Arne Imsen

Forts. fr. föreg. nr.

Vad är det väsentliga i gudstjänsten? Det väsentliga är inte gåvorna, inte musiken, strängt taget inte heller predikan. Det ‘väsentliga är korset. Jesus Krisrus och Honom korsfäst, där syndaren möter sin egen synd, men där han finner nåden till upprättelse och förvandling. Det är det, som är det väsentliga.

Vad skall till för att framkalla syndanöd, vad skall till för ‘att framkalla frälsningsvisshet och frälsningsfröjd? Jag har varit i många olika möten, men det kan jag säga, att skall det bli verklig frälsningsglädje, så måste den föregås av syndanöd.

”MARANATAVÄCKELSENS STÄLLNING TILL PINGSTRÖRELSEN OCH ANDRA SAMFUND. HAR LEWI PETHRUS RÄTT?”

Över detta ämne talade broder Arne Imsen i Viktoriasalen torsdagen den 13 september. Lokalen var överfull och många kunde endast beredas ståplats. Alla lyssnade andäktigt på det sakliga, allvarliga men upplysande föredraget. Det var många som fick sina ögon öppnade för nutida avsteg i den religiösa verksamheten. De gamla sanningarna blev underbart levande. På mångas begäran kommer föredraget att utges i tryck som en skrift. Om Midnattsropets läsare gör sitt bästa och var och en tar hem flera exemplar för att sprida, kommer säkert mångas hjärtan att genom föredraget öppnas för denna härliga Väckelse. Skriften kommer att kunna rekvireras från Midnattsropets expedition, Box 6016.

Arne Imsen

Predikan upptagen på band

I kväll skall jag tala över ett ämne som är aktuellt, ja synnerligen aktuellt. Människor har ganska svårt att själv orientera sig, ty man ‘har kommit så långt bort ifrån det gudomliga och hamnat ute i periferien. Det är så svårt att hitta tillbaka till utgångspunkten. Den enkla hjärtligheten och den hjärtliga enkelheten har gått förlorade. Men då Anden faller återföres vi till den barnsliga förtröstan på Gud. Pris ske Gud!

Bröderna Arne Imsen, Agne Bark och Kurt Petersen besökte under Midsommarhelgen Finland på en inbjudan av Norrskata Pingstförsamling. Runtom från öarna i den Finska skärgården hade vänner samlats till bönhuset för att lyssna till evangelii budskap. Herrens härlighet var uppenbar på ett mäktigt sätt till läkedom och förnyelse och redan i första mötet förmärktes ent vakuum för detta fulltoniga evangelium. Ãnyo blev det bekräftat att där Guds levande ords utsäde för lyssnande öron att gå in i, och positiva och öppna hjärtan att gro i, då föds där en levande tro som griper om himmelens rikedomar och upplever dem som en realitet. I denna atmosfär! faller alltid vederkvickelsens särlaregn med åtföljande gottgörelse för förlorade årsgrödor. Alla förnam hur tron på det gamla, men alltid nya, friska och levande evangeliet växte sig starrkare för varje möte.

Arne Imsen Ett nytt frikyrkligt väckelseinitiativ, som blivit kallat Frikyrklig samling, bar i dagarna satts i verket. Under några dagar har en konferens för frikyrklig ungdom hållits här i Örebro. Tyvärr hade jag icke tillfälle att vara med i några av dessa sammankomster, men av ,de rapporter, som jag tagit del av från pressen, har framgått att stora och fundamentala sanningar blivit behandlade av kända män från Pingströrelsen, Örebromissionen ooh Helgelseförbundet. Konferensen samlades under mottot ”För bibeltro, evangelisation och väckelse” och var tydligen avsedd som en vidräkning mot den ”akademiska liberalteologien”, som sägs utbreda sig med åtföljande skadeverkningar för nytestamentligt trosoch församlingsliv. Konferensen efterlämnar ett gemensamt uttalande, och det har enligt Dagens uppgifter antagits av fem hundra ungdomar. Om detta uttalande skall utgöra en sammanfattning av det resultat man kom fram till genom föredrag, debatter, bibelstudier och samtal, då lär nog ”Frikyrklig Samling” få en tynande tillvaro. Man bekänner sig till ”väckelsens pionjärer, som troget kämpat för de bibliska sanningarna i vårt land”, och säger ”att det idag be*hövs en förnyelse utav deras klara signaler”. ”Detta”, sägs det; ar grunden till en förnyad väckelse, vilket är det största behovet i de gamla friförsamlingarna.” Alltså är hela frikyrkorörelsen = väckelserörelserna synnerligen väckelsefattiga och måste uppleva ett radikalt uppvaknande innan det andliga livet flytt definitivt och efterlämnar en död kyrkoilnstitution, som står helt utblottad på andlig kraft och utan mölighet att komma tidens gudslängtande människomassor till undsättning. Den omvandlingsprocess, som pågått i årtionden inom svensk frikyrklighet har icke fört något gott med sig. Lärda herrar och opånyttfödda teologer har banat vägen för en liberal syn på Bibeln och därigenom tillfogat skaror av läsare obotlig skada. Idag sitter en tvivelsjuk kristenhet i försmäktande träldom under tyngande ok, som världshärskare med satanisk list lagt på henne. Sådant är tillståndet! Vad skall till för att ändra detta tillstånd? Konferensungdomen i Örebro säger: ”Vi har funnit, att det idag behövs en förnyelse utav deras (pionjärernas) klara signaler”. Detta är ju ett intressant .konsta.terande, men skrivarna är tydligen icke beredda att ta konsekvenserna av ett sådant ställningstagande. Man vill tydligen ha pionjärernas väckelsesignaler men är man verkligen inställd på att betala priset, som det innebär att vara väckelsens bärare? Det finns all anledning ställa den frågan efter ett yttrande som detta: ”Vad vi behöver är *inte fler sam" fund ooh kyrkobildningar, utan en ny väclkelse efter Bibelns mönster i de gamla friförsamlingarna”. Hur kan man med bestämdhet dra sådana slutsatser? Väckelsen ställer väl den enskildes gudsförhållande under självrannsakan och kan väl aldrig lösas kollektivt. Pionjärerna upplevde väckelsen som ett radikalt gudsingripande, som i de flesta fall ställde dem i opposition till fädernreärvj da stadgar. Det överflödande gudslivet kunde icke anpassa sig efter den döda formalismens krav ej heller visa någon respekt för högtidlig sakramentalism. Väckelsen förde det levande gudsfolket utanför den officiella religionens domäner. Detta är orSaken till att vi idag har sådana samfund som Pingströrelsen, Örebromissionen, Helgelseförbundet o.s.v. Från början var de väckelsew och splittringsrörelser och hade inga .andra anspråk. Nu har även dessa rörelser förlorat sin ursprungliga karaktär. Än en gång vill Gud komma till den enskilde, ty samfunden har slagit läger kring vissa sanningar ooh gjorda erfarenheter. Men den enskilde vill Gud väcka på nytt utan hänsyn till vilken syn på väckelsen som ledare, samfunds och missionsstyrelser har. Väokelsen bryter fram såsom svar på de mångas böner och låter sig ej dikteras av samfund och kyrkobildningar. Kommer den *icke till i de gamla friförsamlingarna så föds det nya. Nytt vin i nya läglar. Än en gång blir fältropet ”utanför lägret”. Det är icke lätt att få något grepp om vad man villha sagt och vad man önskar uträtta. Inkonsekvenserna är stora och mänga. Detta uttalande är så genomsyrat av kyrkopolitisk surdeg att det ger mer intryck av självförsvar än attack mot otron. Först en vänlig gest mot de egna samfunden, troligen för att undanröja alla misstankar om iillojalitet, och sedan en kategorisk förkastelsedom över den fria verksamhet, som icke kan inrangeras i kategorin ”de gamla friförsamlingarna”. Väckelsen man väntar och önskar skall vara partistämpland om den skall bli erkänd, ty någon väckelse utanför de människokonstruera de parti gränserna kan icke accepteras. Nu kan det vara intressant att se hur bröderna, som Står i täten för ”Frikyrklig samling” förverkligar dessa vackert formulerade ideal. I Stockholm har exempelvis ganska nyligen ”ordnats” en ny församling i samarbete med Stig Abrahamsson och Helgelseförbundet. I Strömstad ”ordnades” en pingstförsamling för icke så lång tid sedan i nära samarbete .med Stanley Sjöberg och i Trollhättan ”rekonstruerades” pingstförsamlingen av vänner, som av mer eller mindre tvivelaktiga orsaker lämnat Filadelfiaförsamlingen. Vi återkommer i något senare nummer.

