Missionshälsning från Karin Vidéns blogg “Skriverier från Karibien”

-Bingooo!

Kvinnans rop avlöstes snabbt av ett kakalorum av röster utan motsvarighet. Det var svårt för mig som oinsatt att urskilja problemets art, men jag förmodar att det handlade om vem som egentligen vann. De satt, stod, låg, gick omkring….ett femtontal kvinnor i olika åldrar med sina spelbrickor och okokta makaroner som markörer. Utroperskan hade placerat sig strategiskt i skuggan på en trappavsats och hade en sliten smutsig tygpåse i handen varur hon plockade upp sifferbrickorna och med ljudlig stämma ropade ut över den spelande skaran. Överallt fanns också de små barnen.

Intervju med Veronica och Sean Ureña

Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén,  levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick  Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.

Under hela våren och sommaren är du välkommen att besöka Loppis för Haiti på Bällsta. Alla intäkter går oavkortat till barnen i bergsbyarna Mont-Leon och Belle-Terre i östra Haiti. Tack vare alla gåvogivare har församlingen under det här läsåret kunnat hjälpa 564 elever med skolgång. Nu samlar vi in medel för läsåret 2012/2013 med målet att ännu fler behövande barn ska få sin skolgång betald.

I haitiskt präglade Batey Palavé går läsåret mot sitt slut och barnen får sommarlov, något som inte är en självklarhet i ett land där många barn aldrig får förmånen att studera. Under åtta läsår har Comunidad Maranata tagit emot många barn i Palavé och gett dem grundläggande undervisning och på det sättet ges de större möjlighet att få leva ett mer drägligt liv när de växer upp. Fattigdomen är svår hos de familjer missionen söker upp för att hjälpa. Nu ser vi fram emot ännu en ny elevgrupp nästa läsår.

Hälsning från David Smeds:

I slutet av januari åkte Monica och jag för att besöka vår äldste son, svärdotter och barnbarnen i Texas. Jag hade vid några svaga tillfällen ”lovat” Berno Vidén att jag kanske kommer förbi för att studera Maranatas missionsarbete. Jag råkade hitta en specialfunktion på resesajten Expedia.se. Vad händer om jag knappar in min hemresa från Houston och tar en liten sväng via Karibien närmare bestämt Santo Domingo? Mot ett hanterligt pristillägg var det möjligt.

Missionsreportage Zebastian Vidén:

Helt plötsligt en morgon var alla jättereligiösa. Folk på gatan talade om Gud. På Twitter och andra internetfora regnade det kommentarer om den yttersta tiden och att Jesus snart är här.

Några dagar senare verkade dock allt ha återfått sin balans. Visst, Gud finns kvar däruppe. Men vi sköter vårt härnere. Vardagen var åter ett faktum igen.

Vad som hade hänt var att Dominikanska republiken drabbades av ett jordskalv. Skalvet som mätte 5.3 på Richterskalan orsakade dock inga större skador.

Intervju med hemundervisade Elaine Vidén på sitt första missionsuppdrag i Santo Domingo
**
**

Elaine Vidén kom hem till jul, efter tre månaders spännande vistelse i Santo Domingo, där hon fått vara med i missionsarbetet på ett mer ansvarsfullt sätt än hon tänkte från början.

Elaine föddes 1992 i en barnrik familj tillsammans med tvillingbrodern Marcus. Därefter kom ytterligare två barn. De är sammanlagt åtta syskon i familjen, och alla har fått hemundervisning. Föräldrarna Lena och Robin träffade varandra och gifte sig i Maranataförsamlingen, och har hela tiden varit engagerade i storfamiljsarbete på olika platser. Pappa Robin är sedan många år äldstebroder i Maranataförsamlingen i Stockholm. Elaine som alltså växte upp i församlingen bestämde sig tidigt att hon ville följa Jesus. Vid nio års ålder döptes hon.

Dominikanska republiken sommaren 2011

Text: Emanuel Johansson

Så har största delen av sommaren 2011 redan passerat. Nu står vi inför skolstarten med allt vad det innebär av ansvar församlingen tagit för att hjälpa familjer med skolgången för sina barn. Här i Dominikanska republiken heter det att det är fri skolgång, men många barn kommer aldrig dit på grund av alla de kriterier och kostsamma förpliktelser som måste uppfyllas. I Haiti är det ett privilegium för dem som har möjlighet att gå i skola.

Simon Beecham deltar i sommar i missionsarbetet i Santo Domingo. Han blev inspirerad till följande appell när han kom i kontakt med församlingens syskon i Palavé:

Ju mer vi önskar uppleva nåd, dess mer bör vi söka glädjen i att tjäna andra. ”…och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng”. (Matt 20:27) Ju mer vi söker Kristi sinnelag, den gudomliga karaktären från en älskande Frälsare, dess mer kommer vi på att vi själva vill göra för andra vad vi vill att de ska göra för oss: vi ser människor som Jesus skulle se dem.

