Arne-Imsen

Predikan av Arne Imsen från 1990

Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens av våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar.

Av Arne Imsen ur boken Maranata - Du vår Herre kom!
**
**

Den kristna församlingen är helt okänd för världen, och står helt utanför alla tribuner, tribunaler, scener och andra maktkonstellationer i världen. Det är endast då den kristna församlingen vet och behåller sin plats utanför alla härskarlystna och förljugna läger, som församlingen kan bevara sin egenart och integritet, och vara den andliga maktfaktor församlingen med sina konungsliga fullmakter och hemliga vapen har bemyndigats att vara med sitt gudomliga nasirat.

[Läs mer]

Arne Imsen uttalar sig mycket personligt för MR om sin kamp för att förverkliga livsuppgiften. Vägen från en given plats i den offentliga ”debatt-baletten” mot att bli en korsbärare i Jesu efterföljd.
- Vad jag hoppas på är att den korta tid som är kvar kunna föra fram det maranatabudskap som egentligen inte någon gång i denna generation har predikats i detta land.

Vad var det som gjorde att du bröt med engagemanget i samhällsdebatten?

Predikan av Arne Imsen 1989

Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre. Han skall komma igen.

Var jag än läser i bibeln, står det klart för mig att Jesus kommer. När jag läser det fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Hade jag inte detta hopp skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.

Tredje avsnittet av Arne Imsens personliga skildring från Maranataväckelsens genombrottsår, är utarbetat från ett föredrag som hölls nyårsafton 1986 på Gamla Bro. En mycket klargörande analys om bakgrunden och vad som skapade behov av denna frigörelseväckelse. Här förklaras hur bidragskarusellen i frikyrkligheten började, och dess förödande konsekvenser i kategoriklyvning, ekumenik och förvärldsligande.

Från 1962 och framåt etablerades i Stockholm en verksamhet som kom att bli känd under namnet Maranata. Varför var detta nödvändigt i en stad där det redan fanns så många församlingar av olika slag; pingstvänner. baptister, osv. Pingstförsamlingarna hade periodvis svårigheter att komma överens sinsemellan.

Här fortsätter andra delen av intervjun Radio Maranata gjorde med Arne Imsen år 1991. Han berättar här om hur en kärntrupp av Maranataförsamlingen i Stockholm så småningom tog form som kommunitet på församlingshemmet Johannelund i Bromma.

Publicerad i MR första gången 1996.

Jag var föreståndare för Örebro Fria Församling, som beslutade att arrangera möten i Stockholm. Vi hade först möten på Chinateatern. De samlade mycket folk och väckte uppmärksamhet. Därefter hade vi en kampanj under några veckor på Nalenpalatset. Vi bad till Gud för ganska många människor under denna period.

Ledare av Berno Vidén

Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.

Under en serie intervjuer för Radio Maranata vid årsskiftet 1990, berättade Arne Imsen om hur Maranataväckelsen kom att bli hans livs öde. Den analys som då gjordes över kyrkor och samhälle, samt presentationen av församlingens profetiska uppgift i tiden, ser Midnattsropet mycket angeläget att förmedla. Denna första del kommer att följas av ytterligare tre delar av väckelsehistorisk och självbiografisk karaktär.

Frågan om urkristet församlingsliv har jag brottats med praktiskt taget hela mitt liv. Redan som barn upplevde jag klyftan mellan det som predikades och det som i realiteten tillämpades i gemenskapen. Många fundamentala ting som jag tyckte borde inkluderas i det kristna livet, behandlades och uppfattades som avgränsat, privat område, dit undervisningen inte fick tränga sig in och forma om. Det var en klar och tydlig demarkationslinje mellan det församlingsliv som då förekom och det som tillämpades när det gällde människors sociala liv och deras relationer till den tid och den värld vi levde i. Man hade inga lösningar då, och man har inte heller hittat dem nu. Istället för att nalkas det kristna församlingsidealet, har vi tendenser att söka oss in till kyrkans trygga nödhamn, det etablissemang där hon religiöst, socialt, kulturellt och politiskt utövat ett helt förödande inflytande.

Bibelstudium av Arne Imsen 1997
**
**Vi är mer eller mindre berusade av den romerska skökans vin, därför att vi inte har förstått att den guldbägare den i bibeln omtalade skökan håller i sin hand, är Guds eget ord. Det är med Guds ord hon gör sina stora framgångar. Men vi måste göra klart för oss vad denna guldbägare är fylld av. Det kan vi läsa om i det profetiska ordet.

Utdrag ur ledare av Arne Imsen från Midnattsropet nr 6 1998

För några år sedan fanns i vårt land ett antal massmedier som förde fram budskapet om Jesu tillkommelse. Dessutom fanns bortåt 600 pingstförsamlingar. Oftast hade de mycket brinnande predikanter som ständigt återkom till ämnet Jesu snara tillkommelse. Runt om i vårt land fanns alltså en kontinuerlig förkunnelse om eskatologiska frågor. Det målades och beskrevs vad som skulle ske i samband med Jesu tillkommelse. Det apokalyptiska skeendet uppmärksam-mades och förklarades. Man hade helt klart för sig att församlingens primära uppgift var att genom ständig mission och evangelisation verka för att skaran blev fulltalig och därigenom påskynda Jesu tillkommelse. Det var enfaldig, men ursprunglig och äkta hängivenhet. Det var detta som i rumsrena kyrkliga miljöer nedlåtande definierades såsom obskurantism och fanatisk sekterism.

Utdrag ur predikan av Arne Imsen

Den ende som kommer att kunna lösa mänsklighetens problem sist och slutligen finner du inte i Washington, New York, FN eller Genève. Du finner honom inte i Moskva eller Rom. Honom som Gud har gjort till Herre och Messias, han bar ett kors till Golgata.

Var vi än läser i Bibeln, står det klart för oss att Jesus kommer. När jag läser det, fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Om det inte hade varit för detta hopp, skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till, i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.