Berno-Vidén

Ledare av Berno Vidén

Under maranataväckelsens första stormande tid i Sverige, innan det ännu fanns någon församling som bar namnet Maranata, föreslogs det att kalla vissa församlingar för Maranataförsamlingen. Arne Imsen var först motståndare till förslaget, något han motiverade så här i boken Fruktad Frihet (1970): ”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop som borde lysa med eldskrift i våra hjärtan.

Text: Berno Vidén

Med självsäker ton utmanade reportern den kristna förkunnaren i direktsändning:

- Jag tror inte på Gud och det finns inga argument som biter på mig. Nu ber jag dig att presentera Jesus för mig. Vad säger du då?

Förkunnaren svarade, men ställde också en motfråga:

- Låt säga att du inte tror på något. Inte på Gud, inte på himlen eller att det finns evigt liv. Men jag tror. Vi föreställer oss att du har rätt. När tiden tar slut upptäcker vi att det inte fanns någon Gud, ingen himmel, ingen ny jord, ingenting. Du fick rätt och jag har fel. Om det inte finns något efter detta, vem förlorade? Allt tar bara slut. Men om jag har rätt om att det finns en Gud, nya himlar och en ny jord, och att Gud har ett högre mål för varje människa än att bara existera här ett antal år för att allt sedan ska ta slut;  han ger evigt liv som en gåva. Vad förlorar du då? Allt. Till och med rent logiskt är det bättre att tro på Gud.

[Läs mer]

Text: Berno Vidén

Sverige präglades under 1900-talets början av dynamiska väckelserörelser. Under det så kallade reformationsåret, till minne av Luthers reformation, verkar både den Romerska katolska kyrkan och det Lutherska världsförbundet vilja radera bort den delen av historien. Med hjälp av kyrkopolitiska manifestationer och pompa och ståt inbjöds påven till Lund och Malmö för att tillsammans med Sveriges biskopar och andra kyrkliga företrädare inviga reformationsåret. Nu är det dags för nästa steg.

Text: Berno Vidén

Europadomstolen kommer snart att avgöra hur tyska myndigheter behandlat en hemundervisande familj och nekat dem lagstadgade mänskliga rättigheter genom att utan rättsligt stöd med våld gå in i deras hem och omhänderta barnen. Domstolens utslag lär inte ha någon avgörande betydelse för Tysklands lagar men kan komma att tvinga myndigheterna att respektera hemundervisande familjers rättigheter.

När frågan lyfts upp på Europanivå lär även Sverige ställas till svars inför det totalförbud man idag infört. Familjer tvingas i exil eller åläggs att betala skyhöga vitesförelägganden, enbart för att de ser utbildning och fostran som en självklar del av föräldraansvaret. Trots den svenska skolans ständigt eskalerande kris fortskrider myndigheterna med att blunda för alternativa lösningar.

Ledare av Berno Vidén

Att Jesu tillkommelse är nära förestående är ett budskap som alltid behöver ha en central plats i varje kristen församlings liv. Annars är risken stor att församlingen förvandlas till en traditionell kyrka med inövade program och ritualer.

I det här numret av Midnattsropet publicerar vi flera texter med tillkommelsen i fokus, skrivna utifrån olika vinklar och synsätt. En stor hemlighet för att bevaras i ett sant och ständigt inspirerande förhållande till Jesu tillkommelse, är att i vardagen leva med ropet: Maranata - Kom, Herre Jesus!