Den bortglömda parusin
Utdrag ur ledare av Arne Imsen från Midnattsropet nr 6 1998
För några år sedan fanns i vårt land ett antal massmedier som förde fram budskapet om Jesu tillkommelse. Dessutom fanns bortåt 600 pingstförsamlingar. Oftast hade de mycket brinnande predikanter som ständigt återkom till ämnet Jesu snara tillkommelse. Runt om i vårt land fanns alltså en kontinuerlig förkunnelse om eskatologiska frågor. Det målades och beskrevs vad som skulle ske i samband med Jesu tillkommelse. Det apokalyptiska skeendet uppmärksam-mades och förklarades. Man hade helt klart för sig att församlingens primära uppgift var att genom ständig mission och evangelisation verka för att skaran blev fulltalig och därigenom påskynda Jesu tillkommelse. Det var enfaldig, men ursprunglig och äkta hängivenhet. Det var detta som i rumsrena kyrkliga miljöer nedlåtande definierades såsom obskurantism och fanatisk sekterism.
Denne Jesus - vårt enda hopp!
Utdrag ur predikan av Arne Imsen
Den ende som kommer att kunna lösa mänsklighetens problem sist och slutligen finner du inte i Washington, New York, FN eller Genève. Du finner honom inte i Moskva eller Rom. Honom som Gud har gjort till Herre och Messias, han bar ett kors till Golgata.
Var vi än läser i Bibeln, står det klart för oss att Jesus kommer. När jag läser det, fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Om det inte hade varit för detta hopp, skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till, i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.
Babylon
”Dragen ut i från henne, i mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.”
_
_Predikan av Arne Imsen ur boke n Vedergäll Babylon
Hur många skulle ha varit kristna i vårt land om inte kyrkoorganisationerna funnits? Skaror! Vad är det som hindrar medborgarna att höra evangelium och bli kristna? Kyrkorna som presenterar sina program, samfund, traditioner och bekämpar varandra under sken av att vara ekumeniskt sinnade. Därmed bedrar de människorna också med avseende på enheten.
Maktkoncentrationen är ett ödesbestämt verk
Arne Imsen apropå påvebesöket 1989:
Det är omskakande att bevittna hur den katolska skökoanden influerar på och förtrollar hela mänskligheten religiöst, kulturellt och politiskt.
Den bannlyste Martin Luther och senare tiders reformatorer tillhör ett passerat stadium som uppenbarligen få vill påminnas om. Stridsyxorna är nedgrävda. Med sänkta sanningskrav och förstärkt medmänsklighet har relationerna mellan antagonisterna blivit fromt vänskapliga.
Men mitt i denna gränsöverskridande enhetsromantik kan man iaktta en genetiskt betingad förvandling mot katolsk kyrklighet i praktiskt taget samtliga samfund i världen.
Församlingen - ett idealsamhälle
Alla kategoriklyftor i församlingen måste bort, mellan svart och vit, hög och låg, ung och gammal. I annat fall förnekar vi Kristi försoningsverk. Men är vi ett i Kristus, måste väl också detta slå igenom i alla relationer? Har vi allt annat gemensamt, måste inte då även plånboken inkluderas?
Vi publicerar här ett referat från ett församlingsmöte 1974 (MR nr 14/1974) som en påminnelse om nödvändigheten av att ständigt söka församlingens urkristna ideal. Kontrasten till världskyrkornas storhet och makt blir total.
Apropå påvebesöket - vi vill stå på barrikaderna!
Den 31 oktober, på minnesdagen av reformationen inför dess 500-årsjubiluem nästa år, är påven huvudnummer på programmet i Lund och Malmö.
I det förberedande materialet Från konflikt till gemenskap beskriver evangelisk-lutherska/romersk-katolska enhetskommissionen att man övervunnit de schismatiska elementen som reformationen resulterade i och vänder sig till alla som bär det kristna namnet med uppmaningen att: - vandra vidare på vägen mot kyrkans fulla och synliga enhet.
I det katolska tänkandet, som influerar hela den ekumeniska rörelsen, leder den vägen mot Rom och Påven.
