20190506

Missionshälsningar av Karin Vidén

Barnens sång ljuder ut över närområdet där barnmötet pågår. ”Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär.” Ungefär 50 barn i skilda åldrar har samlats på vår syster Soilas gård idag, och de sjunger så att folk som kommer gående på den dammiga grusvägen strax intill stannar upp, och en och annan sjunger också igenkännande med. Äldre, och till synes trötta män i leriga gummistövlar och med machetan till hands är på väg hem med dagens fångst och skörd i form av fisk, frukt, rotfrukter eller annat grönt. De vinkar och ler igenkännande.

Julen är för många en högtid av glädje och gemenskap. Men samtidigt finns det fler och fler människor som genomlider helgerna i djup ensamhet, och orsakerna därtill kan vara många. Många bävar inför festligheterna med vetskapen om att alkoholen då flödar med resultatet att mamma och pappa förlorar sans och vett. Barn och unga far illa, och det som skulle vara familjens helgd förvandlas till mörker och kaos.

Oavsett vilka omständigheter vi kan tänkas befinna oss i så finns det en sann glädje och frid i namnet Jesus. Bibeln berättar målande om hur ett möte med Jesus kan förvandla en människas liv från grunden. Det finns inget mörker som inte det himmelska ljuset rår på.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för snart 60 år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranataväckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
_
_Under 1970-talet höll Arne Imsen en rad grundläggande bibelstudier om urkristen församlingsgemenskap. Många bröt upp från sitt sociala sammanhang med arbetsliv, fackförening och subventionsberoende kyrkor. Några familjer tog sina barn ur den statliga skolan, och började driva hemundervisning. En kärntrupp i församlingen byggde upp gemensamma företag under den gemensamma benämningen Pilgrimstjänst – storfamiljernas småföretag. Det fanns bagerier, hotellrörelse, jordbruk, varubuss, städning. Visionen var att frigöra sig från den kravmentalitet och karriärjakt som kännetecknar välfärdssamhället.
_
_Som det en gång skrevs i en principdeklaration för församlingen:
- Dikterade av teologiska, psykologiska och etiska synsätt, har vi valt att radikalt sänka vår konsumtion och privata materiella standard för att tillbedja, leva och arbeta tillsammans med varandra i kamp mot tidens förödande kravmentalitet och osolidaritet. Vi eftersträvar att vara levande och fungerande storfamiljer till kärnfamiljernas beskydd och aktiva små missionscenter för samarittjänster utanför samhällets bidrags- och subventionssystem.
Här publiceras ett föredrag som Arne Imsen höll under sommarkonferensen 1976, som hade mottot ”Församlingen – Kristi kropp i tiden, återupprättad för tjänst och uppryckelse”.
Det publicerades ursprungligen i Midnattsropet nr 11 och 12 samma år.

[]

Text: Berno Vidén

Det var mycket väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna Storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk.