Berno-Vidén

Vittnesbörd av Asta Olausson från bibelskolan 2007

I Tessalonikerbrevet läser vi en uppmaning att trösta varandra med dessa ord. Det är en uppmaning som alltid är närvarande, för i en stund vi inte vet det, ska Jesus komma. Det är en tröst att vi inte vet hur många dagar som ligger framför. Jag tänker också på vad som står i Jakobs brev. Jesus kommer, och det innebär en uppgörelse med orättfärdigheten. Jakob varnar dem som handlat orättfärdigt, de som undanhållit arbetaren hans lön. Ropet från de orättfärdigas offer har stigit upp till Gud. Så här står det: ”Vänta alltså tåligt tills Herren kommer”. Det är ett löfte om att Jesus kommer. Det står vidare en maning till församlingen som inte är av denna världen och inte kan tillgodogöra sig denna världens goda, utan väntar på Herren: Var tåliga och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Det är denna förvissning vi lever i. Herrens ankomst är nära. Detta är vårt hopp och vår tröst, så att vi kan hålla ut.

Predikan av Berno Vidén från Sommarkonferensen 2007

Älskar du Jesus? Älskar vi Jesus? Det finns en kärlek som är given oss i evangelium. Det går inte fråga om hur mycket, eller hur liten. Utan denna nåd himlen visat oss är given utan mått – gränslöst till oss var och en. När vi läser i Guds Ord om bönen, står det att vi ska lägga fram våra böneämnen under tacksägelse. Det är oerhört viktigt att vi i allt uttrycker tacksägelse till Jesus Kristus. Han är livet. Vi har alla en tjänst inför Gud. Om vi älskar honom vet vi att han har tagit sin boning i våra hjärtan. Inte gästar eller hälsar på då och då. Utan han bor där. I och med det har vi också nåtts av en kallelse att vara i tjänst för honom. Arbeta för Jesus. Det finns en fara att vi kanske lever i ett ständigt sökande. Jag vill komma in i Guds vilja – jag vill att Gud ska tala till mig, jag vill att han ska leda mig… När jag undervisar församlingen har jag en position som jag kan bruka till välsignelse, men jag kan också använda denna ställning så att jag lägger bördor på församlingen. Tunga ok som är svåra att bära. Jag kan tala på ett sätt så att de som lyssnar upplever det som om de inte kan något, är odugliga, har misslyckats och att Gud inte räknar med dem. Det kan går år efter år, och till slut tycker man att livet rinner ifrån en. Vad händer med mina dagar? Vad händer med kallelsen, med min tjänst? Det här problemet är något som finns i många religioner. Ett religiöst slaveri. Man kämpar och strävar, man tröttnar och förlorar visionen, gnistan. Man får kanske lyssna till moralpredikningar: nu ska ni vara så, nu ska ni verkligen skärpa er och ta nya steg. Människor upplever att de inte kan nå upp till förväntningarna. Jag kan presentera en perfekt bild av församlingen, vad Gud förväntar sig av oss. En idealbild av en nytestamentlig församling, där vi ser konturerna, mönstren, men så blir det inget annat än tunga teorier. Det är att göra lag av nåden, lag av evangelium. Jag arbetar i Dominikanska Republiken, ett katolskt land, och möter många människor som vecka efter vecka går i mässan och har kontinuerlig kontakt med sin präst. De ska bikta sig och får syndernas förlåtelse gång på gång, men de upplever aldrig befrielse, når aldrig fram.Jag har en bok med vittnesbörd av katolska präster. Där beskrivs vilken kamp de utkämpat. De går hängivet in med hela sitt hjärta i tjänsten för Katolska kyrkan, just för att de vill leva för Gud. Det blir ritualer och ceremonier och det förlitar sig folket på. Man går till Katolska kyrkan, för där finns frälsningen, där finns hoppet. Kyrkan bär namnet och har befogenheter att ge syndernas förlåtelse. Vi är inte katoliker. Men det finns paralleller i vad vi kan göra. Hur lätt det är att fastna i olika traditioner och mönster. Man kan ge dem bibliska namn, tala om dem som urkristna ideal. Men så har vi kanske gått miste om kärnan: att Gud faktiskt har gett oss liv. Här från talarstolen kan vi förkunna och förkunna, men det vi säger kanske läggs som ett ok som ingen förmår förverkliga. Fina förebilder. En slags perfektionism eller moralism som är oerhört farlig. Men om du mött Jesus och älskar honom är du också ett redskap för honom. Ingen kan ta honom ifrån dig, för han mötte dig, han grep ditt hjärta. Det finns ingen pekpinne som kan röva hans liv från dig. Om du lever i denna hängivenhet till din Frälsare och Förlossare, då är du ett redskap i hans hand. Då brinner det, då rör det sig inombords. Du kan gå vidare, ta steg just för att få tjäna Honom. Det finns mycket man kan fastna i. Katolicism, och andra religioner. Jag läste om Jehovas Vittnen. I området där vi bor i Santo Domingo finns mycket Jehovas Vittnen. De är så nitiska, går omkring och fiskar överallt. Men när man närmar sig deras lära, deras sätt att leva, så märker man också där att det ställs tunga krav på anhängarna. Det är prestationer som ska utföras. Måtte Gud befria oss från detta! Det finns inga prestationskrav på oss, men det finns en kärlek som är drivande och den måste du vara rädd om. Du måste bevaras i ditt hjärta så att där finns den genuina tonen: han är min och jag är hans. Herre, bevara församlingen i denna första kärlek! Så att vi får uppleva denna sanna enhet kring ditt ord, kring din ande, Herre.