Den ena är genom sin härkomst helförsäkrad och har en av svensk stat utstakad och kontrollerad utbildning framför sig. Den andra har genom sin härkomst varken rätt till sjukvård eller utbildning. Klyftorna skapade av människor är tydliga, orättfärdiga och svåra att överbrygga. Saga och Caroline har funnit varandra här ute på missionsfältet. För deras framtid ber och hoppas vi att församlingen ska vara den plats där de slipper hamna i de fack en orättfärdig värld vill placera dem.

I början av 80-talet när Maranataförsamlingen med Stina i spetsen började arbeta i Dominikanska republiken var en av de första som vanns för Kristus och lät döpa sig syster Olympia. Hon betydde mycket de första åren när hon lärde vännerna från Sverige att leva i landet under mycket enkla förhållanden. Kommen till åren men vid god andlig vigör fann vi henne där hon bor i sin lilla stuga. Det var en upplevelse att få prisa Gud och bli påmind om Guds trofasthet.

Missionsarbetet i Dominikanska republiken fortsätter. Eftersom Maranataförsamlingen funnit sitt verksamhetsfält i ett fattigt område utanför huvudstaden Santo Domingo, i Palavé där en stor del av befolkningen är haitier, så upplever vi även Haiti som vårt missionsområde. Vi nås av rapporter om hur deras anhöriga i Haiti drabbats av det svåra regnet för ett par veckor sedan. I haitiska byn Baptiste, där flera av syskonen har anhöriga, regnade en stor del av skörden bort för de fattiga byborna.

Av Nahdja Vidén

Jag arbetar som lärare i en Batey Palavé utanför Santo Domingo, där jag dagligen möter barn av olika slag. Har också barnmöten där vi samlas en grupp en gång i veckan.

Man ser behoven som finns när det gäller att lära känna Jesus, som barnens vän och inte någon ond Gud som straffar dem om de är olydiga. Man hör ofta hur många säger till barnen att de hamnar i en gryta med kokande olja där satan står och rör om.

Text: Veronica Vidén

Veronica Vidén, en av Maranataförsamlingens utsända missionärer i Dominikanska republiken, beskrev nyligen i sin blogg en voodoofest hon blev åsyna vittne till. Voodookulten har aktualiserats allt mer på senare år genom att den numera blivit erkänd religion och just nu i dagarna har en internationell vandringsutställning om voodoo

öppnat i Stockholm.

**
**
Fiesta de palo

Intensiva afrikanska trumrytmer ljuder över hela gatan. Grannen har en ”fiesta de palo”, en så kallad dominikansk katolsk voodoofest. En märklig uppblandning. Rytmerna och dansen står för deras afrikanska och europeiska ursprung, och samtidigt har man tagit in den haitiska voodoons åkallan på andar och helgon. Man ropar i intensiva sånger på ärkeängeln Mikael, och ibland hör man namnet Belial (en slags demon). ”Mikael är här!” hörde jag hur de ändrar sin sångtext när jag gick förbi för en stund sedan. Alkoholen flödar och folk kommer in i en slags extas, och någonstans bland gruppen av människor som är samlade till denna katolska voodoofest står även ett altare.

Palavé - Dominikanska republiken

I den haitiskt präglade bateyen Palavé arbetar Comunidad Maranata sedan en del år tillbaka, bland annat med att driva en skola. Palavé är till stor del bebodd av haitiska familjer varav de flesta saknar visum eller andra nödvändiga handlingar för att fritt kunna leva och bo i Dominikanska republiken. Trots att många av dem bott där i flera år och även varit gästarbetare åt statliga bolag, klassas de som om de är i transit, och lever varje dag under hot om att utvisas.
Bara under det här årets första månad har dominikanska migrationen utvisat nästan 5 000 haitier, en verkställighet som kan äga rum när exempelvis en arbetare åker mellan sitt arbete och hemmet. Då en haitier fastnar i en kontroll ges han ingen möjlighet att åka till sin familj utan utvisas direkt till gränsen.
Flera av Comunidad Maranatas medarbetare lever på detta sätt under en ständig press. Januari 2011 intensifierades utvisningarna vilket lett till att familjeförsörjare inte vågar åka in till stan för att söka arbete.
Tack vare gåvor som kommit in har flera av våra vänner fått arbete genom missionen, vilket varit till en oersättlig hjälp. På andra bilden ovanifrån står Zebastian tillsammans med två av församlingens byggnadsarbetare, på trappan till ett hus som blir färdigt i slutet av februari månad och som då ska upplåtas för en fattig haitisk familj som idag bor i ett fallfärdigt ruckel.

33 elever är inskrivna det här läsåret och de får undervisning i spanska, matematik, bild, musik, bibelkunskap, idrott samt i de olika orienteringsämnena. Här ses Veronica med sina tio elever.
På rasterna får eleverna välja på ute- och innelekar. Här har några valt att bygga med lego…

… andra har valt att “kasta ringar” ute på den lilla bilfria grusvägen där kossor, getter, hästar och grisar mm passerar.

Några dagar före skolstarten inbjöds till föräldramöte, där de inskrivna elevernas föräldrar informerades om hur Maranataförsamlingen i Sverige, tillsammans med vänner främst i Norge och Frankrike, är de som arbetar och offrar för att medel ska frigöras för missionens skola i Palavé. Det var uppmuntrande att möta föräldrarna som uttryckte sig glada för att deras barn nu trots olika bakomliggande problem och svårigheter kan få undervisning.

Missionsrapport av Karin Vidén
**
**

**Jordbävningskatastrofen placerade Haiti i allas våra hjärtan. Ett halvår har nu snart gått och fokus har svalnat betydligt i media, men lidandet är fortfarande obeskrivligt och i de enorma tältlägren runt omkring huvudstaden är situationen på vissa håll mycket katastrofal. 
I missionsarbetet här i Dominikanska republiken möter vi drabbade människor som på olika vägar lyckats ta sig över hit för att om möjligt finna ett nytt fäste i livet, en framtid. Många av dem har förlorat, inte bara sina tillhörigheter utan också alla sina nära och kära. 
En ung kvinna bad om förbön i ett möte tidigare i veckan. Hon hade kommit från Haiti för bara några månader sedan och bor nu med sin pojkvän i ett litet skjul i Palavé utanför Santo Domingo, bara en kort  promenad från församlingens missionscenter. Den mäktiga sången i mötet och det till hennes eget språk kreol tolkade budskapet om frälsning i Jesus Kristus, grep hennes hjärta och hon ville ta ett avgörande steg i sitt liv; hon ville bli frälst!
Innan vi skildes åt i den mörka tropiska kvällen bad hon oss besöka henne, helst redan dagen därpå eftersom hon hade något viktigt som hon behövde prata om.

Missionsrapport av Karin Vidén

Mellan regnskurarna idag besökte vi Maria i bateyen Lecheria. Det lilla hemmet som mäter ca 2,5 x 2,5 m var genomfuktigt och på den enda möbeln hon har, en säng, låg lilla Ursula 8 månader sjuk. Genom hålen i plåttaket droppade regnet in, och rann utefter väggarna där centimeterstora glipor mellan de murkna brädväggarna släppte in både vind och vatten. Väggen utefter sängen hade hon klätt med tidningspapper som nu i de intensiva regnen var genomblöta och knappt hängde kvar. Tvååringen som även hon var i dålig kondition stod riskabelt nära den öppna kolelden i järngrytan på golvet, där vatten kokade för att kunna användas till den lillas mjölk. Maria är så fattig!

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

Haitis långa väg tillbaka och den än större katastrofen. Text: Berno Vidén

Ingenting har varit sig likt här på missionsfältet i Dominikanska republiken alltsedan vi den 12 januari nåddes av nyheten att grannlandet Haitis huvudstad Port au Prince drabbats av en jordbävning. Själv satt jag i en bil på väg ut till Palavé och kände inte av skalvet. Då vi kom fram till Palavé fick jag ett telefonsamtal från hemförsamlingen i Stockholm där min dotter Veronica oroligt undrade om vi känt av skalvet. De hade via internet fått indikationer om skalvet från en dominikan i Santo Domingo. -Vilket skalv? frågade jag. Vid en snabb rundfrågning kunde jag dock konstatera att flera hade känt av att marken vibrerade. Jag ringde upp Roger Lindroos som befann sig i Las Palmas och frågade om han märkt av något. Då förstod han att det var ett jordskalv som hade fått honom att nästan tappa balansen av yrsel. Gungstolarna hade börjat röra på sig och taklampan gungade, ca 270 km fågelvägen från skalvets epicentrum.
För varje timme som gick nåddes vi av ständigt ny rapportering om jordbävningens följder. Ett sjukhus hade eventuellt rasat, presidentpalatset var skadat och förmodligen fanns det flera döda. Men ingen visste något med säkerhet. Vi märkte av en påtaglig och stegrande oro hos våra haitiska vänner som alla har delar av sina familjer boende i Port au Prince. När det allteftersom blev uppenbart att jordbävningen, som haft sitt epicentrum bara några kilometer utanför den haitiska huvudstaden, var den absolut värsta som drabbat landet under hela dess historia, och då det började talas om hundratusentals döda och skadade, och att över en miljon haitier förlorat sina hem, var det svårt att finna ord till tröst för alla våra haitiska vänner.
Just nu mobiliserar hela världen med hjälpinsatser av gigantiska mått, allt under ledning av USA, som med hjälp av tio tusen extrainkallade soldater leder arbetet för att upprätthålla någon slags ordning i det totala kaos som råder. Under katastrofens första dagar blev landets president René Préval helt plötsligt en man av folket. Bostadslös som de flesta andra, då både palatset och hans privata residens hade rasat, var han hänvisad till gatan och syntes ofta ute bland folket. Regeringsbyggnader, domstolar, universitetet, FNs högkvarter, katedralen, ja, listan kan göras lång på byggnader med styrande funktioner för landets verksamheter som nu är borta.