Berno-Vidén

Text: Berno Vidén

Det var mycket väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna Storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk.

Ledare av Berno Vidén
**
**Hemundervisande föräldrar på Kuba fängslas för att de ger sina barn en kristen utbildning. Svenska kristna familjer jagas ut ur landet av samma orsak. Samhällsklimatet på Kuba och i Sverige är Kristusfientligt. Det drabbar inte enbart barnens rätt att få växa upp i en kristen miljö. Även arbetsplatser, offentliga rum, ja, överallt där människor utövar sin dagliga gärning finns uttalade regler för hur kristna inslag ska marginaliseras. Ingen ska tillåtas att påverkas av evangelium. Paradoxalt är att varje Jesu Kristi lärjunge har missionsbefallningen som högsta prioritet i sitt liv. Hur skulle vi kunna låta bli att tala om vad vi sett och hört om denne Jesus som förvandlat våra liv? Det uppdraget är inte förhandlingsbart.

Stina Fridolfsson och Berno Vidén rapporterar från den sista Sommarkonferensen på Bällsta missionscenter i Bromma.

När vi från olika håll samlades till den sista sommarkonferensen på Bällsta, upplevde vi vilken styrka det är i gemenskapen. Undervisningen präglades av det tema som annonserats: En tro som övervinner! Guds Ord gav näring och vi fylldes av hopp. Under kvällarnas väckelsemöten sökte sig många fram till förbön, och ungdomarna dröjde kvar i möteslokalen där de bad för varandra och prisade Gud.

I tider av förföljelse kan tillvaron förändras drastiskt, och ett tidigare väl fungerande vardagligt livsmönster komma fullständigt i gungning. Då är det tryggt att ha en församlingsgemenskap att falla tillbaka på; att veta var man har sina syskon i tron.

Bibeln uttrycker gång på gång välsignelsen av att ha en sådan daglig gemenskap; en sann andlig gemenskap som är utgivande och som alltid söker att hjälpa den som har det svårast.

Ledare av Berno Vidén

Maranataförsamlingen i Stockholms verksamhet står inför stora förändringar. Efter mer än 30 år på Bällsta, i huvudstadens västra förort Bromma, är det snart dags att lämna platsen. Som det ser ut idag ska vi ha lämnat Bällsta senast den sista november i år. Vi har ännu inte hittat några nya lokaler, något som alltjämt är ett böneämne.

Vi har från olika håll mötts av frågor om vad som ska hända med församlingen. Först och främst behöver vi påminna varandra om att församlingen inte är en regional plats med en specifik byggnad i centrum. Visserligen har Bällsta under många år fått tjäna som församlingens missionscenter, vilket vi är oerhört tacksamma för, men även om den platsen nu lämnas så finns Maranataförsamlingen kvar.