Vi ska läsa i Matteus 23:e kapitel några versar. Här ser vi hur Jesus går tillrätta med just dessa som bär ansvaret att ge Guds ord till folket. Det måste handla om predikanter, herdar: alltså ledande positioner, där man har ansvar för en grupp, en församling. Det handlar också om oss allesammans. Var och en har ett ansvar att vara bärare av andliga nådegåvor som Herren gett oss. Det står som rubrik i vår bibel: Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna. Jesus riktigt beklagar sig över hur de som hade ordet överlämnat åt sig missbrukade sin position och skaffar sig själva vinning genom evangelium.

Ledare av Berno Vidén

Det gäller att vara lyhörd för vad Guds ande har att förmedla för varje ny tid. För att tillägna sig det budskapet krävs att församlingen är där Jesus är, tillsammans med honom utanför lägret, utanför stadsporten. Denna lyhördhet för Guds väg med församlingen i varje ny tid är en avgörande detalj för att kunna leva och fungera i ett rätt förhållande till hans tillkommelse.
DET VAR MYCKET väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk. Dessa radikala steg prövades, och även så den övertygelse och tro som manat så många maranatavänner att ta steg för att närma sig den mönsterbild Guds ord beskriver. Tron prövas. Finns det tillräcklig motivation för att leva i ett ständigt uppbrott, med en mänskligt sett oviss framtid? Frågan kan förmodligen inte finna något annat svar än i det hopp som med nödvändighet måste vara nära knutet till alla steg vi tar på trons väg, nämligen att leva i Jesu snara tillkommelse, som om varje dag vore den sista innan han kommer för att hämta hem församlingen.
DET ÄR LÄTT att fångas upp av stundens inspiration, bryta upp för att exempelvis flytta in i en storfamilj, en kommunitet, inom församlingen. Men storfamiljen i sig är absolut inget mål. Den är endast ett medel för att med sitt liv kunna leva målinriktat utan att förlora fokus. Man kan bo och leva mitt i en storfamilj eller tillbringa mycket tid i en församlingsgemenskap utan att fördenskull ha ett fast mål. Kanske falla till ro i en ekonomisk och social trygghet mitt i gemenskapen, den gemenskap som skulle präglas av ständig beredskap i väntan på uppbrottssignalen. Församlingens mål är det himmelska hoppet, det nya Jerusalem. Församlingen väntar Jesus tillbaka i vilket ögonblick som helst och anpassar sålunda sitt liv och sin verksamhet därefter. Det handlar om att älska Jesus och hans tillkommelse mer än något annat här på jorden.Maranataförsamlingen i Stockholm har flera gånger under sin snart 50-åriga historia tagit nya steg. Det har ständigt handlat om att bevaras vital och aktiv i kampen mot ett andligt avfall som utbreder sig i vårt land. För varje tid har metoderna varit olika men målet har hela tiden varit detsamma, att ropa ut budskapet om att Jesus kommer! Dels har kampen handlat om att med kraft gå emot de sodomskrafter som släppts lösa där homosexuell livsstil och andra perversa handlingar och levnadsmönster glorifieras och normailseras, och dels har det handlat om att avslöja falskheten och bedrägeriet i samfundens ekumeniska strävanden. Det har varit kamp för orättfärdighetens offer, mot legaliserat barnadödande, mot staten som langare genom Systembolagens orättfärdiga handel med tusentals medborgare som offer årligen. Maranataförsamlingen har också vägrat bygga kyrkor och tempel på de platser man arbetat, även det baserat på en övertygelse i Guds ord om att Gud inte bor i tempel gjorda med människohänder. Tempelbyggandet i sig leder till att man slår ner sina pålar djupt i samhället för att så småningom fastna i ett inomvärldsligt synsätt och engagemang. Församlingen och staten representerar två helt skilda världar och värden. Samfund och församlingar som i sin relation till staten gjort sig ekonomiskt beroende har så småningom förvandlats till inget mindre än inomvärldsliga samhälleliga serviceorgan, utan vision och möjlighet att presentera ett frälsande evangelium som gäller hela människan, ett hoppets evangelium till en syndig samtid.
