Maranata - ett skede eller ett öde? Ledare av Berno Vidén
“Mitt hjärta är mättat av Guds välbehag…” Insändare av Larz Gustafson
Maranata - Mitt öde (del 1) Arne Imsen berättar
Fortsätt kampen! Gertrud Johansson om Pilgrimsskolan
Rapport från traktatutdelning vid Örebro Pride Text: Morgan Lindroos
- Om jag får en enda människa att tänka om Pelle Lind från traktatutdelningen vid Örebro Pride
Medan vi väntar Undervisning av Sean Ureña
[]Mötesreferat av Larz Gustafson, Gävle
Efter en finfin promenad längs Norrmälarstrand skymtade så de välbekanta konturerna av ett mötestält.
Rålambshovsparken, där Maranataförsamlingen i Stockholm slagit upp sitt tält, blev denna strålande julidag ett nedslagsområde för Herrens härlighet.
Mitt bland yogautövande så kallade livsnjutare gjorde sig Herren Jesus Kristus gällande genom sina enkla men hängivna redskap!
Ett klart och entydigt maranatabudskap bars fram och allvaret i att leva i de sista av de yttersta dagarna accentuerades med all önskvärd tydlighet av bland andra Robin Widén, Yngve Stenfelt och Emanuel Johansson.
[]Ledare av Berno Vidén
Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.
[]Under en serie intervjuer för Radio Maranata vid årsskiftet 1990, berättade Arne Imsen om hur Maranataväckelsen kom att bli hans livs öde. Den analys som då gjordes över kyrkor och samhälle, samt presentationen av församlingens profetiska uppgift i tiden, ser Midnattsropet mycket angeläget att förmedla. Denna första del kommer att följas av ytterligare tre delar av väckelsehistorisk och självbiografisk karaktär.
Frågan om urkristet församlingsliv har jag brottats med praktiskt taget hela mitt liv. Redan som barn upplevde jag klyftan mellan det som predikades och det som i realiteten tillämpades i gemenskapen. Många fundamentala ting som jag tyckte borde inkluderas i det kristna livet, behandlades och uppfattades som avgränsat, privat område, dit undervisningen inte fick tränga sig in och forma om. Det var en klar och tydlig demarkationslinje mellan det församlingsliv som då förekom och det som tillämpades när det gällde människors sociala liv och deras relationer till den tid och den värld vi levde i. Man hade inga lösningar då, och man har inte heller hittat dem nu. Istället för att nalkas det kristna församlingsidealet, har vi tendenser att söka oss in till kyrkans trygga nödhamn, det etablissemang där hon religiöst, socialt, kulturellt och politiskt utövat ett helt förödande inflytande.
[]Text: Gertrud Johansson
Till föräldrarna idag vill jag rikta dessa ord: Stå upp och gå ut till honom utanför lägret. Ta ansvaret för dina barn även om det kostar smälek, kamp mot myndigheter eller uppbrott från nuvarande tillvaro. Fortsätt kampen!
Under sommarkonferensen 2017 uppmärksammades i ett möte det faktum att Pilgrimsskolan har pågått i fyrtio år. Pilgrimsskolan är det samlande namnet på hemundervisning som föräldrar bedrivit under alla dessa år.
[]