Bibeln talar inte bara om att församlingen skall lyftas ut och bort från sitt trängda liv i tiden – den säger oss också att vi skall frälsas från den kommande vreden.
**
**Text: Jan Egil Hafsahl
**
** Det finns knappast någon, som med en viss grad av allvar har läst bibeln, som kunnat undgå att lägga märke till vilken stor plats löftena och läran om Jesu tillkommelse har i Skriften.

Text: Tage Johansson

”Jag känner eder icke”, dessa ord är hämtade från liknelsen i Matteus 25. Det står fem jungfrur i midnattstiden och klappar på en stängd dörr. Det är dörren till bröllopet och de ropar ”Herre, herre öppna för oss”. Men brudgummens svar är: ”jag känner eder icke”.

Den avgörande frågan är alltså, vad är det att känna Jesus? I flera bibelsammanhang återkommer detta ord ”känna”. I Hoseas bok är detta ord en av huvudsanningarna i profetens budskap till Herrens folk. Det står i Hos 6:3  ”så låtom oss lära känna Herren, ja låtom oss fara efter att lära känna honom.” Gud vill upprätta ett kärlekens trolovningsförhållande.  ”ja i trofasthet skall jag trolova mig med dig, och du skall så lära känna Herren.” (Hos 2:20)

Bibelstudium av Berno Vidén

Varför är det så svårt att presentera evangelium för människor utan att bli inplacerad i ett religiöst fack? Hur kommer det sig att föreställningen om frälsta människor så mycket handlar om att de lever i ett tradigt slaveri, där man inte får göra saker man egentligen vill? Sanningen är ju den motsatta: Jesus är den absoluta och enda verkliga friheten för varje individ!

Det var innan vi mötte Jesus som livet var ett slaveri, inte efteråt. Ändå handlar den rådande bilden om kristenheten ofta mer om något så motsägelsefullt och väsensfrämmande för evangelium som lagiskhet, ceremonier och religiös träldom, än om Jesus själv. Sådant som bibeln uttryckligen varnar för som ting som drar våra blickar bort från nådens evangelium.

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Jesus, Guds Son, själv Gud… Är vi redo att sätta utropstecken efter detta, eller vill vi kanske hellre sätta frågetecken? Det är en väldigt avgörande fråga. Det handlar om bekännelsen, det handlar om vittnesbördet, det handlar om vem Jesus över huvud taget är. Det handlar om Guds väsen. Han själv säger så här, om vi går till Matteus11:

-Vid den tiden talade Jesus och sade: ”Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag. (Matt. 11:25-26)

Undervisning av Arne Imsen från 1975

”Människan berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden.”
”Systemen människan bygger förvandlar henne till en massmänniska, en massprodukt.”

I de bibelstudier som jag tidigare har haft har vi slagit fast att staten inte är en gudomlig instiftelse eller anordning. När vi talat om det här ämnet ”staten som Gud, staten som Guds tjänare, staten som vilddjur” så är det ett faktum att alla de här tre möjligheterna finns. Fastän nu staten inte är en gudomlig skapelse kan den alltså bli en Guds tjänare. Det beror helt och hållet på omständigheterna som vi också kan se i Skriften.

Bibelstudium av Jan Egil Hafsahl från Sommarkonferensen 2013.
MR publicerar valda delar. Finns i sin helhet på maranata.se

I Markus 12:28, den sista delen av versen, frågar man Jesus:

- Vilket är det förnämsta av alla buden?” Jesus svarade: ”Det förnämsta är detta: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.´ ” Och; ”du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft. Därnäst kommer detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Intet annat bud är större än dessa.”

Bibelstudium av Tage Johansson

Att vara samlad i Jesu namn, och att stå i ett rätt förhållande till Jesus, är att vara delaktig i det som hans namn representerar. Då finns det en levande förbindelse mellan huvudet och lemmarna i hans kropp som är församlingen.

Adam och Eva var församlade med Gud i den skapelseordning som kommit till av Gud i Edens lustgård. Men de fick lämna detta församlande när man måste lämna lustgården, och gemenskapen med Gud upphörde. Lustgården var just en plats ämnad att vårda och odla gemenskapen i ett församlande där Gud är centrum.
Guds plan att församla har inte upphört i och med syndafallet. Tvärtom är Guds nitälskan stor i denna sak. Hela bibelns historia vittnar om detta. Om Jesus heter det: ”nitälskan för ditt hus skall förtära mig”. (Joh 2:17) Det är endast Guds folks otro och olydnad som har varit hindret. Profeten Hoseas budskap visar oss hur illa ställt det kan vara hos det folk som Gud själv har utvalt. Det illustreras genom att profeten fick i uppdrag av Gud att ta en otrogen kvinna till hustru. Men Gud ger inte upp så lätt. Efter en rad av åtgärder vill han locka ut henne, som är en bild på Guds folk, ut i öknen för att tala ljuvligt till henne. Därefter vill han ge henne tillbaka hennes vingårdar och göra Akors dal till en hoppets port. Hon skall åter sjunga som i sin ungdoms dagar.
I detta som har att göra med ett församlande kan vi beakta fyra ord som hjälper oss att förstå vikten av vårt församlande. I Hebr 10:25 förmanas vi att inte överge vårt församlande till Kristus, som det står i en annan översättning. De fyra orden är Varför, Var, När och Hur.
För det första VARFÖR. Svaret på ordet varför är den enkla anledningen att allt i denna ”världen”, som står i ett motsatsförhållande till Guds rike, (Joh18:36), är en splittrande kraft, som ständigt arbetar på att ställa människan i centrum och inte Gud. Alltid där denna kraft opererar skapar den oordning och kaos. Denna oordning kallar Bibeln för ”den nuvarande världsordningen” som går mot en total upplösning.
 Att församlas innebär att de som kommer tillsammans i Jesu namn upprätthåller en livsfunktion som lemmar i Kristi kropp, ett levande instrument för den Helige Ande. Det var nödvändigt med ett församlande som en förberedelse till pingstupplevelsen. Jesus själv hade tagit initiativet till detta församlande. Därför var de alla församlade med varandra, och sedan står det : ”då kom…” ”och de blevo alla uppfyllda med den Helige Ande…” . (Apg 2:1,4)

