inte om att göra vissa upplevelser. Det handlar om liv och död och om vad Gud vill göra i våra liv._

Den sista tiden har jag varit djupt oroad över den tid vi lever i, och strategierna fienden använder för att lura oss. Jag har haft några bibelstudier om det, och idag ska jag fortsätta tala om den plan som Gud har. Temat för denna konferens är ”Medan vi väntar”, och vi har fått höra en hel del om vad vi ska göra medan vi väntar. Det som har sagts har verkligen varit mycket viktigt; vi behöver bedja, vi måste älska varandra och söka Herren mera. Men det finns något som oroar mig och det är att vi väntar Herren på ett alltför lättsinnigt och bekvämt sätt. Vi har en fiende som arbetar emot oss och tyvärr lever vi i en värld som uppenbarligen regeras av den onde. Han har skapat ett system för att vi ska glömma bort Gud och leva på ett sätt som bara gör oss beroende av oss själva.

Text: Stig Andreasson

En annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium.

Redan på apostlarnas tid blev många kristna församlingar påverkade av falsk lära. En del förkunnare, som tydligen betraktade sig själva som stora och mäktiga apostlar, nästlade sig in i församlingarna med ett budskap som märkbart avlägsnade sig från de ursprungliga apostlarnas förkunnelse. Detta hände bland annat i Korint. Märkligt nog verkade det som om de troende i den församlingen inte tog dessa avvikelser särskilt allvarligt. Därför skrev Paulus följande varningsord till dem:

Bibelstudium av Samuel Hafsahl

För en tid sedan var det en barnsång som grep tag i mig. Den handlar om Jesus som står upp ifrån de döda och Tomas, som inte var där när Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar. Händelsen beskrivs i Johannes evangelium, kapitel 20:24-25. Lärjungarna kommer och berättar för Tomas: ”Vi har sett Herren, han är uppstånden!” Då säger Tomas: ”Jag vill inte tro om jag inte får se honom; känna spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i hans sida.” Han hade klart för sig vad som skulle till för att han skulle tro. Han skulle se Herren, se spikhålen i hans händer och röra vid hans sida. Då skulle han tro.

Appell av Hans Lindelöw

När den kristna församlingen babyloniseras, förvärldsligas, förflackas och avfaller; då den processen har inletts och tagit fart söker du förgäves efter signaler om Herrens tillkommelse

Vi befinner oss i det som kallas för reformationsåret. Det var 500 år sedan Martin Luther spikade upp de 95 teserna. Han skrev flera böcker, en av dem med rubriken Kyrkans babyloniska fångenskap. En liten skrift som är väldigt intressant och lärorik. Man kan förstå hur tidsläget var. Jag vet inte om reformatorn görs någon verklig rättvisa, men ett är säkert, det här är bara ett exempel på att protestanterna och sedermera väckelsekristna varit observanta på att den kristna församlingen kan babyloniseras. Hur går det till och hur ser det ut?

Guds frid!

Jag vill med några rader dela lite av de upplevelser jag hade under sommarkonferensen på Bällsta. Till att börja med vill jag tacka alla gamla (och nya) syskon i Herren som gjorde vår vistelse i Stockholm till en välsignelse för oss både andligt och kroppsligt!

Under en lång tid har det funnits en längtan i mitt inre att få dela gemenskap med andra trossyskon. Det är med sorg som jag konstaterar att den församling som Herren har kallat att avskilja sig till tjänst för Honom, mest verkar ha egna ambitioner att hitta så många anledningar som möjligt att ”bredda gemenskapen” genom att manipulera sanningarna i skriften. Detta verkar ske i syfte att kunna involvera så många ”trosinriktningar” som möjligt för att kunna öppna famnen för allt och alla som kan tänka sig att komma till ”gemenskapen” i kyrkan. Nej, detta är inte en kritik mot andra kristna utan bara en iakttagelse som inte kan ha undgått någon, att troende i enlighet med vad skriften förutsäger skall ske i den yttersta tiden, avfaller genom att bejaka denna världens erbjudanden.

En hälsning från Tore Björklund, Skepplanda

Jag har under några år känt mig manad att skriva och förmedla att det är hög tid för oss kristna att söka Jesus i bönen och i Ordet; och börja gå på hans väg. Många kristna församlingar har stannat upp. Man har blivit mer och mer anpassningsbara efter världens sätt att leva. Verksamheten rullar på som om allt skulle vara bra, men bönen har tystnat. Guds ord ifrågasätts och ivern att vinna människor för Jesus och det himmelska riket har mattats av.