Predikan av Arne Imsen

Andevärlden är en realitet, mer verksam än det vi vanligtvis tänker. Den osynliga andevärlden den synliggöres i sådant som så småningom kan registreras med våra fem sinnen. Vi ser icke makterna som opererar i det fördolda, men vi ser resultatet, verkningarna; de uppenbarar sig praktiskt taget på alla plan och på alla områden.

Man kan tala om att i andevärlden finns det olika klasser, grupper, maktkonstellationer med olika uppgifter. De har olika aktionsradie och arbetar på olika nivåer, eller som skriften säger, “är verksamma” på olika nivåer.

Predikan av Arne Imsen, 1975

I de bibelstudier som jag har haft tidigare har vi slagit fast att staten icke är en gudomlig instiftelse, eller anordning. När vi talat om det här ämnet ”staten som Gud, staten som Guds tjänare, staten som vilddjur” så är det ett faktum att alla de här tre möjligheterna finns. Fastän nu staten inte är en gudomlig skapelse kan den alltså bli en Guds tjänare. Det beror helt och hållet på omständigheterna som vi också kan se i Skriften. Vi ser exempelvis hur vilddjuret skadas till döds och vi kan av det förstå att det också finns makter som också kan besegra Lewiatan, eller i varje fall neutralisera honom. Vi glider successivt in i ett slags tillstånd av resignation. Vi resignerar och tycker att det är nästan meningslöst att försöka komma till rätta med problemen som gäller vårt förhållande till den närvarande tidsåldern och dess maktkonstellationer. Istället för att bli fria personligheter dukar vi under och blir slavar. De flesta av oss är förslavade utan att veta om det, då de friheter som kanske fanns i själva begynnelsen gått förlorade utan att man har märkt det. Gud handlar i varje tidsålder och i varje situation. För det första uppenbarar han för människan hennes benägenhet att berömma sig av att vara fri medan hon är fåfänglighetens träl. Hon berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden. Vi ska titta på några sammanhang där vi får se hur just utvecklingen från det relativt oskyldiga stadium då olika ting kommer till, efterhand blir till instrument i människans händer. I det läget är det ett uttryck för hennes idealism, avsikten att besegra det ondas följder, men utan att ta itu med det onda. Vi upplever otryggheten, fruktan, fruktan för andra människor, fruktan för vädrets eller elementens makter, för naturens krafter. Fruktan för djuren, sjukdomen, fattigdomen, detta som finns med hela tiden och ständigt görs tappra försök att komma tillrätta med det. Människan tar inte itu med det onda utan hon tar itu med det ondas följder. För att ta itu med följderna kan man använda sig av idealism, religion, kultur, politik och militär. Människan bygger hela tiden upp någonting ? ett system för att utveckla sin idealism. Religion, vetenskap, filosofi, du möter det på det primitiva planet och du möter det på det avancerade, mer utvecklade planet. Istället för att ta itu med det onda tar man itu med det ondas följder, exempelvis genom nykterhetsrörelsen och fredsrörelsen. Så försöker man kringgå grundproblemet genom att skapa mäktiga bålverk emot vissa speciellt utmärkande avarter. På det här planet, i sitt ursprungliga skede, märker vi hur den svaga, hjälplösa människan söker finna lösningen på sin situation. Men varje gång som hon griper till de här metoderna, går hon ett steg bort ifrån Gud, ty det här systemet som hon bygger upp är ingenting annat än hennes sätt att utmönstra Gud. Människan tror icke på Gud, förlitar sig icke på Gud, förtröstar icke på Gud. Guds vilja är decentralisering, alltså makten skall decentraliseras till individen. Individerna har fått speciella löften som ska förankras i familjerna. Samlevnadsmönstret finns klart och tydligt anvisat i Guds ord. Gån ut, föröken eder och bruken jorden och vårda den! Där är uppdraget. Människan går den rakt motsatta vägen i sin rädsla för det onda som hon bär i sitt eget väsen. Hon känner det onda och kan inte övervinna det, hon koncentrerar istället makten till institutionerna. Så småningom blir de system som hon har byggt upp av idealism, av religiösa, kulturella, politiska eller militära skäl, ett hot mot henne själv. Systemen som hon bygger upp utplånar successivt henne själv och successivt blir de här systemen en kvarn som mal sönder personligheten och förvandlar en människa till en mass-människa en massprodukt. Det är denna degenererade massmänniska som föder och väljer sina ledare, och det är utur detta människohav som även Antikrist sedan kommer. Gudsuppenbarelsen kommer att se fruktansvärt primitiv ut när den träder fram i strid med allt detta. Vem är du som vill bekämpa freden, vem är du som vill gå emot nykterheten och filantropin, vem är du som vill bekämpa ekumenik, samlevnad och vidgat samarbete? Ska vi inte nu vara glada när vi äntligen har kommit dithän att vi kan samarbeta? Man förstår inte att det här inte är en lösning på problemet, vi bara permanentar och bygger in problemet i ett nytt mönster. När vi har byggt färdigt på det här systemet så kommer det att hota oss ännu värre än något av de tidigare har gjort. Det är själva dynamiken. Vi skapar en fredsrörelse därför att vi tycker det är otäckt med de militära förvecklingarna och konflikterna. Människan säger: vi måste få slut på krigen, och så sätter hon igång med sina aktiviteter för att skapa en fredsrörelse som blir farligare än själva kriget. Blir fredsrörelsen farligare än själva kriget? Ja, det är ju fredsrörelsen som kommer att föda fram Antikrist. Fredsrörelsen är ett försök att åstadkomma hyggliga samlevnadsformer och är bara ett dåligt försök att göra sig oberoende av Fridsfursten. Fridsfursten går inte med på våra villkor och våra försök att skapa någonting, därför att vad som först och främst måste tas itu med är krigens djupaste orsak. Människan som kämpar för fredliga ändamål blir egentligen farligare än den värsta hök. En hök är relativt lätt att avslöja, men en fredsapostel… Kyrkorna faller för det här och öppnar sina predikstolar för fredsapostlarna och de kommer med sitt fredsbudskap. Fred utan Kristus, fred utan syndernas förlåtelse. Så har vi nykterhetsrörelsen. Det är väl ingen som vill förneka att vi har en fruktansvärd situation. Människans onda följeslagare är missbruk av droger, berusningsmedel. Det är ont. Nykterhetsrörelsen är behjärtansvärd. Det fanns idealism i den första generationen som byggde upp dessa rörelser, för då led många människor av missförhållandena, exempelvis på grund av alkoholmissbruk. Många har också lidit på grund av krigen och har känt det som en nödvändighet att vidtaga åtgärder för att få detta onda övervunnet i de mänskliga samlevnadsformerna. De har satsat sitt liv, sin fritid, sitt allt på idén, idealen, att komma tillrätta med problemen. Efterhand sker en successiv förändring med det som man har byggt upp. Den första generationen förändras väl inte så snart, men den påverkas av trycket utifrån och blir alltmer beredd att kompromissa med omgivningen. Så kommer det en generation som tar den första generationens arbete i arv. Det sker oftast utan någon märkbar förskjutning. Men det har redan ägt rum en förändring på djupet. Den generationen är inte så beredd till offer, till helhjärtade insatser, att leva så ensidigt och osjälviskt, utan vill förutom de ursprungliga värderingarna också ha någonting annat. Detta blir alltmer tydligt när den andra generationen utvecklas. Som regel är det så att när den tredje generationen kommer, då är idealismen urholkad medan däremot organisationen står kvar. Den tredje generationen får i arv en organisation, men den har ingen större offervilja, den har inte samma intressen, samma inspiration, vision, ideologi och pionjäranda. Resultatet blir att en organisation står där som ingen orkar med. Inte ens idealisterna själva orkar med den. Organisationen utlämnas åt samhället. Organisationen, som är ett resultat av pionjärgenerationens insatser, integreras allt mer med samhället. Samhället får ge den ett innehåll som då naturligtvis ska ligga så nära nykterhetsrörelsens eller fredsrörelsens intentioner som möjligt. Jag ska tala om för dig att det är likadant med samfunden ? de är underkastade exakt samma förändringens lag. Vad står kvar när de två första generationerna har gått? Då står institutionerna, organisationerna och kyrkorna kvar. Det blir den tredje generationen som får vårda traditionerna, och så småningom överlämnas kyrkan åt samhället. Kyrkan är nödvändig, den har en stor och betydelsefull funktion att fylla. Man kan icke befria ett samhälle från religiösa aktiviteter eller religiöst liv. Samhället inser att det är betjänt av att äga samfunden. Så blir också samfunden integrerade. De växte fram som väckelserörelser. Utanför kultursammanhangen, utanför politiken, utanför hela samhälls- och maktstrukturen. Ganska maktlösa och som regel förföljda. Det är helt otroligt att se hur man idag sitter på parkett liksom och applåderar fäderna, istället för att ta reda på orsaken till att de drabbades av smälek och förföljelse. Vad är orsaken till att de kämpade mot de vilda djuren och att vi sitter på parkett och applåderar? Så småningom hände det någonting i utvecklingen som gjorde att det etablerades samarbete lite här och lite där som så småningom utvidgades. Ytligt sett kan det se ut som om alltsammans är oförändrat. Kyrkan har bevarat sin identitet, säger man och man har skyddat sin integritet. Dessutom har man bevarat sin egenart och sin särart och sin självständighet i förhållande till staten. Vi har inte övergivit några positioner, vi har inte svikit någonting, vi står kvar. Det kan se ut som det är på det sättet, att man inte har gått in i samhället, men det är bara så att genom det som har skett så har samhället vidgat sina gränser. Det är så det går till. Samhället vidgar sina gränser. Det är där problemet ligger. Det är där problemet sitter, hela tiden vidgas gränserna. Genom kringgående rörelser får samhället ett indirekt och så småningom ett direkt inflytande över grupperna och församlingarna som tidigare var utanför. Jag ska läsa ett exempel på det här ur Hemmets Vän (1975). Det är en skildring om hur det var för 120 år sedan bland läsarna i Dalarna. På första sidan står det. ”Fångkärrorna skramlade ofta med läsare till länsfängelset” Då frågar man sig: Hur ser det samhälle ut som har fångkärror för läsare? Vad var orsaken till den konflikten? Finns orsakerna till konflikten kvar? Om inte ? varför har striden bilagts? Då måste man alltså ha enats på andra punkter, just på andra punkter än det som var konfliktens djupaste och ursprungliga orsak. Eller förändrats så att man bejakar det man tidigare bekämpade. Jag ska läsa här:

Aids 25 år. Inte mycket att fira. Fram till dags dato har sjukdomen skördat mer än 25 miljoner människoliv. Var trettonde sekund smittas någon av hiv-viruset. Forskarna erkänner att de trots miljardsatsningar misslyckats med att få fram ett vaccin mot sjukdomen. Resultaten har istället fått motsatt effekt där de försökspersoner som ingick i forskningsprogrammet istället blivit mindre motståndskraftiga mot viruset. Främsta orsaken till smitta är också fastställd; otroheten. Tidigare har resurser och åtgärder fokuserats kring andra målgrupper såsom fattigdom, utbildning, kvinnoförtryck, men statistiken visar att viruset sprids främst genom utlevd homosexualitet, något skrupellösa krafter i samhället kraftfullt sökt dementera. Antalet hivsmittade homosexuella män i Sverige är idag på starkt uppåtgående.

Undervisning av Arne Imsen

Staten är inte en instiftelse med upprinnelse i någon Guds förordning. Hur ska då samlivet och ett samhälle överhuvudtaget kunna fungera?
Guds väg var den diametralt motsatta, alltså inte centralisering och maktkonstellationer till institutioner, utan fastmer var Guds tanke decentralisering av all makt till individer och där Gud ville lägga tyngdpunkten, vilket framgår ganska klart i Skriften, nämligen i familjen. Makten skulle alltså vara delegerad och decentraliserad så att familjen skulle vara det centrala. Det blev inte så, för människan har en sjusärdeles förmåga att konstruera om Guds planer.

Analys av Arne Imsen ur Midnattsropet 1979

Detta avsnitt av en artikel ur tidningen Midnattsropet från 1979 - skriven av Arne Imsen - visar onekligen på några mycket väsentliga, bakomliggande omständigheter, som det sedermera har visat sig ha funnits alla skäl att i tid både genomskåda och sanningsenligt beskriva på ett sådant sätt som här görs .
Avslöjandet av antikristliga idéer om barnuppfostran och skola, gick hand i hand med den radikala, urkristna protest, som Pilgrimsskolan från början har utgjort - och alltfort utgör.

