Analys

Analys av Karin Vidén

-Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humansim sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. (Lpo 94)
Dokumentationen över det offentliga skolväsendets grundläggande demokratiska värderingar är ordrik och uttrycksfull. ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet….människors lika värde…” Riktlinjer för den svenska grundskolans undervisning.Hur skolans vardag i verkligheten ser ut och hur elever och lärare upplever sin arbetsplats behöver vi här inte detaljerat redogöra för. Massedia informerar oss om mobbning, trakasserier, våld, skadegörelse och avstängningar.En hel generation lever dagligen i denna av konflikt laddade svenska grundskola. Man ropar efter ordning och reda, eleverna vill ha lugn och studiero. I hast ses nu regler och förordningar över, krismöten diskuterar orsaker och försöker finna lösningar, alltmedan nya lagar formuleras för att inom en snar framtid klubbas igenom som ett försök att stävja denna accelererande negativa utveckling. Svensk skola har uppenbarligen gått vilse i sin egen uppgift. Den har fallit på eget grepp. Då man öppnade för individens frihet glömdes ansvaret bort. Tolerans utan gränser och rättigheter utan skyldigheter blev grogrund för den individualism som idag ger var och en rätt bedöma vad som är rätt och fel, vitt och svart. Den vuxenvärld som skulle stå där med livserfarenhetens korrigerande kunskaper, har själv irrat bort sig i karriär, självsökande och förverkligande. Många upplever stor osäkerhet inför det föräldraansvar som effektivt genom lagstiftning berövats dem, ett föräldraskap som för många lagts in som en i detalj väl planerad livspassus, bland all annan livsplanering av ekonomisk, tids- och resurskrävande karaktär.Föräldrar är genom angiverisystem och agalag handlingsförlamade och stympade i sin fostrargärning, och den mer och mer uppdämda frustrationen över att inte våga korrigera sina barn leder alltför ofta till misshandel av både barn och kvinnor då fredagsmyset i familjesoffan frampå småtimmarna övergår till suparfest. Staten kammar hem miljoner på helgruset som leder till många barns förtvivlade telefonsamtal till BRIS, och några få i toppen vinner stort på de mångas olycka och beroende. Samma stat fördömer aktivt föräldrars rätt att fostra efter egen vuxen bedömning. Agalagen är ingenting annat än ett försök att avleda uppmärksamheten från, och kamouflera den djupt infekterade varböld vars flöde ingen kan hejda. Människolivet kränks dagligen genom aborterande av ofödda barn. 80 % av alla tonårsgraviditeter slutar enligt Socialstyrelsen med abort. Skolan informerar frimodigt och detaljerat sina elever om var man vänder sig, och hur man bär sig åt om man blir oönskat gravid. Värdegrunden om människolivets okränkbarhet blir naturligtvis mycket förvirrande, förljugen och svårhanterlig för en ung människa i kris, och resulterar i det egna jagets okränkbarhet. Den ofödda aborterade människans okränkbarhet hamnar i praktiken utanför värdegrunden och ger genom detta tydliga signaler att den försvarslöse är och förblir just försvarslös. Med oro ser vi en historie- och framtidslös generation famla efter fäste i tillvaron. Identitetssökande i form av homosexualitet glorifieras och äras, av en lust- och experimentsfylld kulturelit. Unga människor utsätts för både emotionellt och psykiskt övergrepp genom den kränkning av integritet och skändning av det egna könet som svensk skola gett vidöppna dörrar för genom den homosexuella rörelsens arbete och verksamhet.
I den här situationen bär Guds folk ett stort ansvar. Svensk kristenhet har svikit sitt uppdrag att vara en väckande röst mot synd och avfall, alltmedan kraven inför subventionstrycket har lett fram till att sida efter sida har ryckts loss ur Guds ord och ersatts med inomvärldslig humanism och tolerans. Ännu en gång är det barnen och ungdomen som får ta den största smällen. En hel generation växer upp utan kunskap om Gud, utan kunskap om synd, nåd, förlåtelse och frälsning.Syndare anses vara en diskriminerande benämning på en människa, och ändå är det just det som är det absolut avgörande för en människa att få kunskap och insikt om. -Jag är en syndare och behöver Guds nåd!Då man släppt loss vilddjuret är det för sent att tämja det! Däremot kan en och en räddas undan denna förödande kraft som med sina käftar hugger efter arma människor, för att förgöra livet. Ännu är det dag, ännu är det frälsningens dag, och evangelium är fortfarande Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Uppdraget är överlämnat till de troende, utrustningen ligger vid våra fötter klar att ta på och kraften har Han lovat bistå med från höjden.
