Predikan av Arne Imsen, tidigare publicerad i MR nr 18 och 19 1974

I Jesu undervisning om de yttersta dagarna, möter vi en mängd intressanta och märkliga detaljer. Jesus beskriver det andliga och moraliska fördärvet, som då skall råda med obarmhärtig realism. Tillståndet är dock inte någonting som plötsligt uppkommit, utan är ett resultat av en lång utveckling.

-Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hans dag. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. (Luk 17:24-30)

Predikan av Arne Imsen, tidigare publicerad i Midnattsropet nr 11 1975

Under pingstkonferensen i Stockholm år 1975 höll Arne Imsen några för Malmöpingsveckan inledande samtal med församlingen. Han menade att efter tio års proklamation Utanför lägret är det nu dags att ta de sociala konsekvenserna av uppbrottet.

Samhället befinner sig obönhörligt i upplösning. Därför kräver vi barnen tillbaka från ateistiska läroanstalter med tanke på att de är evighetsvarelser. Vi måste få åldringarna tillbaka och själva ta ansvaret för vården. Vi måste även få familjen tillbaka i den gudomliga ordningen tillika med glädjen i arbetet, som gått förlorad i industrialismens själsmord.

Klicka på bilden för förstoring.

Vid tidningen Midnattsropets 10-årsjubileum november 1970 skrev Arne Imsen denna utmanande appell.

Vi upplever mörkret i tiden som en allvarlig utmaning till oss att stöta i basunerna och på alla tänkbara och otänkbara sätt ropa ut: ”Jesus kommer!”

Tidningen Midnattsropet är, och kommer att bli, fast knuten till maranatafolkets speciella missionsuppgifter. De är många och ligger ofta snubblande nära, gott och väl inom synhåll.

En av hemligheterna bakom Jesu, och sedermera också apostlarnas framgångar, var att de överallt där människor rörde sig hade ett missionsfält! Mästaren kom in på ett torg i en stad.

Arne Imsen ur Midnattsropet 13-14 1976

**
**

Denna tidning har en mycket spännande historia. Den har under hela sin sextonåriga tillvaro haft banbrytarens krävande uppgift. Tidningen Midnattsropet kan utan överdrift sägas vara ensam i sitt slag. Den har för närvarande absolut inga konkurrenter, ty likriktningen i landets samhällssubventionerade religiösa etablissemang är så påtaglig att det är fullt berättigat att ställa frågan om det är ekonomiskt försvarbart med så många språkrör, då en produkt utan alltför stora rationaliseringar skulle kunna med stor framgång bli den sekulariserade entonighetens mäktiga instrument. De teologiska specialitéerna är inte längre något konfliktladdat spänningsfält i en miljö utan dogmatisk ammunition. Tidningarna är jämförelsevis ambitiöst kulturella och samhällstillvända med socialt patos, politisk medvetenhet, moralisk indignation, folklighet, förströelse och underhållning; allt väl anpassat och portionerat efter tidsålderns allmänreligiösa och humanistiska smakriktningar.

Ur Midnattsropet 1,2,3 1984

Vi vägrar att anpassa oss till ett subventions- och mutsystem, och det måste, som alla säkerligen förstår, innebära mycket stora påfrestningar i ett allt hårdare ekonomiskt klimat med kompromiss- och kapitulationsvillkor för bidragsmottagarna – ända till självutplåning.

Bästa vänner, vi gör vårt yttersta med de små resurser vi har; under mycket arbete och stora ansträngningar. Och vi gör det frimodigt och med gott samvete för att därigenom proklamera med ord och gärning att Jesus Kristus är Herre!

Klipp från en kort intervju med Arne Imsen i samband med hans 60-årsdag och tidningens 30-årsjubileum 1990:

**
**

Varför startade tidningen Midnattsropet, Arne Imsen?

Vi ansåg oss behöva ett organ som kunde framföra vår förkunnelse. Vi tror att just det skrivna ordet är av stor betydelse för att nå ut till människor. Det fanns ett behov av en fri, obunden tidning med ett genuint väckelsebudskap. Dessutom hade det en viss betydelse att vi avstängdes från att annonsera våra möten i andra organ. Det var ett gammalt, beprövat knep med avsikt att tiga ihjäl allt som rörde sig utanför den etablerade kristenheten. Men vårt fältrop var och är: ”Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek.”