Undervisning av Arne Imsen från 1995

Gud talar till sitt folk och genom sitt folk. Ofta genom elden.
Detta är en alldeles speciell uppenbarelse, och den kommer igen rakt igenom hela den heliga historien. Vi ser också hur Guds budbärare och profeter har fått förmedla hans budskap. Det har manifesterats på olika sätt, men oftast genom eld.
Elden öppnar inte möjligheter för diskussioner och resonemang. Elden har två tydliga och klara kännetecken då vi läser om den i den heliga Skrift. För det första är den ett alldeles speciellt uttryck för Guds välbehag, och då framkallar den jubel. Men samma Guds eld som också uttrycker hans kärlek manifesterar sig så att den framkallar total tystnad.
I Skriften kommer nu och då helt kategoriska påståenden. Frågan är alltid hur man ska få människor att lyssna. De hör och hör, men lyssnar inte. De tar emot ord och meningar, men det tragiska är att man inte tar det riktigt på allvar. Det är oändligt betydelsefullt att vi får se vad Bibeln säger. Himmelens Gud är väldigt mån om att uppenbara sig!
All dödande och avtrubbande verksamhet är direkt skadlig för vår livsande. Vi blir lätt förstelnade och faller in i den religiösa jargongen och rutinen. Då börjar man ersätta det som är äkta och sant med det som är imiterat. Därför måste vi be till Gud att vi kan förstå nödvändigheten av att ta Ordet på allvar.
Jesus talade om nödvändigheten av att bli döpt i vatten, och det är ingen som har anledning att ifrågasätta det. Men denne Jesus som talar om dopets nödvändighet lärde oss på ett mycket tidigt stadium att dop inte är att bli berörd av vattendroppar, utan det är att sänkas ned och omslutas av vatten. På samma sätt undervisar han om nödvändigheten av att bli döpt i eld; i den helige Ande. Döpt i eld, det är alltså inte bara att bli berörd, utan det är att sänkas ned och bli omsluten av och uppfylld av denna gudomliga eld. Hela världen är full av olika typer som ligger på lur och väntar på att få överta, ersätta denna gudomliga eld med någonting annat.
Människan är egentligen väldigt religiös och önskar verkligen vara hängiven i sin gudstjänst. Många gånger drivs vi av en eld som Bibeln kallar främmande eld. Den måste man kunna urskilja, därför att det är så oerhört mycket som ligger på lur och väntar på att få inflytande. Det som var avsett att rena, befria och leda till liv, det får då motsatta effekter. I Gamla testamentet ser vi hur Gud var angelägen att skilja ut det som är gudomligt ifrån det som är mänskligt. Vi blandar ihop, men Gud skiljer. Ljus och mörker. Dag och natt. Det var fiendens stora och hemliga vapen, detta att blanda. Det är därför vi i vår tid ser så fruktansvärt mycket som är uppblandat. Alla dessa tendenser som vi här nöjer oss med att benämna som främmande eld, engagerar oss och lär oss att många gånger handla emot Guds egen vilja. Den frestelsen kan vi inte besegra genom att sjunga eller genom att tala, utan det måste till en annan kraft.
I Skriften ser vi hur Gud gång på gång tänder en riktig moteld; det finns inga inomvärldsliga krafter som rår på allt detta som frestar och bedrar människan.
I tredje Mosebok talas om att elden icke får slockna. Det krävdes minutiösa, noggranna förberedelser innan elden föll. Elden var liksom sista momentet i en underbar försoningsakt. Förberedelserna var väldigt viktiga. Det talas exempelvis om prästerna som skulle vara avskilda, uttagna, smorda. De skulle vara klädda på ett speciellt sätt. Det kan ju för den som läser om det bli en missuppfattning, så att han uppfattar detta som en uppmaning att göra något speciellt.
Vi måste ha klart för oss att denna utväljelse och kallelse är av nåd hela vägen. Även om det finns enorma krav, så förväntar sig inte Gud att vi ska kunna fixa det här med våra egna mänskliga resurser. Han ställer allt till förfogande, men han kan definitivt inte ersätta människan. Därför skulle man kunna säga att Gud i sin väldiga nåd har sänkt sig ned på ett plan där han har gjort sig beroende av medarbetare. Det handlar inte om utbildning eller annan bildning – det är en hjärteangelägenhet. Uttagandet kan endast ske om vi grips av denna heliga eld i våra liv så vi förstår att det här är inte mänskliga krav, utan vad Gud vill se förverkligat.
Gud har vidtagit alla åtgärder för att människor skall kallas och utrustas till helig tjänst. Vår uppgift är bara att ikläda oss den klädnad Gud ger, och sedan gå in i gemenskapen med Gud, vilket är grundförutsättningen för att komma i tjänst för honom. Denna tjänst är oerhört betydelsefull i varje tid. Därför är det synnerligen angeläget att det blir klart för varje broder och syster i församlingen att Gud har tagit ut ett heligt, konungsligt prästerskap och han har utrustat det med den helighet och rättfärdighet som bibeln talar om; de heligas rättfärdighet.
Gud har också gjort det möjligt för oss att tjäna honom, så vi inte faller ned på den mänskliga nivån och fullgör en tjänst som egentligen blir en avgudatjänst. Vi får leva på det höga, gudomliga plan, där det står klart för oss att Gud är den han har sagt sig vara. Detta måste uppenbaras igenom oss, så att vi inte förfuskar gudsbilden utan tydliggör den för varje människa. Genom våra liv och vår förkunnelse måste vi skapa ett djupt behov efter att likbildas med Guds son, Jesus Kristus.
I tredje Mosebok beskrivs den oerhörda invigningen som var nödvändig. Det finns människor som år efter år går till gudstjänster och möten utan att på något sätt förändras. De förändras inte, och är inte heller angelägna om det. De sörjer inte över det därför att de inte har den hågen, behovet och längtan. Man upplever föredrag och predikningar som tjat på tjat och gnat på gnat. Det leder inte fram till något annat än tråkningar. Men när Gud kallar på oss, då vill han något med var och en särskilt. Gud har ett angeläget budskap till oss. Tänk att Gud vill tala, beröra, rena, förnya, upprätta och utrusta.
Prästerna i det Gamla förbundet var väldigt bristfälliga människor som erbjöds ett gudomligt skydd för att kunna klara av tjänstens många påfrestningar. Men inte ens det räckte till. Det blev så självklart för dem som tagits ut, de som utrustats och tjänstgjorde vid altaret, de som bar fram elden att allt skulle fungera utan komplikationer. Det finns många möjligheter att bli lurad och förförd, inte minst av den eld som vi bär i vårt naturliga väsen. Det kan vara begärelsens eld, det kan vara högmod eller andra ting. Varenda en har talanger och gåvor på olika områden. Vi skulle kunna bli någonting, vi har ambitioner och kvalifikationer och intentioner att göra någonting i denna världen. När man blir medveten om sina gåvor och talanger så frestas man att exponera dem på ett sådant sätt att de förvandlas till en naturlig eld som får ersätta den gudomliga. Det är vanligt hos predikanter och sångare, ja, det är vanligt hos alla människor.
Det finns något hos oss som vi kan exponera och på detta sätt bli uppmärksammade och kanske också skaffa oss något vi njuter av och vill betona. Därför är det väldigt betydelsefullt att vårt liv blir prövat, för sist och slutligen ska det i alla fall prövas i eld. Då ska det visa sig om det är förgängliga ting som har inspirerat och drivit oss, eller om det är något gudomligt. Äktheten ska prövas i eld.
I tredje Mosebok läser vi:
-Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke slockna. (3 Mos 6:13)
Det står inte att elden bör hållas brinnande. Den skall hållas brinnande. Det finns vissa saker man bör göra, men det finns också saker som man måste göra. Det finns ett absolut måste, där det inte finns marginaler för personliga utlevelser eller beteenden. Det finns faktiskt områden där det är uteslutet att försöka med religiösa experiment, för det leder alltid till samma katastrof. Då Israels folk lämnade Egypten, leddes de till havet. De stod i en passage med berg på höger sida, berg på vänster sida och havet framför. De var helt instängda, ty de hade egyptierna efter sig. Hur skulle de komma ut ur den situationen? Det fanns säkert många idésprutor som hade olika förslag. Främmande eld. Du kan tänka dig vad man räknade ut och försökte realisera. Förhandlingar, samtal eller försök att hitta en kompromiss, sådant som i knepiga situationer lyser fram. Vårt sätt att diskutera, resonera och planera istället för att ropa på Gud. Frågan är ju den: Är det Gud som har lett oss hit? Är det Gud som har fört oss in i denna fälla, då har han en öppning, men det är ingen naturlig öppning, det måste bli en övernaturlig. Instängd för att möta Gud, instängd för att se Guds härlighet.
Vi vet vad människor i knepiga, svåra situationer kan företa sig i panik och desperation. Vi vet hur det är i församlingen, då den känner sig instängd och vill se resultat, vill vara någonting, vill bli någonting. Då brukar alla tänkbara idéer presenteras och ibland följer man dessa mänskliga tankar som är inomvärldsliga försök att ta sig ur en situation där Gud vill förhärliga sig.
Det fanns ingen väg, Israels barn var instängda, men då fanns det en stor hemlighet. Detta var ett hemligt vapen som församlingen hade tillgång till, men inte riktigt förstod. Det var synliggjort i staven som tidigare hade varit Mose stav, men efter en mycket märklig upplevelse hade blivit Guds stav. Och Mose fick höra: ”Räck ut staven!” Så räckte han ut den och rörde vid vattnet som delade sig. Det öppnades en väg rakt igenom havet. Detta var inget religiöst experiment, utan en troshandling som följdes av en trosmarsch.
Människorna försöker ta hand om det Gud har gjort för andra syften och försöker exploatera Guds rikedomar och möjligheter i ett förfärligt maktspel. När egyptierna kom farande med sin väldiga krigsmaskin för att hämnas eller hejda detta enkla, på försvarsvapen fattiga, utblottade folk – vad hände? Krigsmaskinen bryter samman och förföljarna går under. Det som var liv för Guds folk, det betydde död för Guds folks förföljare. Kan vi på samma sätt lita på Gud idag? Finns det en stav, det vill säga, finns det en levande och fungerande tro som kan öppna tillslutna, stängda vägar? Hjälper Gud oss med alla våra behov?
Fromma, och till synes stabila och pålitliga människor vacklar inför motståndarna. Människor som vittnar om härlig och underbar frälsning viker ofta i en krissituation då ting händer, som inte alla gånger är så lätt att beskriva. Det känns mera i atmosfären än märks i någon särskild situation eller händelse. Det finns någonting oroande i själva atmosfären, och man börjar fundera på att kanske vi måste gå en annan väg, kanske vi måste söka oss tillbaka, retirera, kompromissa. Man kompromissar sig fram och retirerar, med det resultatet att man så småningom förlorar, inte bara frimodigheten, utan man förlorar även sin förstfödslorätt.
Vi brukar säga att Gud är kärlek. Vi kan upprepa det i all oändlighet utan att någon protesterar. Det är en proklamation som står sig. Men frågan är: vad betyder detta för oss var och en? Betyder denna kärlek att Gud ändrar sig och att det han sade tidigare är inte sant idag? Nu lever vi i en annan tid, nu är det andra förhållanden och människor är så radikalt annorlunda, nu gäller det att bevisa att Gud är kärlek. Detta är inget frälsningsbudskap. Herren förklarade för människorna som hade återtågsplaner att Gud är en förtärande eld.
Vi kan inte bara ha en dogm eller doktrin om att Gud är kärlek för att uppbygga varandra med. Visst är Gud kärlek, men han är också en förtärande eld. Då är frågan den: vari består skillnaden? Och hur ska denna skillnad, som ju uttrycker Guds sanna väsen, bli uppenbarad bland oss i församlingen?
Vad vi behöver är gudomlig eld. Gud måste tända en moteld i våra hjärtan och vi måste var och en förstå att vi är personligen ansvariga för att denna eld inte slocknar, utan bevaras. Riter och traditioner och annat vi kan prestera kan inte hjälpa oss. Allt egenverk bara fördjupar problemet, distanserar oss från ursprunget och gör oss mera oåtkomliga för Gud. Vad är det som gör att människor låter sig påverkas och rubbas?
När Israels folk hade kommit ut i öknen dukade Herren ett bord med himmelskt manna. Han dukade, men i Guds generösa och underbara närvaro fanns det förbehåll. Enkla och självklara för tron, men trots sin enkelhet så svåra att respektera. Gud sa: ni får samla ihop manna för varje dags behov, men inte mera. Ni får inte hamstra, magasinera för kommande dagar. Det vill säga, ni får inte använda mannat för att skaffa er någon falsk trygghet för morgondagen.
Tron säger: idag hjälper Herren. Men det räcker inte med att säga så, det måste också bevisas att detta är en sanning för oss – det måste bli en eld i vårt väsen att göra det Gud vill att vi ska göra, och göra det på ett sådant sätt som han har sagt att det ska göras. Det är gudomlig eld. Underordna sig, respektera, högakta, värdera, och i varje läge förkroppsliga den sanning som Gud givit oss. Den sanning, som förutom att han ger oss vad vi behöver också markerar att vi är ett unikt folk.
Paulus beskriver med några märkliga ord den levande Gudens församling, som sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte släppa in lögnen, imitera.
Det visade sig att Israels barn inte kunde underordna sig de enkla bud som Gud gav, utan man samlade in, lagrade, hamstrade, vilket ledde till att Guds välsignelse blev till en förbannelse. Det gick mask i det som hade samlats in. Istället för friskhet och härlighet ser vi att förruttnelseprocessen börjar utvecklas. Främmande eld, begärelsens eld, skapar säkerhet och trygghet. Det vi gör kan uppfattas som normalt och socialt korrekt, men om det sker i opposition till Guds ord, så hjälper det inte, hur socialt välgörande det än är. Kommer vi in i ett motsatsförhållande till det Gud ursprungligen har sagt, så visar sig resultatet så småningom.
Vad var det som gjorde att Israels folk så glatt och entusiastiskt, så enat och endräktigt sjöng och ropade, inspirerade av sitt eget verk: guldkalven. De hade smält ner sina egna värdeföremål och tillgångar och skapat en bild; de förklarade att denna fört dem ut ur Egypten. Ett vaket och känsligt sinne hörde på sången att det var något falskt och disharmoniskt i entusiasmen och hänförelsen. Den gav vittnesbörd om främmande eld.
Bibeln talar om lovsångens oerhörda betydelse, men ett känsligt öra hör vad som är inspirationskällan. Guds eget folk skapade en guldkalv. Hur fick de en sådan idé? För oss förefaller detta vara fruktansvärt verklighetsfrämmande och långt borta från det som kan kallas tro och gudsförtröstan. Men helt plötsligt kom den till. Alltså fanns redan något i deras hjärtan, och i det psykologiska ögonblicket flöt det upp till ytan och gav idéer till aktiviteter och aktioner som naturligtvis var religiösa till sin karaktär, men resultat av främmande eld. Det hörde inte hemma i Guds rike.
Vad är det för eld som griper Guds folk under tider av avfall och nedgång? Det är inte den helige Andes eld. Det går att hitta ett namn på det som driver, men vi måste få klart för oss att det måste tändas en gudomlig moteld. Den Gud som svarar med eld, han är Gud.
Hur kunde Isabel åstadkomma ett sådant förödande, nedbrytande inflytande över Israels folk? Hur kunde en profet komma i det läget att han måste klaga över att han var ensam och övergiven? Det var inte så att de gamla altarna var nerrivna. De fanns kvar, men det hade dessutom tillkommit en hel del altaren där det brann friskt, där det offrades – till och med människor.
Man tog alltså inte bort de gamla altarna, utan man ställde ett antal andra altaren bredvid. Resultatet blev att den offentliga verksamheten hade förlorat all sin kraft, därför att de som skulle vara där och sköta offertjänsten inte kunde träda fram. Det hade skett en förödande abdikering i Israel.
Man kan fråga sig hur Isabel och Ahab; skökan och hennes gemål, kunde utöva inflytande med något så väsensfrämmande för Israel. Det stora problemet som ständigt gör sig gällande i nedgångstider är materialismen som med alla sina avgudar alltid appellerar till det mest typiska för den avfälliga människan.
Ta reda på hur många anknytningspunkter ondskan har till egoismen, inte minst den religiösa egoismen och så den materiella egoismen. Jesus säger att man kan inte tjäna två Herrar, de utesluter varandra. Det måste bli Gud eller Mammon. Det finns enormt mycket av mammonstillbedjan i vår religion. Jesus sa faktiskt: ”Samlen eder icke skatter på jorden…” Vad är det då som gör att vi helt och hållet tar oss friheten att ignorera denna maning? Det har aldrig någon gång under hela historien existerat någon kraft eller makt, idealism eller någon filosofi eller religion, som har lyckats besegra girigheten och snikenhetens bastion i en människa.
Herren Gud har klart och tydligt sagt att han ska förse dig med vad du behöver. Samla bara det du behöver för dagen, men lagra inte i bankböcker, aktier eller andra egendomar. Vad är det som får människorna att bli så aktiva, så spekulativa och beräknande, att de till och med lyckas övertyga sig själva om att detta är ett uttryck för sparsamhet? De lyckas göra avguderiet inte bara socialt acceptabelt, utan föredömligt. Det är att bedra sig själv. Det är en passion, en lidelse, en eld, en främmande eld som brinner. Den tar sig klara och tydliga uttryck i formuleringar och beteenden som slår igenom på många punkter, framför allt i sättet att tillbedja och att tjäna Gud.

Undervisning av Arne Imsen

Maranataväckelsen har kännetecknats av kampen om rätten att få vara fri och oberoende. Maranataropet, du vår Herre kom, förpliktigar det folk som väntar på Jesu snara tillkommelse att leva fria från de bojor som så lätt snärjer Guds barn in i en materialistisk livsstil. Arne Imsen ledde under de sista decennierna av 1900-talet Maranataväckelsen i den ideologiska kampen med skärpan av sin kunskap och sitt profetiska ämbete.
I dagarna blev Maranataförsamlingen i Stockholm åter påmind om att det inte är någon självklarhet att få behålla rättigheter som fria medborgare att stå utanför marknadens och kapitalismens krav. Facket ställer krav på att de personer som tillsammans skapat arbeten inom församlingen inte ska tillåtas arbeta ideellt. Man kräver kollektivanslutning och att alla ska arbeta inom ramen för ett materialistiskt tänkande.

