Missionshälsningar av Karin Vidén

Barnens sång ljuder ut över närområdet där barnmötet pågår. ”Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär.” Ungefär 50 barn i skilda åldrar har samlats på vår syster Soilas gård idag, och de sjunger så att folk som kommer gående på den dammiga grusvägen strax intill stannar upp, och en och annan sjunger också igenkännande med. Äldre, och till synes trötta män i leriga gummistövlar och med machetan till hands är på väg hem med dagens fångst och skörd i form av fisk, frukt, rotfrukter eller annat grönt. De vinkar och ler igenkännande.

Julen är för många en högtid av glädje och gemenskap. Men samtidigt finns det fler och fler människor som genomlider helgerna i djup ensamhet, och orsakerna därtill kan vara många. Många bävar inför festligheterna med vetskapen om att alkoholen då flödar med resultatet att mamma och pappa förlorar sans och vett. Barn och unga far illa, och det som skulle vara familjens helgd förvandlas till mörker och kaos.

Oavsett vilka omständigheter vi kan tänkas befinna oss i så finns det en sann glädje och frid i namnet Jesus. Bibeln berättar målande om hur ett möte med Jesus kan förvandla en människas liv från grunden. Det finns inget mörker som inte det himmelska ljuset rår på.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för snart 60 år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranataväckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
_
_Under 1970-talet höll Arne Imsen en rad grundläggande bibelstudier om urkristen församlingsgemenskap. Många bröt upp från sitt sociala sammanhang med arbetsliv, fackförening och subventionsberoende kyrkor. Några familjer tog sina barn ur den statliga skolan, och började driva hemundervisning. En kärntrupp i församlingen byggde upp gemensamma företag under den gemensamma benämningen Pilgrimstjänst – storfamiljernas småföretag. Det fanns bagerier, hotellrörelse, jordbruk, varubuss, städning. Visionen var att frigöra sig från den kravmentalitet och karriärjakt som kännetecknar välfärdssamhället.
_
_Som det en gång skrevs i en principdeklaration för församlingen:
- Dikterade av teologiska, psykologiska och etiska synsätt, har vi valt att radikalt sänka vår konsumtion och privata materiella standard för att tillbedja, leva och arbeta tillsammans med varandra i kamp mot tidens förödande kravmentalitet och osolidaritet. Vi eftersträvar att vara levande och fungerande storfamiljer till kärnfamiljernas beskydd och aktiva små missionscenter för samarittjänster utanför samhällets bidrags- och subventionssystem.
Här publiceras ett föredrag som Arne Imsen höll under sommarkonferensen 1976, som hade mottot ”Församlingen – Kristi kropp i tiden, återupprättad för tjänst och uppryckelse”.
Det publicerades ursprungligen i Midnattsropet nr 11 och 12 samma år.

Text: Berno Vidén

Det var mycket väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna Storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk.

Broder Moti från Israel delar sitt vittnesbörd om hur han kom till tro

Jag vill här dela med er mitt vittnesbörd om hur jag kom till tro.

Jag växte upp i en judisk ortodox familj, som enda barnet, och jag hörde ytterst lite talas om Jesus. Det jag och mina kusiner fick veta om Jesus var att han var en dålig person och att han försökte stjäla alla judar. Det fick vi höra i skolan, på läger, och till och med i synagogan ibland.

Hälsning från Stina Fridolfsson

För några år sedan fick Maranataförsamlingen ärva ett litet hus i Skagersvik, Gullspång. Församlingen har en speciell anknytning till den här bygden, då troskämpen Gustav Larsson i Myrhult ville skänka sitt hus till församlingen på sjuttiotalet. Han blev hindrad av Lantbruksnämnden att ge gården till Maranataförsamlingen, och det kändes  som om Gud på något sätt ville ge revansch till Gustav Larssons minne, och för den gåva han helhjärtat gav till församlingen. Nu fick alltså församlingen ärva ett hus, bara några mil från den gård som Gustav Larsson blivit förhindrad att ge som gåva.

Intervju: Stina Fridolfsson

Greger och Marita bor i en trevlig radhuslägenhet i Vivalla, Örebro sedan tjugoett år tillbaka. Innan dess bodde båda i storfamiljsgemenskap på olika platser. Marita växte upp i ett troende hem i Dalarna och lämnade sig åt Gud som mycket ung. Hon utbildade sig till småskollärare, men då hon arbetat något år, fick hon svåra psykiska problem och orkade inte fortsätta i tjänsten. Hon åkte till Stockholm en dag, där hon stämt träff med en kamrat som skulle komma till Gamla Bro, där Maranataförsamlingen hade en cafeteria. Kamraten dök inte upp, men Marita bekantade sig med ungdomarna i Maranataförsamlingen, och så småningom kom hon att flytta in i storfamiljsgemenskapen på Blommenhof utanför Nyköping. ”Det var räddningen för mig” konstaterar Marita tacksamt.

Text: Gertrud Johansson

Paulus skriver till sin unge medarbetare och andlige son Timoteus. I sina två brev som är nedtecknade i Nya testamentet förmanar han honom på många sätt. Han varnar för kommande tider, svåra tider och ett avfall som skulle komma att ske. Detta gör Paulus för att förbereda sin unge medarbetare så att han skulle kunna bevaras och vara ett redskap åt Gud. Det gällde att bevara det rena Gudsordet från främmande läror och fåfängligt eller osunt tal. Det gällde att bevara en oskrymtad tro och förhålla sig rätt i Guds församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.

Bibelstudium av Roger Lindroos

Det senaste året har varit prövosamt på många sätt för många av oss, och nu kommer vi ju inte att ha Bällsta så länge till. Men vi har fått något genom åren som vi behöver bevara. Väggarna i vår möteslokal har hört mycket. Vi ska naturligtvis inte vara alltför sentimentala när det gäller platsen, men det budskap vi har fått vill jag sammanfatta i ett ord: Främlingskapet.

Text: Stina Fridolfsson

Det var sensommar, och en ovanligt vacker och skön söndag. Det var sällsport lyckat, eftersom vi var inbjudna till Pelle Linds torp utanför Örebro för att övervara ett dop. Hans blyga och tillbakadragna svägerska ville absolut döpas, men inte i något stort, offentligt sammanhang. Det blev alltså torpet, som vi lotsades till genom att ansluta oss till Pelle när han åkte från sin förort i stan.

Det var en slingrig grusväg, uppåt en bergshöjd. Och där fanns också en idyllisk sjö.