Missionsrapport: Karin Vidén

Året var 2001 och vår ganska nyfrälsta vän och syster Yanet hade flyttat från La Cañada till Batey Palavé med sin familj. Vi besökte dem en dag och letade oss fram på kringelikrok vägar där vi tidigare aldrig varit.
Väl framme i bateyen omringades vi av barn, ja massor av främst haitiska barn i en för oss ny och ganska främmande miljö som då bateylivet innebar.
Jag minns hur vi över barnens huvuden tittade på varandra Berno och jag, med samma tanke: Här ska vi ha barnmöten!
Så blev det, och varje vecka åkte vi iväg med våra egna barn och ungdomar för att samla barnen i Palavé, intill Yanets bostad. En stor blå presenning rullades ut där alla barn tog plats och en ny fas för missionen inleddes.
Ganska snart insåg vi att bland dessa barn fanns även de som borde gå i skolan men som inte gjorde det. Sagt och gjort – Veronica tillsammans med Maria Santos som hade lärarutbildning, startade upp en daglig undervisning i Yanets garage med till att börja med bara en handfull elever. Detta innebar också att Yanet fick en daglig gemenskap och fick vara i en meningsfull funktion och tjänst.
Parallellt med detta fick vi också besök av Dag Sandslett från Norge som även han omringades av mängder av små barn då han kom till Palavé. Så pekar Dag på en liten rufsig smutsig flicka och frågar vem det är. Ja vi visste inte så noga, hon var för oss bara en bland alla andra av dessa så många små. Men Dag ville veta, så vi efterforskade något och fick veta att hon hette Yesica och bodde med sin gammelmormor i en av bateyens mest eländiga och stinkande barackbostäder.
Historien kan göras lång och detaljerad, men i huvudsak innebar detta möte med Yesica att hon fick börja i vår lilla skola i Yanets garage, och Maria och Veronica tog sig an henne på alla sätt. De tvättade henne, gav henne mat, kammade hennes hår efter konstens alla regler och hade med sig den fina skoluniformen ren och fin till varje ny skoldag; hemma fanns ingen som skötte sådant. Även hemmet hos gammelmormor fick en upprustning med bland annat nya sängar och madrasser, och ett köksbord med stolar, mm. Ungdomar och äldre jobbade med denna akutinsats och gjorde ett fantastiskt jobb mitt i stank och smuts.

Vittnesbörd: Vendela Vidén

Det är mitt enda hopp i den här världen vi lever i. Det är också anledningen till att jag orkar andas och se framåt - och uppåt.
Han kommer snart, Jesus min frälsare och bästa vän, han som känner mig innan och utan och som håller mig i sin hand var jag än är, vad jag än gör.

”Jesus kommer snart”, har jag fått höra under hela mitt liv. Som barn skrämde det mig lite. Flyga upp till himlen? Hur skulle det gå till, i praktiken? Som tonåring fick jag ibland ångest av tanken. Tänk om jag inte var riktigt frälst, skulle jag bli lämnad kvar då?
Men nu som vuxen, är det mitt enda hopp. Nu längtar jag efter den stunden. Däremot är det nu något annat som skrämmer mig, och det är att jag inte varken hör eller ser särskilt mycket om Jesu tillkommelse i kristna sammanhang. 
Frågor har dykt upp inom mig. Har jag missat något? Har jag missförstått? Är jag en fanatiker? Och jag har med mina funderingar fått lov att vända mig till Guds ord för att få svar.