De värden som ligger till grund för svenska skolelevers fostran och bildning har visat sig ouppnåeliga. Det inte skolans välformulerade värdegrund i alla sina tappra försök lyckats med, kan Guds ord och ett möte med Frälsaren utföra. Då sker förändringen inifrån med en ny gudssyn och en ny människosyn som resultat, och ett nytt sätt att tänka.Guds ord har en annan läroplan, byggd på en annan värdegrund: -Vad sant är, vad värdigt är, vad rätt är, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter och allt som förtjänar att prisas – tänken på allt sådant. Detta som I haven lärt och inhämtat och haven hört av mig, och sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara med eder. Fil. 4:8-9

Analys av Stig Andreasson

I vissa kretsar talar man idag om ”den mystika religionens renässans i Sverige.” Denna trend tycks gå hand i hand med en sakramentalismens renässans. Detta är inte alls underligt. Sakramentalismen är i sig själv en slags mysticism. Man omger vissa heliga handlingar, speciellt nattvarden, i ett mystikens skimmer, vilket lockar och tilltalar många människor.Olika uppfattningar om nattvarden kommer till synes i kristen litteratur och media. Lyckligtvis finns det ännu några representanter för en evangelisk, icke sakramental nattvardssyn. Ett exempel på detta är pingstpastor Sven-Gunnar Hultmans artikel i Nya Dagen, där han presenterar en enkel, odogmatisk och Kristuscentrerad nattvardsuppfattning. Han går inte till angrepp mot någon men förklarar lågmält varför han inte tror på någon förvandling av nattvardselementen. I skarp kontrast till detta kommer de artiklar i Dagen och Petrus som skrivits av en annan pingstpastor, nämligen Peter Halldorf. Det är anmärkningsvärt att två så olika synsätt idag kan rymmas innanför en av våra fria väckelserörelser. Vi anser det därför nödvändigt att jämföra och kommentera dessa två mycket olika uppfattningar. Dessa kommentarer bör inte på något sätt uppfattas som personangrepp. Det är sakfrågor det gäller.
Nattvarden – en glädjefest över Jesu fullbordade försoningsverk Detta är kärnan i pastor Hultmans nattvardsuppfattning. Själv presenterar han sig som en ”enkel och from pingstvän.” Det betyder att för honom är det självklart att tro på Jesu närvaro då vi firar den måltid han själv har instiftat. Men det är inte detsamma som att tro att något mystiskt och oförklarligt sker med brödet och vinet på nattvardsbordet. Så här skriver han:-För att glädjas över Jesus försoning av vår synd och skuld behöver våra tankar och vårt uppträdande vid nattvardsfirandet vara inställt på måltidens grund. Det är alltså när jag vänder mitt hjärta och mina tankar i bön till Jesus Kristus i nattvarden, som jag ger utrymme för att den helige Ande ska beröra mig. Inte genom att Jesus blir närvarande i brödet och vinet. – Om vi lägger för mycket i själva brödet och vinet, så riskerar vi att tappa blicken på Jesus. För mig räcker det att se och äta brödet i nattvarden som symboler för Kristi försoning, för att uppleva Jesus och Andens närvaro. För min del ligger inte längtan efter nästa nattvardsfirande i att Kristus skulle vara närvarande i brödet och vinet, utan i att måltiden fokuserar vid det största av allt, att vi är försonade med Gud.Glädje över Jesu fullbordade försoningsverk. Tillbedjan av den levande Kristus som alltid är närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Det är väl just detta många kristna upplever under ett nattvardsfirande. Vidlyftiga teorier om en mysteriös förvandling av nattvardselementen har man inte känt behov av.
Nattvarden – ett bokstavligt förvandlingsmirakel Detta är Peter Halldorfs nattvardssyn. Av utrymmesskäl måste vi begränsa oss till korta citat och kommentarer av den mängd påståenden som möter oss i hans artiklar Han frågar: -Hur kommer det sig att kristna som annars bekänner en stark bibeltro, ofta är trossvaga just ifråga om nattvarden?Att vara trossvag innebär enligt Halldorf att inte tro på en bokstavlig förvandling av bröd och vin i nattvarden. I detta sammanhang är det enligt min mening mycket olyckligt att tala om stark eller svag tro. Det hela handlar snarare om att kristna har olika uppfattningar om innebörden av bestämda bibeltexter. Att utan vidare sätta epitetet ”trossvag” på den som har en annan syn på saken än man själv har, är inte riktigt rent spel. Vidare skriver Halldorf:-Jesu ord om brödet och vinet rymmer en klarhet och enkelhet som svårligen borde kunna misstolkas av den som tror på Bibelns bokstav.Sedan tar han avstånd från den katolska transsubstantiationsläran. Men den är väl om något ett bevis på att Jesu ord kan misstolkas just av dem som har en mycket sträng bokstavstro. Vi ger Halldorf rätt i att den katolska transsubstantiationsläran är ett rent filosofiskt försök att förklara mysteriet i nattvarden. Men den lutherska ”konsubstantiationsläran” är också ett liknande försök. Peter Halldorf ansluter sig till denna lutherska tolkning av nattvardens instiftelseord, enligt vilken vi i nattvarden mottar Jesu lekamen och blod i vinets och brödets gestalt.