I detta nummer finns en sång skriven av Camilla Eliasson. {{ double-space-with-newline }}Här berättar hon om hur sången kom till.

Vittnesbörd av Camilla Eliasson

Pilgrimsfolket i Norge fortsätter oförtröttligt missionsarbetet i Rumänien. Midnattsropet har fått del av några av de senaste rapporterna som Camilla Eliasson skickat hem till församlingen på Dal. Vi förmedlar här vidare några utdrag och hoppas det ska väcka många hjärtan för missionens sak.

15 januari 2017

De första dagarna här i Arad med omnejd har varit präglade av dåligt väder. En våldsam köldvåg har svept över landet och förorsakat stora problem, inte minst för de fattiga som eldar med ved.

Camilla Eliasson skriver om när Pilgrimsfolket kom till Tiparí. Utdrag ur boken Eben Eser.

Församlingen Pilgrimsfolket har firat 40-årsjubileum, och Midnattsropet hade förmånen att vara med på den stora högtiden. I samband med högtiden, gav Michael Hafsahl, tillsammans med Lill Hafsahl och Camilla Eliasson ut en jubileumsskrift, Eben-Eser – ”Hittil har Herren hjulpet”. Under festen, lästes en del avsnitt ur boken upp för församlingen. Camilla läste under stor rörelse ett par stycken ur kapitlet om missionen. Hon skildrade hur Pilgrimsfolket under många års möda och många direkta gudsingripanden byggt upp  arbetet i Rumänien. Hur de nådde fattiga, undanskuffade, marginaliserade människor med Jesu kärlek i form av utdelning av kläder, borrande av vattenbrunnar, byggande och reparerande av hus. Och hur efterhand människorna började ana att det var gudomlig kärlek bakom varje handling.
”Vi förstod att det var rättfärdighet vi sökte, inte tacksamhet. Då skulle välsignelserna följa, och det upplevde vi var dag.”  Midnattsropet återger här stycket som handlar om hur arbetet kom till stånd och utvecklats i Tipari:

Vittnesbörd av Camilla Eliasson

Jag har den sista tiden uppehållit mig i Lukasevangeliet kapitel 15 och läst om den förlorade sonen. Det är en berättelse som är väldigt känd. Den handlar om en son som lämnade sin far efter att ha krävt ut sitt arv. Han gick ut i världen och förslösade det i ett utsvävande liv.

Den här berättelsen är en liknelse om människans förhållande till Gud. Vi är som den förlorade sonen. Vi vill gärna ha det Gud kan ge oss, men vi vill inte ha med Gud att göra, utan vill använda hans gåvor på vårt sätt. Men liknelsen berättar också att när sonen hade använt och förslösat allt kom en stor hungersnöd över hans liv. Han förstod att det var bara hos sin far han kunde få mättnad för sin själ.