Arne-Imsen

Arne Imsen Fort. fr. nr 4. Det är förvånansvärt vad ytligt de män som skall vara andliga ledare ser på och bedömer det religiösa skeendet i tiden. Med nästan otrolig intensitet sätter de in sina krafter på sådana saker som måste hämma och motverka uppenbarelsen av Andens kraft. Det är väl avsaknaden av gudomlig auktoritet och manifestation, som gör att läget är så förvirrat. Detta i sin tur beror på, att man förlorat den enfaldiga tron på Guds väldiga resurser och därför förlitar sig på vad mänsklig kraft och visdom kan prestera. Församlingslivet är på sina håll så utarmat att det icke finns någon kraft för andliga förlossningar. Tärande sjukdomar har förtagit den överflödande livskraften och släckt den första kärlekens och hänryckningens eld. Verksamheten hålls vid liv på konstgjord väg. Själiska och köttsliga experter på religiösa verksamhetsfrågor Står ständigt redo att ge sina bedövande injektioner då andliga livsyttringar någon gång hotar vända upp och ner på alla deras program och planer. Men under det att dessa snillrika män och kvinnor använder sina intelligenta hjärnor för att producera fram tuffa ideer, som slår än på och tjusar opånyttfödda kristna bekännare, avfolkas väckelsemötena, som till sist måste avskrivas för att ge plats för modernare mer glättiga mötesformer a typen ”Ungdomens kväll”, ”50 minuter i glädjens tecken”, ”Sång o musikmöte”, ”Trivselkväll” o.s.v. Bönemötena har för länge sedan förlorat sin praktiska betydelse, men eftersom icke alla de gamla vännerna riktigt kan förstå den nya given och följa med i ”utvecklingen” har de fått behålla sin plats på veckoprogrammet. I övrigt är bönemötena numera överflödiga som inspirationskälla och kraftcentral. Men är detta kristendom, segrande kristendom? Kristendom på frammarsch? Eller är det blott ett sken? Andlig verksamhet utan bön existerar icke! Det är ett sken. Allt det sprakande och gnistrande religiösa fyrverkeri, som fångar våra ögon i denna tidsålders midnattstimme, förmår icke med alla sina effekter spränga loss en enda sten från det väldiga otrosberget. För det behövs förvisso Ordets dynamit och Andens eld. Det är ingen överdrift att säga att läget är katastrofalt. Jesus kommer snart och skaror av vårt lands kristna är på väg bort från centrum. Väckelsefolket har övergivit sina positioner åt den framryckande fienden, som skoningslöst skövlar det tidigare generationers kristna tro och målmedvetna böner byggt upp och givit oss i arv. Vad gör då de andliga ledarna? Jo, de låter för Guds verks framgång helt periferiska ting ta tid och intresse i anspråk. Eller vad skall man säga om dessa politiserande och i affärsspekulationer hårt engagerade pingstpredikanter? Dessa Herrens vittnen, som är kallade att predika och praktisera det program Jesus Kristus givit oss i evangelium, låter sig engageras såsom ”kristna representanter” i kommunal och rikspolitiken. Och vad värre är, de drar med sig många andra in i detta fruktansvärda skökoväsen. Med politiskt inflytande tror de sig kunna skapa ett kristet samhälle. Alltså skall mer eller mindre antikristligt influerade politiska organisationer i samarbete med fria församlingars föreståndare och andliga ledare, åstadkomma det, som Bibeln framhåller som en fullständig omöjlighet. Dessa samhällsreformatoriska strävanden har ingen hemortsrätt i Bibeln, där det klart framhållas att den kristne är en gäst och främling på jorden. Sin uppgift som världens salt och ljus fyller församlingen bäst, då hon lever i avskild och vakande ställning. Då kommer hon också att sätta djupa spår efter sig i den närvarande tiden och kunna rädda många ut ur denna tidsålders fåfängliga väsende. ”Tiden är kort. Därför må härefter de som hava hustrur vara, såsom hade de inga, och de som gråta, såsom gräte de icke, och de som glädja sig, såsom gladde de sig icke, och de som köpa något, såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna värld, såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut”. 