Appell av Jörgen Lindroos

Församlingen är ett annorlunda folk, ett heligt folk, ett avskilt folk. Häromdagen då jag åkte till jobbet på morgonen lyssnade jag på morgonandakten i radio. Och den som hade andakten talade om hoppet, och sa: ”Tänk att vi får tro och hoppas att världen kan bli en bättre plats att leva i”.
Det jag hörde, är egentligen en väldig kontrast mot det bibeln har att säga. I bibeln står det så här:
-Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet. (1 Joh 2:17)
Vi vet vart världen är på väg, men vi är på väg mot ett annat mål. Jag har tänkt på främlingsskapet, på det sätt vi i församlingen är utlännigar i världen. Då vi möter människor i samhället, upptäcker vi att vi har en annan kultur, ett annat språk, ett annat sätt att leva. Den här kontrasten märks hela tiden. Det är en konfliktsituation till människor i vårt samhälle och i vår närhet. Det står i bibeln att vi är främlingar och gäster.

Appell av Anita Eriksen

Jag vill ställa en fråga om du vet vem Besalel var i Gamla testamentet. Förmodligen inte och även om du läst om honom, så faller svåra och för oss ovanliga namn ur minnet. Under bibelskolan talade Tage Johansson om tabernaklet och jag bestämde mig för att läsa om detta i 2:a Moseboken. Då fick jag ögonen på 2 Mos 31:1-5.

-Och Herren talade till Mose och sade: Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam; och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet, till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver och koppar, till att snida stenar för infatt-ning och till att snida i trä, korteligen, till att utföra alla slags arbeten.

Appell av Ulla Näsholm

När man ser utvecklingen och hör vad som händer och hur man förvränger bibeln på det sätt som sker i vår tid, förstår man att vi lever i den yttersta tiden. Därför är jag så tacksam att vi får lära oss vad bibeln säger i olika frågor. Guds ord är ju fundamentet och vill vara fundamentet för våra liv. Jag har ett bibelord som passar väldigt bra för den situation som nu är i Sverige, där man är beredd att anpassa bibeln efter den moderna tiden.

Text: Barbro Schröder

Storstadens puls i augustivärmen, bilköer där man tittar på klockan – snart 18.00. Trafiken rör sig långsamt mot infarten och betalstationen i Stockholm. Och där ser man tältet mitt i parken – i storstadens mitt!
Det myllrar av folk i parken; stor och liten, många pensionärer, andra idrottande, lekande.
Det är alltid en upplevelse med tältmöten, och även om vi i Maranataförsamlingen har haft det varje sommar i åratal, så är det en spänning. Lång tid har vi burit på dessa möten upp till Gud i våra böner och nu kommer bönesvaren.
Första mötet strömmar folk till. Många är troende, andra nyfikna. Sång, vittnesbörd, predikan. Folk lyssnar. Många utanför tältet. Det levande Ordet går ut, det som bär frukt i hjärtan som tar emot det. Jag ser ut över mötespubliken varje kväll, och tänker att det är en skara evighetsvarelser. En dag ska vi vara tillsammans hos Jesus. Underbart! Men de som inte tar emot erbjudandet om evigt liv?
-Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.
(Joh 5:25)
Människor som inte tar emot Jesus är ju döda i sin ande, men de kan få det eviga livet som fortsätter i himlen när kroppen slutar fungera.
Tänk vad himlen gläds över alla dem som i varje möte fick uppleva frälsning, förnyelse och andedop! Många deltog dygnet runt. I tältvakten, förbönen och med att se till att allt fungerade. Förutom församlingens vittnen deltog en skara från Djurås i Dalarna med levande sång och vittnesbörd. Ingen var oberörd. Oväntat besök från Finland och Tyskland var uppmuntrande, samt broder Henry och andra tillresande vittnen. Ja, så har Guds frälsningsbudskap gått ut till en förruttnad värld av ”salta” vittnen. Om inte maten får salt, ruttnar den, och ingen kan äta den. Så är det också med oss. Om vi delar ut osaltad, rutten mat så dör folk, men om vi har salt i oss och verkligen är ljus i världen, då ser folk att det finns hopp och liv!