Pastor Lennart Magnusson i Östergötlands Folkblad: ”Jag vet egentligen icke vad de var missnöjda med.” Pingströrelsen i Norrköping har splittrats. Norrköpings fria församling, grundad av 28 personer som lämnade moderförsamlingen för några månader sedan, har fått en tillfällig hemvist i en gammal predikolokal i Gamla Rådstugugatan. Moderförsamlingen arbetar vidare som om ingenting hänt och anser också att utbrytningen är ett avslutat kapitel som inte lämnat något spår efter sig. Schismen bottnar i pingströrelsens ekonomiska engagemang främst i tidningen Dagen. - De 28 lämnade oss efter att deras kritiska inställning kommit till synes i våras och förliden sommar, nämner pastor Lennart Magnusson i Sionförsamlingen. De var en grupp missnöjda, och jag vet egentligen inte vad de var missnöjda med. Det förefaller som om några predikanter från andra håll i landet ligger bakom utbrytningen. De, som lämnade oss, menade att pingströrelsen har för stor affärsverksamhet - men vad skall man då säga om att utbrytarna av olika schatteringar i landet själva har tre tidningar: Midnattsropet, Ett och Flammor av eld? Det råder nämligen splittring inom deras led, som brutit sig ut: I Falköping delade man sig i två riktningar, på andra håll i tre. Typiskt är också att pastor Arne lmsen i Örebro, som samlar upp utbrytarna, både lämnat pingströrelsen och fått lämna utbrytarriktningar. I vår församling har utbrytningen inte lämnat några spår. Talande nog är att på den helgs möten, då de 28 lämnade oss, insamlades 12.000 kr i offer. Och om församlingens stabilitet talar också att nyligen sju personer anonymt gav 8.000 kr! Vi har tusentalet ungdomar i våra led, tusentalet i söndagsskolorna . . . Varje folkrörelse har sina svärmningar och utbrytningar. Det hade nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Sent omsider har tydligen pingströrelsen också fått känna av denna tendens i föreningslivet. Och man är inte mindre optimistisk på andra sidan. - Vi vill samla oss på den ursprungliga pingstväckelsens grund, men undviker allt som kan verka som en aktion mot vår gamla församling, säger hr Elof johansson, som i årtionden var söndagsskolledare i moderförsamlingen och som ÖF tillfrågat om schismen. Med glädje ser vi att vår nya församling samlar fulla hus vid varje möte, så många att vi måste ta till extra åtgärder för att rymma alla intresserade: gamla pingstvänner såväl som intresserade företrädare för andra riktningar. Vi har inget emot den gamla församlingen som sådan men reagerade mot det enligt vår mening alltför Stora engagerandet i affärsföretag. Den nya församlingen, vars föreståndare är pastor Agne Bark, hoppas att så småningom, då den nuvarande lokalen är provisoriskt upplåten, skall kunna få en egen hemvist. Om sin rörelses framtid är församlingen övertygad. Dess språkrör är Orebropublikationen Midnattsropet. ARNE IMSEN svarar i ÖF: Är det underligt att det blir splittring i församlingarna, då predikanterna låter sig engageras som partipolitiska agitatorer? Pastor Arne Imsen från Örebro, men som f. n. är verksam i Norrköping, och som i OFzs artikel i förrgår om utbrytningar ur pingströrelsen nämndes som en förgrundsfigur, ställer frågan och utvecklar närmare sin syn på schismen, som han anser mera djupgående än vad man gör gällande på officiellt församlingshåll. Det är närmast några ord av pastor Lennart Magnusson i Sionförsamlingen i Norrköping beträffande dem som på senaste tiden lämnat församlingen han tar upp: - Man får ett beklagligt intryck av att Sionförsamlingens ledare är helt oförmögen att pejla orsakerna till de missnöjesyttringar, som kulminerade i att en grupp medlemmar för en tid sedan gjorde gemensam sak och lämnade pingstkyrkan. Tiden kommer att utvisa om pastor Magnussons påstående, att utbrytningen nu är ett avslutat kapitel, är verklighet eller önskedröm. Under alla förhållanden har vi många vänner i pingstförsamlingen som delar vår syn, och de fortsätter att kämpa för samma ideal inom pingstsamfundet som vi gör utanför dess led. I ett uttalande, som pastor Imsen begärt få publicerat, då hans namn nämnts i sammanhanget, säger han vidare: Det kan väl icke vara obekant för pastor Magnusson att det som en följd av alla kompromisser och avvikelser från de ursprungliga idealen, råder starka ideologiska motsättningar inom pingströrelsen. Jag skall här ta upp några saker, som var och en för sig talar sitt tydliga språk. Utmaningen kräver nämligen en redogörelse för brytningens verkliga orsaker. Tidningen Dagen är nämnd i artikeln. Detta organ sägs naturligtvis vara demokratiskt och gör dessutom anspråk på att vara den kristna rikstidningen. Den som vet hur denna tidning utnyttjas såsom ett hänsynslöst blockadorgan i den religiösa maktkampen, kan icke med bästa vilja ge den sitt ekonomiska och moraliska stöd. Vår avvisande hållning gentemot Dagen gäller sålunda i första hand icke tidningens existens, utan dess ekonomiska förvaltning och redigering. Tidningen Dagen företräder personliga och icke demokratiska eller kristna intressen. Tyvärr kan jag här icke ge någon detaljerad motivering för dessa påståenden, men då situation kräver det, är jag redo svara. Tidningen Dagen är det organ, som i praktiken äventyrar församlingarnas suveränitet. Tidningens ekonomiska tryck utgör en svår belastning för pingstfolket, och den giftiga partipropaganda, som denna tidning systematiskt serverar sin läsekrets, skapar en sorglig likriktning. Ve den församling och den predikant, som icke ger detta ävertyrliga företag sitt stöd. Som en följd av den inomväldsliga reformiver pingströrelsens ledare numera tycks äga har en annan mycket märklig religiöspolitisk bastard sett dagens ljus. Det är en sammanslutning av kristna och icke kristna, statskyrkliga och frikyrkliga biskopar, präster, pastorer och lekmän, sålunda ett ekumeniskt sammelsurium, som presenteras under den förnäma beteckningen Kristet Samhälls Ansvar. POLITISKT MAKTSTRÄVERI Här om någonstans framträder avfallet särskilt markant. Man eftersträvar politisk makt, ty den andliga har gått förlorad och måste kompenseras med något annat. Det råder många delade meningar om KSA. Vissa politiskt inriktade element har fått sitt tillfälle att verka för politisk aktivitet bland församlingsmedlemmarna. Partipolitiker av olika färg får använda predikolokalerna för sina syften. Själv var jag närvarande vid en sådan beklämmande offentlig sammankomst i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Är det underligt att det andliga livet i församlingarna tynar bort och att splittring blir följden då predikanter i sin storhetsgalenskap låter sig engageras som politiska agitatorch Pastor Magnusson är ju själv politiskt engagerad. Hur går det att förena med pingströrelsens ursprungliga ideal och Nya Testamentets höga krav på förkunnarens överlåtelse och avskildhet för uppgiften? ”Vi skola då helt få ägna oss åt bönens och åt ordets tjänst”. I dessa ord möter vi den apostoliska synen på tjänsten. Pastor Magnusson tycks icke ha några höga tankar om församlingen. Hans resonemang och slutsatser ligger genomgående på ett för mig helt främmande plan. Församlingens stabilitet och styrka mäts i statistik och numerär. Pengarna säger allt. I en sådan miljö är det väl ganska sannolikt att medlemmarna värderas efter plånbok och bankkonto. Kvantiteten är alltid det avgörande. Att 28 medlemmar gick hade liten betydelse, ty då de gått insamlades omedelbart efteråt kr 12.000 och över tusentalet medlemmar är kvar. OVIDKOMMANDE TING HAR GETTS UTRYMME - Jämförelsen med nykterhetsrörelsen och andra ideellt inriktade organisationer är typisk (här träffar kritiken inte pastor Magnusson, men en redaktionell kommentar i ÖF:s artikel - redaktionens anm.). Församlingen degraderas till vanligt föreningsliv, och det är nog ett adekvat uttryck för det rådande tillståndet. Det behövs varken levande tro eller den helige Andes kraft för att hålla verksamhetsapparaten i gång. Den snurrar Vidare på rutin och materiella resurser. En mängd ovidkommande ting får rum i verksamheten och leder uppmärksamheten från det som är väsentligt för en väckelse. Se på ungdomsverksamheten, som blir alltmer samfundslik. Förr så gick man till storms mot uppfostringskristendomen och predikade uppenbarelsekristendom. Var befinner man sig idag? Uppenbarelsekristendom predikas nog men något annat praktiseras. Svenska Fria Missionen är ett annat centralt organ, som bidragit till att den fria församlingstanken torpederats. IBRA har verkat i samma riktning. Till detta kommer andra kommittéer, stiftelser och nämnder, som har bundit samman. pingstförsamlingarna i ett stort partiknippe. Uttalandet om de tre tidningarna, som ”utbrytarna av olika schatteringar” har, är komiskt. Jag svarar endast för tidningen Midnattsropet, och jag kan försäkra att den icke på det minsta sätt legat de fria församlingarna till last. Den bygges upp utan förlagslån, femårskontrakterade gåvobrev och inteckningar i enskildas och församlingars fastigheter. Troligen är påståendet om splittringen i Falköping lika grundlöst, som påståendet om att jag fått lämna utbrytarriktningar. Jag får tro att dessa osanningsenliga uppgifter kan tillskrivas pastor Magnussons stora okunnighet. Eftersom pastorn, enligt egen uppgift, icke vet vad som sker i sin egen församling, kan man väl knappast begära att han skall vara särskilt välinformerad om det som sker på andra platser.