VAD INNEBÄR DET att leva i ett ständigt uppbrott? Jesus sa till sina lärjungar att de skulle följa honom, vart han än gick. Han hade inte ens en fast plats där han kunde undervisa folket och han undvek templet utom vid några få tillfällen. Däremot förkunnade han utefter vägen, i hemmen, på berget och vid sjön. Överallt där Jesus gick fram församlade sig också folket. Vi däremot har en förmåga att vilja bygga in oss i verksamheter som sedan blir svåra att ta sig loss ur. Verksamheten blir det centrala och då maningen når oss om att ta nya steg, att göra nya uppbrott för nya platser, så slår vi oss istället till ro med de medel Gud gett för en viss avgränsad tid. Men kom ihåg: Jesus går inte att bygga in i våra mönster och ideal för att upprätthålla en fin verksamhet. Det gäller att vara lyhörd för vad Guds ande har att förmedla för varje ny tid. För att tillägna sig det budskapet krävs att församlingen är där Jesus är, tillsammans med honom utanför lägret, utanför stadsporten. Denna lyhördhet för Guds väg med församlingen i varje ny tid är en avgörande detalj för att kunna leva och fungera i ett rätt förhållande till hans tillkommelse.Att ta nya steg på trons väg är något pågående som varar hela livet. Under tiden som vandringen varar uppnår vi delmål som bör ses som medel för att slutligen nå fram till församlingens definitiva mål. Lot drog ut tillsammans med Abraham och bar även han på en vision. Väl framme i landet som Abraham så trosvisst talat om materialiserades Lots vision och han började att bearbeta staden Sodom och det grönskande området på slätten. Tanken var att genom sitt inflytande bland stadens män vid porten söka reformera Sodom till att omfatta Guds rike i tiden. Vad han missade var att äga den närhet till Gud som är förutsättningen för att kunna bli så uppfylld av honom att man ser bortom all den skönhet och rikedom den här världen har att erbjuda. Sodom var ett tillhåll för denna världens furste och Jesus deklarerar att det i hans eget liv inte finns något som hör denne furste till. Välsignelsen som Gud ger sitt folk kommer till uttryck i Jesu bergspredikan, där salighet från Gud tillägnas dem som lever med ett sinne som är vänt till det som är därovan.Trots de rika löften Gud gav Abraham om att av honom göra ett stort folk så fortsatte han att leva i tält med sin familj. Främlingsskapet i den här världen var så påtagligt att det inte fanns någon möjlighet att på någon plats slå sig till ro. Tältet bör vara ett betydelsefullt signum för den kristna församlingen av idag. Att leva i ett sådant uppbrott är hälsosamt på fler än ett sätt även om det kostar ett högt pris. Har du slagit fast dina pålar för djupt här i tiden kommer det vara svårt för dig att vara redo då den slutliga uppbrottssignalen ljuder, då vi ska lyftas upp honom till mötes.