Predikanternas furste, Charles H Spurgeon gick till attack mot död religion.

Gå in i en kyrka, där ritualisten har ifört sig sin prunkande dräkt och kråmar sig inför Gud som en påfågel. Du skulle helt säkert vilja säga till honom: Om du kände Guds gåva, så skulle du lägga av dig all denna dårskap och hellre komma inför Gud i säck och aska än i dylik grannlåt. Då skulle du ödmjuka dig inför den Allrahögste som den mest fördömlige av människor, därför att du har vågat att kalla dig präst, ty präst är du icke alls för dina medmänniskor. En är präst, nämligen Kristus Jesus, och ingen annan är präst med undantag av att alla hava ett allmänt prästadöme, vilka icke några vissa kunna göra anspråk på för sig själva enbart. Om de så göra, draga de över sig det fruktansvärda öde, som övergick Kora, Datan och Abiram, vilka kallade sig själva präster, men voro det icke. Om du visste Guds gåva, din stackare, skulle du lägga av denna prästerliga skrud och böja dig inför vår bekännelses Överstepräst och dyrka Honom allena!
Det kommer en kristens blod att koka, när man ser slikt prål bli föremål för dyrkan och det till på köpet i en protestantisk kyrka. En samling opånyttfödda oduglingar, som kalla sig ”präster”! Jag skulle icke alls använda så stränga ord om dem, ifall de vore ärliga nog att gå till Roms kyrka, dit de rätteligen höra, men då de tillåta sig den fräckheten att i vårt land utgiva sig för det som de icke äro, känner jag för dem icke tillräckligt skarpa ord.
Om dessa präster finge, som de ville, då skulle vi vara tvungna att falla ned och slicka deras fotsulor, alldeles som våra okunniga förfäder böjde sig för legoherdarna från Rom. När man ser på målningar, hur påven och hans kardinaler utdela sina välsignelser i Vatikanen, medan beundrande skaror falla ned och dyrka dem, då känner och förstår man, att det är oändligt mycket bättre att tillbedja djävulen själv.
Vi giva Gud äran, men icke ett grand av hyllning åt vare sig människor eller änglar. Har jag icke sett, hur skaror i hundra- och tusental falla ned och tillbedja bilder och utklädda dockor? Jag har sett dem dyrka ben och gamla tänder; jag har sett dem tillbedja ett gammalt skelett, klätt i en modern kostym. Det sades vara skelettet av ett ”helgon”. Och jag har förundrat mig över, att det kan finnas människor, som äro så förblindade, att de tro, att sådan avgudadyrkan kan behaga den allrahögsta Guden.
Vi, bröder, Guds folk, vi som känna Kristus, kunna icke annat än med avsky och förskräckelse vända oss från ett sådant avfall. Vår tillbedjan vilja vi giva åt Jesus allena. Nu gives det något, varmed din religion kan prövas. När du beder, till vem beder du? Genom vem beder du? När du sjunger, för vem är din sång avsedd? När du predikar, till vems ära predikar du? Vem är det, som du vill tjäna?
Ty så sant Herren lever, om du gör det för dig själv eller för någon annan utom Jesus Kristus, då vet du icke vad gudaktighetens kraft är, ty Kristus och Kristus allena måste för varje kristen vara det stora föremålet; att främja Hans ära måste vara det, för vilket han är villig att leva, och för vilket han, om så behöves, är beredd att dö.
Ned, ned, ned med allting annat men upp, upp, upp med Kristi kors! Ned med edert ”dop” och mässor och ”sakrament”! Ned med edra prästlögner, eder ritualism och eder liturgi! Ned med eder fina musik och eder pomp och edra skrudar och dräkter och kåpor och ceremonier! Men upp, upp, upp med läran om det nakna korset och Frälsaren som dog för våra synder. Låt det ljuda över hela världen: Se på mig och lev! Det är liv i en blick på den Korsfäste. Det är liv genom en enfaldig tro på Honom men ingenstädes eljest.