EU ur ett profetiskt perspektiv
Ledare av Arne Imsen från 1994, inledning av Berno Vidén
”Nu måste vi öka sysselsättningen och gå in i EU. Vi måste ordna och fixa så att fler människor får arbete. Men det stora problemet är egentligen fördelningen av jordens resurser, det säger Bibeln.”
Med de orden inledde Arne Imsen en ledare publicerad i Midnattsropet året innan Sverige gick med i EU. Idag har utvecklingen gått mycket längre och vi ser ett EU, som inte bara tagit form, men som också är på väg att falla samman exakt på det sätt som profeten Daniel beskriver när han får se hur den mäktiga bildstod som representerar världsrikena pulveriseras och till slut försvinner. Dess yttre glans och makt var bara en förrädisk yta och kunde omöjligt bestå. EU är ett resultat av detta antikristliga rike och kommer att när tiden är inne rasa samman i sodomitisk korruption och ondska. Det räckte med att Storbritannien röstade om att lämna EU för att världsekonomin skulle hamna i kris. Brexit förmodas ge ekonomiskt förödande dominoeffekter framöver.
Att vara i rörelse
Predikan av Arne Imsen från 1999
Vågrörelserna som sköljer över Sverige och andra länder uttrycker på ett mycket konkret och påtagligt sätt feminismen, vilken i sin tur har sin upprinnelse i katolicismen. Inte i katolska kyrkan, för det är något annat, men katolicismen. Dessa vågrörelser har nu gått ut över hela kristenheten.
Jorden är fylld av tegelstensbyggnader som kallas Guds hus. Alla har en väldig strävan. De har torn som reser sig högt upp, och vanligtvis kröns de av en tupp. Symboliken är tydlig, de försöker resa sig upp för att riktigt markera strävan mot höjderna - ett torn, två, tre torn. I alla fall torn som visar en inriktning. Men Gud vill att vi ska vara hans hus, uppbyggt med gudomligt material och sammanbundet av det himmelska murbruket.
Detta kan vi aldrig prestera, det är helt uteslutet, men vi kan ha hans löften som mål, så att löftena blir upplevelser. Det skrivna Ordet blir det upplevda ordet. Hur ska detta kunna gå till? Här är svaret: ”Låten eder alla uppfyllas av Anden … ” Låten - det är alltså fråga om viljan. Vill du bli uppfylld med Anden så finns alla möjligheter att bli det, men det går inte genom passivitet. Bibeln måste bli levande och hågen väckt, så att vi kan sätta oss i rörelse. Grundförutsättningen för att detta ska ske är att vi allesammans låter oss uppfyllas av den helige Ande.
Nästa bibelord är ett oerhört mönster för hur Gud förverkligar sina planer och för hur suverän han är. Han är fullständigt oberoende av våra händer, vår intelligens. Ändå vill han ha allt vi representerar för att bruka det i sin tjänst. Han har givit oss förebilder och ideal som vi måste tänka på och tillägna oss. Vi måste bli riktiga forskare, så att vi kan gräva fram hemligheten till hur detta kan förverkligas.
Lagstiftningens mål: Ett antikristligt system
Predikan av Arne Imsen, MR nr 1 1988
Staten använder lagstiftningen som instrument för att verka fram politiska mål. Den vill genom lagen tvinga fram en politisk ideologi som alla ska anpassa sig till – ett antikristligt system.
Detta antikristliga system använder också religionen för att med dess hjälp beröva oss friheten. Inte genom att förbjuda oss utöva religionen, utan genom att förstatliga den och ge dess utövare subventioner.
Problemet blir i det stadiet inte vad som står i lagen, utan vilka attityder subventionerna verkar fram. Istället för att bevara sin frihet, blir församlingarna anpassade till ett subventionssystem som gör att man kommer i beroendeställning till staten.
Människofiskare
Predikan av Arne Imsen från 1987, i samband med att församlingen flyttade in i den gamla Bällstalundsskolan i Bromma.
I Matteus evangelium 4:18, kan vi läsa följande. “Då han (Jesus) nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.”
Skriften ger oss här en mycket värdefull information. Vi möter två människor, två individer. Deras personalia är tydligen helt ointressant och utelämnas. Det viktiga är de båda brödernas yrka och förvärv. De var fiskare.
