Asta-Olausson

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang. Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
Då började Arne Imsen föra fram idén med Pilgrimstjänst. Vi skulle ha våra egna företag, där vi kunde verka tillsammans. Vinsten av vårt arbete skulle gå till församlingen, och inte till några ogudaktiga arbetsgivare. Jag hade precis då läst en bok om judar och hur de levde som en avskild grupp i olika länder, i olika samhällen. Man kunde läsa om judar i Spanien, Polen och Ryssland och Tyskland. De utgjorde ett samhälle i samhället och de hade en egen försörjning. En jude fick inte ta vilket arbete som helst, de måste för sin överlevnad skaffa sig sin egen försörjning. De levde i en avskild grupp, och trots att de levde i Ryssland eller Tyskland, eller Spanien så var de inte i första hand tyskar eller ryssar eller spanjorer, utan de var judar. De hade sitt eget språk och hemundervisning. Barnen undervisades i synagogan av lärare från det egna folket.
Jag tänkte på att det här var precis en bild av det som Arne Imsen målade upp som Pilgrimstjänst. Vi var det nya förbundets folk. Vi hade en egen konung, Jesus var vår konung. Och vi hade ett eget språk. Vi var ett eget folk i nationen, men helt avskilt från nationen. Det där blev så levande för mig. Tänk att kunna ha sin egen försörjning, sin egen skola! Att vi inte i första hand var svenskar, utan vi hade en annan identitet och levde på de premisserna att vi var Guds folk. Det här med att man hade sina egna företag. Exempelvis hade vi bagerier, och vi fick försörjning genom att sälja bröd ute i landet.
Ett litet bibelord blev levande för mig. Det står om Simeon i templet som väntade på Israels tröst. Det står inte att han väntade på sin egen tröst, men på nationens tröst. Det fanns ett folk! Vi som kristna måste vara ett avskilt folk, det nya förbundets folk, precis som Simeon väntade på det gamla förbundets tröst, så väntar vi på det nya förbundets tröst. Det spelar ingen roll om vi är i Sverige eller någon annanstans i världen, vi tillhör ett nytt folk som talar samma språk. Vi har samma ursprung och samma kriterier.
Något som också blev levande för mig då jag läste om judarna, var att de alltid sa: -Nästa år i Jerusalem! Nästa år i Jerusalem! Det var det som var deras hopp, och vi har också ett levande hopp: Nästa år kommer Jesus! Jesus kommer! Amen.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Talet om korset är en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.
Aposteln Paulus skriver om när han kom till Korint:
-När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft. (1 Kor 2:1-5)
När jag blev frälst och förstod att Jesus var en verklighet och att jag måste välja, så var det inte genom intellektuell övertygelse och övertalning jag blev övervunnen, utan genom den helige Andes överbevisning om att Jesus fanns och att han redan var min Frälsare.
Paulus säger om sin ankomst till Korint att han där inte ville veta av något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst. Han skriver att han var svag och rädd och orolig när han kom dit.
I Apostlagärningarna kan vi läsa att Paulus kom till Aten, och sedan lämnade han Aten och kom till Korint. Man kan då fråga sig vad han upplevt i Aten som fick honom att inta denna attityd som han beskriver för korinterna, vad som fick honom att känna så här. I Apostlagärningarna beskrivs hur atenarna tyckte om att diskutera och de gärna lyssnade till filosofer av olika skolor. På torget i Aten började man diskutera med Paulus och med varandra, och undrade vad den här pratmakaren Paulus kunde ha att komma med. Då tog Paulus till orda och sa:

Vittnesbörd av Asta Olausson

När jag blev frälst och mötte Jesus handlade det om en total kapituation inför Jesu kors. Jag visste att det gällde att ge upp det som varit och börja något helt nytt. Jag kom ifrån ett väldigt trasigt sammanhang, jag hade varit narkoman några år och levt i en subkultur. I varje socialt sammanhang man lever och umgås, försöker man göra en självbild för att nå upp till de normer och värderingar som finns i den kulturen.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Vi önskar att du ska få lära känna Jesus, som är vägen, sanningen och livet, och som har stor barmhärtighet med syndare.
Det står om Jesus att han kom en gång till en strand där några fiskare jobbade. Han visste hur de hade det. Han sa till dem: -Lägg ut näten på djupet, så får ni fångst! Då sa de: -Vi har arbetat hela natten och fått ingenting. Jag tror att många människor känner det så. Man har jagat efter det ena och efter det andra. Man har jagat i karriären, man har gett ut sig för så mycket, trott att man skulle få fångst, att man skulle få mat för sin själ. Man har gått på fester och partyn, prövat droger, åkt på utlandssemester, gjort av med alla sina pengar och man har jobbat mer och mer - man har jobbat hela natten. Så finns inget utrymme för mer. Man är slut, man är färdig man är uppgiven. Man har inte funnit meningen med livet. Det här vet Jesus om. Då säger han så här: -Kasta ut på djupet, så ska ni få fångst! Lärjungarna är så färdiga, de har inget mer att komma med på egen hand. Därför säger de så här till Jesus: -Vi har jobbat hela natten utan att få något, men på ditt ord, vill vi handla. Vi vill pröva något nytt. Att kasta ut på djupet, att släppa fotfästet, att gå ut i något okänt, förlora kontrollen, överlämna sig åt någon. När lärjungarna gör det, så får de uppleva att de får fångst, de får mättnad, de får mer än de kan bära.
Då säger Petrus till Jesus, när han ser den stora fångsten och hjärtat är mättat: -Gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig människa. Jag är inte värdig detta. Han förstår att det är något övernaturligt, något gott, något speciellt. Då säger Jesus att de inte ska frukta. Nu tar Jesus hand om dem. Han ger dem innehåll i livet. Han ger dem arbetsuppgifter.
Då står det om lärjungarna, som nyss fått möta Jesus att de lämnade allt och följde Honom. De lämnade allt och följde Jesus. Så mycket var det värt att få möta honom. De hade fått något som var utöver det de kunde se med sina lekamliga ögon. De hade fått ögon som kunde se ända in i himlen, in i den härlighet Jesus kom ifrån. Det är detta vi som Jesu lärjungar också idag vill förmedla till människor i vår omgivning. Denna tro vi fick när vi mötte Jesus, hur livet förvandlades, hur han drog oss upp ur den djupa dyn och satte våra fötter på en klippa. Himmelen öppnades. Det står i bibeln att han har gått dit för att bereda oss rum, och detta är vårt hopp idag. Han har lovat han ska komma för att hämta oss hem till honom. Och vi vill förmedla detta Maranatabudskap som ger människan värde och livet innehåll.

Radiointervju med Asta Olausson

Asta Olausson, som via radikala studentkretsar kom att hamna i knarkträsket, blev frälst i Maranataförsamlingen. Efter många år i församlingstjänst, talar berättar hon i en intervju för Radio Maranata och Midnattsropet om vad livet i församlingen innebär. En förverkligad vision. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Vad innebär det att vara utanför lägret? Du har många år lyssnat till Arne Imsens förkunnelse, och delat församlingens kamp att förkroppsliga den urkristna församlingens ideal. Hur vill du verbalisera detta med att följa Jesus?
-Det är både en kunskap och en känsla. Jag kan sitta i en buss med en massa människor, och ändå känna att jag har ingen delaktighet med människors förväntningar och drömmar. Jag har ett evighetsperspektiv, jag har upplevt Jesus i mitt hjärta och väntar att han ska komma tillbaka för att hämta mig hem till himlen.
Bibeln säger att han ska komma tillbaka, och jag har en längtan i mitt hjärta att komma hem till himlen. De löften bibeln ger att han ska komma tillbaka. Jag känner att jag har mitt medborgarskap i himlen. Där hör jag hemma, och upplever det så tydligt. Man har ingenting här på jorden…