1. Kor 7:2931. Hela kyrkohistorien visar, att det är då de kristna förlorat sin andliga kraft som de plottrat bort sig i inomvärldsliga reformsträvanden. Men skulle det nu till äventyrs vara så, att församlingens grundare och uppdragsgivare hade menat att arvtagarna skulle ha också en sådan målsättning, då måste apostlarna och den första generationen kristna fullständigt missförstått hans avsikter. Var i apostlagärningarna eller i breven kan vi utläsa några sådana ambitioner? Det är en sida av denna sak. Sedan kan man ju fråga sig, om det är tänkbart, att apostlarna hade så liten tro på den helige Andes kraft och förvandlande makt, så att de skulle gått i ok med världsliga storheter för att befrämja kristendomens sak. ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro. Det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ”jag skall bo i dem och vandra ibland dem. Jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” Alltså: gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem”, säger Herren. Kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder, och I skolen vara mina söner och döttrar”, säger Herren, den Allsmäktige.” I dag ignorerars dessa apostoliska förmaningar till stor skada för Guds verk. Visar icke detta, att man har större tro på världsliga maktmedel än på de väldiga vapen Gud givit åt sin församling. Dessa tendenser avspeglar sig allt tydligare i församlingslivet, där Väckelsekraften sinar ut på grund av försummlighet i bönens och ordets tjänst. ”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag dag och natt”. Ps 1:12 . Jag tror för övrigt icke, att män, som bevisligen icke kan hejda det sedliga och anliga förfallet i sina egna led, kan uträtta sådana bragder om de utrustas med politiska befogenheter. Förresten varför är det så angeläget att få säte och stämma i det borgerliga samhällets alla rådsförsamlingar. Till sist är det väl ändock så, att vårt lands öden icke avgörs av en samling rikspolitiker på Helgeandsholmen i Stockholm. ”Konungars hjärtan äro i Herrens hand såsom vattenbäckar: han leder dem, varthelst han vill”. Ordsp 21:1. Sluta upp att stjäla tid och krafter från Guds verk och sök Gud i ödmjukhet, så skall han uppenbara sig på nytt för sitt försmåktade folk och upprätta makt och ära i sin församling. Bli utrustad med Guds kraft, och Väckelsen är åter ett faktum. Det betyder mer för vårt lands utveckling än alla ideellt inriktade insatser, som görs på andra områden av Väckelsefattiga kristna.Men har man en gång öppnat för detta sociala evangelium, så är det i sanning icke så lätt att hindra dess förödande verkningar. Ty med detta evangelium följer en annan ande och därmed en annan Jesus än det rena och obesmittade frälsningsevangeliet presenterar. 0, vad tragiskt då klarsynen gått förlorad och smaken fördärvats av alla religionsrurrogat som serveras sökande själar. Har ni lagt märke till kunskapstörsten hos ungdomen? Hur skall detta behov mötas? Aldrig har det varit så lätt att tillägna sig kunskaper som i vår tid. Nästan alla har möjligheter att studera och allmänbilda sig. Men en blind församlingsledning, som icke förstår sin andliga uppgift, ser i den föreliggande situationen en psykologisk möjlighet, att behålla de unga inom kyrkans råmärken. Församlingen skall nämligen famna och tillvarataga alla möjliga intressen. Följaktligen blir kyrkan också en institution för folkbildnings och studieverksamhet. Då friförsamlingen är villig att engagera sig i sådana ofarliga och kanske rentav oväsentliga uppgifter, står staten färdig att svara för kostnaderna. Bara den får rätt att övervaka och kontrollera verksamheten. Och vad blir följden. Jo, en ”fri” församling ekonomiskt beroende och kontrollerad av staten. Så långt har det väl icke gått ännu, skyndar sig någon att invända. Ja, men det är på god väg. Hur mycket Anden får tillfälle att utföra sitt verk i en sådan miljö är det ju icke svårt att förstå, men det är heller icke så vanligt att någon efterlyser honom, så saknaden är nog trots allt icke så stor. Tidsfördriv, studier och korta andaktsstunder fyller mer än väl hela programmet. Dessutom stjäl ju strängmusiken, kören, blåsorkesrern, stråkorkestern, tonårsgruppen och alla andra förskingrande och splittrande verksamhetsgrenar så mycken tid av församlingens krafter, så ingen har ro till verklig självrannsakan. Jag skall beröra ytterligare en sak, som avslöjar avfallets hemska verkningar. Ingen vaken kristen har kunnat undgå att se den dominerande plats de ekonomiska frågorna har fått. De väldiga kyrkobyggena kräver sina jättesummor. Fåren klippas ända in på skinnet av sina herdar. Alla möjliga konster och trix användas för att pumpa in milliontals kronor i företag, som presenteras som betydelsefulla missionsgrenar. Men kan det vara ett bevis på avfall att folk offrar, hör jag någon fråga. Nej, givetvis icke. Det kan vara ett uttryck för verklig väckelse. Men då missionsmedeln låsas fast i lyxbetonade kyrkor och tempel och förbrännas i stora penningslukande företag, vars missionerande insatser icke står i några rimliga propotioner till vad de kräver av tid, arbete och pengar, kan man fråga sig vad det är för intressen de tjänar. Guds verk är säkerligen icke betjänt av att de som är kallade vara Herrens sändebud i tiden, istället blir indrivningsombud för privata och kollektiva intressen, som hotar förvandla de fria församlingarna till religiösa marknadstorg. Det går tungt och blir bekymmersamt då Guds välsignelse uteblir. Hade Anden fått leda i avgörande situationer, så skulle mycket mer ha vunnits med avsevärt mindre uppoffringar, och det ekonomiska trycket, som utgör en svår belastning i församlingslivet, hade icke funnits. Allt a’ffärsväsen, som har kommit in i helgedomen är av ondo och måste bort om Gud skall få komma till och göra under. ”Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, ooh han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ,Det är skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus”, men I gören det till en rövarkula”. Och blinda och halta kOm fram till honom i helgedomen, och han botade dem”. Matt 21 :1224. Lägg nu samman de ting jag här har nämnt, och det står klart för var och en, att de fria församlingarna kommit långt bort från Ordets mönsterbild. På vissa platser håller församlingarna fortfarand stånd mot det påträngande världsväsendet, men i stort är nog läget så som jag här har tecknat det. Under det sista årtiondet har utvecklingen gått mycket hastigt, och blir det icke med det snaraste en snabb kursförändring, så måste Gud gå en annan väg och ta ut ett nytt folk. En förflackad ungdomsverksamhet, ett politiskt fäktande, en meningslös folkbildnings och studieverksamhet understödd av staten och en verksamhet övervakad av kommersiella intressen det är sådant, som idag acepteras och försvaras av framstående församlingsledare, vilka vet om en tid då de trodde och förkunnande något helt annat. Är det så underligt om det blir missnöje och splittring i hjorden? Missnöje och splittring under sådana förhållanden är ett andligt hälsotecken, ty det säger, att Gud håller på att väcka upp en skara, som vill gå hans väg. Verkligt andliga människor kan under inga förhållanden trivas då Anden är bedrövad. Många drar sig därför tillbaka från verksamheten och är stilla i bön. Andra åter överger den helt och går dit där de förnimmer Andens kraft och upplever ljusets gemenskap. Det är icke så lätt att komma tillrätta med splittringen, ty den är en direkt orsak och frukt av predikanternas arbete, och ju mer de motarbetar den, utan att undanröja orsakerna, desto svårare kommer verkningarna att bli. Vi behöver icke kämpa för att få rätt. Är vi ledda av Anden, kommer Herren att strida för oss, och leda sitt verk fram till en härlig seger.

WERNER SÄLLSTRÖM har fått bembud En älskad broder och mycket kär vän har helt hastigt kallats ur tiden. En stridsman har för alltid lagt ner vapnen och gått hem för att njuta av den eviga vilan. Vi, hans maka och fem barn, anhöriga och en stor skara trossyskon, känner saknaden mycket stor. I Örebro Fria Församling hade vår broder haft en särskild god ingång, och vi fröjdades över den nåd, som hade vederfarits denne Herrens tjänare. Ingen ting tydde på att hans arbetsdag skulle få ett så hastigt slut. Vital som få, predikade han Ordet med kraft och överbevisning. Sent skall vi glömma han sista besök lhos oss. Det var söndagen den 23 april, då han förkunnade evangelium med en sällsam smörjelse. En mångårig predikogärning hade givit honom en stor fond av erfarenheter att ösa ur. Han hade ju varit ett Herrens vittne i nära fyrtio år, men det verkligt föredömliga med broder Sällström var, att han levde i förnyelsen på ett sådant sätt, så hans undervisning alltid var frisk och inspirerande. Vem kunde ana att’ Werner Sällström var över sextio år? Han var född den 23 augusti 1899. Ingen ting i hans personlighet gav tillkänna denna höga ålder på denne sällsynt ungdomliga människa. Dock hade han till några bröder under det sista besöket i Örebro uttalat att han var trött och att han därför hade en känsla av att hembudet skulle komma snart. Knappt två veckor senare kom det bud han väntade. Sällström var i Ljusdal som predikant i en mötesserie. Denna mötesserie fick han aldrig avsluta. Mitt i veckan nåddes han av hembudet, och en sliten Gudsman gick för att vila hos sin Herre. Det var under det för broder Sällström så kampfyllda sista levnadsåret, som våra vägar sammanfördes. I över trettio år hade han varit verksam i pingstväckelsen, men av skäl som är fullständigt obegripliga blev han genom ett bryskt tillvägagångssätt ställd utanför deras led. Att ett sådant ingrepp icke går spårlöst förbi förstår var och en, men det var underbart att se hur den kris som följde för vår broder ledde till en större frigörelse. Många av hans gamla vänner svek men andra stod kvar vid hans sida. Dessutom fick han en ny skara vänner, som tillsammans med honom kämpade för andlig frihet. Begravningsakten, som ägde rum å Gravkapellet, Södra kyrkogården i Lindesberg lördagen den 13 maj, var en gripande högtid. De många talen vittnade enstämmigt om att Sällström under sin livsgärning fått föra många till livsgemenskap med Gud, och det är Väl egentligen det största som kan sägas om ett Herrens vittne. Hela denna sorgehögtid blev så ovanlig och märklig, ty mitt i sorgen och saknaden förnams en stark un-derton av sällhet och förtröstan. Himlen kom så nära och fyllde Våra hjärtan med tacksamhet till den levande Guden för hans aldrig svikande nåd och trofasthet. Frid över broder Werner Sällströms ljusa minne! Arne Imsen

