Kampen för det bibliska dopet

Text: Arne Björkman (1997)

Under den första kristna tiden skedde dopet genom nedsänkning sedan en människa kommit till tro på Jesus. Under årens lopp smög sig missbruk av dopet in i de kristna församlingarna. Till slut började avfälliga kyrkoledare tro att dopet i sig självt ägde en magisk frälsande kraft. Hedendomen hade kommit in i kyrkan.

Undervisning av Arne Björkman

Både i den bibliska historien och i väckelsetider har Guds-människor trätt upp och ropat ut omvändelsebudskap till folket. Det var alltid starka budskap, som talade om nödvändigheten av sinnesändring och frälsning från synden. Det ledde till att människor lämnade sina gamla världsliga liv och började leva helt för Herren. Men hur är det idag? Har de radikala väckelseropen tystnat?
Israelerna firade lövhyddohögtid i Jerusalem. Under högtiden gick man varje dag i procession för att hämta vatten ur Siloakällan. Man tågade runt brännofferaltaret med palmkvistar i händerna. Ceremonin påminde israelerna om att Gud under ökenvandringen hade gett folket vatten ur klippan. På den sista och största dagen i högtiden stod Jesus i templet och ropade till folket: ”Om någon törstar, kom då till mig och drick!” (Johannes 7) Jesus anknöt till vattenösningsceremonin och förkunnade, att han är uppfyllelsen av högtidens profetiska innebörd. Kristus är det friska och levande vattnet. I Jeremia 2:13 påpekade profeten, att folket hade övergivit Herren – källan med det friska vattnet – och istället gjort sig usla brunnar, som inte ens höll vatten. (Känns något igen i vår tid?) På Jesu tid levde Guds folk också i avfall. Och nu stod Guds Ord där i templet och ropade:-Den som tror på mig, från hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram.Det sade han om den helige Ande, som de som trodde på honom skulle få. Anden skulle uppenbara det friska levande Ordet för de Jesus-troende och föra dem fram till hela sanningen. I 1 Kor. 2:10 står det: ”Ty Anden utforskar allt, till och med djupen i Guds väsen.”I Johannes 1:4 heter det: -I honom (Guds Ord) var liv, och livet var människornas ljus. Jesus Kristus, Guds Son, är alltså både Ordet och Livgivaren. Han är den himmelska källan av liv, som kan befria och förvandla människor. Och det är den här livgivande källan människorna behöver få tag i – för att kunna leva ett sant, levande och människovärdigt liv. Det räcker inte med att ha en allmän gudstro, utföra lite religiösa traditioner och be rutinmässiga böner. Därför stod Jesus i templet och försökte väcka upp människorna med sitt kraftfulla ropande. Han visste att de skulle gå förlorade om de inte fick tag på Livgivaren själv, om de inte började tro på honom och hans livgivande ord. Folket behövde lära känna Guds Ords sanningar och börja vandra på livets och frälsningens väg.I Matteus 3 kan vi läsa om Johannes döparen. Många år tidigare hade Jesaja profeterat om honom: -En röst ropar i öknen: ’Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.’ Johannes ropade ut Guds budskap till människorna. Han trädde upp i Judeens öken och uppmanade folket att vända om från sina onda vägar. De som gjorde sinnesändring, omvände sig och bekände sina synder, döpte han genom nedsänkning i floden Jordan. Då de avfälliga och religiösa elitmänniskorna – fariséer och sadducéer – ville låta döpa sig ropade han till dem: -Ormyngel! Vem har ingett er tanken att fly undan den kommande Vreden. Bär då sådan frukt, som stämmer överens med omvändelsen! Det är detta det kristna livet handlar om: att bära sådan frukt som hör till frälsningen. Annars hamnar man i laglöshet. Både Johannes döparen och Jesus predikade omvändelse från synd, sinnesändring och bättring. De predikade Guds lag – och Guds nåd. Före dem hade även Herrens sanna profeter ropat ut till människorna, att de var tvungna att omvända sig från sina synder för att komma in i Guds rike. Samma budskap gäller än idag. Johannes döparen förklarade sanningen om Guds Ord: -Han har en kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge: sitt vete skall han samla in i ladan, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig kan släckas. Det var ord och inga visor, det. Och samma budskap står fast än idag. Det är Herrens skarpa ord till ett utvalt och frälst folk, som avfallit från Guds Ord. Känns företeelsen igen även i vår tid? Botemedlet heter idag som då: omvändelse, rening och helgelse.
I slutet av 1600-talet och i början på 1700-talet blåste pietismens väckelsevindar i Sverige. Naturligtvis mötte väckelsebudskapet hårt motstånd bland folk, eftersom pietisterna predikade omvändelse från synd och att människorna behövde ett nära och personligt förhållande med Herren Jesus. Det räckte inte med att bara gå i kyrkan på söndagarna. Man skulle helt och fullt leva för Herren och lyda Guds bud, predikade väckelsens budbärare. Det tyckte inte alla om att höra. Men de som tog emot budskapet, lät sig frälsas från synden och världen. Prästsonen Sven Rosén kallas ”Trosfrihetens martyr”, eftersom han vågade ta upp striden för religionsfriheten i Sverige. Han anlände till Stockholm 1735 för att ansluta sig till landets första fria församling, som bestod av tio personer. Genast började Sven Rosén att ropa ut det radikalpietistiska väckelsebudskapet. Hans omvändelserop nådde ut över hela Sverige – med hjälp av postverket. Sven Rosén skrev korta undervisningsbrev, så kallade traktater, som sedan kopierades av andra och sändes till utvalda personer i landet. Alla tyckte inte om väckelsebudskapen de fick, men omvändelseropen nådde ändå ut till socknarna och verkade pånyttfödelse och frälsning hos människor. Men Sven Rosén och de övriga i församlingen fick ta konsekvenserna av sitt ropande. De blev kristna martyrer.Det finns alltså olika sätt att ropa på. Idag har t.ex. de flesta tillgång till internet och kan förmedla omvändelsens budskap på det sättet. Vi kan också ropa genom att sprida traktater i bussar, tåg och brevlådor. Metoderna är många. Frågan är bara hur stor viljan är att sprida Guds Ord till människorna. Det viktigaste är inte vilka metoder vi använder, utan hur budskapet vi ger människorna ser ut. Vi ska naturligtvis inte ge dem ljumma, liberalkristna budskap. Människorna måste få höra, att de ska omvända sig från sina synder och börja tro på Jesus Kristus och Bibelns allvarstyngda sanningar. De som bekänner sig som kristna, behöver få höra om den trånga porten och den smala vägen. Du och jag är kallade av Herren själv att gå ut med evangelium till människorna – och göra dem till lärjungar. (Matteus 28)
I Sven Roséns spår följde väckelsekämpar, som predikade både försakelse och nåd genom Jesu blod. I motsats till vår tids predikanter gick de kraftfullt till storms mot synden och ogudaktigheten och väckte upp människorna ur deras andliga sömn. Under 1840-talet kom sedan den så kallade roparrörelsen. Roparna var enkla och olärda män, kvinnor och barn, som Herren hade väckt upp. De hade uppenbarelser, syner och starka domsbudskap. Med iver och kraft försökte de genom sitt ropande få människorna att lämna sina synder och sin världslighet och börja tro på evangelium. Roparna banade väg för den kommande väckelsen.Idag tycks vi leva i den andliga ljumhetens tid. Inte ens kristna verkar bry sig om Jesus och apostlarnas undervisning. ”Jag är rik, mig fattas inget” tycks vara vår tids kristna lösen. Inte många anser sig behöva mer av Jesus. Den amerikanske väckelsepredikanten David Wilkerson påstår, att vart han än vänder sig, så förkastar allt fler av Guds folk Jesu herradöme. ”Man vill vara som världen men också ha Gud”, säger han. Profeten Samuel levde i det gamla förbundet. Även då var avfallet stort bland Guds folk. Men Samuel lyssnade till Herrens röst, väcktes upp i sin ande och gick ut och varnade folket för avfallet. Samuel var en ropare, som ville väcka folket ur dess djupa törnrosasömn. Även idag behövs ropare – väckelsekristna ropare – som på ett eller annat sätt varnar Sveriges folk för att vandra på onda, upproriska och syndfulla vägar. Och som varnar de kristna för att stolt och högmodigt leva i ett ljumt och världsligt Laodicea-tillstånd.

Vår broder i Kristus och Midnattsropets medarbetare; skribenten Arne Björkman är död.Han mötte Jesus till radikal frälsning i ett Maranatamöte 1977. När han sedan skrev en mini-biografi i Midnattsropet, satte han som rubrik över sin väg till frälsning: ”Från röd majmorgon och religiös träldom till psalm 23.” Han talade gärna om hur han radikalt fick möta Jesus till befrielse och förvandling.Efter en lång tids sjukdom har han lämnat jordelivet. Trots den plågsamma sjukdomen var Arne en Herrens tjänare som troget arbetade med att lyfta fram väckelsepionjärernas levnadsöden i sina artiklar, som vi haft förmånen att publicera i Midnattsropet. Han tog även på ett väckande sätt upp frågor om abortlagstiftningen, ockultismen, myten om jungfru Maria, kampen för det bibliska dopet och andra kontroversiella ämnen, alltid i ljuset av Guds ord. Arne Björkman har även producerat flera program för Radio Maranata. Då Arne medverkade i församlingens möten, förmedlade han alltid levande skildringar för att påminna om Guds trofasthet i kampen vi var och en måste gå igenom. Nu har han själv gått före till de eviga boningar Gud berett åt de sina. -Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. (1 Tess 4:13-14)
Maranataförsamlingen och tidningen Midnattsropet lyser frid över Arne Björkmans minne.

Historisk tillbakablick av Arne Björkman

Pietistväckelsen började i Tyskland. Sedan kom väckelsen till Sverige genom studenter, som läst vid universitetet i Halle. Men starka pietistiska väckelsevittnen blev också de karoliner, som under 1720-talet fick återvända till Sverige efter många och långa års krigsfångenskap i Ryssland och Sibirien. Under den hårda fångenskapen började många av karolinerna att söka Gud. De kom då till en djup personlig tro på Herren Jesus Kristus, blev frälsta, uppfyllda av den helige Ande och började vittna för sina kamrater. Tiden var hård. Den lutherska kyrkan hade stelnat i yttre livlösa former. En viss doktor Müller i Rostock kallade dopfunten, predikostolen, biktstolen och nattvardsbordet för de fyra kyrkoavgudarna, som man dyrkade istället för att be till Herren i ande och sanning. Men Gud väckte upp en kyrkans man, som i en stund av nåd fick se vad som fattades kristenheten - liv och en ny födelse. Han insåg att både den enskilda människan och kyrkan behövde uppleva pånyttfödelse och Andens liv.Människorna ansåg sig vara Guds barn, eftersom de blivit barndöpta. Den som hade syndat behövde sedan bara gå till nattvarden för att få förlåtelse. E J Ekman skriver:-Den populära uppfattningen rörande sakramenten var fullständigt vidskeplig: de verkade som ett slags trollmedel.För en sådan kristendomsuppfattning var orden pånyttfödelse och helgelse helt okända begrepp.Mannen som Gud väckte upp hette Philip Jacob Spener. I sin andliga hunger vände han sig till Bibeln och fann det “förrådshus, där den hungrige kunde erhålla sitt bröd”. Och med det kom Spener att plöja upp den plogfåra, som lade grunden till den pietistiska väckelsen i både Tyskland, Ryssland och Sverige. Tusentals människor skulle väckas upp ur den andliga sömnen och börja söka Herren på ett djupare och personligare sätt.Philip Jacob Spener angrep i en predikan år 1669 den döda formkristendomen och pekade på att människorna måste börja med allvarliga bibelstudier för att få en stabil kristen grund att stå på. På grund av hans tal uppstod en splittring bland kyrkobesökarna. En del förklarade köttsligt upprörda, att de aldrig mer skulle lyssna till Speners predikningar. De andra tog till sig hans förmaningar och började tillsammans att läsa och samtala över något bibelsammanhang. De försökte också att bli varandra till stöd och hjälp i vardagen och leva ett verkligt kristet liv. På det sättet växte de fria kristna sammankomsterna fram i samhället. De kallades konventiklar och skulle med tiden bli ett stort problem för den svenska statskyrkan, som ville kontrollera det andliga livet i landet. Sverige fick då en ny lag, konventikellagen, som förbjöd enskilda kristna sammankomster.
Ett heligt prästerskapSpener betonade även att alla andefyllda kristna ska vara ett heligt prästerskap. Det allmänna prästadömets principer måste praktiseras i gudstjänster och i vardagslivet. Var och en skulle ha något särskilt att meddela. Det här var skriftenliga tankar, som var både främmande och farliga för kyrkosystemen. I hela Tyskland började man snart prata om pietisternas “galenskap”. Och som en pietistisk föregångsman och ledare efter Spener kom August Herman Francke. Också han var en andligt kraftfull man, som svingade Andens skarpa svärd i predikningar och böcker. Under Franckes ledning växte också en kristen social mission fram, vilken utvecklades till den första protestantiska hednamissionen.I Sverige var kung Karl XI envåldshärskare. Han ansågs vara en gudfruktig monark, som ville fostra folket i den lutherska kristna läran. Därför såg han till att statskyrkan fick en viktig roll som en sammanhållande faktor för hela landet. Genom 1686 års kyrkolag infördes samma stränga och enhetliga organisation inom statskyrkan som i det övriga samhället. Överrensstämmelse i religiösa ting var alltså ett krav, som staten ställde på sina medborgare. “Sveriges lycka är att blott hava en konung och en trosbekännelse”, hette det. Men man får inte glömma att den nya kyrkolagen också hade en stor betydelse för folkundervisningen. Karl XI ville att svenskarna skulle få lära sig att läsa och skriva och grundligt undervisas i kristendomskunskap.Karl XI införde även det militära indelningsverket, så att Sverige fick en stor och välövad armé av yrkessoldater. Landet indelades i rotar, och varje rote skulle ställa upp med en anställd soldat, som varje månad tränades för krigstjänst i sitt kompani. För att värvas som knekt i den indelta hären, så måste man åtminstone hjälpligt kunna läsa och skriva. Men de indelta soldaterna skulle inte bara tränas i strid utan också i gudsfruktan. Då soldaterna var hemma på torpen och i kompanierna, skulle prästerna undervisa dem i den lutherska läran. I fält höll särskilda fältpräster korum (andakt med bön) varje morgon och kväll. På söndagarna var det en längre gudstjänst med predikan. Om det var möjligt - det var ju krigstider - höll man en gudstjänst mitt i veckan också. Det kristna budskapet var klart och enkelt: soldaten ska frukta Gud och ära kungen och leva ett hederligt och dygdigt liv. Det blev hårda straff för de soldater, som inte infann sig till korum och gudstjänst. Även soldater som svor eller hädade Gud dömdes till kännbara straff.I april 1697 avled kungen och efterträddes av sin 14-årige son, den blivande “krigarkonungen” Karl XII. Inom kort skulle Sverige tvingas in i nya krig. I mars år 1700 fick den nu 17-årige kungen meddelande om att landet hade angripits av Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen i förbund. Sveriges ödestimma hade slagit, konstaterar en av historietecknarna.Över en natt mognade den pojkaktige och lekfulle kungen. Sverige fick en beslutsam och handlingskraftig monark. Det glada hovlivet i Stockholm tog slut. Inom några dagar sändes kurirer ut på landets alla vägar. Regementscheferna i Sverige och Finland fick sina order. Det militära indelningsverkets välplanerade mobiliseringsplaner sattes i verket. Vapen och uniformer låg i rotekistor och arsenaler, matförråd fanns efter vägarna och fartygen hölls redo. Trupperna drogs ihop.
Framåt i Jesu namn!Även Karl XII höll noga på den lutherska läran och att soldaterna skulle fostras i gudfruktighet. Att Gud därför skulle ge svenskarna seger var nästan en självklarhet. En tidig morgon försvann kungen diskret från Stockholm för att ställa sig i spetsen för trupperna. Han skulle aldrig återvända.Nu låg många års krig framför karolinerna. De var disciplinerade och välövade i modernt fältkrig och skulle i stort sett komma att vinna strid efter strid. Och naturligtvis stred svenskarna i Guds namn. Men en dag nio år efter krigsutbrottet kom vändpunkten och nederlaget. Och det var då Gud fick sin chans att nå djupare in i karolinernas hjärtan.Karolinerna var på väg mot Moskva år 1708. De ryska trupperna drog sig tillbaka och brände bakom sig sitt eget land. Byar, skogar och marker var förödda miltals framåt. Karl XII beslöt därför att marschera söderut mot Ukraina, där man just höll på med skörden. Där fanns föda för både människor och djur. Men från den stunden började de stora motgångarna. Och motgångarna skulle så småningom leda till att karolinerna började söka Gud på ett mera personligt sätt än tidigare. En del av de här karolinerna skulle efter krig och fångenskap återvända till Sverige som brinnande väckelsevittnen.I oktober 1708 var läget mycket besvärligt. Och värre skulle det bli. I mitten av december kom en ny katastrof. Århundradets värsta vinter tog ett hårt strupgrepp över hela Europa. Kölden bokstavligen förlamade de svenska trupperna. Soldater frös ihjäl på hästar och kuskbockar. Stelfrusna hästar och människobylten låg efter vägarna. Det fanns karoliner, som kunde se hur fåglarna frös ihjäl i luften och föll döda till marken. Kungen försökte föra in trupperna i stan Gadjatj. Men alla kunde inte få plats inomhus. De soldater, som blev kvar utomhus frös ihjäl. Julen kom och kölden ökade ännu mer. På dagen före julafton bröt kungen upp med de karoliner, som fortfarande kunde marschera. De tog sig tio mil till byn Petrovka. Alla som kunde trängde ihop sig inomhus. Hälften av karolinerna blev kvar utomhus och gick sitt öde tillmötes. Och kölden ökade. Men värst av allt var ändå att man på grund av kylan inte kunde samlas till julgudstjänster, tyckte karolinerna. Mer gudfruktiga soldater började istället att ha bönestunder med sina olyckskamrater. Nu gällde det att be till Gud om nåd och hjälp. Här hade Herren gett dem seger och framgång i strid efter strid. Och nu drabbades de av alla de här olyckorna. Så kom våren 1709. Snön smalt, gräset spirade i Ukraina och striderna satte igång igen. I Guds namn skulle de besegra tsaren och hans trupper. I början av maj belägrade karolinerna stan och befästningen Poltava. Mot 16.000 karoliner stod omkring 40.000 ryssar. Det var samma styrkeproportioner som vid Narva nio år tidigare. Men nu var läget ett annat. Den svenska armén var hårt sliten och kunde inte längre ersätta sina förluster. Värre var att ryssarna hade hämtat in svenskarnas försprång i modern militär taktik. I stridens hetta kunde man höra de svenska officerarnas kommandorop: “Kavalleri, kavalleri, framåt i Jesu namn!”Inte många timmar efter karolinernas anfall kunde Karl XII och hans generaler konstatera att en stor katastrof inträffat. Den svenska armén var slagen i spillror. Omkring 7000 karoliner hade stupat och nästan 3000 blivit tillfångatagna. Senare togs ännu flera tillfånga: officerare, meniga, drängar, pigor, marketenterskor, skjutspojkar, hustrur och barn. Historiker har beräknat att nära 25.000 svenskar vandrade in i den långa fångenskapen i Ryssland och Sibirien. Men som sagt, en hel del av dem skulle under den hårda fångenskapen få möta Herren Jesus Kristus till väckelse och frälsning och återvända till Sverige som modiga pietistevangelister. Och då skulle de få utkämpa en hård strid för sanning och trosfrihet.Många av de svenska krigsfångarna visades upp i Moskva av tsar Peter I. Där blev de hånade, bespottade och förödmjukade av folkmassan. Löjtnant Joacim Lyth berättade i sina anteckningar:-Den här dagen som var en stor triumfdag för ryssarna, utpressade många suckar av oss svenska fångar. På den här dagen avsvor jag med några av mina kamrater all ypperlighet, lust, spel, musik, dans och det uppå våra knän på jorden.Karolinerna led av att vara besegrade. Korpralen Erik Larsson Smepust vittnade om samma sak som löjtnant Lyth. I sin dagbok har Smepust skrivit av de böner och andliga sånger, som krigsfångarna sjöng i Ryssland, då de samlades till spontana bönestunder. Allt vittnar om hur självanklagelse och självrannsakan växte fram bland fångarna. Mer och mer började de inse att de inte endast var fångar hos ryssarna utan också i synden och världen. De menade att Gud hade straffat dem för deras högmod. Först då de omvände sig till Herren Jesus Kristus skulle bojorna falla.
”En kostbar tukteskola”En del av de karolinska krigsfångarna hamnade i stor misströstan och desperation. Löjtnant Lyth såg annorlunda på det hela. Han kallade krigsfångenskapen för “en kostbar tukteskola” och vittnade: -Jag för min del tillstår att jag aldrig förr så trofast, innerligt och andaktsfullt har bett till min Gud som under denna eländiga fångenskap.Joacim Lyth hade många kamrater, som upplevde tillvaron på samma sätt. Det var en andlig rörelse som skedde - bort från den förstelnade lutherska uniforma “stortron” till ett heligt , rent och personligt kristet liv. Karolinerna började studera Bibeln på egen hand och såg vad som stod skrivet. Man delade Ordet med varandra och bad fritt ur hjärtat.Efter några år hade krigsfångarna blivit placerade på ett 50-tal orter i östra Ryssland och Sibirien. Trots svårigheterna lyckades karolinerna bevara sin sammanhållning. Det berodde på den starka militära och kyrkliga organisationen, som fungerade även under fångenskapen. Endast ett mindre antal karoliner anslöt sig till den ryska ortodoxa kyrkan, gick i tsarens tjänst och slapp därmed fortsatt fångenskap. De betraktades både som avfällingar och landsförrädare.Fänrik Gustav Abraham Piper var placerad som fånge på en ort i östra Ryssland. Där hade han tjugo officerskamrater. De levde i stor nöd och fick försörja sig bäst de kunde. Piper berättade att de på grund av sitt stora elände började fundera närmare över sitt andliga tillstånd. De ville veta mer om den kristna tron men led brist även på andaktsböcker. Hela deras bokförråd bestod av två postillor och en Bibel, där småprofeterna var utrivna. I brist på fältpräst började Piper predika för sina kamrater. Och tillsammans studerade de vad som stod skrivet i de kristna böcker de ägde.Med tiden fick de karolinska fångarna pietistiska uppbyggelseböcker, som pietistledaren August Herman Francke i Halle i Tyskland sände till dem. I sina brev till karolinerna betonade Francke det personliga avgörandet för Kristus. Han skrev t.ex. till karolinerna i Tobolsk och berömde dem för deras “goda föredöme i kristen tro”. Då påpekade han: -Gud har förödmjukat er för att upphöja er. Han har låtit er bli besegrade för att ni ska komma till den levande tro som är den seger som övervinner världen. Han har låtit sända er i landsflykt för att ni skulle nå fram till det rätta fäderneslandet. Han har avlägsnat er långt bort för att ni skulle komma desto närmare Honom.De pietistiska officerarna i Tobolsk började samlas i fria möten (konventiklar), där de läste predikningar av Francke, sjöng psalmer och bad med egna ord. En del fältpräster var motståndare till de här fria konventiklarna. Kyrkoherde Jöran Nordberg, som var chef för det svenska fältkonsistoriet i Moskva, fick höra om de andliga motsättningarna mellan karolinerna. Därför skrev han en lång utredning till fältprästerna. Han försvarade pietistledaren Francke, som han menade hade en sann, bibelförankrad och ren förkunnelse. Då det gällde konventiklarna, ansåg han att de varken var syndiga eller förbjudna så länge andan i dem var god. Kyrkoherde Nordberg uppmanade till och med fältprästerna att själva delta i konventiklarna. Men fältprästerna ville inte följa hans uppmaning. De ville slå vakt om den lutherska uniforma stortron. Men pietisterna vände sig inte mot den lutherska läran i första hand. De var motståndare till likriktningen, den religiösa ljumheten och förstelningen och kyrkans auktoritetskrav för det andliga livet. Pietisterna förkunnade att människorna skulle omvända sig till en sann och levande kristen tro och börja lyssna till Guds Ord. Att de inte blev frälsta genom ritualer som barndop och nattvard blev då en självklar sanning.Då freden med Ryssland blev undertecknad år 1721, fick krigsfångarna söka sig hem till sina hemländer. De få som fanns kvar i livet. Karolinerna kom också från Finland, Baltikum och Tyskland. De hemvändande karolinerna gjorde en mycket viktig missionsinsats. Under den långa fångenskapen i Ryssland i tolv år hade hos många officerare och soldater den äldre karolinska gudsfruktan av luthersk-kyrklig modell växt till en djup och from biblisk tro. Bibeln hade blivit och var pietisternas främsta andaktsbok och fasta stöd i det hårda vardagslivet. I bibelordet fick de uppbyggelse, uppmuntran och tröst men också förmaning och varning. Plötsligt var de omvända karolinerna väckelseevangelister. Så som de tidigare hade svingat sina värjor mot fienden, svingade de nu Ordets skarpa svärd mot det religiösa avfallet i kyrkorna. Flera pietistiska uppbyggelseskrifter översattes från tyskan och spreds som handskrifter eller böcker i hela Sverige.Och vid Riksdagen i Stockholm år 1723 gick pietisterna till angrepp mot det luthersk-ortodoxa prästerskapet. Utan omvändelse och den nya födelsen var det omöjligt att utöva den helige Andes ämbete i enlighet med Guds vilja, framhöll pietisterna.Kyrkans ledning gick till motangrepp genom förföljelser och förbud. Fältprästen Erik Westadius var känd som pietist. Efter hemkomsten till Sverige fick han inte någon befattning i kyrkan. Till slut fick han kontakt med överstelöjtnant Sten Coyet, som också han återvänt från den ryska fångenskapen som pietist. Coyet var godsägare och gjorde Westadius till kyrkoherde på sitt gods i Ljungby i Skåne, trots att Lunds domkapitel gjorde allt för att stoppa Westadius befordran och pietistiska väckelsepredikningar.Den pietistiska väckelsen spred sig i landet. Vid 1726 års riksdag drev statskyrkan igenom det så kallade konventikelplakatet. Kyrkan vände sig mot den fria väckelsen. Med hot om stränga straff - böter, fängelse eller landsförvisning - förbjöd myndigheterna fria kristna möten. Den nya konventikellagen ledde till att en del av pietismen blev radikalare och kyrkofientlig. Nu fick det vara slut på det religiösa hyckleriet, tyckte man kanske. Och så gick striden vidare. Med tiden fick det pietistiska väckelsebudskapet en bredare folklig förankring. Många väckelsevittnen blev även martyrer. Prästsonen Sven Rosén nåddes också av väckelsebudskapet. Han kom att kallas “Trosfrihetens martyr”, eftersom det främst var han som vid domstolarna fick föra det fria väckelsefolkets talan. Han dömdes till landsförvisning på livstid.Det skulle dröja omkring 130 år innan konventikellagen avskaffades.nn
Viktigaste källor: Inre missionens historia av E. J. Ekman, Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, Fångarns elände av Alf Åberg.

Arne Björkman skriver om Francis Schaeffer

arför tänker, resonerar och handlar människor som de gör? Francis och Edith Schaeffer gav svaren, eftersom de hade lärt sig att förstå den moderna människans livssyn och ideologi. Men de satte också in evangelisk moteld mot lögnen för att försöka befria de världsligt och religiöst bundna människorna.Francis Schaeffer vädjade inte till människornas egoism, då han undervisade dem i Guds Ord. Istället pekade han på att en kristen måste sluta vara självisk och bli Jesus-centrerad och sätta Guds vilja först.
Om Herren hade svarat Edith Schaeffer på det sätt hon önskat sig, skulle arbetet med L’Abri-gemenskapen i Schweiz inte ha börjat år 1955. Och Francis Schaeffers undervisning skulle då inte ha fått det stora inflytande, som det sedan fick i Europa, USA och andra delar av världen. Gud svarade istället Edith efter andemeningen i hennes böner. Hon och hennes man skulle få tjäna Herren Jesus. Men de måste också ge upp sitt lyckliga och bekväma i USA.Då familjen Schaeffer anlände till Europa år 1948, var Francis 36 år. Han kom sedan att arbeta som predikant, bibellärare och föredragshållare i ytterligare 36 år. Schaeffers slog sig ned i Schweiz. Omedelbart startade Francis arbetet med Children for Christ (Barn för Kristus) och började skriva särskilda bibelstudier för barn. De här bibelstudierna stencilerades och sändes sedan ut till kyrkor över hela Europa. Francis insåg att det här var ett mycket viktigt arbete, eftersom det liberalteologiska tänkandet var dominerande i de europeiska kyrkorna. Barnen fick inte lära sig att hela Bibeln var sann. Och det synsättet ville Francis ändra på. I hans bibelstudier får barnen lära sig, att hela Bibeln är sann både historiskt och teologiskt. I Schweiz ägnade sig familjen Schaeffer åt evangelisation. På samma gång bad de mycket - att Herren skulle öppna dörrar för dem. I många månader bodde Schaffers i en liten trång lägenhet i en större stad, men till slut fick de hyra ett hus i en alpby. Huset fylldes snart av människor, som kom för att lyssna till Francis bibelstudier och delta i teologiska samtal. Då brukade Francis ta upp om den nödvändiga striden mot liberalteologin och den liberalteologiska undervisning, som fick allt större utrymme i kyrkorna och samfunden. Många kristna leddes nämligen vilse av den förkunnelsen.Schaeffers inte endast vittnade om sin tro. De ville också leva ut sin tro i vardagslivet genom att att stödja och hjälpa människor. Då en husläkare i området hörde talas om de kärleksgärningar som Francis och Edith gjorde i byn, blev han intresserad av det kristna budskapet och började läsa Francis bibelstudier för vuxna. Det ledde till att han två år senare kom till tro på Jesus och blev kristen. År 1972 kom de här bibelstudierna ut som bok med namnet Grundläggande bibelstudier. Sedan dess har Francis bibelstudier använts i församlingar, husgrupper och kyrkor i många länder för att undervisa sökare och nyfrälsta om rättfärdighetens väg och de bibliska sanningarna.
Kamp för människovärdet. Francis Schaeffer fick en hel del kontakt med de amerikanska soldater, som fanns kvar i Europa efter krigsslutet. Han fick vittna och predika för dem och samtala med dem om andliga ting. År 1950 reste han och Edith till en mindre stad i Tyskland, Dachau, för att undervisa i en sommarbibelskola för de amerikanska militärernas barn. Utanför stan låg ett av Hitler-regimens allra första koncentrationsläger, där fruktansvärda medicinska experiment hade utförts på levande människor. Makarna Schaeffer blev chockerade, då de såg tortyrinstrumenten, som de tyska läkarna hade använt på sina offer. Människornas grymma och totalt omänskliga behandling av varandra framstod plötsligt så tydligt för dem. Längre fram återvände Francis till platsen för att spela in dokumentärfilmen Människa, vad är du värd? I den filmen jämför Schaeffer utrotningen av judar och andra med de aborter, barnamord och den dödshjälp, som i vår tid utförs i många länder. Med lagligt och ekonomiskt stöd från ländernas regeringar.Det var det (national-)socialistiska samhällets syn på människan, som gjorde de här förbrytelserna möjliga. Francis Schaeffer insåg tidigt att den materialistiska och gudsfrånvända synen på människolivet skulle komma att leda till ännu värre ting än de som nazisterna gjort sig skyldiga till. Han varnade för att den legaliserade rätten till abort skulle leda till en epidemi av medicinska övergrepp mot barn och vuxna. Till och med mord på sjuka åldringar och redan födda barn. Många som såg filmen Människa, vad är du värd? var förvånade över att Francis och Edith talade om risken för barnamord och dödshjälp. Men pastorer, läkare och annan medicinsk personal kunde vittna om att man lät handikappade barn svälta ihjäl på sjukhus. Många blev också chockerade, när de fick höra att det fanns pastorer och läkare, som tillsammans hade rått föräldrar att låta deras mongoloida spädbarn svälta ihjäl. Francis hävdade att på grund av den materialistiska och världsliga synen skulle föräldrar inte längre förstå värdet av allt mänskligt liv - att deras barn är skapade till Guds avbild. Och då det gällde behandlingen av äldre var det lika illa. Pastorer kunde berätta att de varit med, då läkare helt öppet pressat familjer till att besluta att deras anhöriga inte längre skulle matas utan låta dem svälta ihjäl.
Offra sig själv.Omkring år 1950 började Francis och Edith uppmärksamma vissa problem, som uppstått inom den så kallade separatiströrelsen. (En kristen rörelse som uppmanade bibeltroende att dra sig undan de ljumma och liberalteologiska kyrkorna och samfunden.) Francis varnade separatisterna för faran att tappa modet i den hårda striden för sanningen och börja kompromissa med fienden eller helt ge upp kampen. Men han varnade dem också för att bli hårdhjärtade, kalla och obarmhärtiga, medan de tjänade Herren. Francis såg nämligen hur en del kristna, som kämpade för sanningen, inte själva följde den rätta läran, eftersom de förlorat Kristi sinnelag, kärlek och barmhärtighet till andra människor. De hade glömt att Jesus även hade sagt: “Barmhärtighet begär jag, inte offer”.Francis Schaeffer förkunnade, att Herrens verk kräver att vi kristna förnekar oss själva och är villiga att offra oss och arbeta hårt för att få ut Guds Ord till människorna. Han talade varmt för att alla bibeltroende kristna ska engagera sig i den här kampen.Francis inte bara predikade och undervisade, han sökte också Gud i ensamheten. Efter en mycket kraftfull andlig upplevelse i en lada, som hörde till huset de bodde i, fick han en större längtan efter att komma närmare Herren. Han började även se på ett djupare sätt, när det gällde helgelse- och rättfärdighetsfrågorna. Efteråt höll och skrev han en serie predikningar, som han kallade Helgelse 1-5. Där påpekade han att kristna måste stå upp för Guds helighet och förkunna hela sanningen i kärlek. Han insåg också att om han själv skulle kunna vara ett effektivt redskap för Gud, måste han låta Jesus förvandla hans inre människa ännu mer. Han poängterade att det är viktigt, att vi kristna tillåter Guds kraft att verka i och genom oss och inte arbetar i egen kraft.Efter en tid kom det en hård och häftig reaktion på Francis skarpa helgelseförkunnelse. Den oberoende missionsstyrelsen som sänt Francis till Europa som missionär med fast lön, tog itu med hans radikala bibelstudier. Den drog ned Francis underhåll till nästan ingenting och började sända brev till kyrkorna, där de varnades för Schaeffers undervisning. Men Francis fortsatte envist att predika Guds Ord. Med skärpa hävdade han att den kristna församlingen måste återvända till den sanna läran (reformation och förnyelse) och därefter praktisera läran i den helige Andes kraft.
I tro på Herrens löften.Motståndet mot Francis och Edith Schaeffer sattes nu också in i Schweiz. Den 14 februari 1955 meddelade myndigheterna i kantonen (delstaten) de bodde i, att de ställt till med “religiös oro”. Några hade klagat över att Schaeffers lett flera av byborna bort från katolicismen och gjort dem till evangeliskt kristna. Därpå förbjöd delstatsmyndigheten familjen Schaeffer att bo kvar i kantonen, och ingen av dem fick återvända på två år. Om de ville bo kvar i Schweiz, måste de finna en ny bostad i en annan kanton. Men Schaeffers behövde även ett federalt uppehållstillstånd för att kunna stanna kvar i landet.Nu blev det bråttom! Francis och Edith började leta efter ett nytt hus, som var stort nog att ta emot gäster. Mitt under en snöstorm “råkade” Edith finna det absolut rätta huset i en vackert belägen alpby. Det var tre våningar högt och fullt möblerat. Men det kostade 17.000 dollar, och Schaeffers ägde just ingenting - utom tro på Herrens löften. Om de skulle kunna köpa huset, måste Gud omedelbart ge dem 1000 dollar till handpenning och sedan förse dem med resten i god tid. De ropade till Herren - och blixtsnabbt kom svaret: ett brev med en check på tusen dollar. Guds trofasthet uppmuntrade Schaeffers att gå vidare.De ägde nu ett hus, som de flyttade in i med Herrens hjälp mitt under ett stort snöoväder. Men de kunde inte göra några ändringar i huset eller ens dra in telefon. De behövde först ett uppehållstillstånd från den federala myndigheten för utlänningsfrågor. Så nu gällde det för dem att ropa till Gud ännu mer - och ännu mera!I närheten av huset bodde ett par ogifta damer, som drev ett pensionat. En dag undrade kvinnorna om familjen Schaeffer tänkte stanna länge i byn. Edith berättade om missionsarbetet och att de behövde ett permanent uppehållstillstånd av den federala myndigheten. De båda damerna skakade på sina huvuden och sade något beklagande och att de skulle berätta hela händelsen för sin bror.Då brevbäraren Alice kom med posten nästa dag, så frågade Edith henne om vem de bägge kvinnornas bror var. “Han är chefen för försvaret, en av de sju i förbundsregeringen” blev svaret. I Schweiz turades de olika ministrarna om att vara president. Och just det här året var de båda damernas bror president.Några dagar senare kom de bägge kvinnorna till Edith och nästan ropade i mun på varandra: “O, vi har just nu fått brev från vår bror och han säger, att jag ska meddela er, att han sett igenom ärendet igår och frågan är nu avgjord… ni får stanna här!”Då Francis och Edith Shaeffer bestämde sig för att starta L’Abri-gemenskapen och leva i tro på Gud istället för på en fast månadslön, visste de att Herren är trofast och håller sina löften. Under större delen av sin tjänst för Gud hade de lärt sig att vandra i tro och sanning. Då de även fick stöd i Bibeln (Jesaja 2:2-3) för den här tjänsten, grundade de L’Abri år 1955. förvissade om att det var Guds vilja för deras liv. De skulle starta ett “skyddat ställe”, ett L’Abri, i de schweiziska alperna. De grundade gemenskapen för att kunna fortsätta undervisa människor om sanningen. Och de var övertygade om att Herren skulle förse dem med vad de behövde.För att nå sitt mål satte de upp vissa regler för hur de skulle be. De skulle aldrig be människor om hjälp. De skulle be Herren om både pengar och de rätta medarbetarna. De skulle också be att Gud ledde endast andligt intresserade människor till L’Abri och höll alla andra borta därifrån. Efter en tid hade gemenskapen fått så många “elever”, att Francis och Edith insåg att de behövde bygga ett studiecenter på området. Yngre och äldre kom från olika delar av världen för att lära sig mer om Gud, kristendom och rättfärdighetens väg. Till det behövde de bra bibliotek och studierum, där de kunde lyssna till undervisning på band, läsa eller bara fundera över det Francis och de andra lärarna undervisade om.
Ett sant kristet livDå Francis Schaeffer undervisade om kristen tro, stoppade han inte tron i en liten religiös ask, som hölls skild från vardagslivet. Han och Edith uppmanade både nykristna och gammelkristna att alltid och överallt leva ett sant kristet liv. De inspirerade kristna att i respekt för en helig Gud och i sann kärlek till andra människor gå emot felaktiga läror - men också att visa barmhärtighet. “Allt vad ni vill att människorna ska göra er, ska också ni göra dem”, säger ju Jesus. Francis varnade också för att kristna lätt kan bli påverkade av världens materialistiska ande och bara tänka på sig själva och sina egna familjer.En av anledningarna till att L’Abri-gemenskapen bildades var förföljelser och svårigheter. Men Herren öppnade nya dörrar för Francis. Han fick mycket att göra. Han åkte fram och tillbaka mellan L’Abri och ett universitet i Schweiz, där han fick tala till och samtala med alla sorters studenter och lärare. Det var existentialister, humanister, katoliker, liberalteologiska protestanter och många andra med olika religiösa och filosofiska uppfattningar. År 1952 började Francis även undervisa medicinstuderande i den bibliska synen på människan och livet. Och i inledningen av 1960-talet började Francis resa runt och tala på olika platser i världen. Han undervisade om kristendom och kristen livssyn på alla stora universitet och college i England, Skottland, Wales, Irland och USA. Han talade också på universitet i Sverige, Finland, Kina och Malaysia.Francis och Edith tyckte att det var mycket stimulerande att se hur “vilsna studenter” och andra plötsligt fick upp ögonen för att Bibelns svar på livsfrågorna var sanna och verkliga. Till L’Abri kom också narkomaner och hippies, som var fullproppade med felaktiga föreställningar de fått genom världsliga filosofer. Men Francis, Edith och deras medhjälpare satte in kraftig moteld. De smulade sönder de här människornas felaktiga tankebyggnader och gav dem det sanna evangeliet. En del av dem tog sedan emot Jesus som frälsare i sina liv. De övriga fick sig rejäla tankeställare.Andra människor kom från något slags flummig kristen miljö. De bekände sig som kristna men hade ingen aning om vad den kristna tron egentligen står för. De trodde på Jesus, men deras Jesus hade ingenting med Bibelns Jesus att göra. En del av dem påstod att de var frälsta av Jesus men att de inte trodde på Gud och Bibeln. Francis och Edith fick tillbringa många timmar att samtala med dem och visa dem på sanningens och rättfärdighetens väg.Den kamp Francis och Edith hade att utkämpa var en strid mellan sanningen och lögnen. Och på L’Abri var inga ämnen förbjudna att samtala om. Människor kom dit för att få svar på sina frågor. Hela tiden fanns Francis, Edith eller deras medhjälpare på plats för att med sin bibel- och livskunskap hjälpa sökare, ytliga kristna och andra att förstå Gud och komma till tro på Jesus Kristus och Guds Ord. De fick lära sig att i Bibeln står sanningen.Alla “elever” som för kortare eller längre tid kom till L’Abri-gemenskapen, fick arbeta fyra timmar om dagen med praktiska ting. Resten av tiden skulle användas till studier, bibelundervisning och andliga samtal. Och människor kom - sända av Gud! - från alla möjliga håll i världen för att få en djupare bibelkunskap och en större förståelse av Herren. De kom t.ex. från Haiti, Indien, Argentina, Kanada, England, Skottland, USA och de skandinaviska länderna. Under sitt liv skrev Francis Schaeffer 21 böcker och spelade in ett antal upplysningsfilmer. Böckerna översattes till 24 olika språk och såldes i miljoner exemplar. Både i sina predikningar, filmer och böcker stred han för sanning, helighet, kärlek och barmhärtighet. Han kämpade för bibliska värderingar på livet och för den klassiska bibeltron. Böckerna blev till stor välsignelse och hjälp för människor, som ville finna sanningen eller komma vidare på rättfärdighetens väg. Även hans hustru Edith skrev böcker, bland annat den välkända biografin om L’Abri, tillflykten bland bergen. Francis framhöll att hans och Ediths böcker borde läsas tillsammans. De utgör nämligen en enhet.Under olika perioder i världshistorien har ondskefulla andliga makter frestat människor med felaktiga religiösa och filosofiska läror. Francis och Edith Schaeffer varnade för dem. Francis ville lära kristna och andra hur de skulle känna igen den form av världens ande, som omger dem i modern tid, så att de kunde stå emot världens påverkan och hjälpa andra att också stå emot. Pengar och materialism är t.ex. en stor frestelse för kristna idag - men också stolthet, högmod, egoism och obarmhärtighet. För att undgå att kristna barn skulle bli indoktrinerade av världsliga tanke- och synsätt, uppmanade Francis föräldrarna att starta egna kristna skolor, där barnen kunde få gedigen kristendomsundervisning och slippa de humanistiska och världsliga skolornas felaktiga läror.Francis och Edith Schaeffer möttes en gång i en kyrka - mitt under en teologisk strid, där de båda utan att känna varandra stod upp för sanningen. Det var också sanningslidelsen som förde dem samman. De teologiska striderna för sanning och bibeltrohet skulle följa dem under hela deras liv. Ända tills döden skiljde dem åt stod de sida vid sida och stred för de bibliska sanningarna.Francis och Edith ville genom sina liv och sin undervisning visa andra människor, att Gud existerar och är att lita på. L’Abri-gemenskapen i Schweiz (och i andra länder) blev och är en skyddad plats för unga och äldre, som söker svar på livets svåra frågor eller som vill komma vidare på trons väg.nn
Källuppgifter: L‘Abri av Edith Schaeffer och Tusendens tillflykt av L G Parkhurst Jr.

Arne Björkman skriver om Francis Schaeffer, ateisten som blev frälst

L‘Abri är ett internationellt kristet studiecenter i de schweiziska alperna. Det grundades 1955 av den amerikanske pastorn Francis Schaeffer och hans hustru Edith. Inom kort var L‘Abri en tillflyktsort för människor, som sökte efter livets mening eller brottades med trosfrågor. Tusentals unga och äldre människor från alla delar av världen har under årens lopp letat sig fram till den lilla alpbyn, där L‘Abri ligger. Francis och Edit Schaeffer ville genom sin undervisning visa andra människor, att Gud existerar och är att lita på. De pekade på att Herren är evig, oändlig och helig. Genom sina egna liv ville de visa vad som händer, om man litar på Jesus Kristus, Guds Son.
L‘Abri är ett franskt ord, som betyder skyddad plats, tillflykt, vindskydd. Anledningen till att L‘Abri har kunnat hjälpa många människor fram till en stabil tro på Gud var att Francis och hans fru byggde hela sitt arbete på bön och åter bön. Folk kunde med egna ögon se hur Herren verkade i deras familj och människorna runt omkring dem. De båda levde i tro på Bibelns löften. De bad att Gud skulle ge dem de pengar de behövde, utan att de måste be människor om hjälp. Och de bad att Herren skulle visa dem sina planer och ge dem de absolut rätta medarbetarna. Genom sina liv och sin undervisning kunde de visa, att Gud älskar att leda syndare fram till Jesus och att den helige Ande hjälper kristna att leva i lydnad till Guds Ord. Genom bönesvaren de fick, kunde de också visa tvivlarna, att Gud finns och är en hjälpare i nöden. Och Herren visade Francis och Edith Schaeffer, att Bibelns löften är sanna - genom att svara på deras bönerop.Tidningen Time kallade en gång Francis Schaeffer för ”de intellektuellas missionär”. Han var nämligen en annorlunda missionär. Det främmande missionsspråk han var tvungen att lära sig var filosofins språk. Genom flitiga studier lärde han sig hur man tänker och resonerar i olika kulturer och samhällsklasser. Han insåg att det var ett nödvändigt måste, för att han skulle kunna ge andlig hjälp åt de människor, som kom till L‘Abri från jordens alla länder och sociala miljöer. Det är alltid lättare att samtala med människor om man känner till en del om vilka tankebyggnader de bär på. En pastor som var frustrerad över Gud anlände till L’Abri för att få andlig vägledning. Efteråt berättade han: ”Jag behövde inte tala med Francis Schaeffer i mer än en halvtimme, förrän jag förstod, att han hade svaret på alla mina stora frågor. Frågor som jag haft ända sedan jag utbildade mig till pastor. Jag stannade tills jag fått svar på allt.”
Ateisten som blev frälstI Francis Schaeffers barndomshem fanns ingen plats för andliga och filosofiska samtal. Hans föräldrar var inte intresserade av ”funderingar om Gud”. Då Francis fyllt sjutton år, började han undervisa en rysk immigrant i engelska. Eftersom han behövde köpa en engelsk grammatikbok åt sin elev, gick han till bokhandeln och letade rätt på en som skulle passa. Då han kom hem och öppnade paketet, upptäckte han att bokhandelsmedhjälparen hade slagit in fel bok. Han hade istället fått en bok i grekisk filosofi. Då han började läsa i boken, väckte den hans intresse för existensiella frågor. Men den lämnade också många frågor obesvarade. I sitt fortsatta sökande efter svaren på de stora livsfrågorna, gick Francis till kyrkan och lyssnade till prästen. Men han fick inga svar genom predikningarna heller. Längre fram fick han reda på att prästen var liberalteolog. Prästen lärde ut felaktiga andliga läror, som hade smugit sig in i de flesta kristna samfund under början av 1900-talet. Redan innan Francis Schaeffer visste vilka teologiska etiketter han skulle sätta på de olika tankeriktningarna, insåg han att varken filosofin eller liberalteologin kunde svara på hans frågor eller ens ge någon mening åt livet. I ärlighetens namn ansåg han, att det var bäst att sluta gå till kyrkan. Där fick han endast höra ytligt och världsligt prat. Men först ville han ge Bibeln en chans - genom att han själv noggrant läste vad som står skrivet. Han började i första Moseboken och studerade hela Bibeln från pärm till pärm. Då gjorde han sitt livs stora upptäckt: Bibeln ägde svaren på alla hans filosofiska frågor. Och med det hade Francis Schaeffer fått en intellektuell tro på Gud - men han hade inte blivit född på nytt. En varm augustikväll 1930 besökte Francis Schaeffer av ren nyfikenhet ett ”gammaldags tältmöte”. Väckelsepredikanterna som talade i mötena, ville väcka de döda församlingarna och mana de kristna till förnyelse av sina andliga liv och vinna nya människor för Guds rike. De förkunnade med kraft och skärpa. Den predikant som Francis lyssnade till, talade med stor inlevelse och inbjöd syndarna till ett möte med Herren Jesus Kristus. Schaeffer hade aldrig hört någon predika på det här sättet förut. Det var första gången i sitt liv han hörde det sanna evangeliet förkunnas. Då predikanten uppmanade folk att söka sig fram till ”botbänken” och ta ställning för Herren, reste sig Francis och gick fram tillsammans med de andra, som ville ge sina liv till Jesus.Francis Schaeffer berättade att han tog det här beslutet, därför att kristendomen är sann. Det var inte endast en andlig känsloupplevelse för honom. Francis visste att Bibeln är den enda bok, som har svaren till frågorna om livets mening och allt annat som händer oss i tillvaron. Redan tidigt upptäckte Francis, att Bibeln har rätt i precis allting den påstår. Bibeln är Guds uppenbarade ord, som kan rädda vilsegångna och döende människor. Som pastor och missionär brukade Francis Schaeffer alltid framhålla de här sanningarna för att visa på Bibelns auktoritet och stora pålitlighet som en uppenbarelse från Gud.Kort efter det att Francis hade blivit frälst, upplevde han att Herren kallade honom till heltidstjänst i Guds rike. Men han visste att hans föräldrar skulle ogilla hans livsval. De ansåg att präster, pastorer och predikanter var samhällets största parasiter. Francis bestämde sig för att börja sina teologiska studier hösten 1931, trots att han inte visste hur han skulle finansiera sin skolgång. Men han bad och litade på Herren. Om Gud hade kallat honom, skulle han naturligtvis också ta hand om hans ekonomi. Under de följande fyra åren fick hans studiekamrater se hur djup hans tro på Gud var. Herren visade sig trofast och höll sina löften. Francis fick av Gud vad han behövde för sin försörjning.
Kvinnan vid hans sidaI juni 1932 mötte Francis Schaeffer en ung kvinna. Hon hette Edith Seville och var uppväxt i ett kristet hem. Ganska snart upptäckte de båda, att de ägde samma hängivna tro på Guds Ord. Inom kort var Francis och Edith ett par, som tillsammans kom att strida den goda striden för Guds rikes utbredande, i kamp mot katoliker, liberalteologer och ljumma. Tillsammans tog de ett beslut att lämna det samfund de tillhörde, eftersom det blivit alldeles för liberalteologiskt. Då Francis Schaeffer 40 år senare såg tillbaka på deras uppbrott, var han glad över att han hade sluppit tillbringa de senaste fyra årtiondena med att kämpa en hopplös kamp i ett ljumt och avfälligt samfund. Han var övertygad om att han aldrig kunnat uträtta det han gjort, om han hade stannat kvar i samfundet. Francis och Edith Schaeffer insåg snart, att man inte endast bör slåss för sanningen. Man måste även göra det på ett rätt sätt genom att visa äkta kärlek, eftersom kärleken är en del av sanningen. Francis ville vara en mjuk, vänlig och kärleksfull människa. Men han hade ett häftigt humör, och det var någonting han fick kämpa med hela sitt liv. Till slut blev han den kärleksfulla människa han längtade efter att bli. Mitt i all kamp och strid stod hans hustru Edith trofast vid hans sida. De mötte motstånd och utmaningar sida vid sida - tillsammans med Herren. Och de var fullkomligt övertygade om, att de kunde lita på alla Guds löften i Bibeln. Då Francis Schaeffer var klar med sin pastorsutbildning, kallades han till herdetjänst i Covenant Presbyterian Church i Grove City i delstaten Pennsylvania. Församlingen bestod av 18 vuxna medlemmar. Edith Schaeffer gick omedelbart in i uthållig och effektiv bön för arbetet, medan Francis predikade och utförde övriga viktiga sysslor. Edith insåg, att bönen var en av hennes viktigaste uppgifter som pastorsfru. Och Francis och Edith fick arbeta mycket hårt tillsammans. Francis använde sina scoutkunskaper och började anordna korvgrillning i en park för att samla barn, så att församlingen kunde vinna dem och deras familjer för Jesus. Paret Schaeffer startade även en sommarbibelskola för barn och fick in 79 anmälningar. Men alla deras satsningar föll inte lika väl ut. De försökte t.ex. nå eleverna i stans college men misslyckades. Då anade de inte, att de i framtiden skulle komma och arbeta mest med studenter. Francis och Edith hade fått lära sig hur viktigt det är med bön. Det är den målinriktade och uthålliga bönen, som banar vägar och öppnar dörrar. Francis kunde uppmuntra människor och få dem att förstå, att de var viktiga för församlingen och själavinnandet. Han frågade en äldre sängbunden kvinna i församlingen, om hon ville be för särskilda behov i kyrkan. Både för hans egen tjänst och för de medlemmar som hade det svårt. Sedan gick han hem till henne och delade böneämnena med henne. Efteråt började det hända mycket i Grove City. Och Francis var övertygad om att det var på grund av den sängbundna kvinnans böner, som det inträffade så många positiva saker. Francis hittade alltid uppgifter till alla, som ville tjäna Herren oavsett vilka omständigheter de levde i. Det gällde i alla kyrkor han kom att arbeta i och sedan i L’Abri-gemenskapen i Schweiz.
Vidare på vägenUnder Francis Schaeffers ledning växte Covenant Presbyterian Church mycket snabbt. På mindre än tre år fick församlingen 92 nya medlemmar. Den snabba tillväxten var nästan otrolig. Herren välsignade Francis och Ediths trofasthet, deras böner och hårda arbete. Gud drog människor till Jesus och församlingen i en mycket svår tid, då det verkligen krävdes mod och frimodighet att ta ställning för Bibelns sanningar. En tid senare flyttade Francis, Edith och deras två barn till Chester, där Francis hade fått en tjänst som andrepastor i en större församling. Då de anlände till Chester, fick Francis hjälpa till att slutföra ett nytt kyrkbygge. Eftersom han var utbildad hantverkare, klättrade han på byggnadsställningarna och arbetade sida vid sida med de medlemmar, som tog sig tid efter jobbet för att hjälpa till med kyrkoarbetet.Francis bakgrund gjorde det möjligt för honom att samtala med arbetare, bönder, affärsmän, studenter och universitetslärare. Han talade ”med bönder på böndernas språk och med lärde män på latin”. Han kom underfund med att folk runt om i världen ställer i stort samma frågor om livet och om Gud. Det gäller bara att lära sig människornas sociala språk för att kunna möta dem på den intellektuella och kulturella nivå de befinner sig. Att lära sig människornas sociala språk är detsamma som att visa dem kärlek, menade Francis Schaeffer. Man måste lära sig bondens eller varvsarbetarens eller filosofens språk för att kunna ge evangeliet till dem på sådant sätt att de lyssnar. Francis uppmuntrade alla i den kallelse de hade. Det skulle aldrig ha fallit honom in att påstå, att det är ”finare” att vara läkare än att vara arbetare. Men han var noga med att poängtera, att varje kristen skulle veta vilken kallelse han eller hon hade fått av Gud. Det viktiga var, att de levde som helgjutna och stabila troende i vilket yrke de än hade. Francis framhöll, att varje kristen ska vara ett vittne och leva det liv Herren påbjuder i sitt ord.Eftersom Francis Schaeffer insåg, att kristna lever mitt i ett andligt krig, lät han inte motgångar och oväntade händelser knäcka honom. Han undvek att klaga och såg svårigheterna och problemen som möjligheter. Mitt i den andliga kampen gav han så mycket han någonsin kunde till Jesus - och lärde sig mycket av Herren. Vad som än inträffade i livet, ville paret alltid vara ärliga och uppriktiga inför Gud och människor. Hellre än att försöka imponera på folk, byggde de sina liv på det som var sant och äkta.Makarna Schaeffer såg värdet hos alla människor. Medan de bodde i Chester, började Francis arbeta med en liten utvecklingsstörd flicka med Downs syndrom. Lite senare fick de sällskap av ett barn till med samma problem. Både barnens föräldrar och folk i kyrkan var förvånade över allt de här barnen plötsligt klarade av. Och barn med särskilda behov hade en extra stor plats i Francis hjärta. Det var en av anledningarna till, att han engagerade sig så kraftfullt mot aborter. Han både skrev en bok och gjorde en upplysningsfilm om aborter och dödshjälp. Francis Schaeffer bad även för sjuka många gånger under sin tjänst för Herren Jesus Kristus. Ibland blev de sjuka helade, andra gånger inte. Varför visste han inte. Och Francis påstod aldrig, att han hade en helandetjänst. Han enbart handlade i enlighet med Herrens Ord. Francis ägnade sig först och främst åt sin huvuduppgift: att predika sanningen och omsätta Guds Ord i praktisk handling. Han visste, att Herren hade kallat honom till att evangelisera och vinna människor för Guds Rike.Under hela sitt liv kombinerade Francis och Edith bön med hårt arbete - och lydnad. Och Herren välsignade deras kamp. De fick bli en öppen kanal genom vilken Guds nåd kunde strömma till människor omkring dem. Makarna Schaeffer trodde nämligen på de löften Gud har gett i Bibeln. Och de handlade precis som de gamla väckelsepredikanterna i tro på löftena. Men de insåg också, att Herren ibland har sina egna skäl för att inte svara på vissa böner och att Hans anledningar aldrig motsäger Ordet eller löftena. De hade även tro på att man måste använda alla Guds gåvor - men också läkare och mediciner - i striden mot djävulen och hans attacker. De framhöll att problem och sjukdom inte alltid är ett tecken på att man saknar tro eller har levt i olydnad. Men de kan vara det!
Med siktet på EuropaUndan för undan ledde Herren makarna Schaeffer in i större uppgifter. Francis uttryckte även sin sociala omsorg och sin kärlek till andra människor genom att skriva en kampskrift för att motverka nazisternas judefientlighet. Skriften ”Den kristne och juden” distribuerades i många tusentals exemplar under krigsåren. Många år senare skrev hans fru Edith en liknande bok för att försöka bryta judefientligheten inom kristenheten. Efter krigsslutet reste Francis Schaeffer på uppdrag av en oberoende missionsorganisation runt i Europa för att ta reda på hur det stod till med de kristna församlingarna efter ockupation och krigsår. Han varnade också församlingarna för vad som kunde inträffa om de sände elever för att studera teologi vid vissa amerikanska seminarier och bibelskolor. Av egen erfarenhet visste han vad som hände med en församling, om den fick in en felaktig undervisning. Undan för undan gick det upp för Francis, att Herren ville använda honom till att föra fram bibliska sanningar och vara något av en reformator för sin egen generation. Och det tog honom inte lång tid att inse, att de kristna församlingarna och kyrkorna i Europa var i värre skick än han någonsin hade trott. Men han träffade också kyrkoledare, som framhöll att ekumenik inte var något viktigt. De menade att det enda nödvändiga var att predika Guds Ords sanningar och vinna människor för Herren Jesus. Francis och Edith Schaeffer var alltid på sin vakt mot falska läror. Visst ansåg de båda, att det bör finnas andliga upplevelser och känslomässiga erfarenheter i en kristen människas liv. Men de får aldrig vara grunden för vår tro. Kristen tro måste baseras på Bibeln, på det av Gud inspirerade och nedskrivna Ordet. En tid efter hemkomsten från Europa fick Francis Schaeffer en kallelse från missionsorganisationen att bli dess missionär i Europa. Under flera månader kämpade familjen Schaeffer med om detta verkligen kunde vara Guds vilja med deras fortsatta liv. Skulle de lämna sitt lyckliga och bekväma liv i USA? Alla insåg att det nystartade internationella rådet för bibeltroende församlingar behövde Francis hjälp för att komma igång. Men vad kunde en liten familj på fem personer uträtta på en hel kontinent, som ödelagts av ett världskrig? Och vad kunde två bibeltroende missionärer utföra i kampen för sanningen, när de hade så mäktiga fiender, som de stora, rika och liberala kyrkosamfunden, vilka formade Kyrkornas Världsråd. Edith Schaeffer bad till Gud, att de skulle få stanna i USA. Herrens svar kom kort och bestämt: ”Nej!” Och då Gud talar så klart och tydligt gäller det att lyda.Om Gud hade svarat Edith på det sätt hon hade velat, skulle arbetet med L’Abri-gemenskapen inte ha börjat 1955. Och Francis Schaeffers idéer skulle aldrig ha fått det inflytande, som det sedan fick. Den oberoende missionsstyrelsen sände Francis som missionär till Europa med en fast lön. Men efter några år började samarbetet knaka i fogarna. Missionsstyrelsen drog in lönen och vände sig mot Francis Schaeffers arbete. Familjen Schaeffer blev i fortsättningen helt beroende av Herren och hans löften. Och Gud visade sig som alltid trofast. Men det är en annan dramatisk och lärorik historia, som jag ska berätta om i nästa artikel om L´Abri.