SALIGHETEN JESUS UTLOVAR i bergspredikan riktar sig till de fattiga, de som sörja, de saktmodiga, de som lida förföljelse för Jesu namns skull; ty eder lön är stor i himmelen. I det här numret av Midnattsropet rapporteras hur en församling i Turkiet drabbats av den grövsta förföljelse. På samma sätt som man i kristenhetens historia i Guds namn slaktat vederdöpare och andra som vägrat förneka sin tro ser vi här hur man inom Islam i Allahs namn torterat och slutligen dödat tre av Herrens vittnen. Dessa utgör ett utsäde som vi förmodligen kommer att få möta mer av i vår tid. Den anda som råder i Europa idag går nämligen mer och mer åt det hållet där den kristna församlingen anses samhällsfarlig. I tidningen finns också ett par artiklar publicerade som talar om hur EU blir alltmer totalitärt och om hur föräldrarätten märkbart attackeras och åsidosätts och att istället statens övergripande mål i formandet av morgondagens EU-medborgare främjas. Bli inte förvånad, inte heller förskräckt. Det är Bibelns ord som går i fullbordan. Vi närmar oss med hast tiden för Antikrists framträdande, då han först träder fram som en fredsapostel som värnar om jordens alla nationer och dess miljö. Den falska freden kommer dock snart att bytas ut i ett totalt kaos och jorden träder in i en tid av ursinningslös förföljelse mot alla som sätter sig upp mot Antikrists styre. Men församlingen av idag bär på ett hoppets budskap. Fortfarande gäller den nådatid Gud givit. Församlingen väntar nämligen på den himmelske Kristus som idag eller imorgon eller inom en snar framtid kommer för att hämta hem sin dyrt köpta brud, den brud som älskar Jesu tillkommelse framför allt här i tiden. Tillhör du den skaran?

Analys av Berno Vidén

Tidigare i år tvångsomhändertogs en tonårsflicka i Tyskland på ett brutalt sätt och spärrades in för psykiatrisk tvångsvård. Hennes brott var att hon fick hemundervisning, dvs hon undervisades i hemmet av sina föräldrar. The Washington Times rapporterar om hur den varmt troende familjen som tidigare flytt undan den sovjetiska förföljelsen nu upplever samma fasor i det land dit de tagit sin tillflykt. Sovjetregimen förföljde dem på grund av att de är baptister. I Tyskland förföljs familjen för att de vill tillämpa en självklar föräldrarätt, nämligen att hemundervisa. Enligt samma källa ställer sig samtliga politiska partier i Tyskland bakom skoltvånget genom att säga: ”Tvånget att delta i skolan är ett civilt tvång, och det kan inte fifflas med.” Familjen kriminaliseras i strid med mänskliga rättigheter som ratificerats av Tyskland och i strid med FN:s stadgar för familjerätten, något vi återkommer till längre fram i texten.Hemundervisning har varit illegalt i Tyskland alltsedan Adolf Hitler kriminaliserade den 1938, då han i nationalistisk anda beordrade att samtliga barn skulle gå i statens skolor. Av den anledningen finns det idag endast 500 barn som hemundervisas i ett land med mer än 80 miljoner invånare. De som dock väljer att hemundervisa sina barn förföljs utan barmhärtighet.Situationen är knappast bättre i övriga Europa, där den Strassbourg-baserade domstolen för mänskliga rättigheter, vars juridiktion omfattar alla EU-länder, sistlidna september dömde till den Hitlerinförda skollagens fördel, genom att fastslå att reglerna för rätt till utbildning ”av naturliga skäl bör regleras av staten”. Den tyska domstolen får här stöd i sin formulering:

Rapport av Berno Vidén

Under tre kvällar i maj månad ljöd väckelsesång och frälsningsappeller från Comunidad Maranatas missionscenter i Santo Domingos utkanter. Den annars så stökiga gatan som vanligtvis är fylld med merengue, bachata, hip hop och annan typisk dominikansk musik dominerades nu av ett himmelskt budskap om ett levande hopp. Det var väckelsekampanj! Vänner från olika platser slöt upp för att ge sitt stöd och under de tre kvällarna förkunnades ett rent och klart evangelium med maningen att vända om till Gud.Första kvällen predikade en haitisk broder, Michelot Predelus, om nödvändigheten att vända Sodom ryggen. I mötet var det många som delgav sina vittnesbörd genom att sjunga. En av sångarna var den lille svårt lungsjuke pojken Yefrey, 9 år, som med klar stämma övertygande sjöng: ”Ty i dig har jag livet”. Sången blev en tacksägelse till Gud som gång på gång visat sin makt i denne pojkes liv. Flera gånger har hans läkare förberett hans mor Andrea på att Yefrey kommer dö, något vi själva även trott de gånger han hamnat i akuta tillstånd. Men Gud är den som ger livet, och han har också räknat våra dagar, något lille Yefrey är ett bevis på.Nästa kväll predikade Sofia, en åldrig syster som under 49 år tjänat Herren som missionär i sitt eget land. Budskapet var: ”Idag vill jag gästa i ditt hus!” Det gick inte att missta sig på nöden hon bar inom sig över alla dessa själar som ännu inte tagit emot Jesus till frälsning. Denna kväll fick vi be till Gud med flera syndare, både barn och vuxna, som överlämnade sitt liv till Jesus.Missionsläkaren Doris Díaz var också med och förkunnade ordet sista kvällen. Genom sitt arbete möter hon ofta människor i svår nöd. Hennes budskap var ett konkret vittnesbörd om hur Gud svarar på bön. Hon