Av Arne Imsen ur MR nr 14 1974

Det finns ett direkt samband mellan det nytestamentliga fattigdomsidealet och manifestationerna av Guds kraft
Genom de rapporter som nått oss om svält och hungersnöd i världen, förstår vi, att även vi mycket snart måste inrikta oss på en betydligt enklare livsstil. Och det redan nu, om vi skall kunna fungera under de allt knappare omständigheter, som vi kommer att tvingas in i. Vi vet vad som skall komma, ty vi lever före vår tid, vi har redan informerat oss om det i skriften! Vi måste räkna med att gå en helt annan väg än de flesta. I stället för att kräva en ökning av vår standard, måste vi vara beredda på att sänka den, för att kunna komma andra till hjälp. Hade de kristna i Skandinavien förstått att förverkliga detta, hade säkert missionssituationen varit annorlunda i stora delar av världen idag.
I sista delen av Apostlagärningarnas kapitel 2 talas det om att alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt; det urkristna församlingsidealet. Den mentalitet som där synliggöres, är det enda som skulle kunna bryta igenom den materiella egoism så många idag är bundna utav. Om denna gemenskapstanke förverkligades, skulle detta ge oss nya och väldiga möjligheter att evangelisera. Ingenstädes i Nya testamentet möter vi heller manifestationen ifrån Gud så oerhört stark som i samband med förvaltningen av de materiella tingen. Vi behöver bara erinra oss, vad som hände med Ananias och Safira.

Text: Paulus Eliasson

Om man vill få en översikt över vad Bibeln säger på ett visst tema, kan man göra som jag gör ibland: Ta en penna, och markera med en bokstav eller symbol varje gång texten rör vid det ämnet. I min bibel har jag markerat med ett ”x” alla gånger texten svarar på frågan ”varför” eller ”med vilket mål”, och det kommer sig av att jag en dag för många år sedan frågade mig själv: ”Varför? Varför frälsning? Varför Jesus? Varför allt?”
Vad som blev det slutliga resultatet av det studiet är kanske ämne för en annan artikel, men en av de verserna jag markerade var 1 Petrus brev 2:21, som säger: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (min kurs.). Här ger Petrus oss anledningen till att vi är kallade, och det är frågan jag vill säga något om i denna artikel.

Text: Tage Johansson

Mitt i människans förvillelse har Guds röda tråd trängt fram igenom alla tider. Det har skett genom dem som varit villiga att lyssna och handla enligt det profetiska ordet, för att förmedla det till sin samtid.

Det jag kallar den röda tråden handlar om det Guds ord, som genom det profetiska ljuset blivit uppenbarat för män och kvinnor i alla tider. Denna tråd har en början och en fullbordan och den löper parallellt med människans historia. Den finns ända ifrån då människan skapades av Gud till att vara hans avbild, till dess fullbordan då det heter att ingen tid skall givas henne mer. Den röda tråden för människans del har sin begynnelse i de ord Gud uttalade i Edens lustgård när han sa att de fick äta av alla andra träd. Men ”av kunskapens träd på gott och ont ska ni inte äta, ty då ska ni döden dö”.
Mitt i människans förvillelse har Guds röda tråd trängt fram igenom alla tider. Det har skett genom dem som i likhet med bland andra Samuel och Jesaja, varit villiga att lyssna och handla enligt det profetiska ordet, för att förmedla det till sin samtid. Det kunde sägas om dem, som det sades om David, att han tjänade Gud i sin tid. Det har understundom i alla tider och skeenden funnits män och kvinnor som varit villiga att viga sina liv till att vara en spjutspets med sitt budskap utan att köpslå om vad konsekvenserna skulle bli.
Gud kallar ut ett folk på nytt och på nytt igen, ett folk som är rustade till strid. För att vara ett folk utanför lägret med Jesus, är det nödvändigt att ta upp frågor om hur den kristne står i förhållande till värnplikten, fackföreningen, skolplikten och abortfrågan. Vad säger bibeln om barnen , uppfostringsansvaret, om kärleksfull aga. Detta har blivit en het potatis eftersom man från myndighetshåll inte kan skilja på kränkande misshandel och kärleksfull aga.
Om vi inte behandlar dessa frågor utifrån vad Guds ord lär, är vi inte sanna kristna utan blir som det står i Ordspråksboken 25:26: ”Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.”
Att vi lever i en tid av total upplösning i dagens samhälle är det knappast någon som tvivlar på idag. Vår tid behöver troshjältar som har mod likt profetissan Debora. Hon blev anförare för den heliga striden . Det är tydligen så att om Gud inte finner någon bland männen, så tar han kvinnor till redskap likt Debora och Jael, hon som med hammaren och tältpluggen riktade det dödande slaget mot fiendens huvud. Överför vi detta till Nya testamentets mark, så är vi kallade att med Ordet som vårt redskap rikta ett dödande slag mot vår fiendes huvud bildligt talat. Våra vapen, skriver Paulus, är inte av köttslig art (2 Kor.10:3-6). Vi bryta ned fästen av tankebyggnader som fienden har åstadkommit bland människorna. I Guds församling tar vi alla tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad. Vidare skriver Paulus till församlingen i Korint, att när lydnaden hade kommit till välde bland dem var apostlarna redo att näpsa all olydnad.
Gud tydliggjorde det här, när David av Gud utförde sitt uppdrag då han gick till angrepp mot Goliat. Gud har givit Jesus åt församlingen till att vara ett huvud över allting (Ef 1:22). Han satte sonen på sin högra sida i den himmelska världen, över alla furstar och herrar i andevärlden. Allt har han lagt under hans fötter. Amen!
Broder och syster, träd upp idag i gapet till landets försvar. Gör som Sebulons och Naftalis folk som prisgav sitt liv åt döden på stridsfältets höjder för att undgå förbannelsen som drabbade Meros folk, därför att de ej kom Herren till hjälp bland hjältarna.
Vi är som trons folk kallade att handha och förvalta det arv som de första apostlarna lämnade efter sig. Det gällde att rätt förvalta sanningens ord. Om församlingen heter det att den ska vara sanningens stödjepelare och grundfäste.