Text: Stina Fridolfsson

Gång på gång blir idrottsmän uppmärksammade för att de slår nya rekord inom olika områden. Nyligen var det en man som slog världsrekord i löpning. Han slog även sitt eget rekord. Han följdes av en hel värld, som förvånat och beundrande konstaterade att han slog rekord på rekord.
När sedan journalister kom och ställde frågor för att skriva om hans bragder, var det någon som äntligen ville få reda på hur det var möjligt att ideligen slå så många rekord. Och han hade svaret. Ganska kort, men oerhört talande:
-Arbete och hängivenhet.
Så är det. Hängivenhet och arbete. Man måste ge sig hän för att om möjligt vinna ett mål man sätter upp för sig. Och många idrottsmän gör stora uppoffringar för att vinna. De satsar sin kropp till träning många timmar.

Appell av Bill Nyman

Det är underbart med alla de Guds under jag varit med om. Jag blev frälst efter 35 års tungt missbruk, döpt i vatten och andedöpt, och löst från fem tunga droger. Allting skedde på en gång, det sa bara pang, och jag for i golvet i kyrkan en tidig morgonbön efter att ha varit på behandling en vecka. Jag hade inte tänkt att bli frälst, men det bara small till. Gud visste hur jag var, att han behövde behandla mig så. Jag fattar inget av det som hände, men måste ut och berätta. Det går ju inte att förklara Guds under.
Jag vill läsa ur Jesaja:
-Vakna upp, vakna upp, kläd dig i din styrka, du Sion, kläd dig i din högtidsskrud, du Jerusalem, du heliga stad, ty ingen oomskuren eller oren skall härefter komma in i dig. Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem. Lös banden från din hals, du fångna dotter Sion. Ty så säger HERREN: Ni har blivit sålda för intet, därför skall ni också utan pengar bli återlösta. (Jes 52:1-3)
Jag hade blivit frihalsad där på golvet. Jag fick sedan lära mig det där ordet frihalsad, och tycker det var så bra. Jag fick lämna kvar bojan där på golvet.
Jag vill också läsa från Matteus, liknelsen om fisknoten:
-Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta?" De svarade honom: “Ja”. Då sade han till dem: “Därför är varje skriftlärd, som har blivit en himmelrikets lärjunge, lik en man som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt. (Matt 13:47-52)
Jag hade ingenting gammalt som var något att hämta ur, så jag fick bara nytt. Sen får jag väl fylla på av det gamla efterhand, men försöker att inte bli någon farisé.
Någon berättade om en kapten på en fisketrålare. Hur det kan gå till då de är ute och drar trål. Det är stora krafter i en trål, en tung lina. Båtmotorn drar och trålen ligger efter. Så kan det hända att trålen slår; dvs att den hugger i något okänt. Man drar ju i säkra trålleder, men det kan hända att något finns där. Då blir linan sträckt på en gång, och skepparen hinner inte slå ner den. Det medför att trålen slår, alltså bakändan går in under båten. Då rinner vattnet in – jättefort. Det enda skepparen har att göra när något sådant händer, är att få på manskapet och sig själv flytvästarna. Han vet inte hur allting fungerar i det där, men han vet att västarna ska på, sedan ska han slänga alla sina mannar i sjön, bort från båten, och hoppa i efter själv. När flytvästarna kommer i vattnet, så finns i dem ett slags piller, en tablett av något slag, och när den löses upp i vattnet, slår den till ett stift och en GPS-sändare börjar sända och då går det ett larm.
På räddningstjänsten sitter någon och sover i väntan på larm. Det börjar pipa i hans larmskärm, och när han tittar till ser han att där ligger fyra prickar. Det enda han ska bry sig om när han ser dessa prickar, är att väcka piloten som kör helikoptern, och sjukvårdaren, ytbärgaren och navigatören. De springer in till helikoptern, för de vet om att det är just det som ska göras. Så åker de iväg och helikopterpiloten får koordinaterna från mannen som sitter kvar där vid larmskärmen. De som ligger i vattnet har det inte lätt – tänk dig, det är natt, det är mörkt det är dimmigt. Man ser ingenting. Klart att de börjar fundera: Jag vet inte vad som ska ske, fungerar allt det här? Man kan föreställa sig tankarna som är där då.
Helt plötsligt hörs det ett dån. Det kommer ljus från strålkastaren, helikoptern kommer ner, ytbärgaren kommer och räddningsmanskapet tar upp männen från vattnet. Han som bevakar skärmen ser att prickarna slocknat och förstår att de nödställda som låg i vattnet har hämtats. Då återgår han till sin rutin och slumrar in, tills nästa larm kommer. Han ska inte bry sig om vad de räddade hette, vem skepparen var och vad som hände i övrigt. Sedan kommer också de tillbaka som hämtat dem. Ytbärgaren tar av sig sina grejer, gör iordning sin utrustning för att vara redo till nästa larm. Sjukvårdaren tar hand om vad som måste göras med dem som låg i vattnet, larmar ambulans om det behövs, och lämnar över de räddade att få vård och gör sig sedan redo för nästa larm.

Text: Ulla Näsholm

Mottot för sommarens maranatakonferens
är just det – Krön Jesus till
kung!
Jesus Kristus – den Messias Guds
eget folk väntade på. Han kom till sitt eget och de
tog inte emot honom, säger bibeln.
När människorna såg de under Jesus gjorde, förvandlade
vatten till vin, hur han fick fem bröd och
två fiskar räcka till tusentals människor, hur sjuka
blev helade… då förstod de att Gud hade sänt honom
och ville göra honom till kung.
Jesus drog sig undan med sina lärjungar. De
förstod att Jesus verkligen var Kristus och att han
skulle komma och befria sitt folk. Han skulle insättas
som kung, det var bara en tidsfråga och de
argumenterade vem av dem som skulle sitta på
högra och vänstra sidan. De tänkte mänskligt och
i politiska banor.
Det var inte Jesu tanke. Hans rike var inte av denna
världen, det sa han, men uppfattades ändå som
han skulle bli kung i den tidsålder som då var.
Guds tanke var högre än att bara ta sig an sitt
folk, han ville innefatta också hedningarna i sin
gemenskap.
Gud sände sin Son till jorden för att uppsöka och
frälsa det förlorade. Judarna hade Guds lag, men
var ändå förlorade. De kunde inte hålla lagen och
för att i någon mån hjälpa upp det gjorde de tillägg
i många av buden. Stadgar som kom att uppfattas
som en god tradition att ge akt på och de hade
kanske mer fokus på den tillämpningen än på Guds
eviga lag.
Jesus kom och han uppfyllde lagen. Han blev vår
överstepräst och samtidigt Guds offerlamm och i
Jesu namn kan alla människor komma i kontakt
med himmelens Gud.
Hedningarna var utan lag förlorade, men när Jesus
i sin död och uppståndelse besegrade sjukdomen,
synden och döden, brast förlåten i templet itu.
Uppifrån och ner. Vägen till Gud var öppen både för
hedningar och judar. De skriftlärde kände kanske,
eller borde anat, att en ny tid var inne.
Det står också omtalat i Nya Testamentet att en
skara präster blev lydiga och trodde när lärjungarna
förkunnade frälsningen genom Jesus Kristus.
I Jesu trefaldiga ämbete – präst, profet och konung
– hade Jesus utfört sitt uppdrag på jorden. I psalm
24 uttrycks hur Jesus träder in i himlen och hyllas
som ärans konung.
Han har sagt att han snart skall komma tillbaka
och hämta dem som hör honom till Maranata – Jesus
kommer! DÅ ska Jesus bli konung också på jorden,
för alla människor.
Till dess är han konung för sitt folk, han anför
striden, han leder in på nya områden och trakter så
att han kan bli känd av alla människor.
MEN han vill också vara kung, inte bara för sitt
folk och sin församling, han vill vara kung i varje
människas liv. Var och en som tror och bekänner
Jesus som Herre och tar emot hans frälsning, vill
han leda – också på det personliga planet.
Den allsmäktige Guden som ser varje människa
och vill frälsa a l l a, han vill också vara härskare
eller enväldig kung för den som tagit emot honom.
Så suverän är Gud och sådan omsorg har han om
var och en!