Fortsätt kampen!
Utdrag ur bok av Arne Imsen
erar ur Hebreerbrevet 8:5: ”Se till att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit dig visad på berget.” Mönsterbilden var så viktig att Gud inte lät sin tjänare designa någon del utav det tabernakel han skulle bo i, varje bräda var genomborrad. Bräderna låg inte sida vid sida,de var helt enkelt intappade i varandra. Vi måste vara genomborrade, så att Herren kan bo ibland oss. Ingenting överlämnas åt slumpen.
Vi frestas ofta bli frilansare så att vi gör efter vårt eget huvud. Istället för att bli ett Guds hus, blir vi ett avgudatempel och ett tillhåll för makter och myndigheter som sedan terroriserar hela mänskligheten.
I 1 Korintierbrevet 5 står om din och min kropp att den nedbrytes. Tältet bryts ner, men evighetens Gud har en bostad. Han bor ibland dem som har en ödmjuk ande och ett förkrossat hjärta.
Han bor inte i alla dessa hus och tempel som bär hans namn. Han låter sig inte betjänas av människohänder, som om han vore beroende av alla dessa miljoner händer som vill tjäna honom inom alla områden; vill bygga upp, förbättra, förädla, kultivera.
Den bostad Gud vill ha är den levande församlingen. Där bor han och verkar.
Låt oss tillsammans anropa himmelens Gud om ynnesten att få vara en sådan levande församling. Den urkristna församlingens trosbekännelse är omöjlig att proklamera utan att äga den urkristna församlingens Jesus.
Låt oss upphöja Jesus så att vår församling blir ett Guds hus, där det inte bara blir ett och annat nedslag av den helige Ande, men där den helige Ande bor och utför sina dråpliga gärningar.
Vi är benägna att sjunga om hemlandet och vi vill så gärna bli uppbyggda, men vi måste på något vis, inte genom teoretiska beslut, men genom erfarenhet komma bort från lustmomentet och ledas in i kampmomentet, så att vi konkret och påtagligt blir korsbärare i Jesu efterföljd.
Om jag kunde driva fram detta med disciplinära åtgärder så skulle jag naturligtvis göra det, men det går inte, för då blir det kommandodisciplin i församlingen, och sådant kan inte leda fram till annat än militanta miljöer. Vi har inte fått korpralens uppgift, utan herdens. Vi kan inte kommendera fram eller fösa fram, men vi kan gå före och med vårt eget liv visa vägen och bli förebilder för trons folk.
Det finns fördolda skatter nedlagda ivårt väsen. Vi kan vara med och locka fram det som är nödvändigt för vår andliga tillväxt. Locka fram hågen som ger människor en djup längtan att få mera av Jesus.
Vi behöver Ordet som blev kött – det inkarnerade Ordet. Det räcker inte med att vi har budskapet, vi måste bli budskapet. Det är Guds vilja med oss allesammans.
Fungerande tro
Predikan av Arne Imsen
Vårvintern 1974 höll Arne Imsen en serie bibelstudier på Johannelund, församlingshemmet i Bromma som var storfamiljens första hem. Där bodde en växande skara nyfrälsta och gammelfromma, unga och äldre, från många olika miljöer. Behovet av grundläggande frälsningsundervisning var stort, och utifrån Romarbrevet undervisades om synd och nåd, om den gamla och nya människan, helgelse, egenrättfärdighet och rättfärdigheten från Gud.
Den undervisningen gav en god grund för lyssnarna. Den ledde till en fungerande tro.
Maranatafolket
Utdrag från boken Maranata - Du vår Herre kom! av Arne Imsen
Maranatafolket förvaltar och förmedlar ett mångfasetterat och Kristuscentrerat frälsnings- och helgelsebudskap för att göra de heliga skickliga att utföra Kristi tjänarevärv; att uppbygga hans kropp. Ingen av de ursprungliga bibeltexterna har i vår tid lämnats oantastad, varför äldre och nyare vrångbilder och villfarelser rensat bort anstöten och konstruerat en allmännelig kyrka med teologiska system och former med många hedniska styggelser framdrivna av otäcka andemakter.