-Den tidiga kristna litteraturen visar hur det i synen på nattvarden aldrig rådde någon tvekan i den unga kyrkan.Författaren menar därmed att det är en självklarhet att man i urkristen tid trodde på en bokstavlig förvandling av brödet och vinet. Men varför är det så självklart? Är det inte precis lika tänkbart att de första kristna betraktade nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk, just som pastor Hultman gör, utan att befatta sig med någon mirakulös förvandlingsteori? Just därför har vi heller inga spår av lärostrider kring nattvarden i Nya testamentet. Vad Peter Halldorf exakt menar med uttrycket ”den tidiga kristna litteraturen” vet jag inte. Avser han de skrifter som de s.k. kyrkofäderna har författat, så finns det ju exempel på att olika uppfattningar rådde bland dem från tid till annan. Efter att kristendomen blivit romersk statsreligion på 300-talet förändrades mångt och mycket. Så småningom förändrades nattvarden från enkel åminnelsemåltid till mirakulös offergudstjänst. Och själva offertanken förutsätter att nattvardens bröd och vin blir förvandlat till Frälsarens lekamen och blod. Rent historiskt är det därför mycket lättare att se förvandlingsteorin som en sentida uppfinning än att betrakta den symboliska nattvardssynen som en sådan. Just så framställer vanligtvis kyrkohistorikerna det hela. Professor Jacques Elluls monumentala verk ”La Subversion du christianisme” (Omstörtningen av kristendomen) har nyligen kommit ut i ny upplaga i Frankrike. Jag vet tyvärr inte till vilka språk den redan är översatt, men den framställer bl.a. den s.k. ”realpresensen” (den bokstavliga materiella förvandlingen av nattvardselementen) som en del av urkristendomens omstörtning.Men Peter Halldorf håller hårt på förvandlingsteorin och som exempel nämner han Kyrillos av Jerusalem som på 300-talet förkunnade sin tro på en bokstavlig förvandling av nattvardselementen. Ett intressant men inte särskilt väl valt exempel från 300-talets sakramentsdiskussioner. I Sulzbergers troslära, som behandlar den historiska utvecklingen av många lärosatser, står det nämligen mycket riktigt att Kyrillos hade en bergfast tro på brödets och vinets bokstavliga förvandling. Men det lustiga är att han jämförde denna förvandling med Jesu första underverk – vattnets förvandling till vin vid bröllopet i Kana. Den dag Kyrillos yttrade eller skrev detta måste han ha haft dålig ordning i hjärnkontoret. Hade vinundret i Kana varit av samma natur som det påstådda förvandlingsundret i nattvarden, då hade köksmästaren i Kana varit tvungen att säga så här till gästerna:-Ärade bröllopsgäster! Vinproblemet är löst. Jesus från Nasaret har förvandlat flera stora krukor med vatten till vin. Men en sak måste Ni förstå. Det här vinet smakar faktiskt som vatten. Men det är vin, fast i vattnets gestalt! De som är trossvaga begriper inte det här. Men jag hoppas ni andra tror vad jag säger.Alla som läst bibeltexten vet att så gick det faktiskt inte alls till vid bröllopet i Kana. Där skedde det en verklig förvandling av vatten till vin. Där kunde man tala om vinets ”real-presens” (verkliga närvaro). Ingenting liknande sker i nattvarden, varken i lutherska eller katolska kyrkor. Det borde även Kyrillos ha förstått. Eftersom han nu tydligen inte gjorde det kan man knappast betrakta honom som en auktoritet i ämnet. Dessutom är det som sagt möjligt att genom citat från olika kyrkofäder finna stöd för mycket olika uppfattningar. Halldorfs version av kyrkohistorien blir därför inte särskilt vederhäftig. Istället blir den partisk och tendensiös. Varför inte citera Augustinus? Han uppfattade Jesu ord om att äta hans kött och dricka hans blod som bildspråk. Det gör förresten en del lutheraner också. Framför mig har jag en liten bok utgiven av Lutherstiftelsen i Norge. En person frågar där om det bara är genom att ta nattvarden som man får andligt liv. Jesus säger ju i Joh. 6:53 att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod så har vi inte liv. Svaret som boken ger är följande:-Joh.6:53 handlar inte direkt om nattvarden. Då dessa ord uttalades var ju nattvarden ännu inte instiftad. Detta skedde först sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar. Meningen med orden i Joh. 6 är att ingen kan bli frälst utan Jesus. Orden om att äta hans kött och dricka hans blod måste här förstås som ett bildligt uttryck på linje med orden om Jesus som livets vatten och livets bröd. Alla dessa bilder säger att ingen kan leva utan Jesus. Ingen går förlorad för att han inte går till nattvarden. Man går förlorad om man inte tar emot Jesus.När en vaken lutheran kan se att Jesu ord i Joh. 6 om att äta hans kött och dricka hans blod är bildspråk, borde det inte vara orimligt att tänka att nattvardens instiftelseord också är det. Men det kan Halldorf inte tänka sig. -För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system.Omvandlar Jesu ord till bilder! Men kära nån, en stor del av Jesu undervisning är ju bilder, liknelser och illustrationer! De måste då givetvis tolkas och förstås som bildspråk. Det stora engelska bibelverket ”Companion Bible”, som gör intressanta analyser av bibliska ord säger: -Att förstå bildspråk bokstavligt är den ymnigaste källan till villfarelse. Halldorf menar:-när vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud.Han nämner inga andra villkor. Det låter som det katolska ”ex opere operato” – i kraft av själva handlingen, alltså automatiskt. Framför mig har jag ett vittnesbörd av en man som fått samvetsproblem för att han i sitt oomvända tillstånd under många år gick till nattvarden. Många har gjort det och gör detsamma, utan att få liv i Gud. Ingenting i Andens värld sker automatiskt.Peter Halldorf gör också stort nummer av de nytestamentliga ordens betydelse. Han tar upp ordet ”åminnelse” med avseende på nattvarden:-Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns.Jag har mött liknande tankar i texter skrivna av katolska teologer. Precis som påskmåltiden fick judarna att i minnet återkalla den stora händelsen då Israels folk befriades från Egypten, så gör nattvarden Jesu korsdöd närvarande på nytt, säger de. Vad är det då som är så nytt och märkligt i denna form av språkexpertis? Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid för judarna och är så än idag. Man minns hur Herren befriade sitt folk genom påskalammets blod. Under påskmåltiden instiftade Jesus det nya förbundets minnesmåltid – nattvarden. Men det var bara i minnet som en jude kunde återkalla befrielsen från Egypten. Som historisk händelse kunde den inte ske på nytt. Vi kan genom Ordet, Andens ljus och nattvardens symboler uppleva stark inlevelse i försoningens verklighet. Men försoningen är och förblir ett fullbordat faktum som inte på något sätt sker på nytt. Moderna katolska teologer är ofta försiktiga med att säga att Jesus offras på nytt igen i nattvarden, vilket är officiell katolsk lära. Man föredrar att använda sådana ord som ”återkalla, verkliggöra, aktualisera” osv. Att bruka ordet ”återkalla” med avseende på Jesu försoningsdöd för oss på gränsen till det katolska tänkandet. Väljer vi att bruka det måste vi understryka att det bara är i minnet vi kan ”återkalla” Jesu korsdöd då vi firar nattvard. På vanlig svenska betyder ”åminnelse” detsamma som att högtidlighålla minnet av något. Halldorf påstår att det betyder något mer. Nattvarden kan emellertid aldrig bli något annat än en minnesmåltid. Men genom Ordets och Andens ljus kan den bli en fest och en högtid. Slutligen är jag något bedrövad över Halldorfs skarpa kritik av Calvin och den reformerta delen av kristenheten. Deras inflytande är fortfarande efterhängset, säger han och detta katalogiseras som ”olyckliga historiska omständigheter.” Detta är visserligen inte något nytt. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad blev på sin tid starkt anklagad för att vara påverkad av den reformerta synen på grund av sin kritik av både katolsk och luhersk sakramentsmagi. Detta fick honom att en gång skriva följande:-Alla vet ju att för norska lutheraner är det en större synd att vara reformert än att vara liberalteolog.Luthersk stenkastning mot reformerta har alltså hållit på i lång tid.Men det finns egentligen ingen orsak att ständigt måla en skräckbild av den reformerta kristenheten. Johan Calvin var givetvis ingen fullkomlig människa och man behöver inte vara enig med honom i allt. Men sanningen är att han vågade stå fram med en stark protest mot det katolska mässoffret mitt i en kampfull tid. Han förkunnade frimodigt:-Det finns bara ett soningsoffer för våra synder – Jesu död på korset.Han menade också att vi har verklig gemenskap med Jesus i nattvarden, men den är av andlig natur. Calvin förtjänar bättre än att bli ”stenad” av våra dagars sakramentalister.De flesta kristna samfund i USA och den övriga engelsktalande världen räknas till den reformerta fåran. Det innebär väl inte att de flesta av dem ständigt tänker på sig själva som ”reformerta” i motsats till lutheraner. Också deras gren av reformationen har tyvärr liksom lutherdomen påverkats av liberal teologi. Men de som har bevarat bibeltron ser nog nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk (just som pastor Hultman). En sak är säker. De har sänt otaliga missionärer till hednavärlden och många stora andliga personligheter har uppstått i deras led. Säg, har någon normal kristen problem med att sjunga: ”Låt mig få höra om Jesus”, därför att den sången skrevs av Fanny Crosby som tillhörde metodistkyrkan, där man inte tror på någon bokstavlig förvandling av nattvardselementen? Jag har också varit bland reformerta kristna som gärna sjunger översatta sånger av Lina Sandell, trots att hon tillhörde den lutherska väckelserörelsen. Men hennes sånger berör ju heller aldrig skillnaden mellan luthersk och reformert nattvardsteologi. Alla genuina andliga väckelser har alltid fokuserat mer på Jesus, korset och försoningen än på församlingens instiftelser och heliga handlingar.För en tid sedan besökte jag en stad i Frankrike där det för ovanlighetens skull också finns en liten luthersk församling. Jag fick då tillfälle att prata med två personer som båda tillhörde lutheranernas kyrkostyrelse. Det visade sig att ingen av dem trodde på den lutherska ”konsubstantiationsläran.” De hade precis samma syn på nattvarden som evangeliska kristna vanligen har. De såg den som en minnesmåltid som för oss närmare Jesus och korset. De var inte alls påverkade av liberal teologi. De tolkade bara helt enkelt Bibelns bildspråk såsom bildspråk. Härtill vill jag bara tillägga att jag ofta har upplevt sann andlig gemenskap med luheraner utan att först ta reda på vilken syn de har på nattvarden.Lärostrider är inte bra – allra minst på kärlekens bord som ju nattvardsbordet borde vara. Den magisk-mystiska sakramentalismen är emellertid så främmande för Guds Ord och så oförenlig med sund och sann andlig väckelse att vi måste varna för den. De som står för den har också en benägenhet att omtolka kyrkohistorien och därmed utsudda gränsen mellan evangelisk och katolsk kristendomsförståelse. Det är en försåtlig teologi som Guds folk i vårt land inte bör öppna sig för.

Analys av Stig Andreasson

I början av år 2006 invigdes en Mariaskulptur, kallad ”Mater Dolorosa” (Smärtornas Moder), i en luthersk kyrka i Småland. I församlingsbladet berättar kyrkoherden att Mariabilden inköpts i England för pengar som skänkts till kyrkans prydande. Han hoppas att alla i regionen, oavsett samfundstillhörighet, skall känna att detta är deras Maria. Han titulerar henne som ”Guds Moder” som bär Kristus in i världen på nytt och som genom sitt eget lidande kan förstå oss i våra lidanden och bära fram dem i sina förböner inför Sonen, Kristus. Vi behöver alla förebedjare, säger han avslutningsvis.En färgbild av Mariaskulpturen upptar en helsida i församlingsbladet och på nästa sida omtalas ”Den välsignade Jungfru Marias sju smärtor.” Texten som följer är översatt från engelska. Den första i ordningen av Marias smärtor är Simeons profetia om svärdet som skulle gå genom hennes hjärta. Sedan följer i tur och ordning: Flykten till Egypten, Jesu försvinnande i templet, mötet med Jesus då han bär sitt kors, korsfästelsen, Jesus blir nedtagen från korset och Jesus läggs i graven. Alla dessa händelser var ytterst smärtsamma för Maria och därför har hon möjlighet att hjälpa och förstå alla de former av nöd och sorg som drabbar olika kategorier av människor här på jorden, menar textförfattaren. Efter beskrivningen av varje ”Mariasmärta” och de människor som genomgår något liknande följer denna bön: ”Smärtornas Moder, förbarma dig över dem, och låt oss få finnas där för dem.”