Av Arne Imsen, ur Midnattsropet nr 19-20 1975

**
**

Under 60-talet utsattes Maranata på grund av sina verksamhetsformer för häftiga attacker från kristet håll. Det märkliga har skett, att de som mest attackerade verksamhetsformerna undan för undan tagit upp dem i sin egen verksamhet. Emellertid måste konstateras, att Maranatas uppgift ingalunda kan vara att utrusta kristenheten med enbart nya verksamhetsformer. Det finns naturligtvis en mycket djupare och allvarligare målsättning bakom.

Utdrag ur artikel av Arne Imsen från 1978

För över trettio år sedan började en grupp föräldrar, inspirerade av Arne Imsens förkunnelse, med hemundervisning för sina barn. Då var det § 35 i skollagen som gav utrymme för denna rättighet som finns i internationella konventioner om mänskliga fri- och rättigheter. Men det är en ständig kamp för denna rättighet som statsmakten vill beröva familjerna.

År 1978 skrev Arne Imsen en ledare, där han tog upp skolfrågor som föräldrarna konfronterades med i kampen för fri undervisning. Här publiceras åter avsnitten med de principiella uttalanden han  gjorde då. Aktuella reportage och artiklar i detta nummer av MR, understryker dess aktualitet.

Predikan av Arne Imsen från 1975
**
**

**Det råder en oerhörd okunnighet omkring vad egentligen staten är och vad församlingen är. När är staten Guds tjänare, och när är den det icke? Det handlar om dubbelkommandot som vi på ett eller annat sätt får kännas vid i de här två riktningarna. Troheten och lojaliteten mot Kristus och  mot  medmänniskorna. När fungerar det rätt, och när kan det tänkas att det ena kommer i kollission med eller upphäver det andra?
Vi har fått skåda in i den här hemligheten – församlingens suveräna ställning i tidsåldern. Tänk att det finns en plats, ett fridlyst område på jorden, dit satan inte kan komma in om vi möter honom med de rätta vapnen. Den platsen är Jesu Kristi församling. Församlingen är kallad att vara övervinnare, segervinnare. Hon ska triumfera i sanning, i härlighet. Hon representerar något som hela världen längtar efter: frid, försoning, förlåtelse, rättfärdighet, ljus och glädje, ära vare Gud och Lammet. Hon representerar den kommande tidsåldern. Ty i denna tid har denna församling av på Jesus Kristus troende, till honom döpta, andefyllda och uppfyllda, sammanslutna omkring honom, för honom, genom honom, av honom och till honom fått tillgång till den tillkommande världens krafter och transformerar ner, mitt in i den här tiden, de eviga, gudomliga och bestående resurserna. Pris ske Gud!

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Bibelstudium av Arne Imsen

Vårvintern 1974 hade Arne Imsen en serie bibelstudier på Johannelund, församlingshemmet i Bromma som var storfamiljens första hem. Där bodde en växande skara nyfrälsta och gammelfromma, unga och äldre, från många olika miljöer. Behovet av grundläggande frälsningsundervisning var stort, och utifrån Romarbrevet undervisades om synd och nåd, om den gamla och nya människan, helgelse, egenrättfärdighet och rättfärdigheten från Gud.
Den undervisningen gav en god grund för lyssnarna. Den ledde till en fungerande tro. Flera av dessa bibelstudier har sänts över Radio Maranata, med tacksamt gensvar, och nu får också Midnattsropets läsare möjlighet att ta del av dem.

Bibelstudium av Arne Imsen

-Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: “Förstår du vad du läser?” Han svarade: “Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?” Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

Detta är ett intensivt och sammanhängande referat ifrån en mycket omvälvande period i historien. Det är en inledande fas i församlingens historia. Vi skulle kunna säga så här: Detta är tidlöst. Här finner vi för det första upprinnelsen och orsakssammanhanget; närheten till Golgata. Allt som sker har sin upprinnelse och förutsättning i Golgata. Man kan aldrig komma förbi eller placera detta vid sidan av försoningen. Här är försoningen synliggjord och uppenbarad i ett helt nytt folk som är uttaget enligt en gudomlig princip. Det handlar om utkorelse, utväljelse. Därför är det inga tillfälligheter som avlöser varandra, utan det är gudomlig styrning från början till slut.
Det finns inga möjligheter att vidta yttre åtgärder för att åstadkomma samma resultat. Det finns förvisso en underbar kontinuitet, men den har sitt ursprung och sin förutsättning i att Anden är utgjuten och verkar. Vad man kan lära sig i detta spännande referat från urkristen tid är att Gud gör sig beroende av människor som samarbetar. Han tar ut medarbetare och utför sitt verk. Suveränt! Oberoende av yttre förhållanden och omständigheter går hans verk vidare.
Då jag läser detta, kan jag inte avstå från en reflexion som inställer sig ganska omgående. Vad kan man tänka sig att Apostlagärningarna, då den framställer församlingens tillväxt och utveckling utelämnar eller finner helt oväsentligt? Jag gör den reflexionen därför att vi lever i en mediakultur. Vi kan tänka oss in i vår egen situation och reflektera så här: låt oss säga att våra tidningar – Dagen, Hemmets vän, Världen Idag, Midnattsropet eller någon annan tidning hade uppgiften att referera ifrån detta oerhört mäktiga skeende med det kolossala tryck som här var ett faktum. Vad skulle vi ha tagit till oss, fångats av eller uppmärksammat? Jag ser det utifrån vår situation, inte utifrån de människors som var med under den här intensiva epoken. Det är väldigt svårt att hitta någon gemensam beröringspunkt i övrigt. Vad var själva grundorsaken till att detta hände hos dem som berördes? De måste ha varit väl förberedda, så att de kunde bli kanaler, ett nerslagsområde för den helige ande. När detta hände så var upplevelsen som sådan överraskande och sensationell, men de var väl förberedda för den.

Predikan av Arne Imsen, införd i MR 1980

Då fallet ägt rum och människan uppvaktats av Guds ärkefiende Lucifer, som är satan, var det med mycket avancerade avsikter satan gick fram. Framförallt ville han ha sin auktoritet, sin maktsfär och sitt välde förevigat med människan såsom sitt speciella redskap. Han ville få sitt välde, som kallas världen och egentligen hör tiden till men som går mot sin upplösning, förevigat i en evig rivalitet och strid med Gud.
Nu lyckades inte satan, men då fallet var ett faktum, då han flirtat till sig människans uppmärksamhet och genom sin kurtis förtrollat henne, hörde människan de ljuva tonerna från de väldiga utfästelser ormen gjorde i paradiset.Han sade: ”Gud vet att om ni äter av det här trädet, då skall ni bli lika Gud”, dvs skall ni få lika kunskap som Gud.
Guds avsikt var inte i första hand att förmedla kunskap till människan, utan liv. Därför lägger vi märke till att det rakt igenom hela historien varit en märklig kontrovers mellan det vi skulle kunna kalla för livet och kunskapen. Människan har sökt kunskap många gånger med avsikt att förbättra och underlätta livet, men hon har aldrig förmått söka sig till själva livets källa. Därför har kunskapen kommit att bli ett element eller ett instrument i strid mot livet. Eller ännu hellre: kunskapen har stått som en antipol till Gud själv.

Av Arne Imsen, 1964
Kapitel 4 ur boken I världen men icke av världen

För varje val överräcker de politiska ledarna rosor åt landets kristna väljare. Smickrande och inställsamt uttalar de sig om de kristna värdenas betydelse för vår kultur och vårt folks moraliska fostran. Hur äkta dessa sympatier är och hur djupt denna övertygelse sitter bär på sitt sätt den framväxande nyhedendomen vittnesbörd om. Med dessa locktoner söker man fånga alla kristna. Levande kristna genomskådar dock de själviska avsikterna och finner det uteslutande genant med denna närgångna uppvaktning. Det är istället den fåfänga namnreligiositeten, som imponeras då mäktiga politiker i förföriska tongångar sjunger religionens lov och söker bevisa att just deras parti vill slå vakt om de betydelsefulla kristna värdena. Det är uppenbart att det icke är dessa värden man skattar så högt, utan snarare värdet av de röster de kan tillgodoräkna sig bland de kristna för sitt politiska maktspel.