TV förlöjligade Hansen PROTESTSKRIVELSE TILL RADIONÄMNDEN. Till RADIONÄMNDEN, S T 0 C K H 0 L M Torsdagen den 1 februari förekom i TV:s Aktuellt ett program om den amerikanske evangelisten Ricbard Hansen. Programmet bar väckt berättigad indignation i vida kretsar ocb ger mig orsak att till Radionämndens prövning, framföra klagomål över programledningens bandlingssätt. Den intervju med Örebro Fria Församlingens gäst som låg till grund för de två övriga inslagen, bade kommit till efter starka försäkringar från TV:s distriktscbef .i Örebro om att det för Hansen endast gällde att för TVtittarna besvara två personliga frågor om sin omvändelse. Dessutom skulle undertecknad i några meningar berätta vad jag bade bevittnat under Hansens predikoresa i Sverige. Hansen låter sig av princip aldrig intervjuas ocb eftersträvar ingen publicitet kring sin verksambet. Då TV:s önskemål framfördes till bonom, var ban därför mycket reserverad men ställde sig efter många invändningar till förfogande. Ingen av oss visste nämligen annat än att programmet skulle få tala för sig själv. Hade det funnits anledning att misstänka att den aktuella intervjun skulle stympas ocb inramas av tvetydiga expertutlåtanden ocb tendentiösa demonstrationer, bade vi aldrig medverkat i programmet. TVledningen förteg sina verkliga avsikter ocb utnyttjade intervjun på ett för Hansen mycket förnedrande sätt. jag kan icke finna annat än att vederbörande tjänsteman visat prov på bristande omdöme. Om programledningen ansåg det nödvändigt komplettera intervjun med expertuttalanden om de företeelser, som orsakade rabaldret kring Hansens person bär, så kunde detta skett på ett smakligare sätt. Ämnet blev mycket ensidigt bebandlat. En läkare är väl trots allt ingen auktoritet på troslivets område. Den undergörande tron bar sin förankring i Bibeln, varför det borde ba varit lika naturligt att låta en teolog ocb bibeltroende kristen komma till tals. Psykiatrikern sökte ge en förklaring till de psykologiska fenomenen i samband med stigmatisering men kom till slutsatsen att det bär icke var fråga om stigmatisering i vanlig mening. Vem bar för övrigt sagt något sådant? Den problemställningen var konstruerad ocb börde strängt taget icke bit. Läkaren menade emellertid att två alternativ var möjliga. Antingen var det fråga om bedrägeri eller också mirakulösa företeelser, som icke kunde vetenskapligt förklaras. I det sista inslaget fick en illusionist visa bur den i läkarens anförande tänkta bedragaren kunde gå till väga för att framkalla kors i pannan ocb olja i bänderna. jag kan icke finna annat än att programledningen måste förstått att detta inslag skulle komma att såra de människors känslor, som ännu bar kvar tron på en undergörande Gud. Hallåmannens försäkringar om att det icke fanns anledning att misstänka Hansen, bar bär mindre betydelse, ty misstanken var redan uttalad av läkaren ocb blev mycket starkt understruken genom det sista programinslaget. Var det icke lika självklart för programledningen att objektiviteten krävde en lika stark understrykning av det andra alternativet läkaren satte upp. En kort bibelkommentar bade gett en mycket värdigare avslutning ocb förmedlat en sannare kunskap om de ting det bär gäller. Programmet var enligt min mening tendentiöst. Avslutningen var ett flagrant förlöjligande av Hansen eftersom den gav det intrycket att han kunde vara eller troligen var en trollkarl. Örebro den 3 februari 1962. FINN ARNE IMSEN Pastor.