MIDNATTSROPET

Under de senaste månaderna har vi genom verksamheten och tidningen fått många nya vänner på olika platser i landet. Vi har blivit inbjudna åt olika håll för möten, men det lhar varit möjligt för oss att uppfylla endast en liten del av sådana önskemål. ”Kom till oss. Vi ordnar lokal och svarar för kostnaderna i samband med mötena”. Så har det låtit i brev och telefonsamtal från när och fjärran. Vi är tacksamma för dörrarna, som har öppnats för oss, men vår begränsning gör att vi icke hinner komma till er alla på en gång, Men nu vill jag ge er ett förslag. Samlas till bönemöten. Bed om kraft från höjden till att bli levande vittnen där ni bor och verkar, och bed att Gud tar ut Andesmorda vittnen, som vågar stå för Herrens räkning i denna mycket svåra tid. Det är av stor betydelse att bönens Ande :får vara verksam, ty då kan förunderliga ting ske. Det kanske icke blir så många som samlas de första gångerna, men vad har det för betydelse. Jesus har lovat vara närvarande varhelst två eller tre samlas i hans namn.

I detta nummer av Midnattsropet har vi givit särskilt stort utrymme åt det synnerligen aktuella ämnet de kristnas enhet. Eftersom det ofta, i synnerhet från pingströrelsens ledare, framhålles att vi är partisöndrare och därför skall uteslutas och isoleras eller vad man nu vill kalla det, kan det vara på sin plats att söka ge skäl för den egentliga orsaken till att vi underkastat oss denna behandling och valt att verka utanför den organiserade pingströrelsens domäner. Många av våra vänner på olika platser i landet har, efter det de varit med i våra möten och förnummit att Gud har verkat till själars frälsning, dop 1 helig Ande, helbrägdagörelse 0.s.v. gripits av tacksamhet och glädje för vad Gud utfört i deras och andras liv. Men efter en sådan erfarenhet har de utsatts för en synnerligen omild behandling. Andra har man sökt fånga med list eller smicker, men avsikten har varit en och densamma, nämligen att få de ”förvillade” att omvända sig och ta avstånd från det de själva har sett och förnummit Gud har gjort. Jag skall förtydliga dessa påståenden med ett exempel. Broder Verner Sällström, som tjänat Gud i pingströrelsen i omkring trettio år såsom evangelist och föreståndare, uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Lindesberg därför att han bevistat och medverkat i två väckelsemöten, som hölls i en profan lokal på platsen. Före uteslutningen fick han besök av en grupp framstående pingstpredikanter. Dessa meddelade honom, att han automatiskt skulle bli blockerad om han icke tog avstånd från all fri verksamhet. Vår broder ansåg icke att’ han gjort något, som krävde att han gjorde avbön och blev därför utesluten ur Filadelfiaförsamlingen. Motivet för detta var att han deltagit i nämnda möten. Hade broder Sällström besökt eller medverkat i en annan av stadens många kyrkor, hade ingen sagt något om det. .Han kunde ha predikar i Vilken stats- eller frikyrka som helst utan att någon församlingsföreståndare gjort något för att varna, hindra eller utesluta honom. På platsen finns det många pingstvänner, som mer eller mindre regelbundet varit med i våra möten och även medverkat med bön och vittnesbörd, men de har aldrig hotats med uteslutning för det. Varför denna inkonsekvens? Var det synd i det ena fallet så måste det Väl också vara synd i det andra? Det är många som frågar sig hur ett sådant tillvägagångssätt är möjligt. Var det församlingsledningens avsikt att statuera ett- varnande exempel? Broder Sällström har sökt gemenskap’ hos oss, och så långt vi har kunnat utröna så är han bevarad i Kristus och lever och verkar med samma mål som förr. Man utesluter och tar avstånd ifrån vänner, som har en enda passion, att leva för Gud och tjäna honom, men behåller avfälliga och ljumma kristna, därför att de är partitrogna. Exemplet kunde mångfaldigas, men det kan räcka med detta tills vidare. Inom pingströrelsen har det skett en nästan otrolig förskjutning från fri Väckelserörelse med andesmorda vittnen och församlingar till sterotyp församlingsinstitution med ett dominerande predikantVälde, där den enskilde alltför ofta är bunden på händer och fötter av ett partimedvetet kollektiv. Den frihet, som från början kännetecknade denna rörelse har gått förlorad. Skaror av pingstvänner måste idag erkänna detta ödesdigra faktum. I detta nummer kan våra läsare ta del av en artikel, som stod i Evangelii Härold för över trettio år sedan. Den syn på allians och ekumenik som med skärpa förfäktas i denna uppsats har undergått en total förändring. I varje fall praktiseras något helt annat idag. Hur kan det vara möjligt’ att andedöpta vittnen och kyrkans statsanställda teologer kan ha ett så förtroligt samarbete? Pastor Lewi Pethrus framträder ju själv ofta tillsammans med statskyrkans dignitärer. Sådant skulle icke vara möjligt utan Våldsamma kollisioner om allt vore som det var från begynnelsen. ”Om så vore, att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare”. Gal 22I8. Arne Imsen.