Ur Fruktad Frihet (1970) av Arne Imsen

Enkla former En återgång till enkla mötes- och verksamhetsformer är inte längre endast ett önskemål utan en tvingande livsnödvändighet. Till det hör att bönemötet absolut måste återfå sin centrala plats såsom all kristen verksamhets naturliga kraft- och inspirationskälla. Situationen är ingalunda hopplös om vi rustar oss med rätta vapen och på rätt sätt är redo att ta alla de konsekvenser denna insats kräver.I en liten skrift utgiven 1917 av Filadelfiaförlaget i Stockholm har ”ett flera dagars samtal, som hållits i Berlin av en stor skara andedöpta predikanter” summerats under titeln: ”Pingstväckelsens riktlinjer”. Där kan man bl. a. läsa:

Undervisning av Arne Imsen

Vi måste pröva oss om vi håller måttet med avseende på kallelsen och vad som hör till kallelsen. Det är ingen tvekan om att missionsbefallningen är given, men det är alltid fråga om hur den ska förverkligas i varje tid, så att det vi gör inte bara blir ett bejakande som stannar vid en positiv attityd, utan att det blir ett visionärt missionerande som förlängs i en metodisk mission. I vad mån håller vi måttet inför uppdraget? Det gäller också att pröva om de metoder vi använder är riktiga och vad som egentligen är vårt mål. Det händer att man skaffar sig bibliskt förankrade uttryck och även direkta befallningar för att göra något som inte är något annat än ens eget privata intresse.
I en hel del av de arbetsuppgifter vi åtagit oss är Jesu missionsbefallning inte tillämpbar. Det finns andra skäl för vår verksamhet, inte minst rent existensiella. Det primära uppdraget var inte att skapa storfamiljer eller bygga företag, utan att göra evangelium känt och fortplanta Guds rike i allt vidare kretsar för att Jesus skulle bli känd för dem som saknar kunskap om honom. Allt annat är underordnat detta stora mål. Bakgrunden till Jesu missionsbefallning är vad han är och representerar. ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar.” Sedan kommer nästa moment: ”döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Här finns uppdraget, befriat från alla andra intressen, rent och obesmittat. Det handlar om ett osjälviskt tjänande för att vinna människor för Kristus. Allt vi företar oss, ska vara präglat av denna osjälviskhet. Förmodligen påstår vi att vårt arbete är osjälviskt, men vid en granskning uppdagas att det finns många själviska eller i varje fall mänskliga tankar och drömmar i det vi sysslar med.
I Rom 10:1 heter det:

Undervisning av Arne Imsen

I 1 Kor 12 står i rubriken: Om Andens olika gåvor och deras rätta bruk. -Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. -Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål. -Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus. -Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. (1 Kor 12:4-13)Litet längre ner i kapitlet ser vi ju hur dessa Andens gåvor verkar också genom kroppens lemmar, och det heter från v 27: -Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. -Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda? -Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största. Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg. (1 Kor 12:27-31)
Här finns en mycket detaljerad undervisning om Andens verk med avseende på gåvor och nådegåvor. När Bibeln poängterar detta åter och åter är det naturligtvis mycket angeläget. Då måste man fråga sig: Kan inte detta fungera utan denna helt speciella, unika utrustning? Jag ställer frågan för att det ser faktiskt ut som om vi tror det. Vad har vi för förväntningar på en församling? Varenda människa representerar en värld av idéer, tankar, känslor, uppfattningar och erfarenheter. Vi har våra rötter varifrån vi hämtar näring för våra idéer och uppfattningar, vare sig de är profana eller religiösa.
I Johannes evangelium säger Jesus kategoriskt en sak som vi kan påminna oss i detta sammanhang. -Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn. (Joh 1:12)Det är alltså frågan om något som börjar vid en speciell tidpunkt och leder fram till en bestämd upplevelse. Vi läser vidare: -Och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.(Joh 1:13)Observera detta! De har blivit födda, ej av någon mans vilja. -I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke friheten så, att köttet får något tillfälle. (Gal 5:13)I detta bibelord möter vi oförenliga motsatser. Det ena är fråga om Ande, det andra är fråga om köttet: -Fastmer mån I tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen detta: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till, att I icke bliven uppätna av varandra. (Gal 5:14-15)Det verkar nästan som om Paulus talar till kannibaler. Även på det andliga området finns den fruktansvärda verkligheten som visar sig nu och då - alldeles för ofta - att man har en fientlig attityd där man kan göra sig riktiga skrovmål och äta ifrån varandra glädjen, man kan äta ifrån varandra friden, tron, osv.Kanske vi utan att förmå fatta innebörden av det vi gör, skadar andra, och framför allt skadar Guds verk. Denna mentalitet är inte alla gånger så lätt att spåra, för den skaffar sig alibi. Den förkläder sig. Därför blir den så svåråtkomlig. Den ser nästan ut att utgöra den utomordentliga kärleken bakom det man säger och gör, bakom handlingsmönster och beteenden. Det är förfärligt att vi kan vara så grymma. I Jesu namn, under sken av att vara fyllda av den helige Ande och att vi tjänar Gud. Det är kanske ingen risk att vi vill ta ett eldvapen i vår hand och avliva någon vi tycker illa om. Men vi har andra vapen. Den lilla lemmen tungan har mördat många fler än all trotyl och allt stål i världen. Man kan avliva trossyskonen därigenom att man berövar dem deras andliga hälsa och frid. Ju mer ambitiös man är, dess större är riskerna att man begår just dessa olustiga och förfärliga handlingar. Man bör faktiskt sitta ner och begrunda detta väldigt allvarliga förhållande att vi kan bli redskap för orättfärdigheten, verktyg för ondskan. Fastän vi bekänner oss vara kristna kan vi personifiera ondskan. Det kan faktiskt vara så att vi ställer oss i vägen för dem som vill gå Guds väg, med den välmenta avsikten att vi vill beskydda eller försvara dem och hindra dem från att lida någon skada.
Det står i 1 Kor 12 att Gud har ett högt mål med församlingsgemenskapen. Om det inte finns en strävan att uppnå detta mål, så löper vi risk att istället förverkliga alla dess motsatser. Blir vi inte uppfyllda av den helige Ande så att vi blir bärare av Andens gåvor, så kommer andra krafter att behärska, dominera och använda oss. Och får vi inte det bibeln kallar Andens frukt, så är det helt uppenbart att vi har köttets gärningar. Antingen förfinade och kultiverade eller primitiva. Om inte Herren får ta itu med och hjälpa oss alla, så finns inget hopp. Det är bara den helige Ande som kan hjälpa oss.Jesus gav en oerhörd undervisning då han berättade om ett regimskifte då någon som var stark blev utdriven av en starkare. Detta handlar om makter, som inte är förkroppsligade, men personifierade andar. Då de blivit utdrivna, ger de sig ut i öknen. Det äger rum en märklig maktförskjutning då en människa blivit befriad ifrån det hon bär i sitt väsen och de onda andarna drivs ut. Jesus säger att dessa makter ger sig ut och mobiliserar sina styrkor för att återerövra förlorade territorier.Det är många kristna idag som faktiskt varit med om den här situationen så konkret, så man kan säga att det skett, inte ett andebyte, men en infiltration. Det är mycket obehagligt. Man bör nog ha en bönenatt innan man tar upp såna här frågor, så man får riktigt ordentligt tänka in i de djupa, allvarliga sammanhangen, och verkligen spegla sig själv i ordet, för att ta reda på under vilkens inflytande vi står.Det är nödvändigt att vi blir medvetna om att det finns en risk att vi genom oförsiktighet eller genom att vi är oaktsamma blir offer för onda makters spel. ”Bevara genom den helige Ande vad som blivit dig anförtrott." Det är alltså fråga om att bevara genom den helige Ande. Det är faktiskt fråga om att vi under hela vandringen behöver Andens ljus, Andens vägledning och hjälp. Vi behöver det avslöjande ljuset genom profetia och uppenbarelse, så att vi inte går fel och blir bedragna, kanske hamnar i ett religiöst sken eller ett system. Det är angeläget att vi förblir i Honom, så vi kan bevara det som blivit oss anförtrott.
Nu ska jag nämna något som kan verka löjligt, men det visar på vårt sätt att uppträda utan att reflektera. I 1 Kor 12 läser vi från första versen: -Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Världsanden förvandlar personligheten till ett medium, en formbar deg. Det saknas en stålsatt vilja. Detta är det typiska för den människa som löper risk att bli en massprodukt, en massmänniska. Det gäller väldigt små saker som vi aldrig tänker på, men okritiskt förkroppsligar. Vad betyder de kläder vi sätter på oss? Den frisyr vi har? Kan det yttre beteendet säga något om mitt andliga liv? Det är frågor man har rätt att ställa. Om jag har ett undertryck i mitt inre, kommer hela omgivningen att utgöra ett övertryck, som formar mig. Jag tar efter det allmänna mönstret och beteendet, utan att tänka på att detta kanske är inspirerat i Paris - och varför? Mode, var kommer det ifrån?Och idoldyrkan som människor hänger sig åt, beundran av fysiska prestationer eller framstående personligheter, kändisar. Det blir en form av tillbedjan. Vi applåderar deras prestationer, och tänker inte på att det här egentligen är religion. Jag har den här frisyren, inte för att den är klädsam och vacker i första hand, utan för att den är modern.Vi kan överföra det på andra områden. Vad är det som gör att vi blir attraherade och fascinerade för att inte säga paralyserade av olika musikstilar? Det behöver inte vara rock, det kan vara klassisk eller annan musik. Människor bryter upp från gamla mönster helt plötsligt och accepterar nya. Man blir förvandlad; mentalt och i personligheten av exempelvis musik, konst och frisyr. Man börjar kanske med ringar i öronen. Det är inte oskyldigt. Det är inte bara en anpassning till ett mönster, det är en identifikation. Man identifierar sig med dem som beter sig ungefär likadant. Det är något gemensamt i mönstret, och då måste man ta reda på vad det härleder sig ifrån. Gud har gjort oss sådan han vill ha oss. Han ville inte att vi skulle sätta på oss en massa skrot, utan han vill att vi ska bli uppfyllda av den helige Ande. Han vill inte att vi skulle likbildas med antikrist och världen, han vill att vi ska bli lika Herren Jesus Kristus.
Jag måste försöka förklara detta så att människor förstår att det inte är gammalmansreflexioner, utan det här är faktiskt en skrämmande verklighet. Du har inte en speciell frisyr eller hänger på dig en massa skrammel för att det är snyggt. Det finns andra orsaker som du inte är medveten om. Det otäcka är att du blir ett medium, som kommer att förkroppsliga energier, idéer och inspirationer. Om du visste av deras närvaro, skulle du säga fy och med hela din varelse ta bestämt avstånd ifrån dem. Du upptäcker inte att du bär dess märke, dess kännetecken. Om någon pekar på detta, brukar det oftast sluta med ett gräl. Då kommer kannibalismen fram. Då börjar man äta av varandra friden och glädjen. Och då blir det ena värre än det andra.Det är ingen mening med att försöka slita av människor sådant de är förälskade i. Då upplever de sig kränkta och måste försvara det. De blir heller inte ett dugg bättre kristna för att de tar av sig sådana saker, det är bara det att de får då möjligheter till en annan inriktning för sitt liv, sitt tänkande, sitt handlingssätt och kanske skaffa sig helt andra ideal!Okunnigheten är massiv. Det är synd att människor ska ge sig ut i livet utan barlast. De har de högsta ideal och underbaraste förväntningar, och upptäcker att de blir grundlurade. Ta reda på vem som stått modell för din klädstil. Kan det finnas släktskap med idolerna, avgudarna eller de mer eller mindre tillfälliga inspirationerna som träder fram i modena? Modenyckerna som kommer och går är inte till för att göra ditt utseende bättre, men att förvandla dig till en konsument. Du ska köpa; ge utrymme för fåfänglighet. Därmed förslavas du och blir ett offer för dessa krafter.
Vi läser 1 Kor 12:1: -Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. Du skulle egentligen stryka ett tjockt streck under dem. Det vill säga, de som har andliga gåvor skiljer sig på fundamentala punkter från allt det som råder och härskar i världen.Tro inte att det här handlar bara om kvinnorna. Männen har inte en sådan andlig resning att de inte påverkas av modenycker. Det slår igenom på alla områden. Jag vet att predikanter numera inte talar om sånt här. Varför skulle man dra över sig mer obehag än nödvändigt. Man vill ha goda och glada vänner och önskar alla gott. Men ligger faktiskt inte ont i det jag nämnt, utan ett erbjudande från Gud att komma ur degen. Han vill göra oss till personligheter, till kristna karaktärer. Här finns hos oss alla en viss brottningskamp. Vi vill ta oss ur ett visst mönster och inte vara på ett visst sätt bara för att man är kristen. Man vill bli fri, men förstår inte att man drar på sig något annat som till sina konsekvenser inte självständiggör den stackars människan, men tvärtom reducerar henne till en kopia av alla andra vidriga kopior i världen. För att vi ska kunna bli sanna, hela människor, behöver vi bli uppfyllda av den helige Ande. Det finns en underbar väg för Guds folk, och det är att bli uppfylld av den helige Ande.
När Jesus säger ”I haven djävulen till eder far”, så är det uppenbart att han talar om ursprung. Just på grund av ursprunget visar sig arten. Människa, vem är din far, vem har fött dig? Du har en natur genom födsel. Den har du inte tränat fram, den är organisk. -I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han är lögnens fader. Allt han säger är lögn. Jesus säger inte att Satan inte kan tala sanning. Allt han säger är lögn. Inte för att alla ord han säger är felaktiga, men därför att han har lögnens ande. Hans natur gör att även det som kan låta fint och riktigt är lögn. Det blir aldrig sanning, når aldrig upp till sanningen, för han är lögnens far som lever i lögnens värld och föder lögnens barn. Jesus säger vid ett tillfälle ”I huggormars avföda"’ Att en predikant kan säga till sina åhörare! ”Ni har djävulen till er far.” Den predikanten har ingen framgång på jorden. Han blir inte någon populär riksevangelist, utan blir nog ganska ensam - om han överlever. Jag är rädd för att vi aldrig konfronteras med Guds Ord. Vi får imitation, dålig kopia. Vi byter ut guldet mot koppar, och putsar på kopparen, men den blir aldrig guld. -I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Här har vi vad vi skulle kunna kalla ”viljelösa mähän”. Varför inte vara ärlig och säga som det är? Du måste våga tala sanning. Varför tala lögn och försöka göra något fint och tilltalande av det som egentligen är ont? Varför försöka göra det till något beundransvärt, det som är avskyvärt? Vad är det för bilder du sätter upp på väggen i ditt rum? Det kan vara bilder på mamma, pappa och syskon, då må det vara hänt. Men när du sätter upp bilder på på den moderna tidens idoler, då är det inte oskyldigt. Då är du redan påverkad, de utövar ett attraktivt inflytande på dig hur vidriga de än ser ut. De nöjer sig inte med att du får visuella intryck som du ser och beundrar. De vill påverka och ge dig hörselintryck, så du blir helt blockerad för andens rike och Guds ord.Du är fånge i ett järngrepp. Det släpper inte genom att du försöker förfina och byta ut idolerna. Du måste få en Frälsare. Dessa krafter övervinns inte genom tillsägelser eller regler. Du måste få en annan inneboende kraft, den helige Ande, som framställer denna verklighet så förskräcklig som den är. Varje idol du har på väggen, hindrar dig att se Jesus. Antingen gör du sällskap med Herren Jesus Kristus in i himlen, eller så gör du sällskap med idolerna rakt i avgrunden. Däremellan finns ingen bro som överbryggar svalgen.Jag är förskräckt när jag ser föräldrar vara slappa och släppa in detta i sitt hem. Rätt vad det är kommer denna närvaro av symbolerna att stråla ut den ande som fött och skapat dem. Du kommer att ha dem med i hela familjen. Antingen det är vardagsrum, sovrum eller barnkammare så kommer den anden att skada så mycket, att människorna som påverkas förvandlas till likhet med förebilderna.
Vi läser i Uppenbarelseboken om vilddjuret, att han förmådde hela jorden att tillbedja vilddjurets bild. Till sist börjar bilden tala. Det är principen. Det börjar med en bild som gjuter sig fast i människans inre, och så börjar bilden tala ur människans inre.För att vinna seger måste vi få den helige Ande. Får vi inte den helige Ande, så är vi olyckliga, förlorade. Tänk att tapetsera sitt rum med svin! Förhärliga det sämsta som finns. Istället för oskuld och renhet får vi smuts, råhet, brutalitet, egoism, feghet. Svin istället för Lammet. Vi behöver sannerligen bli uppfyllda av den helige Ande, om vi ska bli bevarade som art.Varje människa har en livstörst som hon inte kan släcka. Vi vill göra något, vi vill bli något. Utbuden är många, och vi kastar oss över det ena efter det andra, och tror att det här kan vara ofarligt. Plötsligt upptäcker vi verkningarna. De kommer inte just när man dricker, de visar sig senare. Därför är det så nödvändigt att göra klart för framför allt unga människor att det finns en kärlek som ter sig hård och sträng, men som ser verkligheten och är förekommande, förebyggande och förutseende. Lycklig den man och kvinna som möter denna kärlek som är uttalad i Guds ord, så han hör signalerna från en oförstörd, obesmittad värld.Vi måste konkretisera oss och se att den helige Ande är till för att uppfylla oss och lysa upp vår väg så att vi når målet. Vad är målet? Vad ska jag leva för, om jag inte lever för Jesus? Vad är det för mening att vara här, om inte himlen väntar!
-I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Här beskrivs den mediala människan som existerar i världen och som så lätt påverkas och influeras av tidsandan, den ande som härskar i världen.I Efesierbrevet finns en oerhört levande beskrivning på dessa enorma verkligheter och skillnader: -Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de överträdelser och synder i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders sätt. (Ef 2:1)Det handlar om en vandring i ogudaktighet och missgärningar. Det är en väg, en rörelse, ett mål. Det talas om döden. Vi tänker oss döden som en overksam och kraftlös fiende. Tro det inte för ett ögonblick. Dödens krafter verkar, formar och driver. Det en människa sysslar med utanför Herren Jesus Kristus är inte oskyldigt. Det är inte heller oskyldigt då hon på ett eller annat sätt försöker göra sken av att hon är god. Död leder aldrig till liv. Död åstadkommer aldrig hälsa. Död förnyar aldrig. Död kan aldrig åstadkomma något förblivande. Döden är ett välde. Bibeln talar om att dödens välde har ett rike. Dödsriket.Vi lever i tiden och står under inflytande av dödens krafter som härskar bland de döda. Det här är fruktansvärt allvarligt, eftersom inte människan förstår se skillnad mellan död och liv. Hon tror att hon lever, men hon är död. Hon tror att hon är upplyst, men lever i mörker. Hon lever i ett så kompakt mörker, så att hon saknar allt hopp för evigheten. Det kan vara bedrövligt att sakna hopp i tiden. Men tänk att sakna hopp för evigheten. Då är det mörkt.Det är välsignat att vi övergått från döden till livet, från Satans makt till Gud, från mörkret till ljuset. Varför ska vi då dagtinga med den värld som inte gör något annat än utsläcker liv? Varför ska vi dagtinga med de makter som inte vill något annat än plåga sönder den tro och det hopp som gör det meningsfullt leva, verka och fungera genom den helige Andes kraft och smörjelse? -Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de överträdelser och synder i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den andemakt som nu är verksam i de ohörsamma. (Ef 2:1-2)
Det står i bibeln att vi ska rädda dem som släpas bort till avrättningsplatsen. Det handlar om fångar som släpas bort av fursten över luftens härsmakt. Den andemakt som nu är verksam i de ohörsamma. Vi har ingen chans med våra egna resurser och krafter, vår kapacitet, vår ungdomlighet eller vår erfarenhet till frälsning, befrielse, människovärdigt liv. Vi har ingen chans till en himmel, ett paradis utan Jesus Kristus. Och Jesus ser vi inte, vi förstår honom inte. Det är heller ingen som informerar oss om Jesus. Den andemakt som är verksam i de ohörsamma mobiliseras för att ge oss desinformation om de himmelska tingen, vilseleda oss för att föras bort från Gud. Vi ser inte den härlighet som strålar ut ifrån honom. Vi har ingen chans att komma tillrätta med egna och andras problem om vi inte kommer till denna upplevelse då vi blir födda av den helige Ande, fyllda av den helige Ande och förnyas i den helige Ande. Det sker genom Guds eget ord.Att bli uppfylld av den helige Ande är inte en lyxupplevelse för vissa priviligierade och speciella Guds gunstlingar. Det är en absolut nödvändig erfarenhet. Har vi inte överflödslivet kan vi inte leva som kristna. Har vi inte olja i både lampa och kärl så kommer vi att lämnas kvar då de som är redo går in.
Vad som måste sägas om och om igen så att man inte blir vilseledd är detta: -I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Läten eder blindvis föras bort! Jag har fördelen att jag kan se - se ett annalkande hot, en fara. Jag kan se en rövare, och möjligen gardera mig. Men om man låter sig blindvis föras bort, då är man fånge. Sådan är människans situation. Hon ser inte, kan inte orientera sig i rummet, kan inte gardera sig, har inga möjligheter. Så möter hon en överlägsen motståndare som är mycket dugligare och starkare än hon. Så blir hon omhändertagen och hela världen är i den ondes våld. Människan är våldtagen av satan. ”Tjuven kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Men jag har kommit för att ni ska ha liv och över nog”, sa Jesus. Det är den fundamentala skillnaden.Människan har en fiende som förfogar över alla de resurser som behövs för att nedgöra Guds egenskaper och avbild i henne, och förödmjuka henne till slav under dödens välde. Stolle, vill jag skrika ut till den som förblir i detta mörker. Dåre, ropar jag till den som inte tar emot budskapet. Bilderna på väggen avslöjar något som finns i ditt väsen av detta dödens välde. Det kan också vara andra saker. Bilderna på kläderna du bär, kan också på sitt sätt betyda identifikation med någon eller något. Men vi låter oss inte blindvis föras bort till de stumma avgudarna. -Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: ”Förbannad vare Jesus”, så kan ej heller någon säga: ”Jesus är Herre” annat än i den helige Ande. (1 Kor 12:3)Tänk att det finns möjligheter att bli uppfylld av den helige Ande och upphöja Jesus till Herre. Se till att bli uppfylld av den helige Ande - och du blir vacker. Hela hemligheten ligger i den inneboende utstrålningen av försoning, frid och glädje. Du får en oerhörd utstrålning då du överflödar av andligt liv. Du blir nog inte särskilt tuff om du blir fylld med den helige Ande, men du blir ödmjuk - det är bättre. Då kommer du inte att kräva din rätt med så enorma ambitioner. Tvärt om kommer du att uppleva hur kärleken hjälper dig klara av att bli förorättad. Du blir inte en modedocka. Inte heller en allmänning. Du blir Kristuslik. Det är viktigt i denna tid. Det sker inte på något annat sätt än att bli uppfylld av den helige Ande. Allt det köttet kan prestera, leder till motsatsen, nämligen död och söndring. Men Jesus är här och fyller oss med sig själv för sitt namns skull.Försök nu inte med några yttre åthävor att bli bättre, men tala med Herren. Låt Ordet sjunka ner i ditt hjärta. Börja inte med all möjlig yttre, taktisk anpassning. Men bli fylld av den helige Ande, så du kan tjäna Jesus i denna tid. Ty då kommer bekännelsen att bli i den helige Ande: Jesus är Herre. Och det är något annat än den världen har, då den försöker använda Jesusnamnet på sitt sätt.Amen.