Språklig och andlig förvirringFlera uttalanden i det lutherska församlingsbladet är ytterst förvirrande. Kyrkoherden säger att Maria bär Kristus in i världen på nytt. Vad menas med det? Är inte jungfrufödelsen en engångshändelse? På vilket sätt bär Maria Jesus in i världen på nytt? Sådana uttalanden låter som ren mystifikation. Vidare säger texten i församlingsbladet att då Jesu kropp togs ned från korset satt Maria vid korsets fot och bar sin döde son i sina armar. Detta var en av hennes sju smärtor. Om detta säger emellertid evangelierna ingenting. Johannes berättar att Maria stod i närheten av korset tillsammans med en del andra kvinnor och vänner medan Jesus kämpade med sitt lidande. Men då hans döda kropp togs ned från korset var det bara Josef från Arimatea och Nikodemus som utförde den handlingen och de förde sedan kroppen till graven. Evangelierna omtalar inte med ett enda ord att Maria satt vid korsets fot med sin döde son i sina armar. Sådana beskrivningar härstammar troligen från katolska legender eller liknande källor.Kyrkoherden titulerar Maria ”Guds Moder”, vilket är typiskt katolskt språkbruk och ett av de många exemplen på katolsk sofistik (spetsfundighet). Bibeln framställer Jesus såsom sann Gud och likaså såsom sann människa, född av en kvinna. Men det är solklart att Maria bara kunde vara hans mor i hans egenskap av människa. Den Gud som är av evighet kan inte ha en jordisk och mänsklig mor. När Skriften talar om Jesu gudom säger den: -Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. ( Hebr. 7:3)Men i egenskap av människa hade Jesus både stamtavla och föräldrar, även om nu Josef inte var hans biologiske far. En katolsk skribent erkände faktiskt en gång att då man kallar Maria för ”Guds Moder” säger man något som hon rent bokstavligt inte kan vara.Katolska teologer säger också gärna att ”katoliker tillber inte Maria.” Några förnekar till och med att man ber till henne. Man bara uttrycker en önskan om att hon skall be för oss inför sin Son. Just så uttrycker sig också den småländske kyrkoherden. ”Vi behöver alla förebedjare”, skriver han. Men sedan gör han samma teologiska kullerbytta som katolikerna ofta gör. Efter att ha presenterat Maria som förebedjerska avslutas varje presentation av Marias smärtor med bönen: ”Smärtornas moder, förbarma dig över dem.” Detta är mycket mer än en vädjan om förbön. Man använder precis samma uttryck i bönen till Maria som man skulle göra i en bön till Gud själv. Vem utom Gud kan förbarma sig över oss? I den katolska kyrkan är det emellertid fullt logiskt att åkalla Maria på liknande sätt som man åkallar Gud. Enligt katolsk tro har ju Maria blivit upptagen till himmelen där hon intagit platsen som Himmelens Drottning. Hon har egentligen samma egenskaper som bara Gud kan ha. Hon måste vara både allvetande och allestädes närvarande. Hur skulle hon annars kunna höra alla de böner som sänds upp till henne från människor i hela världen? Men säg, när blev allt detta trosartikel i den lutherska kyrkan?Sanningen är den att både Maria och helgonen är döda och Skriften varnar för alla försök till kontakt med de avsomnade. -Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet.” (Jes. 8:19-20)Vi tror att Maria vilar i paradisets värld i väntan på de saligas uppståndelse. Den bild evangelierna ger av henne är inte alls densamma som vi möter i den katolska kyrkan. Evangeliernas Maria är timmermannen Josefs trofasta hustru. Hon böjer sig ödmjukt för Guds vilja och prisar Honom för att Han ser till hennes ringhet. Hon ger inte sig själv någon högre titel än ”Herrens tjänarinna.” Hon skulle säkert bli förskräckt om hon fick vetskap om den enorma betydelse hon fått i katolsk fromhet. Det är djupt tragiskt att reformationens kyrkor nu öppnar för Mariadyrkan.Påvekyrkan har all anledning att vara förnöjd med utvecklingen. Det viktigaste för den är givetvis inte i första hand att protestanterna skiftar namn. De kan gott kalla sig protestanter, evangelisk-lutherska eller vad som helst, bara de i sin teologi och kyrkliga verksamhet utvecklar sig mer och mer i katolsk riktning. En sådan utveckling måste ju på lång sikt föra till en mer eller mindre fullständig förening med påvekyrkan. Men det kyrkosamfund som utvecklar sig i katolsk riktning förirrar sig också allt längre bort från det rena evangeliet.