Arne Imsen

Vad är det egentligen för enhet, som många kristna eftersträvar, och vad är det för splittring, som de är så kolossalt rädda för. När skall det bli klart för alla enhetsivrare, att det finns religiös enhet, som är satanisk. Så långt jag kan förstå är det en livsnödvändighet för en andlig människa att ta helt avstånd från sådana enhetssträvanden. Många predikanter har tagit som sin uppgift att med olika mänskliga medel söka hålla ihop djupt och varaktigt söndrade kristna, vars enhet strängt taget begränsar sig till den gemensamma partibeteckningen. Som regel intresserar sig sådana ledare sällan eller aldrig för Andens enande mission och Ordets omutliga framställning om de troendes enhet. Därför finns det splittring, som är gudomlig och har himmelens välsignelse. Paulus säger: ”Vinnläggen eder om att bevara Andens enbet genom fridens band.” Ef. 4:2. Inga mänskliga strävanden kan åstadkomma det, som Paulus kallar Andens enhet, men Vi kan medverka till, att den enhet Anden skapat blir bevarad. Denna enhet verkar Anden genom Ordet. Det är väl egentligen ,här striden står, ty samfunds- och kyrkoledare kämpar målmedvetet för att skapa ett gott och trivsamt andligt hem där tjänstekvinnans barn och den fria hustruns barn skall enas och förenas. Men det går ej i längden, ty de har vitt skilda mödrar och representerar helt olika naturer. Dessutom föder tjänstekvinnan sina barn till träldom, medan den fria hustrun föder sina barn till frihet. Dagen kommer, då den fria hustruns barn blir medvetna om sin ställning och börjar ta ut av sina rättigheter. Anden faller över dem, och ‘den tillsynes eniga skaran delas i minst två läger, som till intet pris kan trivas under samma tak. Den köttsliga enheten sprängs då Anden faller. ”Men liksom förr i tiden den son, som var född efter köttet, förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.” Gal 4: 29. Skilsmässan, som föregås av konflikter och våldsamma strider, blir oundviklig.

