Här följer en sammanställning av rapporter från hjälpinsatser som genomförts av medarbetare från Maranataförsamlingen i Stockholm tillsammans med dominikanska och haitiska syskon.

Haiti 17-19 januari
Zebastian rapporterar:
Efter att på nyheterna ha sett och hört om allt hemskt som drabbat grannlandet Haiti, och då många av syskonen i församlingen i Palavè ännu inte kunnat kontakta sina anhöriga, så beslutades att jag tillsammans med broder Marcelo skulle resa till staden Baptiste för att undersöka läget.
Baptiste ligger några mil innanför gränsen och ganska långt uppe i bergen.
Väl framme blev vi båda ganska lättade. Visst märktes det att jordbävningen drabbat även denna delen av landet. Men inte alls så hårt som huvudstaden. T.ex. så har det inte rapporterats in några döda, i ett område som har ungefär 30,000 invåndare.
Men ändå, det har varit jordbävning, och många hus är skadade. De flesta husen i området byggs väldigt enkelt, helt utan någon form av armering. Det i sin tur har lett till att många hus har fått allvarliga sprickor och hål i en eller flera väggar. Vi såg också en del hus som rasat ihop helt.
Jimani 21 januari
Klockan 5.30 ringde väckarklockan, och det kändes helt fel. Men upp kom jag. Det var dags att resa västerut igen. Denna gången skulle vi resa till staden Jimani, som är den gränsstad mot Haiti där absolut flest hjälptransporter och drabbade passerar.
Väl framme, efter 5-6 timmars bilfärd på bra vägar, och sämre vägar ju närmare gränsen vi kom, sökte vi upp det statliga sjukhuset på platsen. För övrigt så märktes katastrofen av mycket här, väldigt många utländska biståndsarbetare, läkare, sköterskor etc. En stor basebollplan hade dessutom gjorts om till helikopterramp.
Sjukhuset, som egentligen inte är speciellt stort, var självfallet fullbelagt. Korridorerna var fulla med folk som låg gipsade, eller väntade på att tas omhand. Vi sökte först upp sjukhusets apotek dit vi kunde överlämna flera kartonger med mediciner. Det togs tacksamt emot. Efter det så fick vi även möjlighet att dela ut de påsar vi förberett kvällen innan. Tyvärr alltför många patienter för att det skulle räcka till alla, men vi får hoppas att det kom till någon nytta för dem som fick ta emot en i alla fall.
Medan vi var på det statliga sjukhuset fick vi höra om ett barnsjukhus en bit bort, så vi beslutade oss för att även besöka det. Halvvägs dit träffade vi på en haitier som vi frågade om vägen. Han, visade det sig, jobbar som tolk på sjukhusen, och var nu på väg till barnsjukhuset för att uträtta ett ärende. Så både han och vi var tacksamma över att han fick skjuts en bit på vägen.
Väl framme vid barnsjukhuset, som av flaggorna på platsen att döma, drivs av amerikaner, fransmän och dominikaner, möttes vi av en amerikansk sköterska som frågade om vi var där för att hjälpa till. Vi svarade att vi var där med saker som vi gärna ville överlämna till barnen.
Det var dock inte så enkelt. Det var en helt annan organisation där än på det andra sjukhuset, och allt som lämnas måste lämnas på en speciell plats, varifrån sedan de som arbetar på platsen delar ut det. Då vi var där var dessutom den platsen överfull av diverse lådor och liknande. Då berättade haitiern vi plockat upp om en kyrka som de använder som väntsal för patienter och flyktingar, och att den platsen inte fått riktigt lika mycket hjälp som de andra större platserna.
Några kilometers bilfärd till och vi var framme. En haitisk baptistförsamling hade upplåtit sin kyrka för behövande. Det var väldigt strikt där med vilka som fick komma in, och fotografering var absolut förbjuden. Efter att Veronica talat lite med föreståndaren för platsen, gjorde han dock oss till ett undantag. Men vi fick inte ta för mycket närbilder, av respekt för dem som var inlagda där.
I kyrkan fanns det vid tillfället 43 personer som vårdades. Det vi hade kvar i bilen var 43 påsar med förnödenheter. Vad säger man då?
I alla fall så togs gåvorna tacksamt emot och vi var färdiga med vårt uppdrag för denna dag. Men ändå finns det hur mycket som helst att göra, och nu har vi börjat förbereda för nästa resa.

En glad skara från församlingens syskon i Palavé framför det nybyggda skolhuset. Det är med stor tacksägelse, först och främst till Gud, men också till alla vänner som på olika sätt deltar genom förbön och offer, som vi ser hur Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé tar form. Satsningen som görs har också varit till stor välsignelse för många fattiga familjer som genom byggnationen fått arbete och därmed inkomster inför den stundande julhelgen.