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma. -Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.(Kol. 3:12-17)Här presenteras det som borde vara typiskt för kristnas umgängesformer och vanor. Vad man mer än något annat borde höra från alla kristna, det är tacksägelse. Vi ska tacka Gud Fadern för Jesus Kristus. Där har vi vårt stående tacksägelseämne. När vi börjar tacka Gud Fadern för Jesus Kristus, då inträffar det märkliga att vi också börjar tacka Gud för syskonen. Vanligtvis börjar vi tacka för dem vi tycker mest om, men då visar Gud oss att vi också ska tacka Gud för dem vi inte tycker om. Vad ska vi tacka Gud för, då de har skadat oss eller irriterat oss eller varit problematiska emot oss? Då ska vi tacka Gud för att han förlåter dem genom Jesus Kristus. På samma sätt som han förlåter oss som tackar honom, ska vi tacka Gud för att han förlåter dem. När vi i tro börjar tacka Gud för Jesus och tacka Gud för syskonen, också dem som kanske varit oss till förfång, då upplever vi att vi i vårt hjärta får kärlek till dem. Det är detta som är det oförklarliga, det är undret. Då förstår vi att Gud älskar oss inte på grund av någon av våra förtjänster, han älskar oss för Jesu skull. Det handlar om försoningens nåd och förlåtelsens makt genom Jesu Kristi försoning.
Första Korinterbrevets kapitel 13 var riktat till den församling som tjänade Herren Jesus Kristus i Korint, den församling som firade gudstjänst i Korint och som var Jesu Kristi kropp. Men den församlingens problem är också andra församlingars problem, och i den mån vi på något vis i det ena eller andra stycket är lika den församlingen, så gäller det brevet också oss. Samma korrigerande budskap kommer till oss. Det finns inga möjligheter att dressera fram kärlek. Man kan åstadkomma attityder som ger sken av kärlek, men är baserade på fruktan, men då är man inte längre fri, utan träl. Man kan uppträda på det sätt man tycker människor vill att man ska uppträda för att bli accepterad eller bejakad. Man kan sitta med sångboken och sjunga, låta bli att göra vissa saker och göra vissa andra saker för att därigenom bli erkänd som en församlingsmedlem eller slippa att bli utfrusen. Man har ett beteende, som är allmänt bejakat och många gånger är fullt begripligt, men kanske överdrivet har kristnats dithän att det har blivit sakralt. Det är lätt att förväxla de yttre attityderna och begå misstaget och tro att om man har de här yttre kriterierna, så är allting bra. Men det är visst inte säkert att det är bra. Det är inte det yttre mönstret som skapar livet. Det är relativt lätt för oss att se och iaktta varandra i den lilla gruppen. Det är lätt att notera fördelar och nackdelar. Det är också relativt lätt att taxera människor genom det man iakttar i deras yttre. Vi dömer ut och kvalificerar efter de här yttre mönstren och sorterar bort människor alldeles för lättvindigt. Men Gud har sina kännetecken. Han känner de sina. Halleluja, ära vare Gud och Lammet!Det som gäller för 1 Kor 13, ska tillämpas, praktiseras och erfaras i församlingen i Korint, och det är detta Herren önskar se tillämpat i vår församling här, lokalt.Vi ska inte försöka lyfta upp detta på ett universellt plan och söka det där borta. Herren vill finna det här, hos oss. Det finns vissa aktiviteter som aposteln måste bekämpa, eftersom de är framsprungna av ett felaktigt motiv och en väsensfrämmande ande.Aposteln gör klart för församlingen i Korint, att de här kvaliteterna som han nämner i första delen av kapitlet, de finns på andra platser i världen, också utanför församlingen. Det finns idealister, det finns filantroper och det finns moraliskt oförvitliga människor praktiskt taget överallt. Vidare säger han: Det är en hög väg, men inte en väg som räcker för församlingen. Det måste en högre väg till. Världen har idealism och moral. Världen har idéer och ideologier. Människor vill satsa sitt liv för fosterlandet; ger sig vid fronten för sitt land, för sitt hem. Det är en god sak, det är en hög väg. Ut ur historien skulle vi kunna ta fram exempel på män och kvinnor som på många vis har varit föredömen. De har haft kärlek till fosterland, kärlek till hem, kärlek till familj. Kärlek till människor på det sättet att de ville offra sig för andra. Men, säger Paulus, det räcker inte. Det finns en högre väg. I världen satsar människor på idéer och gör insatser där de offrar sig själva. I församlingen finns en risk att vi tar världens metoder och låter gåvorna fungera genom dessa världens metoder. Då lever vi på ett för lågt plan. Är det så att gåvorna fungerar så att vi uppmärksammar oss själva, eller genom de materiella ting vi äger skaffar oss förmånsställningar eller favörer i Guds församling, då har vi inte gjort något annat än överfört världens strukturer till församlingen. Detta måste brytas sönder. Hur ska det kunna ske? Endast genom en högre väg. Och det är kärlekens väg. Så kommer aposteln in på det som jag tycker är det mest gripande i hela Nya Testamentet, just det som är det typiska exemplet på andens väldiga kraft över den egoistiska människan och hennes materialistiska ande och materiella krav. Då människan blir fylld med den helige Ande, ger hon allt vad hon äger till de fattiga. Icke av något slags medlidande, men såsom ett offer för att hon själv vill underkasta sig egendomslösheten för Jesu skull, för att utan status och symboler och falsk trygghet kunna följa honom fri och oberoende. Kristuskärleken är fantastisk. Det är inte i de gärningar som vi karaktäriserar som hjältemodiga, väldiga och storslagna, som kärleken uppenbarar sig, utan det är i de små, anonyma handlingarna, då vi strängt taget inte uppmärksammas. I relationerna till våra närmaste syskon i församlingsgemenskapen, i vårt sätt att tänka, i vårt sätt att tala, i vårt sätt att agera visar det sig hur Kristuskärleken har fått forma vårt liv. Här ligger det stora problemet. För det är jämförelsevist lätt att älska om kärleken och gärningarna applåderas.
Att ge allt man är och har för en sak, det kallas för hjältemod. Det kan tänkas att det blir föremål för de mångas applåder. Att ge sitt liv för fosterlandet är en glorifierad gärning. Den medaljeras. Du vet att de som gjord bragdfulla insatser vid fronterna får sina ordnar. De uppmärksammas och glorifieras; de blir hjältar. Det är en hög väg. Det finns en risk att det i församlingen blir så att vi får olika typer av kristna. Dem vi kallar speciellt offervilliga, och de som är mindre offervilliga. De som har, enligt vårt sätt att se, gjort de stora och överväldigande insatserna, och de som gjort de mindre. Eller kanske dem vi knappt räknar med. Vi tar då världens metoder och matchar fram dem vi tycker har gjort de stora insatserna och ger dem våra medaljer och ordnar. Men så är det inte i Guds rike. Då har vi gått in på världens område och använder världens metoder. I Guds rike är det helt annorlunda. Det räcker inte med en hög väg, vi måste in på den högre vägen - kärlekens väg. Det är att underkasta sig en behandling som andra människor finner förödmjukande och förnedrande. Underkasta sig den, och dock icke klaga eller slå tillbaka. Eller gripa till såna metoder som man kanske blivit föremål för, utan svara med den menlösa, oskuldsfulla och kärleksfulla ande som aldrig träder upp till självförsvar. För att detta ska kunna ske, säger Skriften, måste kärleken vara utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Det måste ett kärleksmöte till med Jesus. En uppfyllelse av den helige Ande som bryter ner själviskheten i alla dess former, också dess, som vi tycker, oskyldiga former, och vi blir fyllda med Jesus Kristus. Om vi förstår bakgrunden här i förhållandena i Korint och hos oss, då fattar vi ju att här finns någonting av så stor betydelse, att ingenting annat kan ersätta det. Hur mycket tål vi? Vi kan fortsätta och läsa detta kapitel, och se vilka egenskaper kärleken har. Aposteln gör klart för församlingen att det är just detta som helt och hållet skiljer församlingen från all annan verksamhet i tiden. Det är just här som församlingens evighetsdimension slår igenom på ett alldeles speciellt sätt. För också många av de ting som församlingen håller på med, ska försvinna. Inte bara de materiella tingen vi rör oss med ska upphöra, utan också tungomålstalet ska försvinna, uttydningen ska försvinna. Och gåvorna ska försvinna, de är liksom byggnadsställningarna som står omkring huset under uppbyggnadstiden. Men när huset är uppbyggt, tar man bort byggnadsställningarna. Snart ska byggnadsställningarna bort, huset är klart, ära vare Gud och Lammet! Men det är inte bara de materiella tingen som ska upphöra, som vi ska skiljas ifrån, utan det är också fråga om de andliga tingen här. Gåvor; tungomålstalande, uttydning, profetia och kunskap - allt detta ska försvinna. Vad är det då som består? Det är tron, hoppet och kärleken. Det är församlingens evighetsdimension. Den finns inte i något system eller sammanhang, den finns inte i världen. Där möter du den mänskliga kärleken. Sen är det stopp. Men i församlingen, i den lokala församlingen ska vi möta det gudomliga. Där man icke söker sitt, där man icke hyser agg, där man icke har rum för avund, där man icke är uppblåst. Där har vi den lokala församlingens evighetsdimension. Det är något som ska bestå, och det är kärleken. Den förbliver.Ett av de största hindren för att denna kärlek ska kunna bryta igenom, är skalet. Vi är okrossade. Det finns något därinne av äkthet, men det är instängt. Skalet hindrar det att komma fram. Den äkta, gudomliga kärleken är nedlagd därinne, men kommer aldrig fram. Vi läser om kvinnan som kom till Jesus med alabasterkrukan. Den var fylld och helgjuten. Det fanns inget lock som kunde skruvas av, endast på ett sätt kunde innehållet komma ut: det var att alabasterkrukan bröts sönder. Hon offrade skalet för att innehållet skulle komma ut över Jesu fötter. Det var då väldoften förnams i hela huset. Sedan har budskapet nått ut i hela frälsningshistorien. Det som skall till, är att krukan krossas. Den ska krossas på rätt ställe; vid Jesu fötter. Där, inför honom är enda stället där en människa kan förlora skalet.. Där kan hon bli av med sig själv, för att gå upp i honom. Därifrån kommer också väldoften att stiga ut i hela huset. Hela församlingen kommer att förnimma det. Gud vill befria oss från skalet som gör att vi upprätthåller vår värdighet, vår prestige och allt detta som hör världen till och gör att vi är rädda om oss och vårt. Rädda för det ena och det andra, rädda för varandra, känsliga för kritik, känsliga för människors omdöme. Vi har lätt att gripa till olika medel och metoder för att freda oss och skydda oss. Om skalet är krossat och innehållet gjuts ut vid Jesu fötter, då stiger innehållet, den nardusdoftande salvan, ut i hela huset, och man förnimmer äktheten. Det är detta som ska ske i församlingen. Vi blir förkrossade inför honom, så att han kan bli ärad och förhärligad igenom oss. Visst har vi mycket att lära, men den helige Ande har åtagit sig att leda oss fram till hela sanningen. Låt oss öppna oss för honom, så vi blir fyllda av Jesu kärlek i församlingen. Du och jag kan älska varandra för Jesu skull! Amen.