Bibelstudium av Gertrud Johansson

V  i läser ur Judas brev :
- Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade, dem som äro upptagna i Guds, Faderns kärlek och bevarade åt Jesus Kristus. Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder. Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
Judas fann det nödvändigt att förmana församlingens syskon att kämpa. Så fortsätter han med att påminna om hur det är med människor. Svårigheterna och kampen handlar om att det kan komma sådana som på olika vis försöker förstöra och fördärva det som vi tagit emot. Det är en våldsam kamp. Den handlar just om att ”bevara”. Det är risken i vår tid att vi förlorar det vi fått. Meningen med vårt liv i församlingen är att Jesus ska bli synliggjord. Men det står ofta så många människor i vägen. Många representerar olika tankebyggnader eller villfarelser som angriper Guds verk.
Kampen består alltså i att hålla fast. Vi läser i Apg 2:42 om de som kommit till tro i den första församlingen:
- Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
För att vi ska få något att haka fast minnet vid har jag ritat en figur. Det är en bild av ett bord. Ett bord behöver fyra ben. Har det bara tre eller två ben kan det inte stå stadigt. Det här bordets fyra ben representerar fyra viktiga ting. Det första är Bibeln – apostlarnas undervisning. Så kommer Brödragemenskapen, därefter Brödsbrytelsen och Bönen. Allt detta behöver vi hålla fast vid. Varför? Jo annars riskerar vi att bli bortförda av alla vindkast i tiden eller av andra krafter som vill dra oss ifrån detta. När det är lugnt och stilla kan man sitta på sin altan och njuta, men om det blåser orkanvindar finns det anledning att hålla sig fast av alla krafter för att bli kvar där man är. Det finns i våra dagar så mycket som riskerar att föra oss bort ifrån dessa viktiga grundpelare som församlingen hade och har att hålla sig till. Vi ska titta lite närmare på dessa pelare eller B:en.
Apostlarnas undervisning var det första som nämns, och det handlar om Guds ord. I första Timotierbrevet skriver Paulus:
- Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri… (1Tim 4:1-2)
Anden talade detta till Paulus och varnade för att sådana tider skulle komma, när man skulle hålla sig till villoläror. Därför behöver vi vara så befästa i Guds ord att vi inte kommer på fall. Vi kanske tycker att vi är det. Vi har lärt och hört så mycket så att vi kan det här. Vi tror att det inte är så viktigt att komma till bibelstudierna. Men det handlar också om gemenskap i att mottaga förkunnelsen och undervisningen i församlingen. Om vi inte ständigt påminns om Guds ord riskerar det att tona bort i våra liv och annat tar sig plats i vår tankevärld. Anden för fram i församlingen sådant Guds ord som för dagen är nödvändigt att påminnas om. Det spelar ingen roll om vi har varit frälsta i tjugo trettio eller fyrtio år, vi behöver ändå vara ständigt närvarande i våra samlingar. Vi behöver få ständig tillförsel av den andliga näringen. Guds ord är inte som ett platt schema utan det har bredd, längd, höjd och djup. Detta djup kan vi inte nå utan Guds Andes hjälp. I 1 Kor 2:12 - 13 står det:
 -Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor.
Vi är födda på nytt till att vara andliga människor. Då har vi hjälp av Guds Ande att förstå vad som blivit oss skänkt av honom. Detta är så nödvändigt. Människor kan annars komma med Guds ord och tycka att de har koll på allting men i själva verket missa alltihop. Så gjorde exempelvis fariseerna. De hade Guds ord, men de hade inte Jesus. De hade inte livet. De hade bara död teori. Den som bara har död teori blir farlig för Guds verk. Genom undervisningen i församlingen för Guds Ande fram den färska och nya näring jag behöver dagligen, det levande Gudsordet för vår andliga tillväxt. Låt oss hålla fast vid våra bibelstudier genom att närvara så långt vi bara har fysisk möjlighet att göra det. Då kan vi vara med och föda fram det andliga budskap som vi alla behöver i församlingen. Människorna behöver se Jesus och förnimma att han är där i oss. Han kom med nåden och sanningen och genom oss kan han bli synliggjord. Vi får inte släppa taget om samlingarna, där vi tillsammans lyssnar till Guds ord. Detta är så konkret. Låt oss hålla fast!
 Nästa punkt är brödragemenskapen. Vi läser i 1Pet 2:4 - 5:
- Och kommen till honom den levande stenen,som väl av människor är förkastad, men inför Gud är utvald och dyrbar; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga inför Gud
 Och längre fram läser vi
- I åter ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus. (v 9)
Brödragemenskapen är en oerhörd tanke från Gud. Den är Guds plan för den kristne. Väldigt många kristna ger upp redan i farstun vid det här. Det handlar ju om ett bygge, men många tänker att det här går inte. Om man ser ett bygge som påbörjats är det ju väldigt rörigt där. Så är det inte innan man börjat med bygget, men sedan man satt igång blir det svårt att se framför sig det färdiga resultatet. Det ser ofta kaotiskt ut. När man kommer ny in i ett sammanhang där ett församlingsbygge är igång kan man tänka: Vad är detta för något? Vilken röra! Man upptäcker fel och brister hos varandra, och så frestas man tänka att: Här kan man inte vara, jag sticker och håller mig för mig själv. Men vi måste komma ihåg att vi är människor som ska byggas upp tillsammans. Jag är säker på att även de första kristna upplevde det här. De var med om det som sker när många ska vara tillsammans. Om man ses bara ett par tre timmar i veckan kan man putsa upp sitt ansikte och vara fin och vänlig tillsammans med de andra, men då ser man aldrig de dåliga sidorna hos varandra, sidor som vi alla har men helst inte visar. Men är vi tillsammans dagligen i arbete och liv så kan vi inte i längden förställa oss. Guds verk med oss har ju en början och en fortsättning. En utveckling och tillväxt ska ske. I 1 Kor 3 står det: ”Jag kunde inte tala till er, mina bröder, såsom till andliga människor… ” Var de inte födda på nytt då? Jodå det var de, Paulus fortsätter ….utan måste tala till er såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu är barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrog ni då ännu icke. Ja icke ens nu fördragen I det eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, vandren I icke då på vanligt människosätt?