Prédelus Michelot är en av våra haitiska bröder som är med i byggnadsarbetet i Palavé. Michelot är en ivrig evangelist som ägnar mycket av sin lediga tid till att studera andlig litteratur, något som kommer hela församlingen till godo då han undervisar ur Guds ord. Dessutom behärskar han både haitisk kreol och det spanska språket bra vilket gör honom till en utmärkt tolk under mötena. För de haitiska vännerna blir det en stor hjälp att få ut så mycket som möjligt av förkunnelsen.
I hälsningen nedan riktar sig Michelot till Midnattsropets läsare med frågan: Vill du vandra på Herrens väg?

Text: Zebastian Vidén

För lite drygt två månader sedan togs de första spadtagen till ett av de två hus som är planerade i Palavè. Arbetet med huset som är planerat för skolarbetet håller i skrivande stund på att avslutas. Dörrar och fönster är på plats, målningen är i full gång, och vad som sedan återstår är dragningen av elektricitet och vad som hör till det.
Det har varit två händelserika månader som började med den absolut tyngsta delen; grävandet av en stabil grund. Tungt men absolut nödvändigt. Sedan så har väggarna byggts upp.
Sten för sten och bit för bit har vi fått se hur huset tagit form, och med början nästa termin räknar vi med att kunna nyttja det nya skolhuset.

I missionsarbetet i Santo Domingo möter vi ofta en oerhörd nöd mitt i en brutal verklighet. I det här numret av MR kan du läsa om hur en fattig flerbarnsmor drabbats av ett sorterande socialt system, till stor del beroende på att hon är papperslös haitier.

En av församlingens familjer i Palavé har i dagarna drabbats hårt. Familjen är mycket fattig och försörjer sig på att sälja grönsaker och rotfrukter som de odlar på en liten jordlott utanför Palavé. Far i huset, Teofil, sjunger ofta i mötena och med sin klara stämma får han med sig hela församlingen i tillbedjan och lovsång. Även hans hustru Susana, mor till familjens nio barn, har alltid i våra möten delat med sig av sin tacksägelse till Gud. För några år sedan döptes de båda till Kristus i floden Manoguayabo som slingrar sig som ett U runt Palavé. Församlingen har också hjälpt familjen med att restaurera husgrunden och en fallfärdig vägg, bara dagar innan en svår storm drog in över landet och åstadkom mycken förstörelse. Tack vare upprustningen som gjordes klarade sig familjens hus från att dras med av vattenmassorna ned i den djupa dal som omgärdar bostaden.

En av skolans lärare är Esther Melo Castillo, en 33-årig änka och mor till två pojkar. Hon ansvarar för en särskild grupp av barn med speciella handikapp.

Esther tog emot Jesus som sin personlige frälsare för snart ett år sedan och döptes kort därefter till Kristus. På frågan om vad det är som motiverar henne att, som i det här fallet, arbeta med handikappade barn, säger hon:
- De här barnen är mycket speciella och de har knappa möjligheter att få hjälp någon annanstans eftersom de kommer från mycket fattiga familjer.
Det är inte första gången Esther engagerar sig för att hjälpa barn. Ända sedan hon själv var barn har uppgiften legat som en kallelse hos henne, något som mognat mer och mer under åren. Från det hon som 13-åring fortfarande gick i skolan var hon ofta med och hjälpte till med att arbeta bland förskolebarn i en skola i Lecheria, en mycket fattig boplats för haitiska familjer. Esther kände sig mer och mer hemma med arbetet och blev kvar där i tolv år. Under tiden studerade hon och skaffade sig lärarbehörighet.

Veronica Vidén rapporterar

Att växa upp i Palave, i ett hopkok av katolska, kristna och vodooinspirerade traditioner och läror, sätter djupa spår i invånarna i bateyen. Speciellt kristendomen har fått en mycket snedvriden inverkan på människorna, och att försöka bryta instängda tankebanor om gärningsläror, krav och måsten, som väg till frälsning, är något av det svåraste som finns.

Man får lära sig då man är liten, att ”Om du inte uppför dig, om du inte lyder mamma och pappa, då hamnar du i helvetet”, en skrämselmetod för gott uppförande. Detta leder till att bara de ”perfekta” blir kristna, de som lyckas hålla alla regler, uppfylla kyrkors och församlingars krav och gå en av religionen utspikad väg, blir accepterade som kristna. Vårt främsta uppdrag i Palave är att få människor att lära känna Jesus, som den enda och sanna vägen. I församlingens skola, som vi nu under sex års tid har kunnat driva som en hjälp för de barn som hamnat utanför de statliga skolorna utan annan möjlighet till utbildning, har vi stora möjligheter att ge barnen evangelium om Jesus.

Nu är arbetet i gång med att bygga upp ett nytt missionscenter i Palavé. Förutom den befintliga byggnad som redan finns på tomten, planeras ytterligare två byggnader; en för skolan och en för församlingens möten, kurser och läkarmottagning.