Välkommen Herre Jesus!
Utdrag ur predikan av Arne Imsen
Var vi än läser i bibeln, står det klart för oss att Jesus kommer. När jag läser det, fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Om det inte hade varit för detta hopp, skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till, i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.
Dragen ut ifrån henne
Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen. Detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer.
Utdrag ur Vedergäll Babylon av Arne Imsen (BMC-förlag 1999)
Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida emot det? Det blir en total kapitulation inför en maktkonstellation, konkretiserad och personifierad, vars like vi haft förebilder av genom hela historien, men som dock aldrig förr har trätt fram med den rustning och de resurser som nu tar form. Gudalik, mäktig, med lejontänder som krossar allt motstånd och trampar ner den, som inte tillbeder och erkänner honom.
Men: ”De övervunno honom i kraft av Lammets blod”. Det var draken de övervunno, den drake som ger vilddjuret sin makt och sin myndighet. På grund av ursprunget vet vi vad arten är och vad resultatet kommer att bli.
Vi läser i Uppenbarelseboken tolv att kvinnan stred mot draken och övervann honom. Babylon var i strid mot ängeln, på en annan nivå. Det beror på att detta är slutstriden för Babylon. Under processen på väg fram till slutet, har där pågått en evakuering. Solkvinnan fick sin plats i öknen, dit hon tog sig med hjälp av de vingar som gavs henne. Men om Babylon läser vi: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk!”
Ut ifrån detta babyloniska väsende har det genom generationerna, ända tills nu, skett ett uttåg av heliga. En avfolkning av människor, som med sitt liv och vittnesbörd markerat distans i ord och gärning. Inte bara en verbal protest, utan ett uttåg. Väckta människor har satt sig i rörelse och dragit ut. Man har varit medveten om att detta världsrike går emot sin undergång. Och man har längtat efter staden med de fasta grundvalarna, ty i sitt inre bär varje levande kristen medvetenheten och visionen om en stad, vars grundvalar aldrig kan vackla.
I kontrast mot det välde, som skall störta samman, ser den kristne det nya Jerusalem, som förbliver, eftersom hon är född ovanefter, och det nya Jerusalem är den andliga människans moder, den plats där vi har vårt medborgarskap. Den kristne värderar det närvarande babyloniska väldet utifrån kunskapen han har om den stad som aldrig förgås.
Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen på ett speciellt sätt. Gud har sökt dem och lett dem ut i den frihet, som tillhör Guds barns härlighet. Denna rörelse, detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer. Den skara som ligger gömd under altaret i höjden, väntar på en rättfärdig uppgörelse. Det ligger ett outsägligt lidande bakom martyrerna, vars heliga och rättfärdiga livsverk beseglades genom döden.
- - - - -
Det måste komma en uppgörelse, och martyrerna längtar efter den uppgörelsen. Varför? Inte för att de är hatiska, men de längtar efter den frikännande dom som himmelens Gud skall kungöra över dessa martyrskaror, som blev dömda till döden av denna världens mäktige. De blev förödmjukade och kränkta, de fick möta vilddjuren och dräptes, eller låstes in i sinnessjukhus.
Hur kan det vara möjligt att ett sådant lidande får fortgå utan att Gud skyndar sig att gripa in? Om det varit den renodlade ondskan som agerat, så hade Gud snabbt gripit in. Men den maktkonstellation som åstadkommit det värsta lidandet för Guds folk, kommer från den kristenhet, som bär Guds namn.
Därför får vi finna oss i dröjsmålet. Kristenheten har i Guds namn etablerat förföljelser mot all levande och sann kristendom. De kristna har sin värsta fiende på sitt eget territorium; i kristenheten. Därför måste Gud och vi finna oss i att detta lidandet fortgår fram till den dag då Gud skiljer vete och ogräs, definitivt och slutgiltigt. I sin eviga härlighet kommer Gud att kungöra vilka som skall belönas med rättfärdighetens segerkrans. Vi väntar på dagen då Gud skall uttala den slutliga domen.