Där fanns alltså avund och kiv. Men sådant skall väl inte finnas i Guds församling? Nej, men det fanns för de var ännu barn i Kristus. En del växer fort andligen och blir ynglingar och vuxna, andra är barn länge.
Denna utveckling går olika fort hos oss. Men vi ska inte döma varandra utan ha fördrag och älska varandra. Vi kan bedja för varandra och ibland förmana varandra i saktmods Ande. De som vi tycker att vi har problem med kommer att utvecklas och vi är pliktiga att älska så som Jesus gör. Brödragemenskapen är oerhört viktig. Den gör att vi kan utvecklas och slipas mot varandra. I den dagliga gemenskapen kan vi också upptäcka fel och brister hos oss själva som vi inte förut visste att de fanns. Då får vi gå till Jesus och be att hans liv får allt mer utrymme i oss så människorna kan förnimma att han bor i oss. Det finns krafter som vill skingra oss åt alla håll, så låt oss stadigt hålla fast vid gemenskapen som är Guds vilja med oss. Gud vill att hans mångfaldiga nåd och visdom ska bli synlig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. I den mänskliga naturen finns inga möjligheter att bygga upp en sådan gemenskap. Men du och jag har tillgång till den Helige Ande och därigenom kan vi växa upp till ett tempel där Han kan uppenbara sig. O måtte det ske!
 Därefter kommer brödsbrytelsen. I 1 Kor 10:16 - 17 står det:
- Välsignelsens kalk över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet som vi bryta,är icke det en delaktighet av Kristi kropp? Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi vår del av detta ena bröd.
 Dessa verser visade mig på en sida av brödsbrytelsen som jag inte förut förstått. Är inte brödsbrytelsen en enorm demonstration av den delaktighet vi alla har av Jesu verk på Golgata. Vi har alla del i hans död och uppståndelse. Vi har alla del i hans blod som renar oss. Är det inte en enorm gemenskap av ett alldeles särskilt slag? Är det inte då oerhört viktigt att vi håller fast vid detta, så vi kan förkunna hans död till dess att han kommer? Om vi sen läser nästa kapitel står det:
- När I alltså kommer tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, så får den ene hungra medan den andre får för mycket. Haven I då icke edra hem där I kunnen äta och dricka? Eller är det så att i förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas,som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej i detta stycke prisar jag eder icke. (1 Kor 11:21 - 22)
Så fruktansvärt! Att ingen Herrens måltid kunde hållas. Detta visar också att det här handlar om en delaktighet som borde visa sig i det rent praktiska. Att vi delar allt med varandra, och att vi inte har olika nivåer i församlingen, där somliga får känna sig mindre värda än andra, medan några får känna sig högre och finare i förhållande till de övriga. I Guds församling är alla lemmar lika mycket värda, alla är lika dyrbara inför Gud. Då kan inte du och jag genom vårt beteende visa att vi föraktar någon del av församlingen, lemmarna i kroppen. I en sann upprättad gemenskap där vi har rätt syn på varandra visar brödsbrytelsen på ett mäktigt sätt inför furstarna och makterna i himlarymderna den gemenskap vi har, och den delaktighet vi äger i Jesu verk på Golgata. Jag tror att många inte inser eller fattar vad brödsbrytelsen betyder. Därför kanske vi ringaktar den sidan i vår gemenskap Vi får inte tro att brödsbrytelsen inte är viktig, så att det inte spelar någon roll om vi är närvarande eller inte. Nej, låt oss hålla fast även vid denna så viktiga demonstration av delaktighet
 Sista benet av bordet är Bönen. Vi läser i Apostlagärningarna om att församlingen ropade och bad endräktigt till Gud. I fjärde kapitlet talas om när Petrus och Johannes just blivit frisläppta ur fängelset och de fick höra om vad de äldste och översteprästerna sagt, då bad församlingen och där läser vi :
- När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. (Apg 4:31 - 32)
Tänk vilken gemenskap i bönen så att när de endräktigt ropade var det som en bön som steg upp inför Gud liksom en helig rökelse. Marken skakades där de var. Så mäktig var denna bön. Det är så viktigt att vi i vår kamp kan vara uthålliga i bön. Bedjen oavlåtligen står det ju. Vi tänker att vi har vårt personliga böneliv och att det räcker väl. Visst är det viktigt med vår enskilda bönegemenskap med Gud, kammarens bön. Det handlar om att bedja utan att skylta med detta inför människorna så att de ser din fromhet. Detta är något vi inte ska visa upp såsom fariseerna gjorde. De stod gärna i gathörnen för att bli sedda, men då är motivet fullständigt fel. Vårt inre böneliv är det sätt varpå vi kan vara ständigt bedjande, men det står att de höll fast vid bönerna. Jag tror att det handlar om deras bönesamlingar. Vi kan tänka att idag är det ”bara” bön så då går jag inte på mötet för det är inte så viktigt. Men dessa möten är lika viktiga som andra samlingar. Vi kommer tillsammans för att bedja i endräkt. Någon beder högt och vi kan säga amen till den bönen. Då stiger denna bön upp från hela skaran. Då blir det en sådan mäktig bön som vi läste om i Apostlagärningarna. En bön som kan skaka både himmel och jord. En bön som kan röra Guds hjärta. Där kan vi ta upp våra gemensamma böneämnen. Vi kan bedja om att bevaras från alla onda influenser och behålla ett rent och klart budskap.
 I 2 kor 10:3 - 6 läser vi:
-Ty fastän vi vandra efter köttet föra vi dock icke en strid efter köttet. Våra stridsvapen äro nämligen så mäktiga inför Gud att de kunna bryta ned fästen. Ja vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro vi redo att näpsa all olydnad.
Människor skapar så lätt alla möjliga tankebyggnader som står emot kunskapen om Gud. Det är det som blir fästen. Tankefunder och idéer om allt möjligt i Guds verk kan hindra. Men våra stridsvapen är mäktiga. Vi kan bedja och vinna seger så att Guds ord mäktigt bryter igenom och visar sin makt och kraft. Hans verk blir synliggjort inför både människor och furstarna och väldigheterna i himlarymderna. Hans mångfaldiga nåd och visdom blir synliggjord i församlingen. Må detta ske. Men då måste vi hålla fast vid de hörnpelare vi här visat på. Då kan vi stå stadigt och fast i tidens alla vindkast och krafter som står oss emot. Det är Bibeln, Brödragemenskapen, Brödsbrytelsen och Bönerna som kan bli våra fasta punkter som vi kan hålla oss till. Då kan ingenting hindra oss att vinna seger i tidens kamp. Amen!