Undervisning av Arne Imsen

Jag måste också här påtala en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än nya testamentets. Det finns en rad av s.k. ”världsevangelister” som gjort sig fria från de samfund de förut tillhört: Osborn, Roberts, Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen. Jag vill här i korthet relatera hur dessa system verkar.Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålles i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar – människor som längtar efter att få se Guds kraft uppenbarad och människor som vill tjäna och offra. Det blir alltså jättemöten som håller med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på en annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan därför att man gripits av stundens stämning. [—]Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats där de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. Är det denna verksamhet vi skall ha?Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: ”Först i Jerusalem… sedan intill jordens ände.” Det finns idag unga evangelister i olika länder – även i vårt land – som har världsvida, storvulna planer i enlighet med de metoder dessa amerikanska evangelister har satt i system, men de orkar ofta inte ens lösa de egna problemen på hemmaplanet.Evangelistens uppgift, likaväl som lärarens, herdens och profetens, är i församlingen. Och uppgiften består först och främst i att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarevärv. Den lokala församlingen upprättad och i funktion är Nya Testamentets lösning på alla evangelisationsproblem.

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. -Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. -Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. -När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. -Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken. -Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna. (1 Kor 13)
Jag har haft några bibelstudier om församlingen som Kristi kropp i tiden, återupprättad och uppbyggd för tjänst och uppryckelse. Vi har då talat om vad som kan läsas om detta i första Korinterbrevets 10:e, 11:e och 12:e kapitel. Vi talade sist utifrån 12:e kapitlet om dess praktiska tillämpning på det lokala planet. Jag finner detta nödvändigt i en tid då allting förefaller så svävande och diffust på så många områden, och de andliga begreppen har en benägenhet att upplösas i ett intet. De upplöses och försvinner och därmed också själva innehållet. Man förlägger de andliga upplevelserna till ett plan som egentligen är otillgängligt. Det är omöjligt att uppleva dem, eftersom man kommer med nya begrepp och lägger själva uppenbarelsen på ett plan som gör det nästan omöjligt att gripa tag i och konkretisera den. Vi möter en hel serie med abstraktioner. Allting blir så oklart och diffust, man har en känsla av att allt detta är något som är ouppnåeligt, eller så är det något som kan uppnås, men där vi hela tiden är passiva mottagare och aldrig kan påverka eller påskynda upprättelse och uppbyggelse.
När Bibeln talar om församlingen, talar den huvudsakligen om den lokala församlingen. Det är verkligen tveksamt om man över huvud taget med någon större exakthet kan tala om den universella församlingen, och då redogöra för vad bibeln menar.
I den universella församlingen tror jag inte det existerar några brister. Vi kan läsa i Upp. 1 för att åskådliggöra detta. Där finns dessa samlade uttryck för vad församlingen egentligen är i den himmelska världen. Och i den mån man kan tala om universialitet så gäller det naturligtvis här.
Det heter från vers 10
-Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade:»Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
-Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
-I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.» (Upp. 1:10-18)
Här talas om sju gyllene ljusstakar. Detta är en beskrivning av församlingarna som sedermera får var sitt sändebrev av aposteln. Då vi tar del av dessa sändebrev, upptäcker vi att de ger intryck av att vara något helt annat än sju gyllene ljusstakar. Vi tycker att där finns ingenting av den härlighet och äkthet som möter oss här i själva den uppenbarelse som är basen för sändebreven. Sedd från himlasidan är församlingen fullkomlig. Församlingen har brister på jorden och den är behäftad med en hel del ting som har med tidens svårigheter och problem att göra. Men sedd ifrån himlasidan så är församlingen fullkomlig. Det beror naturligtvis på att allt det som har med brist, tillkortakommanden och begränsning att göra, det kommer att bli kvar här. Antingen det nu handlar om ting eller individer. Det kommer att bli kvar här, för Gud har ett fullkomlighetsideal för församlingen. Han vill att vi ska bli fullkomliga, och han verkar för att vi ska bli fullkomliga. Därför ska vi göra klart för oss, att allt som har med bristerna att göra, det kommer att bli kvar här i alla stycken. Församlingen ska stå slutfrälst. Det heter att hon då ska vara utan fläck, utan skrynka, hon skall vara fullkomlig i renhet. Hon ska vara oförgänglig i härlighet. En evigt ung brud, pris ske Gud!
När vi talar om bristerna och svagheterna, då handlar det hela tiden om den lokala församlingen. Om det ska bli någon återupprättelse för tjänst och uppryckelse, så måste det börja i den lokala församlingen. Vi kan inte genom någon slags teologisk formel remittera ansvaret till något annat mera overkligt och längre bort. Den lokala församlingen är gripbar, det handlar om dig och mig. Då den lokala församlingen börjar fungera som den ska göra, då kommer också därutav att följa att andra förhållanden regleras.

Undervisning av Arne Imsen

Vi måste vara levande protester, inte bara med avseende på vittnesbörd, men också i livsstil och hållning. Snart kommer Jesus! När Jesus undervisar säger han så här: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till”. Barnen inkluderas i Jesu försoningsverk.Jesus talar om världen i feminint genus; som en kvinna. Därmed gör han klart för oss att på samma sätt som församlingen är ett moderssköte som föder människor in i Guds rike genom Ordet och Anden, så är världen ett moderssköte som föder barnen in i Satans rike. De når alltså en punkt då de drivs ut ur sitt paradis. Då de blivit medvetna om ont och gott, och måste födas på nytt. Genom världen föds de in i världsherraväldet, men församlingen återföder dem in i Guds rike genom Ordet och Anden.Vår uppgift med avseende på barnen är att låta dem komma till Jesus. Men vi skickar dem många gånger till Freud, vi skickar dem till Darwin eller Marx, till beteendevetenskaparna som utplånar gudsbilden hos dem. Dagis, förskola och skola, dessa anstalter som så småningom bryter ner alla deras förutsättningar och möjligheter att tro på Gud.- - -Frågorna om vad vi ska äta, dricka och kläda oss med har alltid dominerat människan, vilket Jesus betonar i sin bergspredikan. Vad som är viktigt i livet är hur vi handskas med våra resurser, och hur vi agerar då vi uppträder som konsumenter eller producenter. Dessa frågor är oerhört betydelsefulla, eftersom vi själva inte kan styra vad som kommer att produceras. Konsumenten styrs av reklamen. Och frågan är i vilka händer reklamen är. Vid den analysen förstår vi snart att det verkligen har betydelse hur vi kläder oss och hur vi i övrigt uppträder. - - -Vi har nått långt i utveckling mot det bibeln framställer för oss som ett slutligt tillstånd av allmänt kaos där människorna inte längre har några gränser. De är rastlösa och rotlösa, ty de krafter som styr modet, skapar samtidigt förutsättningar för nästa utvecklingsfas. Det är en ideologi som främst påverkar barn och ungdom. De måste därför bli befriade ifrån närkontakten med dessa miljöer. Och då först daghemmen som är direkt nedbrytande. Dessa bearbetar successivt och metodiskt barnen så att syftet med ideologin bakom barndaghemssystemet kan nås. Det tänker inte föräldrarna på. De tycker kanske att hemmiljön är torftig. Men det finns ingen möjlighet att en miljö där Jesus är Herre kan vara torftig. Frågan är vilken kristusbild föräldrarna överför på barnen, och om föräldrarna finner det förenligt med sina ambitioner att sänka motståndströskeln mot nya idéer för att underlätta barnens anpassning. Så arbetar man efter moderna principer, samtidigt som man vill hävda kristen trosuppfattning. De kristna värderingarna gäller då för vuxna men inte för barnen.De moderna pedagogiska reglerna säger exempelvis att barn inte ska tuktas med aga. Barn ska inte heller fostras så att de på något vis känner sig isolerade, utan man ska tvärt om verka för att barnen integreras. Beteendevetenskaperna blir ideal för uppfostran. Dessa vetenskaper är inte ens hundra år gamla, men de har i vårt samhälle fått en central roll, så att de fullständigt avsatt föräldrarna, och därmed fråntagit familjen reella möjligheter att fungera som familj. Det har blivit brottsligt att uppfostra. Grunden och möjligheterna för människor att tro på Gud har spolierats. Istället för att ge barnen bibeln som auktoritet med sig ut i livet, har man skaffat andra auktoriteter. De heter Marx, Darwin och Freud. Socialismen, evolutionismen och psykoanalysen, dessa tre läror på olika områden arbetar parallellt för att nå sitt syfte - att utplåna gudsbilden och ersätta den med något radikalt annat. - - -Marx har fått ta platsen som Kristus hade för tidigare generationer. Man detroniserade Kristus, tog bort bibeln och skolan fick i stället för historia samtidskunskap; istället för kristendom religionskunskap. Den processen har församlingen mer eller mindre bejakat.Den kristna församlingen har reagerat ungefär som Volvo, Asea eller LM Ericsson. Hur kan man på något sätt jämföra tre industrier med den kristna församlingen? De här institutionerna har vitt skilda uppgifter. Men det är ett faktum att samtliga är mer eller mindre integrerade med marknadsekonomin. Kyrkans framtid bestäms knappast av biskopar. Lika litet som industrins framtid bestäms av dess verkställande direktörer. Vilka krafter bestämmer utvecklingen? Det är penningen, Mammon, som enväldigt behärskar samhällets alla sektorer. Även om samhället har strukturerats till en religiös och en profan sektor, så spelar det ingen roll, för alla har samma paraplyorganisation. Och den paraplyorganisationen har samme Herre som sin överstemästare; och detta är en icke obetydlig gud och mästare, vars namn är Mammon.Allt detta har ju inte skett plötsligt och oförutsagt. Det är klart och tydligt beskrivet i bibeln. Men då knappt någon läser den eller tror på den, då blir det inte heller speciellt angeläget att predika dess budskap. Det är de kristna som genom medveten kunskap och klar hållning bestämmer en stor del av utvecklingen i vårt samhälle. De kan lägga grunden för antikrists framträdande, eller hålla honom tillbaka. De bestämmer detta genom den position de intar.- - -Barnen är inte statens egendom. De tillhör föräldrarna och är en del av Guds rike. Därför är det betydelsefullt att barnen inte bara har mammor men också ammor. Det måste finnas en Miriam; någon som förutom föräldrarna håller ett vakande öga på barnen. Någon som kanske inte har egna barn, men som Gud har gett speciella fullmakter i den andliga släkten. Historien upprepar sig, än om Satan idag uppenbarar sig i andra former. Men vår uppgift är att ta hand om barnen, och framför allt se till att de inte förlorar relationerna med Guds rike. Vi måste odla gemenskapen med Jesus Kristus, så att barnen får sitt eget gudstjänstliv och börjar lära älska Jesus och vill göra som Jesus har sagt. Och då får de andra ideal som de vill förverkliga.- - -Bibeln säger att i de yttersta dagarna ska svåra tider komma. Ondskan tilltar. Vad vi behöver nu, är mycket starkare upplevelser av Gud. Statskyrka, frikyrka Volvo, Asea, Konsum och politiska partier kommer alla att utvecklas åt samma håll och tillsammans skapa en människotyp. Och av denna människotyp kommer sedan att finnas reproduktioner utöver hela vår jord. Människor utan egen profil. Osjälvständiga individer, konsumenter. Utvecklingen går emot en världstrust, som slutligen kommer att bestämma vem som ska få köpa och sälja. Det som sker nu först och främst med barnen, och så med kvinnorna och hemmen, det är en metodisk test och systematisk förberedelse för att vi när dagen är inne ska gå in i rollen utan protester, samvetsbetänkligheter och hämningar. Då är vi reducerade och avtrubbade till att acceptera det stora och oerhörda uppdraget att bygga upp det fredsrike som smädar Jesu Kristi försoningsverk. Skaror av människor är redan befruktade med bilden av antikrist och bär den visionärt i sitt hjärta. De formas nu till folkrörelser utöver hela vår jord för att bana väg för honom som ska överta den väl förberedda mänskligheten. Det är mycket viktigt att vi förstår vår tid och gör vad Herren gett oss i uppdrag att göra.Tidigare hade vi lagar som stod som ett heligt skydd för medborgarna gent emot statsmakten, men nu har lagarna förändrats så att de står till skydd för byråkraterna. De beskyddar alltså institutionerna, och därmed är vi som individer mer eller mindre rättslösa. Allt varslar om att vi går emot upplösning av alla normala mellanmänskliga relationer. Vi som är kristna får se till att vi inte är med och påskyndar antikrists tillkommelse, utan fastmer försöker använda den tid vi har till att vara en stad på berget som kan lotsa människor in i en sann gudsgemenskap. Inte i en förvärldsligad kristen kyrka, men i en sann och levande kristen församling som är sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte vara medsägare och jasägare. Vi måste vara levande protester, inte bara med avseende på vittnesbörd, men också i livsstil och hållning. Snart kommer Jesus!