Den fallna religiositeten har med hjälp av den profana vilddjursmakten framför allt förföljt profeterna. Rakt igenom hela historien rinner en ström av martyrernas blod. ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder.” Den som är med i detta system har solidariskt ansvar för förföljelserna mot de heliga. Alla dessa blodiga händer är ett resultat av de förfärliga konspirationerna mot Guds rike.
Översteprästerna besudlade inte sina händer med att röra vid Jesu kropp. De skriftlärde besudlade inte sina händer genom att själva mörda gudasonen. Nej, det fanns vilddjursknektar, redo att verkställa deras heliga beslut. Då de högsta, religiösa myndigheterna fattat sitt beslut om att Jesus skulle röjas ur vägen, fanns det romerska vilddjuret tillgängligt att verkställa domen.
Tänk, vilka väckelser det hade varit i vårt land, om inte kyrkorna stått i vägen! Vilken andlig kraft det funnits bland Guds folk, om inte profeterna utrotats! Men det stundar en uppgörelse. Martyrerna under altaret i höjden ropar. Vår himmelske Fader säger: Ge er till tåls, vänta en liten stund! Det finns också ett folk, som inte ligger under altaret däruppe, de som kämpar mot vilddjuret här på jorden och värjer sig för att till varje pris upprätthålla släktskapen och förbindelsen med martyrerna.
De vill inte förråda eller svika konungen och hemlandet. De strider emot ondskans väsende för att inte bli delaktiga i dödsdomen mot Jesus Kristus och alla hans vittnen. De vill inte stå bakom bannbullor, bojkotter, förförelser och förföljelser, som drabbat små och stora i Guds rike. Därför reser de sig upp i öppen och klar protest och markerar distans till kulturliv, religiositet, politik och ekonomi, som bygger upp det antikristliga system, som möjliggör en förföljelse i humanitetens namn.
Det står inte: Drag ut ifrån henne och skaffa er en viloplats där ni kan vara trygga. Nej, det står: Vedergäll henne! Det räcker inte med uppbrott och uttåg. Man måste aktivt bekämpa Babylon. Vår uppgift är att pina henne! Vi skall göra precis som vittnena det talas om i Uppenbarelseboken elva. De var till plåga för jordens inbyggare, inte till uppbyggelse och förströelse.
Den kristna församlingens uppgift är att,om möjligt, plåga ihjäl denna sköka! Avslöja hennes lögner och förförelser. Avslöja hennes villfarelser och förfärliga missbruk av makten. Avslöja hennes Kristusfientlighet! Då plågas hon! Men sjung med i hennes psalmer, och hon kommer att acceptera dig, klappa om dig och ge dig vinet, det berusande högmodsvinet, otuktsvinet, som också är vredesvinet.
Ridån håller på att gå ned för sista akten. Scenen förändras. Snart, i mänsklighetens slutakt, kommer Jesus tillbaka. Gå ut och bekämpa skökan! Vedergäll vad hon har gjort!
– - - - -
Måtte vi vara trogna intill slutet, utan svek och förräderi. Bekämpa Babylon! Det gör man inte med flirt och inställsamhet, inte genom att betala skatter till henne, som vi vanligtvis gör. Vår uppgift är att bekämpa skökan och hennes systrar. Verbalt, men också på annat sätt när det är nödvändigt. Genom protester skall vi vedergälla henne. Det gäller inte bara att tänka på martyrskapet för dem som har gått hem.
Tänk på de miljarder som sökte frälsning, men hamnade i kyrkans sköte. De förfördes genom sakramenten och gick förlorade – i Jesus namn. Skulle denna ärkehora vara värd hyllning, applåder och stöd? Hon som är skuld till att miljarder människor i evighet kommer att förbanna prästerskap och kyrka, för att de med påståenden om att pånyttfödelse äger rum i barndop och befästes i konfirmation, letts till fördärvet. Detta smärtar mig mest.
Måtte Gud få ge oss en djupare känsla för dessa människor, så att vi i kampen inte spar oss själva, utan förstår att det är vår uppgift att rädda dem som släpas till avrättningsplatsen, att rycka dem ur dödens käftar och ur förförelsens fruktansvärda makter. Måtte Herren Jesus Kristus få smälta våra hjärtan, så att den härlighet som strålar ut ifrån korset också strålar ut ifrån våra liv på ett sådant sätt att människor får sann vägledning och orientering mot Golgata. En sann och verklig bild av Herren Jesus Kristus, och en mäktig upplevelse av hans uppenbarelse och uppståndelse.