Tre ting som alla bibeltrogna protestanter alltid varit fullt eniga om Den katolska kyrkan säger ofta i sin propaganda att protestantismen är splittrad i tusentals sekter och samfund. På flera väsentliga områden har dock alla genuina bibeltroende protestanter alltid varit fullständigt eniga. Det är tre ting i den katolska kyrkan som de absolut inte kan acceptera. Det första är påvedömet. Att Kristi kyrka skall styras av en ofelbar prelat som sitter på en tron i Rom kan ingen protestant godta. Det andra är det katolska mässoffret. Protestanterna har inte alltid varit helt eniga med varandra om alla detaljer i nattvardsläran. Men de har alltid varit eniga i att det katolska mässoffret, som påstås vara en förnyelse av Jesu offer på korset, är blasfemiskt och förkastligt. Hebreerbrevet 9:25, 28 säger ordagrant i Hedegårds översättning:-Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”Det tredje är Mariadyrkan. I Påvekyrkan har Maria blivit en gudomsperson som man ber till och som tilldelats namn och titlar som är totalt okända i Guds Ord. Hon säges även vara född utan arvsynd och presenteras som “Medlerska” inför sin Son. Verkliga protestanter har alltid sett att detta strider mot Bibelns fundamentala budskap. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Han är vägen, sanningen och livet. Han sade själv: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”Nu ser det ut som om Mariadyrkan verkligen tränger in i Sveriges protestantiska kristenhet. Vi är vittne till en utveckling som var otänkbar för bara några årtionden sedan. Vi frågar med bävan vart vårt lands kristenhet egentligen är på väg och vi tänker på Jesu ord: ”Skall Människosonen då han kommer finna tro på jorden?”

Analys av B V Henry

Det här är en introduktion till en serie bibelstudier som handlar om Kristendom och islam - paralleller och paradoxer. Jag har haft bibelstudier i olika länder under det temat. Det innebär inte att jag kommit hit för att undervisa er om islam. Men jag vill försöka tala om hur alla vi som är bibeltroende kristna kan närma oss muslimerna och hur vi kan förmedla evangelium till dem. Det är mycket viktigt för oss, särskilt i denna tid.
Nyligen, då vi var på bokmässan i Göteborg, märkte vi en trend som inte är ny, men utvecklas allt mer. Speciella kategorier av kristna bekännare försöker närma sig muslimerna med en slags religiös pluralism, istället för att hålla sig till den rena tron. Det är en tvetydig trend som inte är ny och det är oklart vad man har för syfte med detta. Det senaste påven uttalat när det gäller islam och Muhammed är intressant. Han använder en del uttryck från medeltida skribenter för att indirekt uttala vad han själv anser om Islam. Å andra sidan har det blivit en tendens i många avdelningar av romersk-katolska kyrkan att omfatta vad islam lär. Under förra århundrandet kunde man börja observera att det blivit en slags religiös pluralism. Jag ska nämna två stora personligheter i Frankrike. Charles de Foucauld, som var munk och eremit, levde i Algeriet. Han hade mycket kontakt med muslimska mystiker. Inom romersk-katolska kyrkan finns också en mystisk trend. Om vi vill basera vår kunskap om Gud på mystiska erfarenheter istället för på Guds ord, kommer vi att föras vilse. Charles de Foucauld ville ge prioritet åt mystiska erfarenheter i kristen och muslimsk miljö, och han ville på något sätt förena dessa två religioner i en gemensam erfarenhet av Gud. En annan personlighet som också är mycket viktig mera ur teologisk och akademisk synpunkt, var Louis Massignon. Han studerade persisk mysticism. På något sätt ser båda dessa män en parallell mellan islam och kristendom. Enligt deras synsätt skulle dessa religioner kunna förenas, ty om vi lägger åt sidan vad Guds ord säger, ser vi inte paradoxen och motsägelsen. Det finns en bibelvers som borde vara basen för vad vi som kristna ska stå för. Det var den deklaration som Petrus gjorde inför en religiös grupp, Apg 4:10:”så mån I veta, I alla …” Vad är det alla behöver veta? Det står i vers 12:-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.Vi kan tänka i religiösa termer: vad vill religionerna lära oss? Islam, buddism, hinduism, osv. Även vissa filosofier. Religion försöker undervisa oss om frälsning. Det är ju vad religion handlar om. Vad är frälsningens väg?Här står nu Petrus inför en fanatisk religiös grupp, som representerar olika trender inom judaismen. Han säger: ”Så mån I alla veta…” Om vi inte har den övertygelsen, då är vi inte redo att konfrontera islams grundfäste. Om vi inte har baserat vår tro på Guds Ords auktoritet, har vi ingenting att stå på. Vi kan då gå vart som helst och hur som helst och acceptera vad som helst eller ingenting. Detta är ett av problemen vi har inom romersk-katolska kyrkan, men också inom den protestantiska kyrkan. Och kanske också inom en del s.k. frikyrkor i detta land. Är ni vakna för detta? Vissa grupper har s.k. gudstjänster tillsammans, där man kompromissar med lärorna man har i sina församlingar. Det kan vara katolska och protestantiska kyrkor. Man ser att de kompromissar med det man en gång kämpade för. Både katoliker och protestanter. Det är nästan så att kriminella handlingar utförts i både Muhammeds och Kristi namn. Det är fanatism. Vi ser att det finns en demonisk makt i religion, som kan acceptera eller uppmuntra våld. Mycket av de spänningar man märker i världen idag, är uppblandade med religion och politik. Vi återvänder till vad Petrus säger: ”Så mån I alla veta…” Inte bara några, men alla. Låt muslimerna, hinduerna, ateister, vilka det än vara må, låt dem veta, låt det bli känt för alla att det inte finns frälsning i något annat namn eller någon annan. Det finns inte något annat namn under himmelen givet genom vilket vi kan bli frälsta. Detta är den grund och auktoritet vi har för att kunna vittna om frälsning. Detta har ingenting med religion att göra. Frälsningen