Appell av Sven Thomsson

Dessa ord står i Apg. 7:42 och ingår i Stefanus tal strax före hans martyrdöd. Israels folk hade förkastat Herren och hans tjänare Mose. De ville inte vara Herren lydiga, utan stötte bort honom och vände sina hjärtan mot Egypten. De sa till Aron:
-Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land. Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara"…(Apg.7:40-42).
Gud hade med stark och väldig arm genom sin tjänare Mose fört sitt folk ut ur träldomslandet, Egypten. Men de var olydiga, otacksamma och ohörsamma. De knotade och knorrade under ökenvandringen.

Profetiskt brandtal av Arne Imsen från 1970:

Jag har en känsla av att hela den västerländska kulturen står i lågor. Det finns ingenting som kan rädda den. Den går emot sitt totala kaos. Men vi vet att Jesus kommer. Den här veckan har sanningen om Jesu tillkommelse varit som en eld i mitt bröst. Jesus kommer - Jesus kommer! Måtte vi ropa ut att Jesus kommer, älskade vänner! Ska vi vinna människor för Jesus, går det inte med halvdana insatser, utan vi måste överlämna oss helt åt Jesus. Vi ser hur allting förbereds i den stora världen. Kina - Sovjet - Amerika.

Text: Karin Vidén

Guds vision för vår tid handlar om ett folk på väg ut ur tiden, ett maranatafolk som går korsets väg som leder hem!

Då Gud kallar människan till sig handlar det för henne om en total kapitulation inför hans frälsning, en underkastelse inför den metod och räddningsaktion han själv planlagt i och genom sin son Jesus Kristus. Hur ofta gör vi inte Guds frälsning till en tämligen lättköpt och attraktiv vara som gärna får kittla våra sinnen, och helst inte innebära alltför stora förändringar i vår livsföring. Det får gärna vara en glättig lite-lagom-frälsning, eller en hemsnickrad på-mina-egna-villkor-frälsning. Guds frälsning är dock något oerhört dramatiskt; ett drama där människan i sanningens ljus från korset får insikt om synd, nakenhet och evig förtappelse. Frälsningen är Guds svar på människans desperata nödrop och åkallan om räddning där hon befinner sig i dödens käftar!
Medlemsskap och social tillhörighet i den kristna gemenskapen är ingen garanti för varken frälsning här i tiden eller inför evigheten. Ingen präst och ingen kyrka, inget samfund och inga goda gärningar, nej inte heller Maranataförsamlingen i Stockholm kan stå som garant för någon människas eviga väl.
Att bejaka Kristi kors är ett personligt val, eller mer korrekt, ett svar på en kallelse, vars ovillkorliga följd innebär att bli betraktad som en dåre av en sekulariserad samtid. Kristenheten acklimatiseras och assimileras alltmer in i rådande samhällsfrågor inom politik, religion och kultur, och avfallet från Guds eget ord där korset är centralt, är ett faktum. Korset som glittrig symbolik fascinerar dock människan, men är genom sin religiösa attraktion och utsmyckning ändock helt ofarligt för den aktiva ondska som i allt söker beröva korset dess frälsande kraft. Då Jesus spikades upp därpå, handlade det om hån och spott, trakasserier och djupaste smärta under bördan av mänsklighetens synd. Lydnadens väg innebar för Frälsaren ett ohyggligt lidande och en ofrånkomlig död, och för hans sanna efterföljare har korset genom alla tider inneburit frälsning och självlivets död, genom överlåtelse till Honom. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, och hans dyrbara blod är det enda reningsmedel som gäller inför Fadern. Han är det försoningsoffer Gud gav av kärlek till dig och mig. Han som är uppståndelsen och livet är för varje människa den enda framkomliga vägen till Gud, till evigt liv och till evig salighet!

Appell av Paulus Eliasson

Här publiceras en avslutningsappell från ett missionsmöte som skildrar Pilgrimsfolkets arbete bland fattiga, flertalet romer, i Rumänien.