ÖREBRO I föregående nummer presenterade vi på denna och följande sida en ung amerikansk evangelist, som Gud fått använda på ett märkligt sätt i Amerika och Kanada. Det var en upplevelse att träffa Richard Hansen och lyssna till det budskap Gud lagt på hans hjärta. Med stor kraft och frimodighet sjöng och predikade han. I Örebro medverkade broder Hansen i fyra möten. Lördagens möte i Konserthuset och söndagens möte i Flickläroverkets aula var särskilt givande. Gud mötte oss underbart och många upplevde i dessa möten helbrägdagörelse och andedop. De två sista mötena blev nog lite annorlunda än vi hade tänkt oss, beroende på att pressen skapade sensation kring vissa för oss ovanliga yttringar, som inträffade under tisdagskvällens möte i Jönköping. Det är ju förunderligt vad litet *som skall till på troslivets område för att det skall bli storm och spekulationer omkring det Herren verkar. Vi måtte vara ett mycket andefattigt folk. Till varje pris skall allt föras ner på ett för det mänskliga förståndet acceptabelt plan. Men Gud gör under, och det han gör kan icke och “behöver icke heller någon psykologisk analys. Torsdagskvällens möte bevakades omsorgsfullt av ett stor uppbåd journalister och pressfotografer’. Besvikna drog de tillbaka efter mötet, ty det var inget sensationellt att upptäcka. Man hadehamnat i ett vanligt Väckelsemöte där det icke fanns rum för några sensationer. Trots den väldiga publiciteten, som helt oväntat kom, var icke Folkets Hus Asal fullsatt. Omkring 450 personer hade kommit till mötet. Det var en intressant iakttagelse. Man har nämligen sagt att den fria verksamheten samlar omkring sig ”köttsliga” bröder, som använder olika reklamtrick för att hålla verksamheten vid liv. Det förunderliga är emellertid att lika mycket folk kommer till sammankomsterna antingen vi har långväga och kända gäster såsom talare eller vi. såsom oftast är fallet, är hänvisade till församlingens egna krafter. Så är det alltid när väckelsens eld brinner. Richard Hansens besök satte emellertid djupa spår efter sig, och vi skördar fortfarande mycken välsignelse av hans insats här. Vi räknar med att han skall komma hit igen och stanna här en längre tid. Vi tackar Gud för bröder, som ställer sig helt till Guds förfogande. Broder Aage Samuelsen och syster Ella Sörensen var också med till Sverige. Peter Kallas gjorde en god insats som tolk. Det var första gången han tolkade, men han är gripen av Gud och lyckades förvånansvärt bra med den uppgiften. I övrigt deltog bröderna Donald Bergagård, Agne Bark, ErikGunnar Eriksson, Gösta Svensson och församlingens sångare med hänförelse och kraft. Arne Imsen JÖNKÖPING Den kände evangelisten Richard Hansen från Canada gästade Jönköping måndagen den 29tisdagen den 30 jan. och talade och sjöng tillsammans med Aage Samuelsen och Ella Sörensen från Norge. Mötena, som hade anordnats av Jönköpings Fria Församling, rönte livligt intresse och samlade mycket folk. På måndagskvällen var det omkring 700 lyssnare i den förträffliga lokalen Rigoletto, Folkets hus. Pa måndagskvällen vittnade Hansen om sin frälsningsupplevelse, helbrägdagörelse och sin kallelse till helig tjänst. Det var gripande att höra hur Herren hade varit med i de olika skeene dena i Hansens liv. Det ‘blev ett långt möte, men alla de som stannade kvar fick bevittna ett mirakel, som aldrig tidigare har hänt i något möte i vårt land. Väldoftande olja sipprade fram från Hansens händer och små vita kors visade sig på överhanden, samt märken, liknande sår, visade sig inuti hans händer. Ofta då Hansen predikar visar sig ett litet vitt kors (med skarpa konturer) i hans panna. Detta tecken har han fått av Gud genom en Herrens ängel, som uppenbarade sig för honom efter en tids bön och fasta. Den Gud som fordom gjorde märkliga ting, som väckte häpnad bland människor, är densamme och gör underliga, ting även i våra dagar. Många sökte sig fram denna kväll för förbön. En mäktig ande var verksam. Flera blev helbrägda och döpta i den helige Ande. Tisdagskvällen hade många kommit för att lyssna. Hansen predikade med en väldig smörjelse om vår möjlighet att uppleva Guds suveräna makt i dessa dagar. Under predikan var det en sådan kraft att några hoppade upp och jublade. I avslutningen kom många fram till förbön för att bli helbrägdagjorda. En ond ande blev utdriven ur en kvinna. Man kunde tydligt se hur kvine nans anletsdrag förändrades från sorg till glädje, då den onde anden lämnade henne. Detta är bibliskt. Jesus sade: - Genom mitt namn skola de driva ut onda andar. Mark. 16:17. Han som fordom gav uppdraget och löftet samt stadfäste ordet, han är densamme och verkar med dem. Gud vare lov. Som tolk tjänade broder Peter Kallas från Danderyd. Broder Hansen kommer troligen tillbaka till Jönköping. Missionär Ella Sörensen stannade över onsdagen och talade med glöd och kraft. Herrens Ande var underbart verksam. I slutet av mötet utlöstes en underbar lovprisning till Jesus för hans väldiga nåd. För allt som har skett giver vi Jesus äran. Han allena är värd den, ty det är han som verkar. Pris ske Gud. Snart kommer han för att hämta sin blodtvagna skara från jorden hem till bröllopssalen i himmelen. MARANATA. I en två veckors mötesserie i Jönköpings Fria församling har bröderna Erik Gunnar Eriksson och Gösta Svensson från Örnsköldsvik medverkat. Många härliga ting har skett och Guds nåd har varit verksam till frälsning. Donald Bergagård och församlingens sångare har även medvere kat. Förstärkning har vi ofta från Sionförsamlingen i Falköping, vilket vi är mycket glada och tacksamma för. All ära till Jesus, som har köpt oss åt Gud med sitt blod. Donald Bergagård.

Lewzi Pethrus: UNGDOM OCH VÄCKELSE Arne Imsen kommenterar Ungdomen har ett företräde framför de gamla - många förresten det är att ungdomen ofta är mera lätt att övertyga. De är mottagliga för argument, de är mottagliga för vad de ser. Och sedan är det en sak till. De är inte så fasta i villfarelser. De har inte blivit så rotfästade i det, som är galet, och därför är ungdomen mera mottaglig. Det är därför som de nyomvända alltid är unga i största antal. Pingstväckelsen appellerar till ungdomen. Och jag tror, att om vi vill vinna ungdomen, då skall vi se till, att pingstväckelsen bevaras i sin ursprunglighet, i sin kraft, i sin omedelbarhet. Det är väldigt viktigt, att vi inte kommer in på den idéen att putsa av pingstväckelsen, ta bort det, som är till anstöt. PingstVäckelsen vann sina stora segrar när den kom oputsad. När den kom som den var - med alla sina fel, allt som väckte opposition - då bröt den ned motståndet. Vi får vara försiktiga, så vi inte gör den så utmärkt och så fin, att alla människor kan anta den. Då har den förlorat sin kraft. Man tror, att man skall vinna ungdomen, om man prutar av och inte förblir så där radikal som i början. Men det är ett misstag! Du kan vara säker om det. Se på dem, som försöker likna denna världen och försöker att bli så acceptabla för världen som möjligt! Ungdomen är för klarseende. Det finns inga, som det är så svårt att lura som barn och ungdom. De ser i allmänhet hur en sak är. Det är därför som det är väldigt viktigt, att vi har äkta saker. Kristendomen, sådan den kom med Kristus och apostlarna, det är den som appellerar till ungdomen. Det finns en annan sak, som appellerar till ungdomen, och det är, att Vi har en kristendom, som är förföljd och motsagd. Där vill ungdomen vara med. Det kan ni se på alla revolutionära rörelser, de griper alltid ungdomen. Det tycker ungdomen om. Man frågar: Hur skall vi vinna ungdomen? Låt oss se till, att de blir riktigt genomfrälsta, att de får en riktigt grundlig erfarenhet av kristendomen. Det farligaste för oss är att få in en massa ungdomar, som inte är frälsta, som inte är andliga, inte andedöpta. Det är det farligaste som finns. Det är farligt för oss att sätta som mål att få stora församlingar, stora siffror. Det är mycket bättre med små församlingar, där alla är verkligt frälsta, än stora församlingar med en hel del, som är dåligt frälsta. Vi skall vara noga med det här. Jag är övertygad om, att om vi håller på verklig frälsning och andlighet, då har vi möjlighet att vinna ungdomen. Och den ungdom, som inte vill ha en helhjärtad kristendom, det är en lycka för oss, om den inte kommer till oss. Jag tror, att denna helhjärtade kristendom, det är den som lockar ungdomen. Det är därför det är så viktigt, att vi har detta att bjuda dem, när de står inför livet och inför de stora prövningarna och frestelserna. Ungdomen känner behov av gudomlig kraft. Många gamla kristna talar om ungdomarna som om de inte hade några större andliga behov. Min uppfattning är precis den motsatta. Ungdom kan vara oerhört allvarlig. De har ofta mer nöd än många gamla människor anar, och de kämpar en våldsam kamp många gånger. Deras längtan är att komma rätt i livet, och de här denna börda på sina hjärtan. Detta är en förutsättning för att komma till dem med evangelium. Därför tror jag att pingstväckelsen och ungdomen hör ihop. När Jesus började sitt verk vann han ungdomen. Han tog de där unga fiskarna vid Genesarets sjö, och dessa unga människor använde Han. Det är det underbara med unga människor. Om en ung människa lämnar sitt liv åt Gud, då blir inte bara en själ frälst utan det är ett människoliv, som blir frälst, och det är detta liv, som sedan blir insatt för Gud och Hans verk. Det är därför det är så betydelsefullt att ungdomar blir frälsta. Och, pris ske Gud, det skall vi ha som vårt ögonmärke. När det kommer ungdomar till församlingen, så är det mycket viktigt hur vi ser på denna sak. Ungdomen vill göra någonting, och det är väldigt viktigt att man låter dem göra något. Den artikel vi här tar oss friheten att införa är hämtad ur boken Världspingstkonferensen i Stockholm 1955 och är egentligen en del av ett tal som hölls i denna konferens. Rubriken har vi ändrat något. De synpunkter som uttalas här är vägledande och sammanfaller helt med Nya testamentet Det är ju icke så många år sedan detta sades, endast 67 år, men på denna korta tid har det hunnit ske otroligt mycket. Idag *kan icke sägas iom pingstväckelsen och dess ungdom det, som sades om dem i detta världspingstmöte. Pingstväckelsen har till sitt inre väsen blivit alltmer samfundslik, och detta har i sin tur medfört att verksamheten blivit högttravande och välputsad med katolsk anstrykning. Denna sorgliga reträtt har pågått längre än sju år, men nu Visar sig följderna så tydligt att ingen, som vill vara ärlig *kan underlåta att se det. Till sist blir väckelsen så välputsad att den förlorar förmågan att förnya sig. Det blir sken istället för kraft. Vänd om innan det är försent! Sök upp de gamla Vägarna och Herren skall på nytt uppenbara sin kraft. Arne lmsen