är relaterad till ett namn. Det är detta som gör evangelium så unikt. Det finns inget annat vid sidan om. Vi ska proklamera evangelium!Vi märker ofta i vår relation till muslimer och islam att människor är okunniga. Kristna vet inte vad islam är för något. På samma sätt som kristna också är okunniga om vad de själva tror på. De lever ofta mer efter tradition än på uppenbarelse. Här möter vi ett problem: okunnighet. Okunnighet lämnar oss i mörker. Det första vi ofta konfronterar, är människors okunnighet. Det störande är att många som kallar sig kristna, vet inte vad bibeln undervisar. Det andra man möter är likgiltighet. Människor som är muslimer har ju sin tro, sina ritualer - låt dem vara i fred med det! Det tredje vi möter är fruktan. Många människor lever i fruktan för muslimerna. Även de kristna. Vad kan svaren vara till dessa tre hinder vi har när man möter muslimerna? Svaret på okunnigheten är man måste ha sund vaksamhet. Vad tror muslimerna på, och vad tror jag på? Vi kan inte förneka parallellen, och kan inte heller vara blinda inför paradoxen. Vi vet vem Gud är och hans natur. Vad är grunden till likgiltigheten? Det är brist på övertygelse. Vi kommer ur likgiltigheten genom att bli övertygade om vad sanningen är. Att vi verkligen blir övertygade om att vad Guds ord lär verkligen är från Gud. Det är inte bara några legender, fabler och sagor, det är verkligen Guds ord och sanningen. När vi läser sådana verser som Apg 4:12, måste vi vara försiktiga, för i dag är allting relativt. Vi får aldrig se Guds ord som något relativt, det är absolut. Det finns inget annat namn, det finns ingen annan frälsning given åt människorna. Därför måste det proklameras för alla, det måste bli känt för alla att endast namnet Jesus ger frälsning. Jesus frälsar! Emanuel, Gud med oss! Det är hans namn. Det finns inget alternativ till frälsning. Det finns alternativ när du väljer vilken religion du vill följa, men när det gäller frälsning finns inget val. Det finns inget annat namn genom vilket du kan bli frälst. Tar du inte emot Jesus Kristus, finns inget annat val. Då befinner du dig i ett vacuum. Här ser vi att övertygelse om sanningen driver bort likgiltigheten. Du måste veta vad du tror på och varför. Bara det ger dig övertygelse och frimodighet. Tänk på Petrus, vilken frimodighet han fick efter det att han varit dödsförskräckt. Han var övertygad om sanningen och villig att dö för den, liksom också några av våra stora reformatorer. De visste att deras liv var i fara. Tänk på Tyndale. Han förstod att bibeln var Guds ord och måste förmedlas till alla människor. För honom gällde det död eller liv. Och det var likadant för Wycliffe. Många människor har gett sitt liv för att vi skulle få Guds ord. De var övertygade om vad som är Guds ord. Inte vad romersk-katolska kyrkan lär oss, eller doktrinerna lär oss, men att vad Guds Ord lär oss är absolut sanning och slutlig sanning. Det finns inget att lägga till vid sidan om. Men om vi inte har denna övertygelse i hjärtat, då blir vi likgiltiga. Då tycker vi att en del människor kan tro på en sak och andra på annat. Likgiltighet finns också bland många kristna.Det tredje som finns ibland oss är fruktan. Troende som lever i Mellanöstern och lärt känna Herren är ofta fyllda av fruktan. Jag möter människor som flyttat från Mellanöstern till Sverige. Jag försöker uppmuntra dem att vittna för muslimer. Man känner hur de är fyllda av fruktan. Vi har mött dem som var namnkristna i dessa länder, men som sedan blivit pånyttfödda kristna. De har flyttat från dessa arabländer av fruktan för muslimerna. Nu bor de kanske i lägenheter bredvid muslimer. Jag säger till dessa vänner: var inte som Jona! Fly inte bort från ett uppdrag som kanske Gud gett dig! Du har kanske kommit hit till Sverige just för att möta dessa muslimer, kanske till och med dina fiender, med evangelium! Jona blev sänd till Israels värsta fiender. Han kunde inte begripa det. Att Gud älskade Israel, visste han. Men skulle hans barmhärtighet sträckas också till fienderna? Det var en fruktan som hade sina rötter i fördomar. Guds nåd är utan gränser. Universell. Den är för alla. Vi måste vara försiktiga så vi inte säger att det här är bara för oss. Kom ihåg vad Petrus sa: Det måste bli känt för alla! Det måste bli känt för muslimer och alla andra att det finns bara ett enda namn genom vilket vi kan bli frälsta. Frälsning med övertygelse. Det enda svaret inför fruktan är Guds kärlek som också är sammanlänkad med barmhärtighet och medlidande. Detta driver oss att nå människor, kanske sådana som inte ens tycker om oss. Det förnämsta vapnet vi har att nå muslimer är att låta Guds kärlek flöda genom våra liv till dem. Det är inte argument, diskussioner, polemik som är svaret, utan Guds barmhärtiga kärlek. Gud älskar dem precis lika mycket som han älskar andra, och han vill inget hellre än att föra dem ut ur detta mörker.
Okunnighet, likgiltighet och fruktan - detta håller oss tillbaka från att göra vad Gud kallat oss till - att vara levande vittnen. Vi ska inte vara religiösa lärare. Vi är inte kallade att predika på det sättet. Vi ska proklamera namnet Jesus. Det är det enda svaret för alla människor. När det gäller vår kommunikation med muslimerna om Jesus, finns många fallgropar. De har en felaktig uppfattning om vad Gud är. Islam förnekar att Jesus är Gud och Guds son. De förnekar att Jesus dog på korset och många andra ting som relaterar till Jesus. Vi behöver dock inte bli experter på Islam. Jag har själv studerat en hel del av vad som har med islam att göra de senaste trettio åren för att förstå muslimerna och kunna närma mig dem. Men det är inte ett måste. Ett måste är däremot att vi är levande vittnen. Det spelar ingen roll om en människa är muslim eller inte, vi närmar oss människorna först och främst i medvetenhet om att de är förlorade i synd. De kanske tror på Gud, men ändå inte känner honom.