Jag vill läsa ett bibelord ur Petrus andra brev:
-Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. (2 Petr 3:10-13)
Det står här: ”Då nu allt detta går mot sin upplösning.” Och så kommer frågan: ”Hur ska vi då leva?” Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt ska vi då inte leva, när vi ser världen omkring oss, nöden vi möter på många platser, situationen i samhället, hur allt bryts ner, när vi ser orättfärdighet som blir så påtaglig.
I Rumänien arbetar vi bland mycket fattiga människor i ett slumområde. 500 meter bort från slummen bygger man nytt tak på en kyrka för pengar som säkert kunnat finansiera tre eller fyra nya hus åt de fattiga – kanske mer. Det är ting som blir så påtagligt och kommer så nära inpå oss. Följdfrågan blir: Hur ska vi då leva? Hur ska vi kunna leva heligt och gudfruktigt i en tid som denna? Det finns två saker, och det är för det första att vänta på Guds dag. Som Jakob säger, när han tecknat bilden av orättfärdigheten om dem, vilkas blod ropar till Gud i himmelen, den lön som undanhållits arbetarna. Men så fortsätter han: ”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn.” Vänta alltså tåligt! Det handlar om att vara ståndaktig i allt detta och påskynda Herrens dags ankomst.
Du kan fråga – är det ett socialt evangelium? Det här är evangelium, ett absolut evangelium. Det är evangelium att bygga en möteslokal, samla människor och tala om Gud. Men du talar inte om Gud till människor som är hungriga och som inte kan lyssna därför att de fryser. Du säger inte till människor: gå i frid, klä dig varmt och ät dig mätt, utan att ge dem något. Någonting måste göras, och det har Gud lagt på oss. Vad är det Gud vill se av oss? Vad vill Gud ha för gudstjänst? På vilket sätt vill Gud bli tjänad?

Appell av Tage Johansson

Det stora problemet för människor som vill leva som kristna, är att kristendomen är alldeles för mycket bara något man vill förstå intellektuellt.

Det står i bibeln att människans hjärta är illfundigt. Framför alla andra ting är hjärtat fördärvat och illfundigt. Men, ära vare Gud, han kan verkligen göra ett under i människans hjärta; ta ut stenhjärtat och sätta in ett hjärta av kött, står det i Bibeln. Detta är ett bildspråk. Vi måste förstå att Gud har en djupare metod än ett fysiskt ingrepp. Gud tar ut stenhjärtat och sätter in ett hjärta av kött. Ett hjärta som kan formas, ett hjärta som kan känna.
Det stora problemet, det som orsakade en sådan klyfta mellan Jesus och de skriftlärde, var att dessa aldrig nådde fram till andemeningen i Ordet, därför att de inte förstod mer än till huvudet. De hade kunskap i skrifterna, de kände till dem så grundligt, att Jesus sa till folket: Det de säger ska ni göra, men ni ska inte handla som de gör. Därför att de säger, men de gör inte. De hade aldrig insett att Gud måste få omskapa hjärtat hos människan, annars blir hon farlig för sin omgivning. Vi ser ju också att det var just fariséerna och de skriftlärde som ville få Jesus röjd ur vägen. Han var till anstöt för dem.
Det står så här i :Psalm 119:
-Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord. Jag söker dig av allt mitt hjärta; låt mig icke fara vilse från dina bud. Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig. (Ps 119:9-11)

Vittnesbörd och appell av Stig Andreasson

Torpstugan med det låga taket
I min västgötska hembygd fanns en del små stugor med mycket låg takhöjd. Min farfars torp var av den typen. Då min farbror, som var ett stycke över medellängd, vankade omkring därinne i stugan rörde hans hår vid det vita papptaket. Halvvägs mellan mitt barndomshem och skolan där jag lärde mig läsa låg en liknande torpstuga. Takhöjden torde ha varit ungefär densamma som hemma hos farfar. I den stugan bodde en äldre kvinna, vars rygg var böjd av ålder och hårt arbete. Hon hade väl därför inga direkta problem med takhöjden. Men hennes äldste son, som också bodde hemma, måste nog böja på nacken då han skulle gå in genom dörren.

Appell av Samuel Hafsahl

Frågan är om vi i vårt liv och vår vandel här lever för det tillkommande. Eller om det bara är något vi tror, som inte blir verkligt. Vi kanske har gått över från en tankebyggnad till en annan som är bättre; mera moralisk och god. Har det tillkommande livet blivit en verklighet för oss, så att vi lever och gör våra beslut med tanke på att det finns ett evigt liv, en annan, sann värld?