Undervisning av Arne Imsen

Jag har en vision. Jesus, jag skulle önska att då du kommer, då anskriet ljuder och församlingen ska lämna jämmerdalen att hela svenska folket vore med. Att stugorna blev tomma, arbetsplatserna likaså och alla fick följa med! Men hur ska människorna kunna veta något om denna tilldragelse då de kristna själva inte orkar tala om den?
Det genomträngande budskapet från begynnelsen finns i några koncentrerade satser: Se, jag kommer snart! Detta är begynnelsen och slutet. Precis som det började ska det avslutas. Rakt igenom hela tidsåldern är budskapet detsamma, oföränderligt, evigt, inblåst av Gud. Människorna och tiderna förändras, men Gud är densamme, och där den helige Ande är, där är evigheten, härligheten och himlen. Detta enorma budskap avslutas: Anden och bruden säger kom! Det är församlingens kännetecken som man kan känna igen genom alla tider, också vår tid. Anden och bruden säger kom. Detta budskap initierade Andens och församlingens tidsålder.Det ska inte klinga bort och ersättas av något annat. Det ska intensifieras så att det slutligen blir ett genomträngande, irriterande, besvärande, uppseendeväckande och omvälvande anskri: Se brudgummen kommer, gån ut och möten honom! Detta är inget uppbyggelsebudskap, utan ett rop som får sömnaktiga att gnugga sömnen ur ögonen, orientera sig och upptäcka att de har gått in i något främmande: Världshuset vid vägen. De har slagit sig till ro och tappat kontakten med den verklighet som drev dem ut.Detta omvälvande budskap blir direkt pinsamt då några av dem som gått ut för att möta brudgummen konstaterar och ropar ut i natten med ett skärande nödrop: Våra lampor slockna! Given oss av eder olja!Det finns mycket som är viktigt, men endast ett är viktigast. Många ting är bra, men vi ska absolut inte nöja oss med det som är bra, vi ska ha det som är bäst. De flesta av oss är så splittrade genom alla influenser utifrån religiös, politisk, ekonomisk och social omgivning, så att det är nästan omöjligt att lyssna till ett riktigt rannsakande budskap. Vi saknar koncentration.I frågan om hur det var från begynnelsen finns naturligtvis en målsättning. Hela vårt sinne och engagemang måste rikta sig mot målet så att vi kan uppnå det. Det gäller att nå fram till det som var typiskt och kännetecknande för den urkristna församlingen. Då måste man metodiskt förbereda sig så vi blir disponibla och kan ta emot vad Gud har att ge.Det tarvas koncentration och disciplin. Det stora problemet i vår tid är att människor inte kan sitta ner och lyssna, och vad ännu värre är, de orkar inte läsa. Därför läser de sällan eller aldrig bibeln.Guds folk skulle behöva koncentrera sig i bibelstudier från morgon till kväll och lära känna fronten, fienden och situationen. Varje kristen måste framför allt bli rustad för att möta fienden på det plan där han opererar, och inte ägna sig åt skuggboxning och spegelfäkteri. Vi måste gå emot honom, fasta i tron, för att återerövra förlorade positioner.Herren vill i denna tid fästa vår uppmärksamhet på hur det var från begynnelsen. Inte därför att vi ska se tillbaka och fastna i nostalgiska minnen, utan för att vi ska se framåt.l den som får klart för sig hur det var från begynnelsen, kommer snart i rörelse.Vi ska inte tillbaka till det som var från begynnelsen. Vi ska fram till det som var från begynnelsen! Fram, därför att det som egentligen har skett ,är oupphörliga reträtter. Mörkrets makter har på otroligt många områden infiltrerat sig, erövrat och bortfört dem som varit Herrens redskap i samtiden.Så var det från begynnelsen. Tack gode Gud för Boken som hjälper oss att ta reda på det! Boken talar samtidigt om vad framtiden har i sitt sköte, så vi inte blir överrumplade, utan är väl orienterade med en hög beredskap i anden.Vi ska inte syssla med abstrakta begrepp och principer, utan gå rakt in i vår egen vardag, och konkret se på ting, händelser och personer som på ett eller annat sätt kommer att påverka oss.Det sägs att vår kamp inte är emot kött och blod. På det sättet försöker många avfärda problemen till något luddigt, så att människorna inte kan orientera sig. Men den som inte ser vägen har ingen chans att komma framåt.Bilföraren måste veta vad varje orienteringstavla på vägen säger, och vara redo att bromsa då det är nödvändigt. Det går inte åka på utan att vara orienterad. Den som inte kan föra fordonet utsätter både sig själv och andra för stora risker.På det andliga området har vi fått för oss att varningsregler hör den materiella världen till och inte den andliga. Därför låter vi fienden operera i denna dimridå. Han har en sjusärdeles förmåga att dölja sig och människor faller undan för hans sätt att legitimera sig. Han kommer inte som den fule djävul han är, utan omskapar sig till en ljusets ängel. Hans enda avsikt är att bedra, och han är kvalificerad. Han vet vad han ska använda för att grundlura oss. Han är lögnens furste och allt vad han företar sig är lögn, även då han gör sken av att vara sanningens representant.Det är absolut nödvändigt att lämna det luddiga talet om kött och blod och ande, och göra klart för oss att liksom den helige Ande tar gestalt i församlingen och synliggör Kristus, har också den onda andevärlden sina redskap och sin kyrka, sina gåvor, manifestationer, tecken och profeter. Den onde har till och med sitt bord, altare, nattvardsbord, bröd och vin. Därför gäller det att kunna skilja på vad som är Herrens lekamen och vad som är onda andars bord. Jag har en känsla av att det förmår inte människor idag, därför att den onda andevärlden blivit etablerad och legitimerat sig såsom kristen.Onda andars bord ligger inte långt utanför vår sfär. Det finns mitt ibland oss. Den sanna, levande kristendomen, det som var från begynnelsen, har fått sin största fiende på sitt eget territorium. Om det kallas Livets Ord, Pingstväckelse, Maranatarörelse eller något annat, betyder ingenting. Heller inte beteendemönster. Det finns andra klara och typiska kännemärken på den levande församlingen.Självexponeringens och verksamhetsexponeringens faror ser vi nu på ett sätt som aldrig tidigare i alla kristna sammanhang. Det har aldrig förr varit ett sådant utbud som nu. Från yttersta höger till vänster har hela kristenheten förvärldsligats så fräckt och skamlöst att den är redo att till och med låta clowner fungera vid Herrens bord. Man erbjuder dramer, lek, idrott, osv, som om detta skulle ha någon som helst betydelse för Guds verks befrämjande. Tvärt om, det hämmar, bryter ner och omöjliggör koncentrationen omkring det som är väsentligt.Vad är väsentligt? Inte leken, inte heller mat och dryck. ”De satte sig ner för att äta och dricka, och stod sedan upp för att leka” - känner du igen sammanhanget? Det är inte svårt att se den klara linjen från första Mosebok ända till den yttersta tiden. Man kan se den på olika sätt genom olika perioder och personer.Denna sommar har varit den stora lekens sommar. Konferens efter konferens bjöd man på lek. Till denna kroppskultur hör också utbudet av tecken och under. Fienden har använt det på ett sådant sätt att människor inte bara blivit intresserade, men fixerade.Här måste bli en konfrontation. Inte dialog och diskussion. Här gäller analysen, definitionen, konstaterandet och proklamationen: Så säger Herren!Det är inte många år sedan den nya religiositeten började välla in i vågrörelser som karismatisk väckelse. Den karismatiska väckelsen har sedan underminerat mycket av sann bibeltro, kristustro och ersatt gudstjänstlivet med spektakel. Människor ska falla, människor ska skratta, stå upp, sitta ner, klappa i händerna. De ska lovsjunga – till döds. Om vi inte förmår ta avstånd från detta för att vi har lojalitetskonflikter och inte vill utsätta oss för obehaget, så är vi delaktiga och kommer på det viset att få bära det solidariska ansvaret för processen. Vår uppgift är inte att bejaka och acceptera, utan att protestera med livet som insats!Allt det som på ett eller annat sätt befrämjar materialismen, kroppskulturens egoism, allt detta är religion i olika tappningar; men inte kristendom.Konfrontationen är absolut nödvändig och innebär oftast att man kommer i strid med sina närmaste. Jesus sa: jag har inte kommit för att sända frid, utan strid. Och så talar han om att den striden måste utkämpas i varje lärjunges hjärta.Varje lärjunge måste själv bestämma om han ska följa Jesus och ta de konsekvenser – också de sociala konsekvenser – som detta med nödvändighet medför. Så självständiggörs personligheten. Jesus säger: Den som kommer till mig och därvid icke hatar – alltså är evangelium hatets budskap.Framgångsteologin känner inte till detta. Den har rivit ut blad efter blad ur Boken, och har bara favoritställena kvar. Vad den framför allt angriper är försoningen och korset. Framgångsteologin är inget ämne för dialog och diskussion. Den ska bekämpas! Allt vad den representerar har surdegseffekt som bryter igenom människornas möjligheter att värja sig, det blir en epidemisk smitta som får ödesdigra konsekvenser.Så var det från begynnelsen.Frågan är: Ska vi låta allt det vi hör och ser i tiden filtreras av Ordet? Pröva det inför Ordet. Inte släppa det in över oss och låta det placera oss på de anklagades bänk. Den som uttalar reservationer, kritik och skepticism mot dessa nya fenomen, avkrävs underkastelse med en slags militant disciplin. Den som inte accepterar och bejakar allt nytt som förs fram, stämplas som väckelsens motståndare. Det finns ingenting som är värre för en kristen än att klassas som väckelsens motståndare.Där Gud handlat har det aldrig varit fråga om massa, numerär och kvantitet. Det finns inga möjligheter att med statistikens hjälp övertyga, imponera eller bevisa. Statistiken säger ingenting annat än att människan är en politisk varelse som döljer sig i massan. Men Skriften säger: Jag söker efter en man – inte ett folk, men en man – som kan ställa sig i rämnan till landets försvar, men jag har inte funnit någon. Det finns miljoner dugliga, skickliga, bildade, fromma män, men himmelens Gud klagar: Jag har inte funnit någon.Sommarens konferensspektakel är det värsta jag över huvud taget har sett. Tiotusentals har samlats för förströelse, underhållning, terapier. Ibland är terapierna så kvalificerade så att de tangerar ockultism, magi och besvärjelse. Men bland alla dessa tusen och åter tusen kristna som samlats, har det inte funnits någon röst, inte en gråtande, ropande eller sörjande profet. Tvärt om. Där har varit hurtfriskhet med en oerhörd laddning av självgodhet.Tron har ett fundament som inte hänger i luften. Den har sin källa, sitt ursprung. Tron har en högre visdom och en kunskap om Honom som är den himmelska, gudomliga kunskapen förkroppsligad. I honom bor allt som kan nämnas av kunskap förkroppsligat, uppenbarat, levandegjort.Allt det som förhärligar Herren Jesus Kristus säger vi amen till. Men allt det som är uttryck för en dålig reproduktion, en blek kopia, säger vi nej till. Jag blir vred i min ande då jag tänker på hur lätt människor låter sig luras. Vi borde veta bättre och handla annorlunda.Måtte Herren få märka och stämpla oss! Ty får vi inte Hans stämpel, har vi snart en annan stämpel på höger hand och panna. Religiöst och mentalt är allt väl förberett. Tekniskt finns möjligheterna. Det som saknas nu är bara mannen som ska genomföra och utföra det. Det gäller att inte vara frälst till en organisation eller en förening till livslycka eller jordisk trygghet, utan till Herren Jesus Kristus. Då får man dela hans liv, som inte innebär att välja det man själv tycker är bäst.Vägen blir inte lättare och lättare, utan svårare och svårare. En sådan förkunnelse strider mot framgångsteologin. Det beror på att dessa teologer har sett världens härlighet, men inte himlens. Den som sett himlens härlighet är förlorad för världen. Han är en dåre, omöjlig för politiken, kulturen och religionen. Vet du varför? Det finns inga kommunikationer eller relationer till världens makter.Jag hoppas att Herren får ta ut några vittnen, som blir så hänsynslösa mot sig själva och så oerhört hängivna Herren Jesus Kristus att de går in under kallelsens mantel och upplever alla fasorna och etapperna i den profetiska utvecklingen.Profeten klagade: ”Jag är ensam kvar”, men det finns skaror som inte är