Kristet ansvar
Det är valtider. Lägg din röst på Nasaréens parti. Jesus Kristus har gett församlingen en programdeklaration som inget parti kan göra. Den är grundad på Guds rättfärdighet och har sin förutsättning i himmelrikets politik och den nya födelsen. Jesus själv initierade verksamheten genom att på plats efter plats där han vandrade fram förmedla detta nådens budskap som återges i Lukas 4:18-19:
”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.”
**
**MR publicerar här en aktuell ledare skriven inför valet 1973:
Varför behövde floden komma?
Ur en predikan av Arne Imsen 1975, Staten som Gud.
Varför kunde inte Gud hålla ordning på sin skapelse? En allsmäktig Gud – kunde inte han hålla ordning på sin skapelse? Varför kom floden? Gud utplånade allt levande. Det fanns ingen möjlighet till räddning. Guds vrede mot det orena och synden, tar sig sådana demonstrativa och dramatiska uttryck så att han utplånar människorna från jorden. Men det innebar inte att de upphörde att existera.
Ett ramaskri i tiden!
Text: Arne Imsen
Allt färre vågar kämpa för de ofödda barnens rätt. Karriärister på samhällsstegen har inte råd att göra sig impopulära. De ofödda barnen saknar medborgerliga rättigheter, och deras rop drunknar i feministernas högröstade krav på självförverkligande. Mord i humanitetens namn är ingen okänd företeelse i historien. Men i alla dess historiska repriser är och förblir det laglöshetens filosofi i avskyvärt diaboliska former.
Lagstiftningen må från tid till annan tillåta eller förbjuda allteftersom den allmänna opinionen liberaliseras eller radikaliseras. Människovärdet borde dock vara okränkbart och stå över sådana temporära fluktuationer. Opportunismen har funnit sin nisch för sin förmenta frihet. Det låter onekligen imponerande medmänskligt med sympatiska utfästelser om att inget barn skall vara oönskat eller ovälkommet, och detta skall vetenskapligt fixas med koksalt, sugmaskin, skalpeller och andra operationsinstrument med läkarkåren som tillförlitlig garant.
Babylons fall
Kapitel ett ur boken ”Vedergäll Babylon” av Arne Imsen, BMC-förlag 1999
”Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.”
Så börjar Uppenbarelsebokens 18:e kapitel. Fortsätter vi till kapitel 19, läser vi i första versen:
” Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i himmelen, som sade ”Halleluja! Frälsningen och äran och makten tillhöra vår Gud.”
Kristendom och politik – två oförenliga faktorer
Tal av Arne Imsen 1962
Sverige har under ett antal decennier haft kristna röster i riksdagen, vilka genom reformarbeten och handuppräckning arbetat för förändringar i samhället. En av portalfigurerna inom svensk politik var Lewi Pethrus som på 50-talet var med och bildade lobbygruppen Kristet Samhällsansvar, med syftet att lyfta fram kristna kandidater till de etablerade partierna. 1963 drev riksdagen igenom en gymnasiereform som kraftigt begränsade kristendomsundervisningen i skolorna. Reformen drevs igenom trots att 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in mot förslaget, vilket i förhållande till befolkningsmängden var rekordstort. Med gymnasiereformen som en bidragande orsak bildades det kristna partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS) redan året därpå. KDS blev så småningom Kristdemokraterna och har i dagsläget 19 ledamöter i Sveriges riksdag.
Vad man åstadkommit i försöken att ‘kristna’ Sverige är inte svårt att se.
Sverige är idag ett hednaland där kunskapen om Jesus är näst intill obefintlig och kristendomen är bannlyst i alla offentliga rum. Den ses som en av
samhällets fiender.
Redan 1962, innan KDS bildades, höll Arne Imsen ett tal som publicerades i Midnattsropet där han påminner om församlingens ställning i tiden.