Appell av Gertrud Johansson

Jag är väldigt tacksam för denna konferens. Jag har upplevt det rikt. Vi har hört väldigt mycket allvarliga gudsord till oss. Jag har tänkt på ett kapitel i första Krönikebokens tolfte kapitel. Där står det om den tid kung David var smord till konung, men han fick vara i flykt på grund av kung Saul.

-Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu höll sig undan för Saul, Kis’ son; de hörde till de hjältar som bistodo honom under kriget. De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från bågen. Av Sauls stamfränder …

Appell av Emanuel Johansson

Jag tror att de flesta i det här landet har hört talas om Jesus på något sätt. De flesta som har gått skola, som kan läsa, som lever i ett informationssamhälle som vi gör, har hört om Jesus. Och du har säkert fått din uppfattning. Du kanske tycker att han var en historisk person, en religionsstiftare. Det är ju trots allt kristendomen som är den största religionen i världen. Du kanske till och med har varit i nån kyrka någon gång eller gått i någon församling på möten och hört lite grann om Jesus, men blivit besviken och tycker att ‘Jesus är nog ingenting för mig’. Du har säkert också hört mycket om olika människor. Men egentligen känner du inte en människa förrän du har mött henne i verkligheten. Du måste träffa en person, lära känna honom. Du borde också lägga bort alla de uppfattningar och föreställningar du har om Jesus, och istället komma till honom. När du får ett möte med honom, ser du vem han verkligen är. Det är någonting underbart, en erfarenhet som du aldrig kommer att glömma. Den kommer förändra ditt liv helt och hållet. Vi läser i bibeln om en person som fick möta Jesus sedan han hört talas om honom. I Johannesevangeliet, det första kapitlet, läser vi vittnesbördet om hur Jesus går ut. Han har precis börjat att predika och ryktena når ut i trakterna där han gick omkring. Han har kallat sina första lärjungar som börjat följa honom och gå i hans fotspår. Och så står det från vers 43:

Appell av Stina Fridolfsson

Det är mycket man inte förstår av sådant som händer genom åren. Både i församlingen och individuellt. Det finns andliga lagar. Det är mycket som skalas av. Jag blev påmind om ett bibelord som jag vill läsa. Så här står det i Joels profetia:

-Fröjda er, ni Sions barn, var glada i HERREN, er Gud, ty han har givit er Läraren som ger rättfärdighet. Han skall låta rikligt med regn komma ner över er, både höstregn och vårregn som tidigare. Så skall logarna fyllas med säd och pressarna flöda över av vin och olja.
-Jag skall ersätta er (bättre översättning: ”ge er gottgörelse”) för de årsgrödor som åts upp av gräshopporna och gräsbitarna, av gräsätarna och gräsgnagarna, den stora här som jag sände ut mot er. Ni skall äta och bli mätta, och ni skall lova HERRENS, er Guds, namn, hans som har handlat så underbart med er, och mitt folk skall aldrig mer komma på skam.
-Ni skall förstå att jag är mitt i Israel, att jag är HERREN, er Gud, och ingen annan.
Och mitt folk skall aldrig komma på skam.
-Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.
-Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, bland kvarlevan som HERREN kallar. (Joel 2:23-32)

Appell av Roger Lindroos

Gud vill visa oss vad som verkligen är väsentligt för oss här i tiden. Vi vill gärna uppehålla oss vid saker som egentligen inte har så stort värde. Sånt vi kan tycka är viktigt, men när det till sist gäller, har det inte så stort värde. Jag har tänkt på andra kapitlet i Hesekiels bok. Han fick uppenbarelse från Gud, från andevärlden. Vi läser i rubriken på första kapitlet att han fick skåda Guds härlighet och hans tron. I sista versen av första kapitlet läser vi:

Appell av Gertrud Johansson

Jag vill läsa ur Kolosserbrevet, där Paulus skriver:

-Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de andra som icke personligen hava sett mitt ansikte. -Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds hemlighet, vilken är Kristus; ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda. -Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert tal. Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på Kristus. Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått, och överflöden i tacksägelse. -Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ”vishetslära”, i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens ”makter” och icke till Kristus. -Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter. (Kol 2:1-10)