Vittnesbörd av Asta Olausson från bibelskolan 2007

I Tessalonikerbrevet läser vi en uppmaning att trösta varandra med dessa ord. Det är en uppmaning som alltid är närvarande, för i en stund vi inte vet det, ska Jesus komma. Det är en tröst att vi inte vet hur många dagar som ligger framför. Jag tänker också på vad som står i Jakobs brev. Jesus kommer, och det innebär en uppgörelse med orättfärdigheten. Jakob varnar dem som handlat orättfärdigt, de som undanhållit arbetaren hans lön. Ropet från de orättfärdigas offer har stigit upp till Gud. Så här står det: ”Vänta alltså tåligt tills Herren kommer”. Det är ett löfte om att Jesus kommer. Det står vidare en maning till församlingen som inte är av denna världen och inte kan tillgodogöra sig denna världens goda, utan väntar på Herren: Var tåliga och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Det är denna förvissning vi lever i. Herrens ankomst är nära. Detta är vårt hopp och vår tröst, så att vi kan hålla ut.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Identiteten manifesterar sig på något sätt i konfrontationen. När man konfronteras med makter omkring sig, upplever man och märker vem man är, vilka kännetecken man har. Jag tänker på detta bibelord: ”Den som icke har Herren kär, han vare förbannad.” Vår identitet är att vi älskar Jesu tillkommelse. Maranatafolkets identitet är att vi väntar Jesus vilket ögonblick som helst, och att vi har honom kär i våra hjärtan. Det gör att vi distanserar oss ifrån det som är runt omkring oss. Vår identitets kännetecken växer fram i vårt annorlunda sätt att leva, i våra annorlunda mål, i vår annorlunda vision. Det måste vara kärleken som driver oss till det. Jag tänker på flyktingar som kommer hit. Människor med olika religioner. Hur föräldrarna försöker bevara den religiösa identiteten och hålla fast vid de gamla traditionerna. Det gäller att veta var man har sina rötter och vem man är. Men ju bättre man får det materiellt och ju mer man blir accepterad, dess mer likbildas man med omgivningen. Om inte föräldrarna upprätthåller dessa speciella livsbetingelser för att man ska kunna leva ut sin tro, så kommer barnen att likbildas med dem de har omkring sig. Ju bättre man får det materiellt och ju högre standard man får och andra mål som blir viktigare, så kommer alla kännetecken på den tro och kultur man har att försvinna. Exempelvis klädedräkten och allt sånt där.
Jag vill berätta om hur det var när jag blev frälst. Jag kom ifrån en dålig miljö - jag knarkade och levde ute bland missbrukare. Jag var någon också ibland dem, jag hade en identitet. Det blir väl alltid så att när man speglar sig i sin omgivning, så får man en slags identitet och likbildas med dem man umgås med. Men så fick jag möta Jesus. Jag förstod den kvällen jag blev frälst, att jag måste kapitulera inför Golgata kors, och om jag inte var beredd att göra det, så stod jag med i folkhopen som ropade ”korsfäst”. Det var där konflikten stod: Om jag skulle ta emot Jesus, eller stå ibland dem som ropade: Korsfäst! Men då jag tog emot Jesus blev jag född på nytt, och fick en helt annan vision för mitt liv. Jag fick en helt annan kärlek i mitt liv. Jag fick en himmelsk dimension, jag blev en himlamedborgare. Det som var runt omkring mig förlorade sitt värde.
Jag måste ikläda mig den nya människan för att hålla fast vid den nya identiteten. Förr klädde jag mig i långbyxor och var tuff. Alla är ju sådana. Man likbildas med den grupp man umgås med. Men nu fick jag lära mig ett annat sätt att kläda mig. Något som behagade min nya omgivning, min tro på Gud; att få likbildas med Jesus i överensstämmelse med den undervisning jag fick. Att lära känna Jesus. Jag började tala ett annat språk, utelämna alla svordomar. Men sökte jag mig tillbaka till den gamla gemenskapen, och tog till mig de kriterier som gällt förut, då återtog jag den gamla identiteten.Jag undrade:hur mycket måste man lägga av när man blir frälst. Hur mycket måste man förvandlas? Vad måste jag göra? Men så tänkte jag: det handlar inte om hur mycket man måste lägga av, att fråga: kan jag göra det eller det, nu då jag blivit frälst, utan det handlar om: vad kan jag göra för att likbildas med Jesus? Hur mycket kan jag komma närmare Jesus genom att göra det eller det? Istället för att hålla mig på ”den tillåtna linjen” vill jag komma så långt in i Guds rike som möjligt.Tack att jag får tillhöra dig idag, Jesus! Tack att jag får vänta dig från himmelen. Tack att vi får vara ett Maranatafolk, o Herre Jesus, som lyfter blicken uppåt. Ett folk som drivs av kärlek till dig, för att likbildas med dig, att lära känna dig ännu mycket mer. Herre, tack att du kommer mycket snart. Tack för församlingen, tack för undervisningen, tack för gemenskapen. Tack att du bor mitt ibland ditt folk och leder oss dag för dag. Amen.