”En stor profet har uppstått i Norge, med, som han säger, himmelsk dynamit i fickorna. I hans möten talas det i tungor, dansas rock 0.s.v. enligt uppgift i pressen. Sedan förbud utfärdats för vidare möten i Norge, ämnar han söka sig till västra Sverige. Det är viktigt för Guds folk, att inte glömma ett viktigt Jesus-ord: ,av deras frukt skolen I känna dem . Det är tidningen Vår Tro, församlingsblad för Smyrnaförsamlingen i Göteborg, som med dessa allvarliga ord manar Guds folk till vaksamhet. Onekligen är det nödvändigt att vara vaksam mot alla förrädiska och förklädda religiösa företeelser i tiden, men det bör väl vara klart för alla läsare, att man icke kan använda lögnen i sitt försvar för sanningen. De oroväckande uppgifterna om den store profeten, som ämnar söka sig till västra Sverige, har lämnats av pressen, och då, så resonerar tydligen Vår Tros medarbetare, är sanningshalten garanterad. Ocensurerat låter tidningen sin läsekrets svälja vad en världslig dagstidning har serverat om en väckelsepredikant från Norge. Lögnen blev icke sanning därför att den vidarebefordrades av ett blad med kristen etikett. Tidningen vill tydligen varna församlingens medlemmar i god tid, så att de hinner försätta sig i säkerhet och riktigt stålsätta sig om de skulle känna sig frestade att gå och lyssna på vad mannen i fråga har att säga. Är icke detta ett uttryck för förmyndarskap? ”Av deras frukt skolen i känna dem!” Jag kan lugna läsarna på västkusten med att Vår Tro har haft Göteborgsposten som informationskälla, och det säger väl en hel del om vederhäftigheten. I Göteborgsposten för den 22 januari finns nämligen en artikel om Hen ry Mansika och hans verksamhet i Vestby i Norge, och det är denna tidnings vokabulär, som Vår Tro återger. Nu finns det väl knappast några vakna läsare, som tar Gp:s nyhetsförmedling från dånande väckelsemöten på verkligt allvar. Den är tyvärr alltför tendensiös och färgad av tidningens antikristliga ande. Att Gp skulle kunna skriva något positivt om verklig väckelsekristendom, kan man naturligtvis icke förvänta. Men man borde kanske kunna kräva så stort ansvar av en skribent att han icke söker krydda sina underrättelser med direkta osanningar. Räcker det med enbart säljande reportage? Bör det icke vara saklighet också. Gp:s vapenbroder i Stockholm, Expressen, fann saken intressant och värt ett reportage. Den aktuelle mannen, Henry Mansika, hade nämligen kommit till Sverige, men icke såsom rymling. Han var nämligen kallad hit för en mötesserie i Örebro Fria Församling. Han kom till Örebro och Expressens platsredaktör gjorde ett referat från ett av hans möten. I det mötet meddelade jag offentligt att Gp:s påståenden om mötesförbud för Mansika saknade verklighetsunderlag. Expressens utsände omskrev därför - utan att bekräfta eller dementera - Gp:s uppgifter. Påståendet om mötesförbud stod alltså kvar. Då inträffar det märkliga i saken Smyrnatidningen, pingstorgant Vår Tro, skyndar till Göteborgspostens och Expressens hjälp för att bygga ett tillförlitligt försvar mot hotet från väster. Tidningen gör antydningar om att den har följt Jesu anvisningar då den sökt dölja sig bakom uttalanden, som två dagsorgan gjort om ett enkelt Herrens vittne. Det är ju Göteborgsposten och Expressen, som står för påståendena om vad som har förekommit i mötena. Fäster verkligen Vår Tro så stort avseende vid vad dessa två tidningar skriver om väckelsemöten, att bladet finner det vara förenligt med sina ideal att öppna sina spalter för deras utlåtanden och ge dem rang och värdighet som bedömare av andliga företeelser? Vad är det för sällskap Vår Tro har hamnat i? Vilka källor öser tidningen ur? Det hela verkar grumligt. Trion Expressen, Göteborgsposten och Vår Tro går alltså till gemensam aktion och vill skydda oss för falska profeter. Är det en tillfällighet? Eller är det ett uttryck för Viss intressegemenskap? Vår Tro har möjlighet att dra sig tillbaka från sin vanhedrande position genom att snarast dementera dessa lögnaktiga påståenden, som den okritiskt vidarebefordrat och sluta upp med att sprida falska rykten om vittnen, som Herren synbarligen använder. Vi Väntar därför en dementi. I brev har nämligen lensmannen i Vestby på min skriftliga begäran meddelat att polisen icke har utfärdat något mötesförbud för Mansika. Det är gripet ur luften. Polisen har nämligen icke haft något med saken att skaffa. Göteborgstidningens medarbetare Vägrade att dementera sina uppgifter, varför jag gjorde skriftlig förfrågan till polismyndigheten på orten och fick klart besked om det verkliga förhållandet. Broder Henry Mansikas besök var till rik välsignelse för oss. Vi är mycket tacksamma för det Gud fick göra genom honom. Någon rockdans har givetvis icke förekommit, men däremot har bröder och systrar döpts i helig Ande och flera kan vittna om mäktiga helbrägdagörelseunder. På annan plats i denna tidning kan våra läsare ta del av en broders vittnesbörd om återvunnen hälsa. Arne Imsen

Vi beklagar, att detta nummer kommer så sent, men bristande tid har gjort att vi ej hunnit få arbetet med tidningen klart tidigare. Nästa nummer hoppas vi ha färdigt från trycket under den första halvdelen av mars. Tack kära vänner för uppmuntrande brev, som vi fått från er. Det är glädjande att höra att tidningen fått vara till uppvaknande och välsignelse för själar, som hamnat i nödläge. Tyvärr har det klickat något med distributionen, men vi gör allt vad vi kan för att reparera den skadan. Finns det ännu någon av Våra prenumeranter, som icke har fått föregående nummer av tidningen, så skall vi sända den till er omgående om ni är Vänliga att ge oss ett meddelande därom. A. I.