matrikelförda i några organisationer, och som möjligen inte är kända och nämnda, uppmärksammade. De är inga proffs på religionens område. De är heller inte några publikmagneter. De är gömda och anonyma, men Herren känner de sina.Tänk, att vara gömd av Herren och slippa att bidra med någonting av hänförelse eller kraft till denna spektakulära karusell. Det finns tre livsviktiga punkter för den kristnes utveckling: För det första Försoningen. För det andra Församlingen. För det tredje Förvandlingen.Det är skrämmande at just dessa tre punkter blivit så oerhört attackerade. Exempelvis försoningen. Man har faktiskt inte dragit sig för att smäda, kränka och ifrågasätta Jesu person och verk. I denna process har det varit en lång väg fram till framgångsteologins lära.När jag var sjuk fick jag en medicin för ett problem, men den gav bieffekter så att jag behövde en annan medicin för biverkningarna. Det är ungefär som på det religiösa fältlasarettet. Där man experimenterar och försöker ställa diagnos. Överfört till det område jag nu talar om, vore det ju förfärligt om vi okritiskt svalde allt som serveras. Vem vet om det inte finns tvivlets surdeg och gift i födan? Det visar sig inte med detsamma, men så småningom.Kritiken, självkritiken, verksamhetskritiken och möteskritiken är absolut nödvändig. Helt uppenbart kan också kritiken bli missbrukad, men nu talar jag om den som är nödvändig: Pröva allt och behåll det som är gott.I vår tid fungerar vissa begrepp som kommandouttryck. Förunderliga kommandouttryck som kommer igen och blir allt mera innehållslösa. Det blir jargong, slentrian, inlärda fraser. Slugt uttänkta fabler för att exploatera och utnyttja.Evangelium har aldrig gjort någon rik. Evangelium har berikat himmelen. Den rikedom som församlingen representerar kan inte taxeras i klingande valuta. Den förkunnare och predikant som gjort sig rik på evangeliet är en bedragare, sedan får han kalla sig helbrägdagörare hur mycket han vill. Jag tror inte på spektaklet han sysslar med. Tänk att göra sig rik på andras sjukdom och nöd. Så fungerar det i världen. Men Herrens tjänare ska väl inte berika sig på människors nöd och exploatera den? Skaffa sig hus, fordon, rikedomar och bli mångmiljonärer?Bibelns klara bud är: Har du två par skor – ge bort det ena. Har du två mantlar – ge bort den ena. Den man eller kvinna som har bankböcker, kläder, fordon och rikedomar är ingen Herrens tjänare, än om han försöker legitimera sig med under och tecken här eller där. Dessa under och tecken har icke sitt ursprung i Guds Ord. Därför – låt inte tecknen lura dig. De säger ingenting annat än att både himmel och helvete verkar för att genom tecknen påverka och styra.Nu står det i Skriften att vi inte ska söka tecken ”Dessa tecken skall åtfölja dem som tro”. Vi skickar dem inte före oss för att legitimera oss eller skaffa inkomster och tillgångar. Man kan inte som Herrens tjänare styra och manipulera, organisera och planera, marknadsföra reklammässigt och exponera sig själv. Den som sysslar med sådana ting är en styggelse för Gud. Om du har ett känsligt och vaket samvete kan aldrig en grimas eller kroppsspråket dementera vad samvetet säger dig. Det ligger där som en verklighet.Församlingen är Guds egendomsfolk. Församlingen är inte en stiftelse. Den är inte en gren bland övriga verksamheter eller en ideell organisation, som man kan styra eller manipulera. Församlingen kan inte begära en enda krona av statliga organ och myndigheter. En förening kan göra det. Församlingen måste komma med alla sina behov till sin Herre. I det ögonblick församlingen tar emot statliga medel och samhälleliga subventioner för att finansiera någon form av sin verksamhet är hon en sköka. Hon har etablerat kontakter med sin Herres och Konungs fiender och gjort sig beroende av fientliga krafter.Dessa fientliga krafter är inte nöjda med att ha åskådarens roll, de vill ha full utdelning för sina insatser. Och det får de! Detta är ett tydligt kännetecken.Församlingen blir aldrig rik, får aldrig makt, kan aldrig erövra politiskt inflytande. Församlingen finns inte där bespottarna sitter och har ingen del i ogudaktiga rådslag. Församlingen har ett enormt, ojämförbart inflytande, därför att den förfogar över ett hemligt vapen. Det är: ”Bedjen, och I skolen få, söken och I skolen finna”. Församlingen beder, bidar, upplever.Vi behöver inte de etablerade krafternas erkännande. Vi behöver himmelska manifestationer, som inte består i tecken och under, utan i de signaler som ger orientering åt Guds folk så att de inte blir offer för kvasireligiositetens alla hymlande attacker,.Förvandlingen. Vi är durkdrivna dialektiker som kan klara oss ut ur olika situationer. Vi har lärt oss genom åren att i vår förljugenhet antingen förtiga sanningen eller uttala den till hälften.Vad är sanningen om sommarens konferenser? Vad är sanningen om det som sker i kristenheten? Låt oss få fram den! Vi har varit på konferens, möte efter möte. Hjärtat sörjer. Ni är så kritiska, säger man till oss. Men det kan aldrig vara kritik att välsigna -Guds folk. Vi gör inge3nting annat än välsignar Guds folk, för vi är en del av Guds folk. Vi är en del av den kristenhet som har valt att placera Jesus Kristus utanför.Egentligen borde vi alla stå där utanför och bulta tillsammans med honom, men där är han ensam. Varför? Hur hade han hamnat där? Ville han det? Han hade rationaliserats bort. Kultiverats bort. Programmet gick vidare. Lovsången forttsatte. Vilken lovsång? ”Jag är rik, mig fattas intet!” Vilken självexponering.Jesus stod utanför, läser vi i sista sändebrevet och klappade intensivt i hopp om att någon – inte massan, men någon – skulle höra hans röst och öppna.Vad är det folket innanför hör, eftersom de helt och hållet saknar förmåga att höra vad Anden säger? Vad är man upptagen av? Laodicea betyder egentligen folkvälde. När majoriteten har fattat sitt beslut har man kultiverat bort Jesus. Rationaliserat och organiserat bort honom på ett sådant sätt att det ser ut som om man befrämjar hans sak. Det ser ut som man tillvaratar Gudsrikets angelägenheter, men han står utanför.Jesus går inte placera in i något sammanhang, som människor har skapat. Han stod utanför i Laodicea och klappade, förväntade sig och hoppades att möjligen någon skulle höra. Hur är det idag, Herre Jesus? Är du målet för vårt församlande, eller är det annat som drar? Finns det medel som är tvivelaktiga och ifrågasättande?Den här sommaren har jag varit på ett antal konferenser och lyssnat till eliten av svenska förkunnare. Inte någon har hållit en predikan om det väsentligaste av allt. Man har predikat om allt möjligt tänkbart och otänkbart. Man har sjungit om tecken och under, härlighet, makt, kraft och uppenbarelse, framgång och inflytande.. Men inte en förkunnare har hållit en predikan om Jesu tillkommelse. Det säger mig att då väntar man inte. Då har man inte förstått parusin, som betyder närvaro och tillkommelse.Jesu närvaro i församlingen aktualiserar och åskådliggör hans tillkommelse på ett så påtagligt sätt att man egentligen inte vill höra om något annat än att han kommer. Man vill höra det med skärpa och klarhet, så budskapet om att han kommer snart blir konkret och påtagligt så att ingen kan lämna möteslokalen, som inte har sin sak klar med Gud. Man vågar inte gå hem utan att ha gjort upp, renat och förnyat sig. Sedan börjar man på nytt vaka över lampa och käril och se till att det finns överflödsmått på olja.Jesus kommer! Det är ingen lära eller doktrin, det är en livsstil.Pingstteologerna talar om ”restaurationsmodellen”. Det är naturligtvis något fint och akademiskt, och då kan man delta i debatten på intellektuell nivå, så att man inte gör bort sig.Här ska du få veta vad restaurationsmodellen innebär. Klara besked, utan att behöva gå via akademiker, som vrider sönder tungan för att hitta på ord som ingen kan uttala. Restaurationsmodellen: Maranata! Mönsterbilden. Så enkelt är det. Man behöver inte hitta på någon modell och försöka mäta, testa, uttala, jämföra analysera och definiera modellerna, för de är legio. Men vi har bara en mönsterbild. Låt oss gå till den! Håller den?Vår strävan är inte att pröva restaurationsmodellen, vår strävan är att gå tillbaka, gå fram till det som var från begynnelsen så vi ser församlingen ta gestalt.Församlingen är inte mängd och massa, den är kvalitet. Jesus har lärt oss något mycket hemlighetsfullt och viktigt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland eder. Tiotusentals kan samlas och det blir mikroskopiska, små möten som inte har någon betydelse. Men då två eller tre samlas och Jesus är där, då blir det stormöten som påverkar och formar människorna och samtiden. Församlingens inflytande på det här området är enormt.Inte ett enda budskap om Jesu tillkommelse – det säger mig bara en sak: Han är inte där. Därför är självexponering så nödändig i sådana miljöer. Men en dålig ersättning för den verklighet bibeln utlovar.Varje levande kristen har en dröm, en vision, ett trösterikt hopp ”trösten varandra med dessa ord”. Det står inte trösta världen och förvärldsligade kristna. Det står trösta varandra; de som väntar Jesus nu. Trösta dem,. Håll ut! Det är bara en tunn slöja som skiljer oss från hemmet, från evigheten. Snart brister den, och vi är innanför, hemma hos Jesus.Vi kommer inte till en turistort, vi kommer inte som främlingar, utan som barn och medborgare som ska presenteras för den evige Guden. Fria från förgängelse och fördömelse, iklädda härlighetskroppen. De ska sjunga till hans ära. Ära vare Gud! Så oerhört – snart är vi där! Kan vi samlas i ett möte, kan vi be en bön, kan vi sjunga en sång utan att detta är levande, då har döden gjort sin entré och livet har tynat bort.Jag har en vision. Jesus, jag skulle önska att då du kommer, då anskriet ljuder och församlingen ska lämna jämmerdalen att hela svenska folket vore med. Att stugorna blev tomma, arbetsplatserna likaså och alla fick följa med.Men hur ska människorna kunna veta något om denna tilldragelse då de kristna själva inte orkar tala om den? De orkar inte signalera den, basunera ut den och de orkar definitivt inte leva sitt liv i främlingsskap, med denna förbidan.Jag skulle önska att Stockholm tömdes. Att alla snälla, goda människor jag mött, personal på sjukhus, patienter, medvandrare – att alla fick följa med till en högre strand där brudgummen väntar. Jag skulle önska att alla fick följa med hem och lämna kvar institutioner, organisationer, välgörenhetsinrättningar, politiken och alltsammans som åstadkommit så mycket elände. Att vi alla fick samlas därhemma hos Herren Jesus Kristus.Hur kan vi låta bli att tala om detta mål, sjunga, ropa, profetera, förkunna om detta dramatiska, underbara och spännande. Vi måste göra Jesus aktuell i tiden. Han lever!Vi lever i de yttersta dagarna. Det gäller att fostra fram människor som inte tar hänsyn till sig själva, utan drar andra med sig och blir uppfyllda av den ande som spränger den egna begränsningen och kan åskådliggöra Herrens närvaro på ett sådant sätt att människor börjar ropa till Honom om frälsning utan att behöva övertalas, krusas eller utlovas några speciella favörer för att bli kristna. Den enda favören är Jesus Kristus! Vi anropar, befaller och förklarar Hans tillkommelse.Om Jesus skulle komma nu – skulle vi gå för att möta honom? Är du fastlåst, fixerad? Det kan vara i vad som helst. Bitterhet, besvikelse. Människor, ting, omständigheter, förhållanden. Det kan vara något som gör att du inte orkar lyfta dina ögon och se att förlossningen nalkas.Din Frälsare erbjuder dig befrielse. Talet om hans tillkommelse är inget hot, det är ett erbjudande. Inget sömnmedel, utan ett väckelsebudskap. Inför hans tillkommelse måste vi se till att skaran blir fulltalig. Vi måste påskynda hans tillkommelse genom att avskilja oss för hans räkning, överlämna oss åt honom. Påskynda – annars går vi under.
Låt oss lägga av allt som är oss till hinder, allt som vill hindra oss i loppet. Detta var begynnelsens härlighet, och det ska bli församlingens slutliga triumfatoriska proklamation, då den i ett cresendo som universum eller himlen aldrig förr har hört utbrister: Du död, var är din seger! Frigjord från alla bojor, frigjord från dödens makt ska församlingen möta sin Frälsare! Amen.