Bibelundervisning av Berno Vidén

Ty från honom hämtar hela kroppen sin
tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift. (Ef 4:16)

Församlingens styrka beror inte på numerär eller ekonomiska tillgångar utan på vars och ens funktion. I en församling där syskon är i funktion blir Kristus förhärligad.

Bibelundervisning av Tage Johansson

Helöverlåtelse

När bibeln skildrar människors liv och leverne, så gör den det utan att varken skönmåla eller svartmåla. Budskapet är realistiskt och sanningsenligt.

I den här artikeln vill jag ställa en fråga: Varför har Gud lyckats med en del och inte med andra. Svaret måste vara det här: De som han inte lyckades med var de som inte överlämnade allt i Guds hand. Om inte helöverlåtelsen blivit en verklighet är människan hänvisad till att själv lösa livets svårigheter, i vissa fall med hjälp av Guds tillåtna vilja.

”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp 3:20)

Det här Bibelordet kommer i mina tankar ganska ofta. Har jag verkligen släppt in Honom, eller har jag bara öppnat dörren lite på glänt, ”med säkerhetskedjan på”?

Är Jesus mitt allt? Han är min Frälsare, men är han också ”Herre” i mitt liv? Kan jag säga som Paulus:

Text: Samuel Hafsahl

Församlingen är ingen fabrik, och vi är inte industriarbetare som
kommer till vår maskin och gör vår lilla del, och sen återvänder till
vårt eget liv. Gud har större tankar om dig och mig. Låt oss vara som Abraham i tiden; skåda staden med de fasta grundvalarna. Se på
Kristus, bevara tron, och fullända loppet. Herren kommer snart!

Tabernaklet

- Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget.