Den kubanske pastorn Ramón Rigal och hans hustru Adya Expósito har varit fängslade i snart tio månader. Pastorsparet dömdes till två respektive ett års fängelse efter att ha tagit sina barn Rut och Joel ut ur den statliga skolan, på grund av att Rut utsattes för våldsam mobbing.
Familjens hem var också där församlingen kom tillsammans, och innan föräldrarna fängslades var det fler än 30 personer som kontinuerligt samlades, berättar Rut för Diario de Cuba: ”Idag kommer inte lika många och de som samlas gör det i olika hem.”
Husförsamlingar eller cellgrupper är sedan 90-talet vanligt förekommande bland många församlingar på Kuba. Under svältåren efter Sovjetunionens fall kom många till tro och den snabba tillväxten av evangeliska grupper rymdes inte i de kyrkor som fanns i landet. Myndigheterna svarade med att förbjuda att hundratals kubaner öppnade sina hem för husmöten, dock utan framgång. En av husförsamlingarnas ledare, Orsin Vila, fängslades 1995 och dömdes till 18 månaders fängelse för ohörsamhet då han vägrade stänga dörrarna till sitt hem.
Flera av vännerna i Rigals församling började att hemundervisa sina barn med hjälp av Hebron, en internationellt erkänd internetskola från Guatemala. Undervisningen som är godkänd i länder som USA och Kanada, är förbjuden på Kuba, där hela utbildningssystemet strikt följer det kommunistiska partiets marxistiska ideologi.
”När jag träffade pappa i januari så hade han magrat men vigören fanns där” berättar Rut som precis har genomgått prov i skolan som bevisar att hon utan svårighet har kapacitet för högre kurser i landets utbildningssystem.
(Källa: Diario de Cuba)

Text: Runepär Lind

Det är inte det viktigaste att veta exakt vilken dag Jesus kommer, utan att vara redo då detta sker!

I Lukas evangelium heter det att människosonen ska komma i en stund då ingen väntar det. Det betyder att de flesta människor kommer att vara oförberedda då Han kommer. Jesus själv har dock gett oss en bild av hur det kommer att se ut i världen strax innan sin tillkommelse. I Matteus evangelium kapitel 24 heter det:

Då kommer vi att upptäcka att ju mera vi pratar med andra människor om vem Jesus är, desto mera välsignelser får vi också själva erfara.