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Undervisning av Arne Imsen

Man har gett Romarbrevet väldigt många namn, bland annat “frälsningens katedral”. Romarbrevet är kanske bibelns förnämsta teologiska skrift. Dogmatiskt, pedagogiskt, psykologiskt, andligt. Det stora ämnet som är själva huvudinnehållet, är rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan vi säga att vi i första kapitlet möter nyckelordet till Romarbrevet men för övrigt till hela läran om rättfärdiggörelsen genom tron. I Romarbrevet kapitel ett står det här nyckelordet som egentligen är hämtat ur Gamla Testamentet. Vi kan här läsa från den 17:e versen. Det är en del intressanta saker som kommer fram då man studerar Romarbrevets tillkomst och varför det skrevs. Det är för övrigt alltid något speciellt att läsa om Paulus. Till exempel hans känsla för de kristna, hans otroliga förmåga att uppleva delaktighet med alla kristna på alla orter. Och dessutom hans förmåga att överbrygga klyftor mellan kategorier. Det är Kristi kärlek som på ett speciellt sätt gestaltas i Paulus liv och flödar ut ur hans underbara undervisning. Han blev aldrig hätsk på grund av förföljelsen som mötte honom från hans eget folk, utan han visade alltid obefläckad kärlek till sin egen nation. Dessutom finns ju den konflikt som traditionellt rådde mellan judar och greker, eller för att säga det mera begripligt för oss: mellan judar och hedningar. Aposteln hade en oerhörd förmåga att överbrygga de här klyftorna. Han hade beredvillighet att liksom bli allt för alla och möta dem utifrån deras egna förutsättningar för att kunna förmedla evangelium. För judarna, säger han, har han blivit jude, för greken grek, och så vidare. Man möter Kristi outgrundliga, oändliga kärlek förkroppsligad i aposteln. Det innebar inte att han blev profillös och utslätades; tvärtom. Just där ligger själva hemligheten i att kunna bevara sin evangeliska profil och inte sudda ut den. Bevara den och ändå utan teologisk anpassning hävda evangelium med all dess anstöt för judar och greker. Ändå tala till dem på ett sådant sätt att de förstod vad Han talade om.
Nu ska vi tala om brevet som han sände till Rom. Vi börjar med ett nyckelord, som förekommer redan i första kapitlet i den 27:e versen:-Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Om vi ser Paulus’ brev i den ordningsföljd de finns i Nya Testamentet, så tror jag att det ligger en väldig visdom i just att Apostlagärningarna följs av Romarbrevet. Det är en väldig harmoni i detta. Vad tidsföljden beträffar, så är ju inte Romarbrevet det första brev som Paulus författade till någon av församlingarna. Det första brevet var det profetiska brevet till Tessalonikerna. Men det passar så bra att Romarbrevet har placerats direkt efter Apostlagärningarna, därför att i Apostlagärningarna framställs geografiskt Paulus resor och hans missionsarbete. Där möter vi den praktiska sidan av hans verksamhet. Sen går vi in i Romarbrevet och möter där den läromässiga framställningen. Man kan säga att i Apostlagärningarna och i Romarbrevet möter vi just Paulus i liv och gärning, liv och lära.
Det finns skäl att ställa frågan: I vilket förhållande står författaren till adressaten, till församlingen i Rom? Låt oss läsa några verser i första kapitlet:-Jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. -Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder alla, därför att man i hela världen talar om eder tro. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag tänker på eder och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill. -Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela eder någon andlig nådegåva till att styrka eder; jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.-Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser.-Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som bon i Rom. (Rom 1:7-15)Paulus hade vid det här tillfället aldrig varit hos församlingen i Rom. Man kan då fråga sig hur församlingen i Rom hade kommit till, och hur var den sammansatt. Det är viktiga frågor, för det lär oss att förstå den oerhörda konfliktsituation, som tecknas för oss i första och andra kapitlet. Vem var församlingens grund­läggare? Rom var världsrikets huvudstad, och där strålade många intressen samman. Där fanns flera av österns religioner representerade, och de var ganska livaktigt verksamma. Detta utgjorde en väldig konflikt i staden, förutom det att staden upplevde vad vi skulle kunna kalla för en sekulariseringsprocess - det gällde hela det romerska världsväldet - en process som förmodligen är beskriven i första kapitlets sista del. Paulus hade under en lång tid haft den här församlingen i åtanke, och längtade verkligen att få komma dit, och nu hade han planer på att resa till Rom. Varför skulle han resa till Rom? Han hade förmodligen två delmotiv. För det första ville han möta och se församlingen. Men det fanns ytterligare ett motiv. Han räknade med att få komma till Rom på genomresa, för han trodde att hans upp­gift i öst var avklarad, och slutförd. Nu såg han västerut - och tänkte ganska långt. Han ville komma till Italien och Rom, för att kunna resa vidare till Spanien. Han talar alltså om att avsikten med att åka dit var att möta syskonen och hälsa på dem, umgås med dem, lära känna dem, och meddela dem en andlig gåva. Men han hade samtidigt motivet att be församlingen i Rom utrusta honom för fortsatt resa, så att han kunde komma till Spanien.
Paulus hade en princip för sin verksamhet, nämligen denna att aldrig arbeta på någon annans grund. Han var väldigt noga med att börja från början. Hans princip var att gå till platser där Kristus icke hade blivit förkunnad och grundlägga församlingar. Vi läser i kapitel 15 om hur Paulus tänkte och reflekterade, hur han planlade sitt arbete, vilka principer som han följde och vad som var avgörande för hans hänsynstagande i valet av missionsfält. Det var inte alltid en mäktig uppenbarelse från Gud, utan han hade ibland en vanlig längtan att möta syskonen för att lära känna dem och se vad Gud hade gjort på områden där han själv inte hade haft den grundläggande funktionen. -Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft.-Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval; utan så har skett, som skrivet är: »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.» -Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder, vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad.-Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda.-När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått.-Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud, att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga.-Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder. Fridens Gud vare med eder alla. Amen. (Rom 15:17-33)Här gör Paulus en sammanfattande utläggning av sitt eget arbete. Han talar om sitt motiv, och han berättar också något om metoderna och det som var typiskt för hans tjänst. Han legitimerar sig som en prästerlig förvaltare av Guds nåds evangelium och alltsammans detta följs av övernaturliga manifestationer. Gud har varit med honom i det här arbetet och han skriver vidare att han ser nu sitt arbete avslutat - i den delen av det romerska världsväldet.Det här är en fantastisk beskrivning, och typisk för Paulus. Det är någonting fantastiskt med denna oerhörda erövringsvilja. Ständigt nya områden. Att aldrig någon gång slå sig till ro. Det finns ständigt nya områden att erövra. När en etapp är avslutad, har han ingen känsla av att han ska slå sig till ro, han ska vidare. Då följer han den fantastiska principen, som han ytterligare klargör i andra Korintierbrevet, där han liksom lägger fram hela det oerhörda missionsprogrammet för församlingen i Korint. Vi läser det som en parentes. Paulus såg någonting bortom. Det fanns inga möjligheter att låsa honom fast i ett område. När funktionen han hade inom ett område var avslutad, var det fråga om att dra vidare. Han tillämpar då den här oerhörda dynamiken som vi ser i 2 Kor 10: -Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och jämföra sig allenast med sig själva… (2 Kor. 10:12-13)Den typiska konkurrensmentaliteten som förekommer här - stor, större, störst - bra, bättre, bäst är någonting som har följt i alla tider, och det har också belastat Guds verk i urkristen tid. Vad det här praktiskt innebar kanske vi inte kan förstå, men vi kan skönja vissa drag i konflikten som uppstod i det som Paulus kallar för “det falska apostlaämbetet”; konflikten som han hade med alla de judaiserande och helleniserande krafterna. Det fanns en förkunnelse som delvis var uppblandad av judisk gärningslära eller grekisk vishetslära. Den här konflikten stod han i. Och resultatet blev alltid detsamma: Släppte man till det ena eller det andra, eller båda delarna, så stympades det sanna evangeliet, och förlorade sin kraft. Paulus säger att detta uppblandade evangelium var så farligt, därför att det berövade korset sin kraft. Det blev till slut en vishetslära, jämförbar med andra vishetsläror, och en gärningslära jämförbar med andra gärningsläror. Det vill säga moralfilosofi eller något annat. Men Paulus hävdar med bestämdhet att evangelium är något unikt, något speciellt. Det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det står i särklass och får inte förändras eller filtreras. Man får icke ta någonting bort eller lägga någonting till. Det ska predikas precis som det står. Det är inte vi som ska kritisera ordet, det är Ordet som ska kritisera oss. Det är förmätet att upphöja sig till bibelkritiker, det är löjligt. Och ordet är det enda verkliga korrektivet som har chansen att få någon ordning på oss. Därför talar aposteln också om trons lydnad. Det gäller att göra hedningarna lydaktiga, de måste komma in under trons herravälde. Vi läser vidare:-Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss, när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder.” (2 Kor 10:13-14)Det där är värt att stryka under - suveräniteten inom det av Gud givna området. Det vill säga: Vi har ett område, ett ämbete, och inom det ämbetet fungerar vi suveränt, lika suveränt som Kristus själv. Det har vi inte fått av någon människa. Det har inte tilldelats oss ens av någon församling. Utan det har vi fått av Gud. Och om vi fungerar inom det området, då är vi i vårt rätta element. Paulus säger att han för sin del gärna vill berömma sig av det Gud har tilldelat honom. Ty inom det området Gud har tilldelat honom har han förblivit trogen. Och därför har han heller aldrig behövt använda armbågarna för att försöka att kämpa till sig positioner som Gud aldrig gett honom, och på samma gång försöka att trycka undan andra som han eventuellt avundades för att han tyckte att det gick bättre för dem, och de hade större framgång än vad han själv hade. Sådana tankar var helt omöjliga för Paulus. Det handlade inte om någon personlig konkurrensmentalitet, eller karriär eller någonting som över huvud taget skulle kunna ge någon glamour åt någon mänsklig insats. Det som skedde, det skedde genom Guds nåd. Funktionen var helt beroende av Gud som hade tillmätt utrustningen, och den kunde användas uteslutande efter de lagar som finns i Gus eget rike. Hur ska det område som Gud hade tilldelat åt oss utvecklas och utvidgas, så att vi inte stagnerar eller hämmas i vår utveckling?. Vi fortsätter:-Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss, skola bland eder vinna framgång i så överflödande mått, att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder - och detta utan att vi, inom ett område som tillhör andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord. (v.14-18)Nu gör aposteln klart för församlingen att han har fått ett område sig tilldelat. Det området har han intagit - och nu ser han bortom det här, områden som inte är intagna för evangelium. Det är stora slagfält som väntar på erövrarens insatser. Men han vet att ska han komma dit, så måste tron växa till i den krets där han redan har förkunnat evangelium. Tron måste växa till så att den församling som har byggts upp blir självbärande och mäktig att fortplanta sig bortom de områden som är intagna.
Paulus upplevde att nu var han färdig i den östra delen av det romerska riket. Själv hade han också varit hårt prövad, både av sjukdom och andra lidanden, som han fick uppleva på grund av att han aldrig kunde tänka sig att kompromissa med evangelium. Han såg det som en helig plikt att i alla lägen och i alla avseendet hålla evangelii segerfana högt och obefläckad. Därför fick han lida oerhört mycket. Men det är otroligt och underbart på samma gång; att detta hade icke gjort att han sänkts ner i missmod eller förlorat tron. Tvärtom, han kände att nu var det här området klart, och nu skulle han bortom! Så vänder sig Paulus till församlingen i Rom. Han har icke grundlagt den församlingen, han vet att där är Kristus redan predikad. -Jag reser till Rom, men jag stannar inte där. Jag reser dit för att av församlingen som finns där få resurser för att kunna gå vidare till Spanien, till en annan del av världen, och där, som Kristus ännu icke har blivit känd, predika evangelium. Vilket inspiration! Vilken kraft!Nå, hur kom han då till Rom? Han kom dit som fånge. Och det kan vi läsa om i apostlagärningarna i det sista kapitlet:-Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra dagen till Puteoli.-Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras inbjudning, i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom. (Apg. 28:11-14)På detta sätt kommo vi till Rom… Det ligger någonting märkligt i det här. Paulus tänkte ju att han skulle komma till Rom för att rekreera sig, och han stannade ju också på platser som var kända som rekreationsorter, turistorter i vår tid. Men inte som turist, utan som fånge. ”Och på detta sätt kommo vi till Rom.” -Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom. (Apg. 28:15-16) Det finns någonting ironiskt i det här. ”Den krigsman som skulle bevaka honom.” Det är verkligen, tragikomiskt; en krigsman som bevakade honom. Men han säger att när han träffade bröderna, då tackade han Gud och fick nytt mod. Halleluja! Mitt i vidrigheten fanns en outtömlig inspirationskälla, och den öppnades i det ögonblicket då han mötte nådessyskonen. Så blev också den här förnedrande resan och förödmjukelsen faktiskt ett triumftåg. Han träffade bröderna och lovade Gud. Alltså kom han till Rom på ett helt annat sätt än han hade tänkt sig. Istället för att komma till Rom på genomresa en kort period, så blev han där ganska länge.-I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri. (Apg.28:30-31)
Hur gick det för Paulus? Kom han över huvud taget till Spanien? Vi har en situation tecknad i andra Timoteusbrevet, ett av dem som kallas för pastoralbreven, och som är skrivet under hans fångenskap. Vi vet med bestämdhet att Paulus satt fängslad åtminstone vid ett tillfälle under en längre period. Jag tycker att det är så gripande att studera det här, därför att på samma gång som det finns en okuvlig, och fullständigt omutlig vilja att nå framåt, så finns det en total undergivenhet under Guds vilja. Nu ser vi honom i den här situationen - han är fängslad. Han skriver i Timoteusbrevet, som ju är mer personligt färgat än någon av hans andra skrifter. Han skriver mycket om sig själv och sina besvikelser, sina svårigheter och sina plågor. Han skriver till en personlig vän. Men mitt i alltsammans finns en underton av triumf och glädje. Vilken märklig bekännelse av en apostel, som ser ointagna områden som han kämpar för att erövra med evangelium:-Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.” (2 Tim. 4:6-8)Blev fängelsevistelsen i Rom slutstationen för Paulus, så att han verkligen blev dödsdömd och avrättad - som illgärningsman? Kom han till Spanien? Kan vi få veta någonting om det? En sak är i alla fall säker: Han bevarades i denna otroliga själavinnande nöd, vånda, kärlek, mitt under fängelsevistelsen. Under lidanden som drabbade honom, hade han glädjen i Gud och förmådde förmedla evangelii välsignade budskap också till dem som fanns i den miljön. Det påstås i traditionen att man icke kunde ha någon krigsman hos honom mera än en timme. För att den som stannade hos Paulus mer än en timme blev frälst! Så de bytte, påstås det, bevakning varje timme. Det finns vissa saker i skriften som antyder att han på det här sättet nådde ända upp till kejsarens hus med evangelium. Krigsmän och officerare stöp som segerbyten för frälsningens tveeggade svärd. I fängelset bevarade han visionen levande och frisk, och såg i alla lägen möjligheter och tillfällen att kanalisera ut och fortplanta detta gudomliga liv. Vi ser alltså hur otroligt olika omständigheterna gestaltade sig för denne gudsman. Vi ska inte gå in på frågan om Paulus kom till Spanien eller stannade i fängelset. Vi vet i alla fall att han led martyrdöden. Om det nu var här, vid detta tillfälle, eller om det finns en ytterligare fängelsevistelse som han fick genomlida, det ska jag inte gå in på.
Måtte Gud få utrusta oss med denna obrutna, omutliga vilja att nå människor med evangelium! Och denna tro på Guds eget ord. När Paulus sitter som fånge i en romersk fängelsehåla - fastkedjad - och när han säger: jag skulle önska att ni alla vore som jag, dock utan denna kedja. Vilken uppståndelse det måste ha blivit i domstolen hos domarna när fången kommer in och säger: jag skulle önska att ni vore som jag, dock utan denna boja. Och när han ställs fram inför konung Agrippa, så säger han: Jag skattar mig lycklig! Vilken bekännelse! Det fanns inte en ton av nedstämdhet. Jag skattar mig lycklig! Det vill säga, att för honom var varje situation en chans att nå människor med evangelium. I det där sammanhanget handlade det om att nå konungens hjärta med evangelium, det var lycka nog för Paulus. Sen om detta skedde med bojor eller utan bojor hade ingen som helst betydelse, han nådde konungen med budskapet, och därför säger han: jag sitter fångad, och är inlåst, men Guds ord, det bär icke bojor. Det kan de inte låsa in, det kommer att gå vidare! Halleluja! Man kan inte låsa in Guds ord i en cell, för Guds ord har uppståndelsekraft. Sanningen kan man begrava på långfredagen, men med mäktig kraft står den upp på påskdagen! Och så här fortplantar sig evangelium; genom friska och underbara vittnesbörd.
Vi ska läsa några verser som antyder var Paulus befann sig då han skrev det här brevet. Han hade gjort en insamling för syskonen uppe i Jerusalem. Det var den församling som mött honom med misstänksamhet, och som knappast vågade ha några relationer till honom, den församling som aldrig hade intervenerat till hans fördel. Vi ser aldrig att Jakob, Johannes eller Petrus ställde upp på hans sida. Han klagade vid ett tillfälle: vid mitt första försvar, säger han, var det ingen som ställde upp. Det var ingen som intervenerade till hans fördel. Ingen av pelarna uppe i Jerusalem. Varför? Man var rädd för att dela Pauli öde. Man var rädd för att bryta så hundraprocentigt radikalt med judendomen, som Paulus hade gjort. Ty då visste man att man skulle få möta samma öde. Att ställa upp med Paulus, det var farligt. Men det heter: ”Herren stod mig bi!” och ”Må Herren icke tillräkna dem det.” Herren står sina vittnen bi i dessa väldiga uppgörelser på olika nivåer och i olika situationer.Nu var Paulus tydligen i Korint. Till den församling som hade ställt sig passiv och reserverad mot honom, kände han skuld. Därför gjorde han en väldig insamling till de heliga i Jerusalem. Han skickade bröderna att samla in medel till moderförsamlingen i Jerusalem. Så besvarade Paulus deras skepticism, reservation och fruktan. Deras små utfrysningsförsök besvarade han med Kristi kärlek. Genom att läsa i Apostlagärningarna förstår vi att han befann sig i Korint, på sin tredje missionsresa. -Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien. (Apg. 20:2-3)
Vi går till Romarbrevet igen, och läser i det 16:e kapitlet. -Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är församlingstjänarinna i Kenkrea. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv varit ett stöd för många och jämväl för mig. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. (Rom. 16:1-3)Vilket tacksägelseämne! De tackar Gud för två stycken som har vågat sitt liv för Paulus. Jag skulle tro att hade de här två levat i vår tid, hade de blivit dömda som mycket dumdristiga. Vad hade de egentligen gjort de här två? Vågat livet för mig, säger han, men vad innebar det? Lägg märke till att de hade vågat livet så att Paulus hade blivit räddad. Och därigenom att Paulus blev räddad, så hade detta gagnat alla hednaförsamlingar. Han kunde säga: Hade mitt liv röjts ur vägen, så hade de här församlingarna aldrig kommit till. Paulus säger att han varje dag prisgav sitt eget liv. Och han talar om att han var beredd att ge sitt liv som ett drickoffer. Vad kan det innebära? Ett offer för ett speciellt högt syfte. Nu är det uppenbarligen så att de här människorna hade deltagit med honom på ett så direkt konkret sätt att det hade inneburit en stor risk för deras eget liv. Det är ett fantastiskt skeende. Halleluja! Där människor överlämnar sig åt varandra, och samtidigt gemensamt överlämnar sig åt Gud, för att nå ett högt mål: Evangelii segertåg.-De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. (Rom 16:4-5)Sannerligen, det här är ingen doktorsavhandling! Bibelns underbaraste och härligaste teologiska avhandling har en frisk fläkt av närgående beskrivning av Guds trofasthet i enskilda personers liv.-Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än jag hava varit i Kristus. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade broder. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra till Aristobulus’ hus. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus’ hus, som äro i Herren. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också för mig har varit en moder. (v. 6-13)Hälsen! Hälsen, hälsen, hälsen - alla de heliga! Här finns syskonskaran. Och var sitter Paulus och skriver dessa hälsningar? -Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsmän. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i Herren. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder. (v. 21-23)Av dessa hälsningar förstår vi att han är i Korint. Det är hälsningar från syskon som bodde i den staden.-Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu avslöjade hemlighet, som förut under evärdliga tider har varit outtalad, men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den evige Gudens befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter kungjord bland alla hedningar för att bland dem upprätta trons lydnad - honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (v. 25-27)Jag har en känsla av att det är en tidlös fridshälsning till alla heliga i alla tider! Han begynner, men får liksom inget slut på det hela. När han börjar tänka på den ene, så kopplar han till den andre, och den tredje och den fjärde och den femte. Det är arbetare och tjänstemän, det är fattiga och rika. Det är gränslöst och oändligt. Hälsen! Det är bröder och systrar. Hälsen! Hälsen till syskon till syskonen i Maranataförsamlingen! Hälsen till Arne Imsen! Amen! Förenade och sammansvetsade i Kristus i Jesus!

OBS! Denna text är konverterad till sökbar text med s.k. OCR-teknologi. Det innebär tyvärr att det finns väldigt många bokstäver och andra tecken som hamnar fel. Vår förhoppning är dock att texten ska vara begriplig. Är det något sammanhang du absolut inte får ihop, så är rådet att kolla i PDF-versionen av respektive nummer.

Forts. från föregående nr
**
**Predikan av Arne lmsen
upptecknad från bandspelare för denna tidning

Har Lewi Pethrus rätt? Maranataväckelsens ställning till pingströrelsen och andra samfund.

Arne Imsen. Midnattsropets förlag. Pris 3 kronor.

I profeten Jesaja bok 56:10 heter det som ett ord från Herren: ”Väktarna här äro all’asammans blinda; de ‘hava intet förstånd de äro allasammans stamma hundar som iclee skälla; de ligga och drömma ‘och vilja gärna slumra.”

Blind-a väktare och stumma hundar, det betyget gav Gud själv åt Israels lärare och herdar. Är det inte samma tillstånd i vårt land i dag? Både präster, biskopar, frikyrkopredikanter och pingstpascorer är i dag blinda väktare och stumma hundar, som leder hjorden vilse och ej skäller på ulven och andra Vilda djur som vilja riva hjorden. Det finns några undantag både bland prästerna, briskoparna och pingstpredikanterna. Ett av dessa välsignade undantag är broder Arne Imsen.

Predikan av Arne lmsen

Upptecknad från bandspelare för denna tidning

Det har gått några årtionden sedan fältropet ”utanför lägret” ljöd. Men den, som har läst något i väckelselitteraturen, den vet, att detta rop varit mycket aktuellt. Utanför lägret för att bära hans smälek.

Nu skall jag tala något om detta här i dag. Jag skall försöka nämna några av de mest väsentliga tingen i det här sammanhanget. Då det gäller vårt handlande, vårt andliga tillstånd, kallelsen och målsättningen. Då det gäller vad Gud vill och vad han ämnar göra. Då det här fältropet aktualiserades för fyrtiofemtio år sedan, tänkte man kanhända närmast på ett bestämt läger. Man såg det kanhända rent organisatoriskt. Man skulle överge en organisation och ställa sig fri, som man sade. Nu tror jag för egen del, att det finns en oändligt djupare betydelse i det här, en mycket högre målsättning än denna. Du vet, att första gången befallningen att gå ut möter oss på bibelns blad, är i samband med Abrahams kallelse. Då säger Gud till Abraham: ”Gå ut från ditt folk, från din faders hus, från din släkt till det land, som jag skall visa dig.” Abraham gjorde många skiftande erfarenheter på vandringen mot det utlovade landet. Du möter åtminstone fyra personer omkring Abraham, som var och en representerar olika .andliga tillstånd.