Platsen där sockerrörsfälten tidigare sträckte ut sig kilometervis och där invandrad haitisk arbetskraft trängdes i små barackliknande byggnader inom den dåvarande arbetsförläggningen, har idag växt till ett mindre samhälle med fler än tio tusen invånare. Sockerrörsfälten är nedlagda men fortfarande är det haitierna som genom sitt vardagsliv, sin historia och kultur präglar samhället. Fattigdomen är påtaglig och många familjer kämpar hårt för sin försörjning. Bland annat genom att sälja grönsaker och rotfrukter från det man lyckas odla fram på de små jordlotter man disponerar. En vanlig syn är haitiska kvinnor som bär omkring stora plastbaljor på huvudet fulla med kläder, klädnypor, tvålar, tvättmedel eller vad man nu kan få tag på att sälja för att få in några pesos till dagens mat.

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!

Utdrag ur mailhälsning från Dominikanska Republiken, där Berno Vidén just nu tillsammans med syskonen i Comunidad Maranata administrerar ett saneringsarbete i La Cañada, ett av huvudstadens fattigare bostadsområden.
Både människor och boendemiljön har upplevt ett lyft genom evangeliets förvandlande kraft.
Inför församlingens byggprojekt som till hösten inleds i Palavé, vädjar Berno om förbön.

De senaste veckorna har vi med hjälp av broder Isaias Rodriguez som anställd, arbetat en hel del i La Cañada i Las Palmas med att bygga över det stinkande kloakvattnet som rinner där. Det är ett stort projekt med stort ansvar för oss att hantera, och som visat sig ge oss kontakter med många nya människor. Det ekonomiskt administrativa ansvar vi gått in i ledde oss ganska omgående direkt in i ett typiskt exempel på hur korruptionen här fungerar som en för många helt naturlig sak. Vi har nämligen h aft svårigheter med att få ut betalt material. Järnhandlaren berättade för mig att då kommunen handlar i hans butik så är det alltid nyckelpersoner som kommer och ska hämta ut sina privata provisioner. Det här fallet med oss är det enda han kan minnas där det inte förekommit. Material har alltså undanhållits oss i väntan på att se hur mycket som blir kvar då alla fått sitt. Bubblan sprack dock då vi gick till borgmästaren och beklagade oss över situationen, vilket ledde till att både järnhandlaren och kommunens samordnare kontaktades av honom och blev korrigerade. Till saken hör att samordnaren mer eller mindre tvingade oss att handla materialet i just den järnhandeln, något borgmästaren reagerade kraftigt på. De av saneringsarbetet berörda grannarna i La Cañada har alla genom det som skett visat oss stor tacksamhet och gett oss allt förtroende.

Första arbetsetappen, som sträcker sig från syster Clotildes bostad, är nu klar och man märker att det innebär ett stort lyft för hela området. Vår syster deltar även hon aktivt i detta arbete genom att servera byggarbetarna mat och kaffe.
Vi ser alltmer hur missionsarbetet i Palavé är angeläget. Ännu några haitiska familjer kommer numera på våra möten, och vi har också fått be till Gud för flera personer. För en vecka sedan fyllde Jessica elva år och det ville vi fira med att hon fick bjuda sina kompisar på ett riktigt födelsedagskalas! Men då vi kom till Palavé förstod vi att något nyligen inträffat. Där utanför samhällets polisstation var massor av folk samlade. En nittonårig haitisk kvinna, gravid i sjätte månaden hade nyss brutalt skjutits till döds av barnets far, en dominikansk polis, som sedan sköt sig själv till döds, precis utanför polisstationen. Haitiska, främst unga män, som fanns i närheten greps av polis och fraktades på två lastbilsflak iväg – förmodligen för att lämpas av vid gränsen. Trots den oro som präglade hela området kunde vi i alla fall fira Jessicas födelsedag.

Berno Vidén rapporterar från Dominikanska republiken

Dominikanska Republiken har i likhet med många andra av världens länder drabbats av recession. Massuppsägningar och höjda matpriser har orsakat protester på olika platser där mestadels fattiga familjer bor. Myndigheterna försöker på alla sätt hålla skenet uppe och undvika att de än så länge sporadiska protesterna övergår i mer landsomfattande strejker.
Det finns ett område där det inte verkar råda någon som helst recession och det är inom narkotikahandeln. Landet har under senare år blivit en alltmer anlitad länk för att smuggla droger vidare till USA och Europa. Idag utgör man tillsammans med Haiti den absolut största smuggelvägen för narkotika från främst Colombia.
Landets president Leonel Fernandez har uttryckt stor oro över hur högt uppsatta politiker dragits med i den luckrativa smuggelverksamheten, något som gått så långt att festligheterna på nationaldagen den 27 februari var nära att ställas in. Skandalerna har varit många. Enligt uppgift lär det finnas inte mindre än 60.000 platser i landet där man lätt kan få tag på narkotika, vilket är fler än vad det finns colmados, den typiska kvartersbutiken som finns i alla områden.
I norra delen av landet ligger turistorten Puerto Plata. