År 1974 kom Agneta till ett väckelsemöte på Gamla Bro i Stockholm. Samma kväll döptes hon och har sedan dess varit en hängiven Herrens tjänare i Maranataförsamlingen – en stor tillgång och inspiratör inom många olika områden. Hon talade engelska och spanska flytande, språkkunskaper som har varit till ovärderlig hjälp för många. Inte minst tog det sig uttryck i hennes förkärlek till församlingens missionsarbete i Dominikanska republiken. Hon var genom sina insatser en av pionjärerna i den mission som idag är till så stor välsignelse för många.

Vittnesbörd av Agneta Orellana

Apostlagärningarnas andra kapitel har att göra med vad jag fått uppleva här i församlingen och den undervisning som vi fått.

I den urkristna församlingen började man stötta och hjälpa varandra. Hur är det i dagens samhälle? Ja, vi vet att det finns många som lever ensamma här i Sverige också. De är skilda, ensamstående, de har sociala problem av olika slag. Man kan ha problem vare sig man har hög eller låg ställning, det beror ju inte av det. Gud vet att vi behöver det urkristna församlingslivet. Vi behöver varandra. Vi har olika gåvor som vi kan hjälpa och stötta varandra med. Han har sett till att det är så. Vi är olika, men kompletterar varandra. Det är Gud som har tagit ut oss och gett olika tjänster och gåvor i församlingen för att det här ska fungera. Vi får bedja och komma in i det han gav oss, det som ockå finns beskrivet i Apostlagärningarna.