Text: Berno Vidén

Bibeln lär att många är kallade, men få är utvalda. Har du tagit emot Jesus så är du utvald. Då har Herren Jesus Kristus själv tagit dig till sig, och du är ett Guds barn. Det finns en helt underbar historia i Gamla testamentet om hur Gud väljer ut. Den handlar om Saul. Profeten Samuel blev sänd till Saul som tillhörde den minsta stammen och den ringaste familjen i Israel. Flera separata händelser ledde till att Samuel träffade Saul. Allt var förberett av Gud. Åsnor hade sprungit bort som Saul gett sig ut för att leta efter och Gud ledde det hela så att ett möte ägde rum. Vi läser i första Samuelsboken:

Korta studier i Skriften av Tage Johansson

Bibeln talar om en frälsning som omfattar hela människan med ande, själ och kropp.

Andens frälsning

Människan, till skillnad från djuren, äger en ande, för det står i 1 Mos 2:7 att Gud inblåste livsande i människan. Därmed blev människan en evighetsvarelse. Det står i Pred 3:11 att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan. Människan ska alltså existera i evigheternas evighet. Då Gud skapade människan med en ande var det för att hon skulle få leva i gemenskap, eller så att säga, äga livsförbindelse med Gud. Paulus uttrycker det i 1 Kor 6:17 att ”vara en ande med Gud”. I Joh 4:24 får vi veta att Gud är Ande och att vi ska tillbedja i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. Det var först och främst på det andliga planet som Gud hade gemenskap med människan, men när synden kom in i de första människorna Adam och Eva bröts livsförbindelsen med Honom. Det skedde som Gud hade sagt skulle ske att om man åt av kunskapens träd skulle man döden dö. Det vill säga att människoanden blev separerad från Guds Ande. När bibeln talar om död handlar det alltid om skilsmässa, och i det här fallet dog människan andligen. Det fick också konsekvenser på det själsliga  och kroppsliga området. I Ef  2:1 står det om att vara död i synder och överträdelser. Det behövdes ett återuppväckande från Gud. Det största under en människa kan vara med om är då hennes ande blir uppväckt från dödens tillstånd ”…han har uppväckt oss med honom…” Ef 2:6. Detta blev möjligt genom att det blod, som omtalades redan i GT, skulle kunna borttaga synden som skilde människan från Gud.

Undervisning av Tage Johansson

Det finns några frågor som människor ofta bär på: Hur ska man finna Gud? Var finns han? Finns han i en kyrka, eller någon annanstans? Bibeln ger klart svar på detta. Människan som står utanför frälsningen upplever att Gud verkar vara långt borta. Man känner sig ljusår bort ifrån honom Men det finns ett svar i Bibeln till varför man upplever på det sättet. För i verkligheten är det inte så. I Bibeln läser vi att Gud är inte långt ifrån någon människa. Paulus undervisar om att Gud har skapat hela människosläktet:

Bibelstudium av Michael Dakwar

Jag tror att ett av de mest använda orden av lärjungarna, var ordet Maranata, som betyder ” Kom Herre Jesus”. De väntade på Herrens tillkommelse, och jag vet att vi i denna församling också har denna önskan att vänta på Herrens tillkommelse. Det är en längtan som varje sann troende har, att Herren ska komma tillbaka, att vi får möta honom ansikte mot ansikte och alltid vara hos honom.
Då måste vi ställa oss frågan vad vi ska göra tills han kommer tillbaka. Har Skriften upplysningar om vad vi bör göra medan vi väntar på att han kommer? Har Herren själv gett oss någon anvisning om vad vi bör göra tills han kommer? Jag tror att vi fyra eller fem gånger i Skriften möter frasen ”tills jag kommer”. Jesus säger att man ska göra något tills han kommer tillbaka. Paulus säger också någonstans vad vi ska göra tills Jesus kommer igen. Låt oss titta på de ställen där Jesus använder dessa ord om vad vi ska göra tills han kommer, vad Jesus sade till sina lärjungar om detta. Vi ska titta på varje sammanhang, och jämföra de olika skriftorden.
Det första stället där Jesus säger ”tills jag kommer” står i Lukas 19, där Jesus i en liknelse talar om tjänare som fick pund att förvalta.  Vi läser några verser från det här ganska långa sammanhanget:
-Han sade: ”En man av förnäm släkt for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka. Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: Gör affärer med dessa tills jag kommer tillbaka. Men hans landsmän hatade honom, och när han hade farit skickade de sändebud som skulle säga: Vi vill inte ha honom till kung över oss. Men han fick sin kungavärdighet, och när han kom tillbaka lät han kalla till sig tjänarna som hade fått pengarna. Han ville veta vad var och en hade förtjänat. Den förste kom och sade: Herre, ditt pund har gett tio pund till. Då sade kungen: Bra, du gode tjänare. Eftersom du har varit trogen i det minsta skall du härska över tio städer. Den andre kom och sade: Ditt pund har gett fem pund till. Kungen sade till honom: Du skall härska över fem städer. Därefter kom en annan tjänare och sade: Herre, se här är ditt pund. Jag har haft det förvarat i en duk av fruktan för dig, eftersom du är en sträng man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått. Hans herre sade till honom: Efter dina egna ord skall jag döma dig, du onde tjänare! Du visste att jag är en sträng man, som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. Varför satte du inte in mina pengar i en bank, så att jag kunde få ut dem med ränta när jag kom tillbaka? Och till dem som stod bredvid sade han: Ta ifrån honom hans pund och ge det åt den som har tio pund. De sade: Herre, han har redan tio pund. Ja, jag säger er: Var och en som har skall få, men den som inget har, från honom skall tas också det han har. Men dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon.” (Luk 19:12-27)
I den här liknelsen talar Jesus om en Herre som ger sina tjänare några pund att förvalta, och förmaningen att förvalta dem tills han kom tillbaka. Han har alltså gett dem något, och förväntar att de ska använda det de fått. Här talar han om att de ska göra affärer med punden, tills han kommer tillbaka. Det innebär alltså att de skulle använda pengarna så de skulle ge en vinst, som han kunde få när han kom tillbaka.

Text: Tage Johansson

Äger Gud verkligen mig? Detta handlar inte bara om en trosföreställning utan om något som ska bli uppfyllt i mitt liv. Det handlar om en helig överlåtelse och det är då det kristna livet börjar bli intressant och spännande.
**
**

Detta är frågan till kristna idag. Vem har äganderätten i våra liv? Problemet med många kristna är att man har otillräcklig kunskap om vad Gud vill och begär. Gud begär ditt hjärta.

Bibelstudium av Sean Ureña:
Jesus kommer snart! Denna sanning bör alltid fylla oss med glädje. Men vi bör också vara vaksamma, för var och en av oss har tendensen att falla. Tecknen talar om att Jesus kommer snart, det finns många signaler om detta. Vi har kanske hört om vad som ska ske innan Jesus kommer. Det kommer att ske stora händelser. Solen ska förmörkas, månen ska förvandlas i blod, stjärnorna ska falla. Vi kanske går och väntar på sådana tecken. Men det ska också ske mycket enklare saker, som bibeln talar om. Kanske våra ögon inte förmår se dessa ting. Varför? För vi måste vara förenade med Gud. Han ska hjälpa oss att se dessa ting.

Bibelstudium Tage Johansson:

Den bibliska historien lär oss att Guds stora och heliga plan och åstundan alltid har varit att få äga en boning bland människorna där hans härlighet skulle kunna uppenbaras. Gud visar detta redan i skapelsens morgon när han planterade en lustgård med en inhägnad, det vill säga en avskild plats där han kunde umgås med människan. Där de kunde få del av hans härlighet. Går vi vidare i historien visar Gud, under GT:s tid genom tabernaklet i öknen, templet på Salomos och Esras tid samt Hesekiels syner och uppenbarelser, på ett tempel. Gud ville ha en helig och avskild boning för hans och människans räkning - en uppenbarelseplats. Över tabernaklet visade Gud sin närvaro i molnstoden om dagen och i eldstoden om natten. Gud var närvarande hos sitt folk.

Bibelstudium av Märta Berg
_
_
Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. ( 1 Kor 12:28)

Att ta sig an de hjälplösa – att ta sig an de svaga. Det är just det som är själavård. I det här sammanhanget gäller det inte samhällets professionella psykvård eller människovård utan vad Gud har upprättat i församlingen. Enligt bibelcitatet ovan förstår vi att det är en nådegåva. Att ta sig an den som är svag.