berättade om två bröder som länge varit bönebarn. De levde ett ganska hårt liv med mycket festande alltmedan deras mor bad till Gud för dem. De råkade vid ett tillfälle ut för en mycket allvarlig trafikolycka då den ene brodern omkom. Den andre brodern låg medvetslös i flera dagar och på grund av alla inre skador som konstaterats gav läkarna upp hoppet om att kunna rädda hans liv. Doris, som själv var en av läkarna, vägrade dock att ge upp hoppet. Hon sa till sina kollegor att göra vad de kunde och att de sedan tillsammans skulle bedja till Gud om hjälp. Gud grep in och den unge mannen vaknade till liv! Under tiden han låg i koma hade Doris suttit vid hans sida och vädjat till honom om att ta emot Jesus i sitt liv. Samtidigt bad hon till Gud om att han inte skulle få dö utan att först bli frälst. Då mannen vaknade till liv var de första ord han sa: ”Jag har blivit frälst.” Doris blev helt överraskad och undrade hur det var möjligt. Det visade sig att han under sin medvetslöshet ändå kunnat lyssna till Doris vittnesbörd och i sitt liv tagit emot Jesus. Kampen fortsatte och man räknade med att även om mannen nu överlever så kommer han få leva sitt liv invalidiserad. Av orsaker som läkarna haft svårt förklara har flera av mannens obotliga inre skador dock återställts och idag kan han till och med gå. Mitt i all smärta tackar mannen Gud för allt som skett då han nu förstår att det ledde till hans själs frälsning. Doris påminde i sin förkunnelse om två tillvägagångssätt Gud använder för att kalla syndaren. Först talar han kärleksfullt och vädjar om försoning. Nästa steg kan handla om en mer drastisk händelse fylld av smärta, men även det av kärlek, för att skaka om och påminna om nödvändigheten att vända om. Doris vädjade till åhörarna att inte låta det gå så långt att det måste hända något drastiskt innan de tar ställning för eller emot Guds kallelse. I morgon kan det vara för sent!
I förra numret av Midnattsropet rapporterade Veronica från skolarbetet i Palavè. I skrivande stund planeras för skolavslutning då barnen ur den äldsta gruppen, som då har studerat i tre år hos oss, får sina betyg för att sedan förhoppningsvis få möjlighet kunna gå vidare och läsa i andra skolor. Skolan är ett fortsatt bön- och tacksägelseämne! Broderisamlingarna fortsätter en kväll i veckan. Ett tjugotal unga flickor och numera även flera mödrar kommer tillsammans för att lära sig konsten att brodera tillsammans med Maria och Veronica. En stor både hjälp och inspiration till det arbetet är det material syster Åse Andreasson troget bistår oss med. De flesta av ungdomarna som kommer har under tidigare år som små varit elever i våra barnmöten, och nu fortsätter kontakten med dem genom broderisamlingarna.Församlingens fastighet i Las Palmas är nu med sina murar och staket nymålad och fin. Det är Nicholas som tillsammans med Joaquín och Eddie arbetat med det då vädret tillåtit under våren. Värsta regnperioden ligger nu bakom med sina plötsliga kraftiga skyfall, men den väldigt höga luftfuktigheten kvarstår. Många områden översvämmades och folk fick evakueras och fick även sina hem totalförstörda av vatten. En av dem som drabbats av de svåra vårregnen är en broder i Palavé som heter Teofil. Vi ser det angeläget kunna hjälpa honom att reparera sitt hus då risken är stor att det annars rasar ned för berget där han bor. I ett församlingsmöte för ett par månader sedan bestämde vi att mer metodiskt besöka sjukhusen. En av församlingens systrar, Miriam, tog sig an att leda uppgiften och varje söndag åker hon dit tillsammans med någon av vännerna i församlingen. För en tid sedan hade jag förmånen att få vara med och det var verkligen en upplevelse att se på vilket sätt Miriam arbetar. Metodiskt gick vi igenom sjuksalarna i det statliga barnsjukhuset. Först för att skaffa en snabb överblick om det finns någon patient som ser ut att behöva extra hjälp. Ibland fattas mediciner, blöjor, mat eller andra saker. Sedan placerar sig Miriam med sin följeslagare på en i varje sal strategiskt utvald plats och ropar ut Guds välsignelse över alla i sjuksalen för att sedan säga att vi nu ska bedja för patienterna. Det blir tyst i den annars så röriga salen. Patienter, mellan fem och tjugo i varje sal till antalet, och besökare, böjer i vördnad sina huvuden alltmedan Miriam beder till Gud för dem alla, högt och tydligt. Till sal efter sal går vi, samtalar med människor, uppmuntrar, bistår med ekonomisk hjälp till den som kanske behöver köpa mat, till den fattige som behöver en kostsam medicin och annat. Miriams man, Eddie, är relativt nyfrälst. Han har berättat hur han så gärna vill lära sig mer ur bibeln och få kunskap om Guds väg, men att han upplever så många hinder utefter vägen. Även han brinner för att besöka sjukhusen och hjälpa dem som har det svårt. Till saken hör att Miriam och Eddie har en sjuk son i tioårsåldern som måste byta blod ganska ofta. Det har lett till att de under många år tillbringat långa tider på sjukhuset tillsammans, och på nära håll fått se hur svårt många fattiga har det. Flera gånger tidigare tvingades Eddie själv pga omständigheterna ut på gatan för att tigga ihop pengar till blod åt sin son.