Willis Säwe i EVANGELII HÄROLD:

Arne Imsen kommenterar

Frikyrkliga Pressbyrån har ytterst sällan några meddelanden om pingstväckelsens verksamhet. Häromdagen hade den dock fått tag på något, som den ansåg vara av värde och för den skull sände ut över landet. Det handlar om splittring och anses kanske för den skull kunna stimulera den tynande teologiska debatten.

Preclam Press meddelar:

”Splittring i Finska Pingströrelsen. 2.000 av Finlands 40.000 pingstvänner har skilt sig från pingströrelsen och bildat ”Finlands fria pingströrelsei Den avgörande brytningen ägde nyligen rum, fast den nya rörelsen inledde sin självständiga verksamhet redan för ett år sedan.”

Åter står vi på tröskeln till ett nytt år. 1961 ‘har på ett alldeles särskilt sätt givit oss ständiga påminnelser om att vi står inför tidsålderns avslutning.Det är med detta för ögonen vi önskat bringa ett väckelsens budskap genom vår tidning Midnattsropet. Tyvärr har vi icke kunnat ägna så mycken. uppmärksamhet åt tidningen som skulle varit önskvärt med tanke på den betydelse Midnattsropet redan visat sig i väckelsens tjänst. Andra uppgifter har tagit tid och krafter i anspråk. Men gives det oss ännu någon tid att verka kommer vi att lägga ner avsevärt mer arbete på denna missionsgren. Det gångna året har givit oss så många stimulerande erfarenheter. För att kunna missionera ytterligare och göra tidningen något större har vi beslutat höja prenumerationspriset för helår till 10 kr. Den som verkligen är gripen av tidningens budskap *har säkerligen ingenting att erinra ‘mot denna höjning. En syster i församlingen har lovat hjälpa oss med tidningens expedition, vilket givetvis kommer att ge oss större möjligheter för en mer kontinuerlig utgivning. Dessutom kommer det till flera bröder, som lovat oss medverkan för tidningens utgivning och spridning. Sprid Midnattsropet över allt där du drar fram! A. I.