Profetiskt brandtal av Arne Imsen från 1970:

Jag har en känsla av att hela den västerländska kulturen står i lågor. Det finns ingenting som kan rädda den. Den går emot sitt totala kaos. Men vi vet att Jesus kommer. Den här veckan har sanningen om Jesu tillkommelse varit som en eld i mitt bröst. Jesus kommer - Jesus kommer! Måtte vi ropa ut att Jesus kommer, älskade vänner! Ska vi vinna människor för Jesus, går det inte med halvdana insatser, utan vi måste överlämna oss helt åt Jesus. Vi ser hur allting förbereds i den stora världen. Kina - Sovjet - Amerika.

Predikan av Arne Imsen från 1992

Det heter i 1 Tim 3 från vers 14:
-Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma till dig.
Jag säger dig, det är bråttom. Man måste snabbt få tag i sanningens ord, så man inte påverkas av andra budskap som tävlar om vår uppmärksamhet.

-Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste. (1Tim 3:15 )

Följande predikan av Arne Imsen hölls 1993. Den är mycket aktuell och tar upp församlingens situation och position i en tid som präglas av allt större och mer globala maktblock. Sanningen om Jesu tillkommelse får inte tystas ned, inte heller Bibelns förutsägelser om den sista tidens religiösa och politiska totalitära maktanspråk. I alla omvälvande händelser med finanskriser och tal om en ny ekonomisk världsordning återspeglas Bibelns budskap om att Herrens dag är nära. Ännu mer tydligt ljuder det budskap som den helige Ande levandegör för församlingen, att dagen för hemfärd närmar sig.

Predikan av Arne Imsen 1979

Vi skall läsa ur Domarboken, en av bibelns mest intressanta, lärorika böcker.
Det är en lärorik bok därför att där ser vi hur teokratin tar form och hur den bryts. Det är två oförenliga principer som där brottas mot varandra: Det är å ena sidan denna teokratiska styrelse som skulle vara det typiska, det mest kännetecknande för det här folket vi läser om. Men å andra sidan har vi influenserna från omgivningen, alla mer eller mindre fullt begripliga invändningar som människor gör mot det gudomliga, och hur man också i avgörande situationer låter det mänskliga bli vägledande med allt vad det innebär.
Vi är synnerligen kortsiktiga och vanligtvis väljer vi sådana problemlösningar som ger omedelbart resultat – som vi tror blir en lycklig lösning.
Men det är trots allt så, hur svårt det än är att inse det i varje enskild situation, att det Gud sagt det står sig i alla tider. Det är inte bara tillämpbart, utan man måste underordna sig det om man inte ska förlora det som andra generationer genom stora personliga uppoffringar erövrat.
I Dom 6 heter det i Jesu namn:
-Och Herrens ängel kom och satte sig under terebinten i Ofra som tillhörde abesiriten Joas. Dennes son Gideon höll då på att klappa ut vete i vinpressen för att bärga det undan Midjan. För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: “Herren är med dig, du tappre stridsman.” Gideon svarade honom: ”Ack min Herre, om Herren är med oss varför har då allt detta kommit över oss och var äro alla hans under om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: ”Se, Herren har fört oss upp ut Egypten, nu har ju Herren förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.” Då vände sig Herren till honom och sade: ”Gå åstad i denna din kraft och fräls Israel ur Midjans våld, se, jag har sänt dig”. Han svarade honom: ”Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel. Min ätt är ju den oansenligaste bland Manesse och jag själv den ringaste i min faders hus.” Herren sade till honom: ”Jag vill vara med dig så att du skall slå Midjan såsom vore det en enda man.” Men han svarade honom: ”Om jag har funnit nåd inför dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. Gå icke bort härifrån förrän jag kommit tillbaka och hämtat ut min offergåva och lagt f ram den för dig”. Han sade: ”Jag vill stanna till dess du kommer igen.”
Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd av en efa mjöl, därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka . Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. Men Guds ängel sade till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och gjut spadet däröver.” Och han gjorde så. Och Herrens ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet. Då kom eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet och därvid försvann Herrens ängel ur hans åsyn. Då såg Gideon att det var Herrens ängel och Gideon sade: ”Ve mig, Herre, Herre eftersom jag nu har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte". Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig, frukta icke, du skall icke dö.” Då byggde Gideon där ett altare åt Herren och kallade det ”Herren är frid”. Det finnes kvar ännu idag i det abesiritiskaOfra. (Dom 6:11-24)