Av Arne Imsen

Tiden är kort. Jesus kommer snart! Säkerligen är detta sanningar, som varje kristen måste ge sitt fulla erkännande. Allt i tiden förkunnnar detta mäktiga budskap för en sjuk och skräckslagen mänsklighet. Människor, som icke äger livsgemenskap med Gud upplever oron och ångesten i en plågad värld, vilken bryts ner av sataniska makters hänsynslösa terror. Den moderna hedningen förnimmer instinktivt att något är i analkande. Det drar ihop sig till storm för vårt arma släkte.

Det är en stor glädje för oss att få presentera för läsarna det andra numret av vår tidning. Provnum- ret trycktes och spriddes i 5000 exemplar, och nu ämnar vi fort- sätta denna tidningsmission i Jesu namn. Vi tror, att Midnattsropet, som vill vara ett radikalt* språk- rör för andlig förnyelse, har en väckande uppgift att fylla, och vi skall göra allt vad vi kan för att få den spridd till varje plats i vårt land. Många har givit uttryck för sin tacksamhet för tidningen. Från olika platser har vänner givit till- känna, att de vill vara med och sprida dess budskap vidare. Ännu finns det dock plats för många vil- liga medarbetare. Du som vill göra en insats för tidningens spridning, sätt dig i rörelse för att samla pre- numeranter före årsskiftet. Låt vänner och bekanta få del av ett radikalt väckelsebudskap! Giv Midnattsropet som en julhälsning! Jesus kommer snart, och vi måste verka medan dagen varar. Snart bryter natten in. Då är det försent att missionera. Väckelsens tid är icke förbi. Gud vill göra mäktiga ting under avslutningen av denna tidsålder. Avskilj dig i målmedveten bön och bli den himmelska eldens bärare. A. I.

Segerrapporter från när och fjärran

FRÅN ÖREBRO FRIA FÖRSAMLING

”Är det befogat med ytterligare en församling i Örebro”, finns det sådana som frågar. Andra har helt enkelt fastslagit att vi saknar existensberättigande. Men trots alla mer eller mindre obetänksamma anklagelser från vanmäktiga kristna bekännare, måste vi i uppriktig glädje konstatera att himmelen givit sitt erkännande. ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” Vi söker icke människors gunst, utan önskar i allt vara vår Herre och Mästare till behag, och Vårt stora mål är att Guds folk skall skaka stoftet av sig och resa sig upp från sin träldom, för att bli skickliggjort till verklig andlig tjänst i slutdrabbningen innan skyn “brister, och en förlossad skara tågar ur tiden. Vi låter broder  Knut Ringstad berätta något om församlingens tillkomst och om dess verksamhet.
A.I.

Arne Imsen

Äntligen har alla formaliteter ordnat sig för våra vänner Margaretha och Gunnar Eklund, och de står nu färdiga att tillsammans med sönerna Robert och Peter, resa till Kenya. Omkring den 20 november skall de lämna älskat fosterland för att bege sig till det sjudande Afrika. Kallelsens eld brinner, så inget har kunnat hindra dem att gå åstad för att bärga in den mognande skörden förrän Jesus kommer.

Örebro Fria Församling känner det som ett stort nådesuppdrag att få sända dessa älskade vänner med frälsningens förvandlande budskap till ett sökande och längtande folk. Låt oss bilda en bönekedja kring våra missionärer. Det är ingen numerärt stor församling, som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för Eklunds, men vi har förnummit Guds kallelse och vågar icke dra oss undan. I trohet mot den Herre, som har verkat fram detta beslut, vill Vi göra vårt allra bästa. Vår uppdragsgivare har lovat vara med alla dagar in till tidens ände, varför vi med full tillförsikt går in i denna välsignade ansvarsställning. ”Gud med oss!”