Arne Imsen Fort. fr. nr 4. Det är förvånansvärt vad ytligt de män som skall vara andliga ledare ser på och bedömer det religiösa skeendet i tiden. Med nästan otrolig intensitet sätter de in sina krafter på sådana saker som måste hämma och motverka uppenbarelsen av Andens kraft. Det är väl avsaknaden av gudomlig auktoritet och manifestation, som gör att läget är så förvirrat. Detta i sin tur beror på, att man förlorat den enfaldiga tron på Guds väldiga resurser och därför förlitar sig på vad mänsklig kraft och visdom kan prestera. Församlingslivet är på sina håll så utarmat att det icke finns någon kraft för andliga förlossningar. Tärande sjukdomar har förtagit den överflödande livskraften och släckt den första kärlekens och hänryckningens eld. Verksamheten hålls vid liv på konstgjord väg. Själiska och köttsliga experter på religiösa verksamhetsfrågor Står ständigt redo att ge sina bedövande injektioner då andliga livsyttringar någon gång hotar vända upp och ner på alla deras program och planer. Men under det att dessa snillrika män och kvinnor använder sina intelligenta hjärnor för att producera fram tuffa ideer, som slår än på och tjusar opånyttfödda kristna bekännare, avfolkas väckelsemötena, som till sist måste avskrivas för att ge plats för modernare mer glättiga mötesformer a typen ”Ungdomens kväll”, ”50 minuter i glädjens tecken”, ”Sång o musikmöte”, ”Trivselkväll” o.s.v. Bönemötena har för länge sedan förlorat sin praktiska betydelse, men eftersom icke alla de gamla vännerna riktigt kan förstå den nya given och följa med i ”utvecklingen” har de fått behålla sin plats på veckoprogrammet. I övrigt är bönemötena numera överflödiga som inspirationskälla och kraftcentral. Men är detta kristendom, segrande kristendom? Kristendom på frammarsch? Eller är det blott ett sken? Andlig verksamhet utan bön existerar icke! Det är ett sken. Allt det sprakande och gnistrande religiösa fyrverkeri, som fångar våra ögon i denna tidsålders midnattstimme, förmår icke med alla sina effekter spränga loss en enda sten från det väldiga otrosberget. För det behövs förvisso Ordets dynamit och Andens eld. Det är ingen överdrift att säga att läget är katastrofalt. Jesus kommer snart och skaror av vårt lands kristna är på väg bort från centrum. Väckelsefolket har övergivit sina positioner åt den framryckande fienden, som skoningslöst skövlar det tidigare generationers kristna tro och målmedvetna böner byggt upp och givit oss i arv. Vad gör då de andliga ledarna? Jo, de låter för Guds verks framgång helt periferiska ting ta tid och intresse i anspråk. Eller vad skall man säga om dessa politiserande och i affärsspekulationer hårt engagerade pingstpredikanter? Dessa Herrens vittnen, som är kallade att predika och praktisera det program Jesus Kristus givit oss i evangelium, låter sig engageras såsom ”kristna representanter” i kommunal och rikspolitiken. Och vad värre är, de drar med sig många andra in i detta fruktansvärda skökoväsen. Med politiskt inflytande tror de sig kunna skapa ett kristet samhälle. Alltså skall mer eller mindre antikristligt influerade politiska organisationer i samarbete med fria församlingars föreståndare och andliga ledare, åstadkomma det, som Bibeln framhåller som en fullständig omöjlighet. Dessa samhällsreformatoriska strävanden har ingen hemortsrätt i Bibeln, där det klart framhållas att den kristne är en gäst och främling på jorden. Sin uppgift som världens salt och ljus fyller församlingen bäst, då hon lever i avskild och vakande ställning. Då kommer hon också att sätta djupa spår efter sig i den närvarande tiden och kunna rädda många ut ur denna tidsålders fåfängliga väsende. ”Tiden är kort. Därför må härefter de som hava hustrur vara, såsom hade de inga, och de som gråta, såsom gräte de icke, och de som glädja sig, såsom gladde de sig icke, och de som köpa något, såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna värld, såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut”. 1. Kor 7:2931. Hela kyrkohistorien visar, att det är då de kristna förlorat sin andliga kraft som de plottrat bort sig i inomvärldsliga reformsträvanden. Men skulle det nu till äventyrs vara så, att församlingens grundare och uppdragsgivare hade menat att arvtagarna skulle ha också en sådan målsättning, då måste apostlarna och den första generationen kristna fullständigt missförstått hans avsikter. Var i apostlagärningarna eller i breven kan vi utläsa några sådana ambitioner? Det är en sida av denna sak. Sedan kan man ju fråga sig, om det är tänkbart, att apostlarna hade så liten tro på den helige Andes kraft och förvandlande makt, så att de skulle gått i ok med världsliga storheter för att befrämja kristendomens sak. ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro. Det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ”jag skall bo i dem och vandra ibland dem. Jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” Alltså: gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem”, säger Herren. Kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder, och I skolen vara mina söner och döttrar”, säger Herren, den Allsmäktige.” I dag ignorerars dessa apostoliska förmaningar till stor skada för Guds verk. Visar icke detta, att man har större tro på världsliga maktmedel än på de väldiga vapen Gud givit åt sin församling. Dessa tendenser avspeglar sig allt tydligare i församlingslivet, där Väckelsekraften sinar ut på grund av försummlighet i bönens och ordets tjänst. ”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag dag och natt”. Ps 1:12 . Jag tror för övrigt icke, att män, som bevisligen icke kan hejda det sedliga och anliga förfallet i sina egna led, kan uträtta sådana bragder om de utrustas med politiska befogenheter. Förresten varför är det så angeläget att få säte och stämma i det borgerliga samhällets alla rådsförsamlingar. Till sist är det väl ändock så, att vårt lands öden icke avgörs av en samling rikspolitiker på Helgeandsholmen i Stockholm. ”Konungars hjärtan äro i Herrens hand såsom vattenbäckar: han leder dem, varthelst han vill”. Ordsp 21:1. Sluta upp att stjäla tid och krafter från Guds verk och sök Gud i ödmjukhet, så skall han uppenbara sig på nytt för sitt försmåktade folk och upprätta makt och ära i sin församling. Bli utrustad med Guds kraft, och Väckelsen är åter ett faktum. Det betyder mer för vårt lands utveckling än alla ideellt inriktade insatser, som görs på andra områden av Väckelsefattiga kristna.Men har man en gång öppnat för detta sociala evangelium, så är det i sanning icke så lätt att hindra dess förödande verkningar. Ty med detta evangelium följer en annan ande och därmed en annan Jesus än det rena och obesmittade frälsningsevangeliet presenterar. 0, vad tragiskt då klarsynen gått förlorad och smaken fördärvats av alla religionsrurrogat som serveras sökande själar. Har ni lagt märke till kunskapstörsten hos ungdomen? Hur skall detta behov mötas? Aldrig har det varit så lätt att tillägna sig kunskaper som i vår tid. Nästan alla har möjligheter att studera och allmänbilda sig. Men en blind församlingsledning, som icke förstår sin andliga uppgift, ser i den föreliggande situationen en psykologisk möjlighet, att behålla de unga inom kyrkans råmärken. Församlingen skall nämligen famna och tillvarataga alla möjliga intressen. Följaktligen blir kyrkan också en institution för folkbildnings och studieverksamhet. Då friförsamlingen är villig att engagera sig i sådana ofarliga och kanske rentav oväsentliga uppgifter, står staten färdig att svara för kostnaderna. Bara den får rätt att övervaka och kontrollera verksamheten. Och vad blir följden. Jo, en ”fri” församling ekonomiskt beroende och kontrollerad av staten. Så långt har det väl icke gått ännu, skyndar sig någon att invända. Ja, men det är på god väg. Hur mycket Anden får tillfälle att utföra sitt verk i en sådan miljö är det ju icke svårt att förstå, men det är heller icke så vanligt att någon efterlyser honom, så saknaden är nog trots allt icke så stor. Tidsfördriv, studier och korta andaktsstunder fyller mer än väl hela programmet. Dessutom stjäl ju strängmusiken, kören, blåsorkesrern, stråkorkestern, tonårsgruppen och alla andra förskingrande och splittrande verksamhetsgrenar så mycken tid av församlingens krafter, så ingen har ro till verklig självrannsakan. Jag skall beröra ytterligare en sak, som avslöjar avfallets hemska verkningar. Ingen vaken kristen har kunnat undgå att se den dominerande plats de ekonomiska frågorna har fått. De väldiga kyrkobyggena kräver sina jättesummor. Fåren klippas ända in på skinnet av sina herdar. Alla möjliga konster och trix användas för att pumpa in milliontals kronor i företag, som presenteras som betydelsefulla missionsgrenar. Men kan det vara ett bevis på avfall att folk offrar, hör jag någon fråga. Nej, givetvis icke. Det kan vara ett uttryck för verklig väckelse. Men då missionsmedeln låsas fast i lyxbetonade kyrkor och tempel och förbrännas i stora penningslukande företag, vars missionerande insatser icke står i några rimliga propotioner till vad de kräver av tid, arbete och pengar, kan man fråga sig vad det är för intressen de tjänar. Guds verk är säkerligen icke betjänt av att de som är kallade vara Herrens sändebud i tiden, istället blir indrivningsombud för privata och kollektiva intressen, som hotar förvandla de fria församlingarna till religiösa marknadstorg. Det går tungt och blir bekymmersamt då Guds välsignelse uteblir. Hade Anden fått leda i avgörande situationer, så skulle mycket mer ha vunnits med avsevärt mindre uppoffringar, och det ekonomiska trycket, som utgör en svår belastning i församlingslivet, hade icke funnits. Allt a’ffärsväsen, som har kommit in i helgedomen är av ondo och måste bort om Gud skall få komma till och göra under. ”Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, ooh han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ,Det är skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus”, men I gören det till en rövarkula”. Och blinda och halta kOm fram till honom i helgedomen, och han botade dem”. Matt 21 :1224. Lägg nu samman de ting jag här har nämnt, och det står klart för var och en, att de fria församlingarna kommit långt bort från Ordets mönsterbild. På vissa platser håller församlingarna fortfarand stånd mot det påträngande världsväsendet, men i stort är nog läget så som jag här har tecknat det. Under det sista årtiondet har utvecklingen gått mycket hastigt, och blir det icke med det snaraste en snabb kursförändring, så måste Gud gå en annan väg och ta ut ett nytt folk. En förflackad ungdomsverksamhet, ett politiskt fäktande, en meningslös folkbildnings och studieverksamhet understödd av staten och en verksamhet övervakad av kommersiella intressen det är sådant, som idag acepteras och försvaras av framstående församlingsledare, vilka vet om en tid då de trodde och förkunnande något helt annat. Är det så underligt om det blir missnöje och splittring i hjorden? Missnöje och splittring under sådana förhållanden är ett andligt hälsotecken, ty det säger, att Gud håller på att väcka upp en skara, som vill gå hans väg. Verkligt andliga människor kan under inga förhållanden trivas då Anden är bedrövad. Många drar sig därför tillbaka från verksamheten och är stilla i bön. Andra åter överger den helt och går dit där de förnimmer Andens kraft och upplever ljusets gemenskap. Det är icke så lätt att komma tillrätta med splittringen, ty den är en direkt orsak och frukt av predikanternas arbete, och ju mer de motarbetar den, utan att undanröja orsakerna, desto svårare kommer verkningarna att bli. Vi behöver icke kämpa för att få rätt. Är vi ledda av Anden, kommer Herren att strida för oss, och leda sitt verk fram till en härlig seger.

WERNER SÄLLSTRÖM har fått bembud En älskad broder och mycket kär vän har helt hastigt kallats ur tiden. En stridsman har för alltid lagt ner vapnen och gått hem för att njuta av den eviga vilan. Vi, hans maka och fem barn, anhöriga och en stor skara trossyskon, känner saknaden mycket stor. I Örebro Fria Församling hade vår broder haft en särskild god ingång, och vi fröjdades över den nåd, som hade vederfarits denne Herrens tjänare. Ingen ting tydde på att hans arbetsdag skulle få ett så hastigt slut. Vital som få, predikade han Ordet med kraft och överbevisning. Sent skall vi glömma han sista besök lhos oss. Det var söndagen den 23 april, då han förkunnade evangelium med en sällsam smörjelse. En mångårig predikogärning hade givit honom en stor fond av erfarenheter att ösa ur. Han hade ju varit ett Herrens vittne i nära fyrtio år, men det verkligt föredömliga med broder Sällström var, att han levde i förnyelsen på ett sådant sätt, så hans undervisning alltid var frisk och inspirerande. Vem kunde ana att’ Werner Sällström var över sextio år? Han var född den 23 augusti 1899. Ingen ting i hans personlighet gav tillkänna denna höga ålder på denne sällsynt ungdomliga människa. Dock hade han till några bröder under det sista besöket i Örebro uttalat att han var trött och att han därför hade en känsla av att hembudet skulle komma snart. Knappt två veckor senare kom det bud han väntade. Sällström var i Ljusdal som predikant i en mötesserie. Denna mötesserie fick han aldrig avsluta. Mitt i veckan nåddes han av hembudet, och en sliten Gudsman gick för att vila hos sin Herre. Det var under det för broder Sällström så kampfyllda sista levnadsåret, som våra vägar sammanfördes. I över trettio år hade han varit verksam i pingstväckelsen, men av skäl som är fullständigt obegripliga blev han genom ett bryskt tillvägagångssätt ställd utanför deras led. Att ett sådant ingrepp icke går spårlöst förbi förstår var och en, men det var underbart att se hur den kris som följde för vår broder ledde till en större frigörelse. Många av hans gamla vänner svek men andra stod kvar vid hans sida. Dessutom fick han en ny skara vänner, som tillsammans med honom kämpade för andlig frihet. Begravningsakten, som ägde rum å Gravkapellet, Södra kyrkogården i Lindesberg lördagen den 13 maj, var en gripande högtid. De många talen vittnade enstämmigt om att Sällström under sin livsgärning fått föra många till livsgemenskap med Gud, och det är Väl egentligen det största som kan sägas om ett Herrens vittne. Hela denna sorgehögtid blev så ovanlig och märklig, ty mitt i sorgen och saknaden förnams en stark un-derton av sällhet och förtröstan. Himlen kom så nära och fyllde Våra hjärtan med tacksamhet till den levande Guden för hans aldrig svikande nåd och trofasthet. Frid över broder Werner Sällströms ljusa minne! Arne Imsen

MIDNATTSROPET

Under de senaste månaderna har vi genom verksamheten och tidningen fått många nya vänner på olika platser i landet. Vi har blivit inbjudna åt olika håll för möten, men det lhar varit möjligt för oss att uppfylla endast en liten del av sådana önskemål. ”Kom till oss. Vi ordnar lokal och svarar för kostnaderna i samband med mötena”. Så har det låtit i brev och telefonsamtal från när och fjärran. Vi är tacksamma för dörrarna, som har öppnats för oss, men vår begränsning gör att vi icke hinner komma till er alla på en gång, Men nu vill jag ge er ett förslag. Samlas till bönemöten. Bed om kraft från höjden till att bli levande vittnen där ni bor och verkar, och bed att Gud tar ut Andesmorda vittnen, som vågar stå för Herrens räkning i denna mycket svåra tid. Det är av stor betydelse att bönens Ande :får vara verksam, ty då kan förunderliga ting ske. Det kanske icke blir så många som samlas de första gångerna, men vad har det för betydelse. Jesus har lovat vara närvarande varhelst två eller tre samlas i hans namn.

I detta nummer av Midnattsropet har vi givit särskilt stort utrymme åt det synnerligen aktuella ämnet de kristnas enhet. Eftersom det ofta, i synnerhet från pingströrelsens ledare, framhålles att vi är partisöndrare och därför skall uteslutas och isoleras eller vad man nu vill kalla det, kan det vara på sin plats att söka ge skäl för den egentliga orsaken till att vi underkastat oss denna behandling och valt att verka utanför den organiserade pingströrelsens domäner. Många av våra vänner på olika platser i landet har, efter det de varit med i våra möten och förnummit att Gud har verkat till själars frälsning, dop 1 helig Ande, helbrägdagörelse 0.s.v. gripits av tacksamhet och glädje för vad Gud utfört i deras och andras liv. Men efter en sådan erfarenhet har de utsatts för en synnerligen omild behandling. Andra har man sökt fånga med list eller smicker, men avsikten har varit en och densamma, nämligen att få de ”förvillade” att omvända sig och ta avstånd från det de själva har sett och förnummit Gud har gjort. Jag skall förtydliga dessa påståenden med ett exempel. Broder Verner Sällström, som tjänat Gud i pingströrelsen i omkring trettio år såsom evangelist och föreståndare, uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Lindesberg därför att han bevistat och medverkat i två väckelsemöten, som hölls i en profan lokal på platsen. Före uteslutningen fick han besök av en grupp framstående pingstpredikanter. Dessa meddelade honom, att han automatiskt skulle bli blockerad om han icke tog avstånd från all fri verksamhet. Vår broder ansåg icke att’ han gjort något, som krävde att han gjorde avbön och blev därför utesluten ur Filadelfiaförsamlingen. Motivet för detta var att han deltagit i nämnda möten. Hade broder Sällström besökt eller medverkat i en annan av stadens många kyrkor, hade ingen sagt något om det. .Han kunde ha predikar i Vilken stats- eller frikyrka som helst utan att någon församlingsföreståndare gjort något för att varna, hindra eller utesluta honom. På platsen finns det många pingstvänner, som mer eller mindre regelbundet varit med i våra möten och även medverkat med bön och vittnesbörd, men de har aldrig hotats med uteslutning för det. Varför denna inkonsekvens? Var det synd i det ena fallet så måste det Väl också vara synd i det andra? Det är många som frågar sig hur ett sådant tillvägagångssätt är möjligt. Var det församlingsledningens avsikt att statuera ett- varnande exempel? Broder Sällström har sökt gemenskap’ hos oss, och så långt vi har kunnat utröna så är han bevarad i Kristus och lever och verkar med samma mål som förr. Man utesluter och tar avstånd ifrån vänner, som har en enda passion, att leva för Gud och tjäna honom, men behåller avfälliga och ljumma kristna, därför att de är partitrogna. Exemplet kunde mångfaldigas, men det kan räcka med detta tills vidare. Inom pingströrelsen har det skett en nästan otrolig förskjutning från fri Väckelserörelse med andesmorda vittnen och församlingar till sterotyp församlingsinstitution med ett dominerande predikantVälde, där den enskilde alltför ofta är bunden på händer och fötter av ett partimedvetet kollektiv. Den frihet, som från början kännetecknade denna rörelse har gått förlorad. Skaror av pingstvänner måste idag erkänna detta ödesdigra faktum. I detta nummer kan våra läsare ta del av en artikel, som stod i Evangelii Härold för över trettio år sedan. Den syn på allians och ekumenik som med skärpa förfäktas i denna uppsats har undergått en total förändring. I varje fall praktiseras något helt annat idag. Hur kan det vara möjligt’ att andedöpta vittnen och kyrkans statsanställda teologer kan ha ett så förtroligt samarbete? Pastor Lewi Pethrus framträder ju själv ofta tillsammans med statskyrkans dignitärer. Sådant skulle icke vara möjligt utan Våldsamma kollisioner om allt vore som det var från begynnelsen. ”Om så vore, att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare”. Gal 22I8. Arne Imsen.

Arne Imsen

Vad är det egentligen för enhet, som många kristna eftersträvar, och vad är det för splittring, som de är så kolossalt rädda för. När skall det bli klart för alla enhetsivrare, att det finns religiös enhet, som är satanisk. Så långt jag kan förstå är det en livsnödvändighet för en andlig människa att ta helt avstånd från sådana enhetssträvanden. Många predikanter har tagit som sin uppgift att med olika mänskliga medel söka hålla ihop djupt och varaktigt söndrade kristna, vars enhet strängt taget begränsar sig till den gemensamma partibeteckningen. Som regel intresserar sig sådana ledare sällan eller aldrig för Andens enande mission och Ordets omutliga framställning om de troendes enhet. Därför finns det splittring, som är gudomlig och har himmelens välsignelse. Paulus säger: ”Vinnläggen eder om att bevara Andens enbet genom fridens band.” Ef. 4:2. Inga mänskliga strävanden kan åstadkomma det, som Paulus kallar Andens enhet, men Vi kan medverka till, att den enhet Anden skapat blir bevarad. Denna enhet verkar Anden genom Ordet. Det är väl egentligen ,här striden står, ty samfunds- och kyrkoledare kämpar målmedvetet för att skapa ett gott och trivsamt andligt hem där tjänstekvinnans barn och den fria hustruns barn skall enas och förenas. Men det går ej i längden, ty de har vitt skilda mödrar och representerar helt olika naturer. Dessutom föder tjänstekvinnan sina barn till träldom, medan den fria hustrun föder sina barn till frihet. Dagen kommer, då den fria hustruns barn blir medvetna om sin ställning och börjar ta ut av sina rättigheter. Anden faller över dem, och ‘den tillsynes eniga skaran delas i minst två läger, som till intet pris kan trivas under samma tak. Den köttsliga enheten sprängs då Anden faller. ”Men liksom förr i tiden den son, som var född efter köttet, förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.” Gal 4: 29. Skilsmässan, som föregås av konflikter och våldsamma strider, blir oundviklig.