Vid besöken på sjukhuset har vi träffat en haitisk pojke som heter Furmite. En läkare som arbetar där kom springande efter mig för att fråga om vi har möjlighet att hjälpa pojken. Han hade då varit inlagd i två veckor utan att några prover tagits, detta på grund av att det inte fanns några pengar. Vi tog oss an Furmite och såg till att hans undersökningar kunde påbörjas. Man befarade bland annat att han led av blodcancer. Nicholas och jag har besökt honom vid flera tillfällen och vi har nu fått veta att den cancer man tidigare befarat kan avskrivas. Samtliga prover gav negativa utslag. Läkaren säger just nu att det Furmite drabbats av är TBC varför vården nu inriktar sig på det området.Kreoltalande Andrea, som har Yefrey inlagd på samma sjukhus, har varit till stor hjälp för pojken som inte kan ett enda ord spanska. Furmite är 13 år och kommer från Cap Haitien vilken är Haitis andra största stad, och ligger vid den norra kusten. Där bor han vanligtvis med sin mor och något eller några av sina äldre syskon. Sammanlagt var de åtta syskon men en har dött. En del av syskonen bor i Dominikanska Republikens andra största stad, Santiago. Furmite går i tredje klass. Då vi satt och samtalade försökte jag få ihop hans ålder med antal år han borde ha gått i skolan men det var inte lätt. Vad som framgick är att han kommer från en fattig familj där främst modern fått kämpa ihop försörjningen. Hon säljer ris, bönor och andra produkter genom att vandra runt på Cap Haitiens gator. Furmite säger att det är modern som bekostar hans skolgång. Vi kommer att följa upp hans vård och ge all hjälp vi kan fram till dess han är redo att återvända hem. Eventuellt följer vi med honom tillbaka till sin familj i Haiti. Vi fortsätter att bedja för hela den familj vi kommit i kontakt med genom pojken. En av hans bröder blev väldigt gripen av den hjälp församlingen ställt upp med, en hjälp som kom efter att de kämpat länge utan att lyckas samla ihop tillräckligt mycket pengar till de prover som skulle tas.
Syskonen i fängelseförsamlingen kämpar tappert vidare i den hårda miljön.Vi har av fängelsemyndigheterna blivit betrodda med passerkort för flera av syskonen i Comunidad Maranata vilket betyder att ännu fler av oss nu kan besöka fängelserna utan att behöva ta hänsyn till allmänna besökstider. Det är många gånger svårt inspirera till att besöka fängelserna eftersom man lätt utsätts för obehagliga kroppsvisiteringar och även risken att andra olustiga och ibland farliga situationer snabbt kan blossa upp. Men just i Najayofängelset, där vi nu arbetat under flera års tid, bemöts vi med respekt och innehar idag ett stort förtroende. Fortsätt bedja för bröderna som av olika anledningar hamnat i fängelset men där genom församlingens idoga arbete fått möta Jesus till frälsning.Avslutar med att hälsa till Er var och en med påminnelsen om att hålla fast vid uppdraget vi fått oss överlämnat. Jesus kommer snart och då ska vi alla få ta emot rättfärdighetens segerkrans. Gud välsigne Er alla!