Vad muslimerna behöver få reda på är vem Jesus Kristus är. Många har totalt missförstått vem Gud är, och de kommer alltid att ha en felaktig uppfattning, därför att Gud har valt att uppenbara sig endast genom Jesus Kristus. Om inte Gud tagit initiativet att ge oss den uppenbarelsen, hade vi inte haft någon väg att nå honom.Människan i sin egen själviska strävan producerar mystiska filosofier i sin längtan. Det finns massor av sådant i alla religioner. I islam finns det sufism med många skolor, och i katolicismen finns mysticism och även i protestantismen. Exempelvis Taizé är en mystisk rörelse, där sanningen inte har någon betydelse; utan vad du känner och upplever är viktigare än sanningen. Sanningen får vara känslans tjänare. Men Gud har aldrig menat att det ska vara så. Det är bara sanningen som frigör. Det behöver vi tala om för våra muslimska vänner. Vi behöver visdom att förklara detta för dem. Inte ett komplicerat evangelium, men det enkla evangeliet. En del människor tror att vi behöver visdom bara för att förklara komplicerade ting. Jag tror att vi behöver sann visdom till att förklara enkla ting och ändå frimodigt kunna säga: detta tror jag, det här står jag för! En del människor säger att muslimerna tror ju på Gud som vi gör! Men muslimernas relation till Gud är baserad på fruktan. Fruktan och träldom.När man lever i fruktan, är man inte trygg. Då man är osäker kan man bli aggressiv, det blir en fanatism som utlöser demoniska krafter. Det ser vi i speciella falanger av muslimvärlden liksom också i vissa kristna grupperingar. Fruktan. Relationen mellan Gud och muslimen är baserad på den lag Koranen lär. Dessa lagar måste man följa till punkt och pricka. Och då man har misslyckats, grips man av fruktan. Den relation vi som kristna har till Gud, är baserad på nåden, på grund av Guds kärlek. Den ger oss frihet. Det är skillnaden. Medan islam leder in i fruktan och träldom, leder kristendom till sann frihet. Inte att vara rädda för Gud, men älska Gud. Det är skillnaden. Både muslimer och kristna tror på Gud. Muslimer fruktar Gud, och det ska även kristna göra - det är en parallell. Var är då paradoxen? Den fruktan vi har för Gud är inte träldom, det är frihet, därför vi ärar och respekterar Gud. Det är en respektfull fruktan. I många av dessa ting är det en nära parallell till islam. Skillnaden mellan kristendom och islam är inte de ting vi är överens om, men de ting islam förnekar omkring Gud, Jesus Kristus, förlåtelse, frälsning, osv. Låt oss inte bedragas av likheterna, utan vara vaksamma så vi inte sammanblandar vad Gud skilt åt.
Låt oss aldrig urvattna evangeliet för att få vänner bland muslimerna, eller för att de ska bli mindre aggressiva i vår närhet. Vi måste liksom Petrus proklamera för alla, att i ingen annan finns frälsning och det finns inte under himmelen givet något annat namn i vilket vi kan bli frälsta. Det är endast genom Jesus.

Analys av Hans Lindelöw

Vad är det som väcker protester och motprotester när det gäller Irans president, Mahmoud Ahmadinejad?Han har gjort klart antisemitiska uttalanden. Och en insändare i en landsortstidning räknade i början av året upp tre av dem.28 Oktober 2005: ”Som Ayatholla Khomeini sade - Israel måste raderas ut från kartan.”8 December 2005: ”En del europeiska länder envisas med att säga att under andra världskriget så brände Hitler miljoner med judar och satte dem i koncentrationsläger.”14 December 2005: ”Idag har de skapat en myt som kallas Förintelsen och ställer denna över Gud, religionerna och profeterna.”Han förnekar alltså Förintelsen. En kontroversiell fråga i dagens EU. Men inte mer kontroversiell än att EU:s utrikespolitiske koordinator i dagarna kunde bege sig till Iran och försöka inleda en mer vänskaplig dialog med landet, p.g.a. ett förslag som framarbetats av sex länder: USA, Storbrittannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Det handlar om Irans program för utveckling av kärnkraft.
Under OS i Berlin 1936 utnyttjade Adolf Hitler tillfället att imponera på omvärlden. Han fick under de följande åren till stånd ödesdigra eftergifter för sin politik, och sina krigsplaner. Vad är det nu för krafter som strävar efter att göra sig gällande - i och omkring fotbolls-VM?Detta VM, som framför allt är en stor marknadsplats, där olika klubbar har sina salustånd. Mammon i högsätet!Vad vittnar alla de glada ansiktena om? Medaljen har onekligen en baksida.

Analys av Stina Fridolfsson

På missionsfältet i Santo Domingo har vi fått förmånen hjälpa några familjer att få bättre bostad. Genom offermedel som skickats, och villiga arbetare, så har grund, väggar och tak byggts upp. Just nu hjälper några bröder den kunnige byggmästaren Isaias Rodriguez att bygga hus åt en familj, som blev totalt utblottad genom en förödande brand. Sebastian Vidén, som hör till arbetarstaben för att bygga huset, rapporterar om detta på annan plats i tidningen. -Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger.
-Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.
-Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva.
-Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld.
(1 Kor. 3:10-15)