”En stor profet har uppstått i Norge, med, som han säger, himmelsk dynamit i fickorna. I hans möten talas det i tungor, dansas rock 0.s.v. enligt uppgift i pressen. Sedan förbud utfärdats för vidare möten i Norge, ämnar han söka sig till västra Sverige. Det är viktigt för Guds folk, att inte glömma ett viktigt Jesus-ord: ,av deras frukt skolen I känna dem . Det är tidningen Vår Tro, församlingsblad för Smyrnaförsamlingen i Göteborg, som med dessa allvarliga ord manar Guds folk till vaksamhet. Onekligen är det nödvändigt att vara vaksam mot alla förrädiska och förklädda religiösa företeelser i tiden, men det bör väl vara klart för alla läsare, att man icke kan använda lögnen i sitt försvar för sanningen. De oroväckande uppgifterna om den store profeten, som ämnar söka sig till västra Sverige, har lämnats av pressen, och då, så resonerar tydligen Vår Tros medarbetare, är sanningshalten garanterad. Ocensurerat låter tidningen sin läsekrets svälja vad en världslig dagstidning har serverat om en väckelsepredikant från Norge. Lögnen blev icke sanning därför att den vidarebefordrades av ett blad med kristen etikett. Tidningen vill tydligen varna församlingens medlemmar i god tid, så att de hinner försätta sig i säkerhet och riktigt stålsätta sig om de skulle känna sig frestade att gå och lyssna på vad mannen i fråga har att säga. Är icke detta ett uttryck för förmyndarskap? ”Av deras frukt skolen i känna dem!” Jag kan lugna läsarna på västkusten med att Vår Tro har haft Göteborgsposten som informationskälla, och det säger väl en hel del om vederhäftigheten. I Göteborgsposten för den 22 januari finns nämligen en artikel om Hen ry Mansika och hans verksamhet i Vestby i Norge, och det är denna tidnings vokabulär, som Vår Tro återger. Nu finns det väl knappast några vakna läsare, som tar Gp:s nyhetsförmedling från dånande väckelsemöten på verkligt allvar. Den är tyvärr alltför tendensiös och färgad av tidningens antikristliga ande. Att Gp skulle kunna skriva något positivt om verklig väckelsekristendom, kan man naturligtvis icke förvänta. Men man borde kanske kunna kräva så stort ansvar av en skribent att han icke söker krydda sina underrättelser med direkta osanningar. Räcker det med enbart säljande reportage? Bör det icke vara saklighet också. Gp:s vapenbroder i Stockholm, Expressen, fann saken intressant och värt ett reportage. Den aktuelle mannen, Henry Mansika, hade nämligen kommit till Sverige, men icke såsom rymling. Han var nämligen kallad hit för en mötesserie i Örebro Fria Församling. Han kom till Örebro och Expressens platsredaktör gjorde ett referat från ett av hans möten. I det mötet meddelade jag offentligt att Gp:s påståenden om mötesförbud för Mansika saknade verklighetsunderlag. Expressens utsände omskrev därför - utan att bekräfta eller dementera - Gp:s uppgifter. Påståendet om mötesförbud stod alltså kvar. Då inträffar det märkliga i saken Smyrnatidningen, pingstorgant Vår Tro, skyndar till Göteborgspostens och Expressens hjälp för att bygga ett tillförlitligt försvar mot hotet från väster. Tidningen gör antydningar om att den har följt Jesu anvisningar då den sökt dölja sig bakom uttalanden, som två dagsorgan gjort om ett enkelt Herrens vittne. Det är ju Göteborgsposten och Expressen, som står för påståendena om vad som har förekommit i mötena. Fäster verkligen Vår Tro så stort avseende vid vad dessa två tidningar skriver om väckelsemöten, att bladet finner det vara förenligt med sina ideal att öppna sina spalter för deras utlåtanden och ge dem rang och värdighet som bedömare av andliga företeelser? Vad är det för sällskap Vår Tro har hamnat i? Vilka källor öser tidningen ur? Det hela verkar grumligt. Trion Expressen, Göteborgsposten och Vår Tro går alltså till gemensam aktion och vill skydda oss för falska profeter. Är det en tillfällighet? Eller är det ett uttryck för Viss intressegemenskap? Vår Tro har möjlighet att dra sig tillbaka från sin vanhedrande position genom att snarast dementera dessa lögnaktiga påståenden, som den okritiskt vidarebefordrat och sluta upp med att sprida falska rykten om vittnen, som Herren synbarligen använder. Vi Väntar därför en dementi. I brev har nämligen lensmannen i Vestby på min skriftliga begäran meddelat att polisen icke har utfärdat något mötesförbud för Mansika. Det är gripet ur luften. Polisen har nämligen icke haft något med saken att skaffa. Göteborgstidningens medarbetare Vägrade att dementera sina uppgifter, varför jag gjorde skriftlig förfrågan till polismyndigheten på orten och fick klart besked om det verkliga förhållandet. Broder Henry Mansikas besök var till rik välsignelse för oss. Vi är mycket tacksamma för det Gud fick göra genom honom. Någon rockdans har givetvis icke förekommit, men däremot har bröder och systrar döpts i helig Ande och flera kan vittna om mäktiga helbrägdagörelseunder. På annan plats i denna tidning kan våra läsare ta del av en broders vittnesbörd om återvunnen hälsa. Arne Imsen

Vi beklagar, att detta nummer kommer så sent, men bristande tid har gjort att vi ej hunnit få arbetet med tidningen klart tidigare. Nästa nummer hoppas vi ha färdigt från trycket under den första halvdelen av mars. Tack kära vänner för uppmuntrande brev, som vi fått från er. Det är glädjande att höra att tidningen fått vara till uppvaknande och välsignelse för själar, som hamnat i nödläge. Tyvärr har det klickat något med distributionen, men vi gör allt vad vi kan för att reparera den skadan. Finns det ännu någon av Våra prenumeranter, som icke har fått föregående nummer av tidningen, så skall vi sända den till er omgående om ni är Vänliga att ge oss ett meddelande därom. A. I.

MIDNATTSROPET 1961 Vi har redan hunnit en god bit in på det nya året. Det gångna har för vårt vidkommande varit märkligt. Med stor tacksamhet till Gud ser vi tillbaka på den väldiga nåd Gud bevisat mot oss. De många gudsingripanden vi fått bevittna mitt under stor och motstånd har givit oss kraftig inspiration och tro på, att Gud vill uppenbara sig till förlossning för sitt folk och frälsning för syndens slavar. Midnattsropet börjar med detta nummer sin andra årgång. Det har varit uppmuntrande och se det stora intresse tidningen redan fått röna. Det första numret, som trycktes i 5.000 ex tog snart slut, och det andra, som trycktes i 3.000 ex försvann ännu snabbare. Vi hade icke fått några över om vi tryckt ytterligare ett tusental. Många vänner har tagit som sin uppgift att sprida Midnattsropet. Det finns emellertid plats för ännu fler. Vill du vara med och hjälpa till, så kan du meddela dig med oss. Din insats kan betyda mycket för Guds verks framgång på den plats där du bor. Gud Välsigna dig. Har du någon andlig erfarenhet, som du vill vittna om, så är du Välkommen med ditt vittnesbörd. Det kan hjälpa andra, och du förhärligar på så sätt Guds namn. A. I.

Av Arne Imsen

Tiden är kort. Jesus kommer snart! Säkerligen är detta sanningar, som varje kristen måste ge sitt fulla erkännande. Allt i tiden förkunnnar detta mäktiga budskap för en sjuk och skräckslagen mänsklighet. Människor, som icke äger livsgemenskap med Gud upplever oron och ångesten i en plågad värld, vilken bryts ner av sataniska makters hänsynslösa terror. Den moderna hedningen förnimmer instinktivt att något är i analkande. Det drar ihop sig till storm för vårt arma släkte.