Vittnesbörd av Agneta Orellana

Jag tänker på hur det var bland de första kristna. Det finns en mönsterbild att följa och vi har fått mycket undervisning om det här i församlingen.Så här var det ungefär: Det fanns ett land långt borta som Gud tog sig an på ett speciellt sätt för att visa sin nåd, barmhärtighet och visdom. Men människorna ville inte följa honom, fastän de sett hans under många gånger. Då sände Gud sin son dit. Han kom till sitt eget, och de tog inte emot honom. Men de som tog emot honom fick bli hans barn. Så är det också för oss idag. Det var redan förutbestämt av Gud att han skulle frälsa. Han hade en frälsningsplan för mänskligheten. Jesus kom och gav sitt liv för oss på korset. Han fick gå korsvägen. Det är svårt för oss att förstå varför Gud tog en sådan utväg. Vi var alla syndare och hade vänt honom ryggen. Vi kunde faktiskt inte göra något åt vår egen situation, men Gud hade lösningen för oss. Han skickade Jesus. Han som var syndfri dog för oss. Därför att han var syndfri, uppstod han också från de döda och han kan frälsa alla som kommer till honom och tror på honom. Kan ni tänka er hur det var att vara lärjunge på den tiden? Jesus vandrade omkring, och så kallade han ut människor som lämnade allt de höll på med. Vi har läst om tolv lärjungar, men vi vet att det var flera. De fick under drygt tre år se hur Jesus gjorde under; helbrägdagörelser och brödundret har vi läst om. Han stillade stormen och gjorde alla möjliga fantastiska saker. Han hade pratat med lärjungarna om att han skulle gå hem till Fadern och bereda plats åt dem, och han skulle sända den helige Ande till dem istället, som skulle leda och hjälpa dem. Ändå var det säkert en ganska stor överraskning för dem när det här dånet kom på första pingstdagen. Då var de alla församlade, står det i början av Apostlagärningarna. Tänk, de var församlade i Övre salen och bad. Jesus hade sagt att de skulle vänta och bida. Ibland kommer en sådan period i vårt liv, att vi måste stanna, bedja och vänta på att Gud ska leda oss och ge oss kraft. Det står i vår svenska bibel att de samlades där de plägade komma tillsammans i Övre salen. I spanska bibeln står det faktiskt där de bodde! De behövde varandra. Det var förföljelse, och man hade dödat deras Mästare, och det var väldigt svårt för alla att tro att han hade uppstått. Men Jesus var så god och nådig, så att han lät Tomas tvivlaren få ett speciellt tecken. Lärjungarna fick sedan se hur Jesus lyftes upp i skyn. Han hade sagt att han skulle komma tillbaka och hämta dem till sig. Fantastiskt! Så kom det här dånet på pingstdagen, då de alla var där. Det var också en massa andra människor samlade. Det som skedde var inte bara ett naturfenomen. På samma gång som lärjungarna var förberedda för detta – de hade ju fått undervisning av Jesus – så var det väldigt omvälvande. På ett sätt var det en överraskning ändå. Men det blev inte bara ett dån. Det innebar något väldigt konkret när lärjungarna började tala många olika språk så alla människor som var samlade i världsstaden kunde förstå evangelium på sitt eget språk. Det var ju otroligt. Vilken evangelisation! Tre tusen blev frälsta den dagen!Så fortsätter berättelsen. Jag har speciellt tänkt på just det avsnittet, för det har betytt otroligt mycket för mig, men jag ville beskriva bakgrunden först. Apostlagärningarnas andra kapitel har att göra med vad jag fått uppleva här i församlingen och den undervisning som vi fått. Speciellt 1977 då vi började med Pilgrimsskolan i församlingen hade Arne Imsen en undervisning som jag aldrig glömmer. Det var utifrån Apostlagärningarna, de olika delarna där som beskriver det urkristna församlingslivet. Allt detta måste höra ihop och komma i rätt ordning. Arne ritade på tavlan och beskrev hur det annars går snett. Vi vet att det finns otroligt många olika rörelser, kyrkor och politiska rörelser som inspirerats delvis ifrån det urkristna församlingslivet. Det är ju gott, det är ju lösningen för människan. Men man vill inte ha hela modellen, utan man har tagit vissa bitar.Det första var kraften som kom från himlen. Jesu lärjungar hade fått löfte om det och bett om det. Så får vi också göra. Så kom nu pingstundret, och allt som hände då. Så fick de undervisning. Det var också viktigt. Annars kan man flumma iväg på allt möjligt konstigt. Arne Imsen ritade på tavlan om spiritism och alla möjliga olika saker det kunde leda till om man inte hade undervisning. Men så finns sådana som bara vill ha undervisning; det teologiska, teoretiska, intellektuella. Då hamnade man i ett dike med andra konsekvenser. Så blev det ett resultat av allt detta som hörde till allt vad Gud hade gjort. De första kristna behövde faktiskt hålla ihop. De behövde varandra. Egentligen skulle jag inte behöva säga något annat än bara ordet maranata. För Jesus kommer snart tillbaka. Då måste man bereda sig och lämna allt som är till hinder. Det blev så för dessa lärjungar. De hade det ju så svårt. Deras Mästare hade blivit dödad, han hade uppstått från de döda och sedan farit upp till himmelen. Det var nog inte många som förstod allt detta. De fick hålla ihop och var tvungna att hjälpa varandra. Fler människor kom till tro, en del hade behov, och andra lämnade vad de ägde så att det blev en utjämning. Det här har exempelvis Marxismen och andra politiska riktningar tagit som sin modell. Men bara den sociala biten. Det är ju så fint. Men man kan inte klara av att praktisera en sådan utjämning materiellt, om man inte har de andra bitarna. Då blir det av tvång och inte av kärlek. Då blir det helt fel. I den urkristna församlingen började man stötta och hjälpa varandra. Hur är det i dagens samhälle? Ja, vi vet att det finns många som lever ensamma här i Sverige också. De är skilda, ensamstående, de har sociala problem av olika slag. Man kan ha problem vare sig man har hög eller låg ställning, det beror ju inte av det. Gud vet att vi behöver det urkristna församlingslivet. Vi behöver varandra. Vi har olika gåvor som vi kan hjälpa och stötta varandra med. Han har sett till att det är så. Vi är olika, men kompletterar varandra. Det är Gud som har tagit ut oss och gett olika tjänster och gåvor i församlingen för att det här ska fungera. Vi får bedja och komma in i det han gav oss, det som ockå finns beskrivet i Apostlagärningarna.
Det finns fyra stöttepelare: Brödsbrytelsen, då vi får förkunna hans död till dess att han kommer. Undervisningen – tack och lov för dem som undervisar i församlingen! Och så gemenskapen. De första kristna behövde komma samman dagligen för att bli bevarade. Och leva så nära varandra som möjligt. Det finns ingen mall för hur vi ska bo. Det får bli som hjärtat och Gud leder. Att man får bryta upp från detta destruktiva och ge sig till Jesus, ge sitt liv, ge sig själv. På det sättet dör vi bort från världen och oss själva. Det manifesteras i dopet, där vi får begrava det gamla livet och bekänna att vi vill följa Jesus. Och så har vi bönerna. Det är så fantastiskt med bönen. Den är ju den kristnes andning. Vi måste andas för att leva. Vi måste också ha mat – Guds Ord, den andliga födan. Ut ifrån församlingen sänder så Gud människor till olika missionsuppdrag på olika platser. Det här är vad Gud berett för oss. Vi är inte utlämnade till krafterna i världen, det finns en framkomlig väg. Men då måste vi följa den. Det handlar om att ta steg för steg. Vi behöver inte göra allt på en gång, men Gud leder oss och förser oss med vad vi behöver och visar oss sin väg om vi är ärliga, söker honom i bön. Ibland kan det vara hårt och verka svårt. Men då får man också bedja att Gud verkar vilja och gärning så att jag verkligen vill anamma Guds vilja med mitt liv, så att jag kan gå in under Guds vilja. Då blir det underbart och frid i ens inre. Då är man i Guds vilja, och då blir det seger.