Vittnesbörd av Örjan Wallin

Jag förundras mer och mer över vad Jesus gör, ja, vad han gör med oss i vårt innersta. Hur han leder oss fastän vi inte riktigt förstår det. Mycket tokigt och dumt kan hända. Det är mycket man kan råka ut för som människa i form av lidande och svårigheter. Man kan fråga sig: - Gud, varför? -Jesus, varför? Istället för att bara slappna av i att konstatera ”jamen, jag vilar ju i Guds hand”. Allt kommer att samverka i något väldigt bra om jag går i tro att Jesus faktiskt tar hand om mitt liv. Jesus, du tar hand om mig, du tar hand om fortsättningen, du tar hand om min familj. Du finns där. Det enda som hindrar mig att vila i detta är att jag själv säger: -Nej Jesus, jag vill nog inte riktigt vara med dig! Eller att jag kanske låter mig luras av andra kristna, och att vi tillsammans börjar vandra bort från korset. Nej, låt oss se på Jesus och fästa blicken på korset; följa Jesus och lita på honom.

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Vi läser från Predikaren kapitel 7:9: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse. Bättre är en tålmodig man än en högmodig.”

Saker och ting har en början och ett slut. Även i Guds rådslut finns en början, och ett slut. Världen har sin början - Gud har skapat allt. Det finns en början på evangelium som vi kan läsa om i Apostlagärningarna, och inte minst i evangelierna, och det finns också en evangeliets sista tid. Jesus talar både om den första tiden, och den sista tiden. Den första tiden är hans undervisning och hans exempel. Den sista tiden är hans profetiska tal då han förutsäger vad som ska komma i tidsålderns ände.

Giv oss en skola där Gud är Gud.
Där barnen inte behöver undra: är jag pojke eller flicka?
Där det är naturligt att leva under en himmel där Gud är Gud,
där han älskar mig och hans änglar skyddar mig.
En värld där barnen får känna sig trygga.
Det är en bön ifrån mitt hjärta.

Text: Thove Liebsch

Stig Andreasson, missionär och författare, en trons kämpe, befordrades till härligheten den 11 mars i år.
Texten nedan är ett utdrag från en artikel i MR nr 2 2015. Det är med stor tacksamhet vi minns Stig och hans gärning. Våra tankar går till de närmaste. Snart möts vi igen!

Text: Stig Andreasson

I sitt första brev till de kristna i Korint använder Paulus detta arameiska ord. Många har uttalat sin förundran över att aposteln i ett brev skrivet på grekiska och adresserat till en hednakristen församling plötsligt skjuter in ett ord på arameiska. Och det gör han utan att översätta det eller ens förklara vad det betyder. Det finns bara en förklaring. Det arameiska ordet ”maranata” var tydligen lika känt bland de kristna som vissa andra hebreiska uttryck, som ”amen” och ”hosianna” eller lovprisningsordet ”halleluja”. David Hedegård skrev på sin tid att ”hallelujaropet intog en framträdande plats i de första kristnas gudstjänster som ett uttryck för glädje och tacksamhet över frälsningen i Kristus”. Vad gäller ordet ”Maranata”, så kan det antingen skrivas ”marana ta” och betyder då ”Du vår Herre kom!” eller ”maran ata” och då blir betydelsen ”Herren kommer”. Det handlar alltså både om en bekännelse av tron på Jesu återkomst och om en bön att denna måtte ske (underförstått snart).

Text: Berno Vidén

Födslovåndor. Det talar Jesus om i bland annat Matteus 24 och Lukas 21. Från år 1948 och framåt, då Israel efter nästan tvåtusen år i exil återigen blev en nation, har vi om och om igen genom olika händelser världen över påmints om att tiden för Jesu andra tillkommelse är nära. Då judarna i slutet av 1800-talet började återvända till sitt land och återigen bli ett samlat folk, uppfylldes flera bibliska profetior och därefter har den eskatologiska tidslinjen accelererat.
Vi ser idag med oro på hur klimatets förändringar påverkar våra liv, hur miljontals människor befinner sig på flykt från konfliktområden och hungersnöd. Naturkatastrofer blir allt vanligare, såsom jordbävningar, orkaner och andra fenomen. Varje dag dör 15 000 barn under fem års ålder på vår jord, de flesta på grund av sjukdomar som går att förebygga, som diarré och malaria. Undernäring och avsaknad av rent vatten bidrar till mer än hälften av dödsfallen. Tragiskt nog går denna ”tysta katastrof” ofta obemärkt förbi, eftersom media sällan uppmärksammar dödsfallen annat än i årliga statistiska rapporter.