Camilla Eliasson skriver om när Pilgrimsfolket kom till Tiparí. Utdrag ur boken Eben Eser.

Församlingen Pilgrimsfolket har firat 40-årsjubileum, och Midnattsropet hade förmånen att vara med på den stora högtiden. I samband med högtiden, gav Michael Hafsahl, tillsammans med Lill Hafsahl och Camilla Eliasson ut en jubileumsskrift, Eben-Eser – ”Hittil har Herren hjulpet”. Under festen, lästes en del avsnitt ur boken upp för församlingen. Camilla läste under stor rörelse ett par stycken ur kapitlet om missionen. Hon skildrade hur Pilgrimsfolket under många års möda och många direkta gudsingripanden byggt upp  arbetet i Rumänien. Hur de nådde fattiga, undanskuffade, marginaliserade människor med Jesu kärlek i form av utdelning av kläder, borrande av vattenbrunnar, byggande och reparerande av hus. Och hur efterhand människorna började ana att det var gudomlig kärlek bakom varje handling.
”Vi förstod att det var rättfärdighet vi sökte, inte tacksamhet. Då skulle välsignelserna följa, och det upplevde vi var dag.”  Midnattsropet återger här stycket som handlar om hur arbetet kom till stånd och utvecklats i Tipari:

Intervju: Stig Andreasson

På vår resa från södra Frankrike tillbaka norrut mot Belgien tog vi vägen till den lilla staden Rombas. Där hade vi aldrig förut varit, eftersom den ligger lite vid sidan om huvudvägen genom Lothringen, som gränsar både till Tyskland och hertigdömet Luxemburg. Rombas har bara tio tusen invånare men ligger i det folkrika departementet Moselle, där över en miljon människor bor och arbetar. Orsaken till att vi reste till Rombas var att vi hade planlagt ett besök hos Walter Vappiani, en före detta ”healer” som blivit frälst och befriad från sina ockulta förmågor.

Utdrag ur Jan Egil Hafsahls på norska nyutkomna studiebok ”Menigheten - Kristi hemmelighet”, utgiven på förlaget Pilgrimen.

Guds rike är nära förknippat med Guds ära och makt.

- Ty riket är ditt, och makten och äran i evighet. (Matt 6:13)

- Åt honom gavs makt och ära och rike. (Dan 7:14)

Att utbreda Guds rike är att

- …gå in i den starkes hus och plundra honom på vad han äger… och plundra hans hus. (Matt 12:29)

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n

Ulla Näsholm har läst boken och recenserar.

Författaren kommer från en katolsk familj som varje söndag fyllde en hel kyrkbänk. Släktingar och vänner var alla hängivna katoliker. Trots ivriga studier och fromt gudstjänstutövande lärde James inte känna Gud eller bibelns frälsningslära. I en enkel bibelstudiegrupp hörde James talas om Jesu fullbordade försoningsverk. Efter några månader tog han emot Jesus Kristus som sin personlige frälsare. Två år senare fattade han sitt livs svåraste beslut - att lämna Katolska Kyrkan.
Med stor insikt och kunskap om den Romerska katolska kyrkans lära och tradition, visar han i boken hur omöjligt det är att förena Nya Testamentets kristendom med Katolska Kyrkans lära.
Författaren drivs av samma önskan som Paulus ger uttryck för:
-Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. (Rom 10:1-2)
Boken är informativ, pedagogisk och varmhjärtad!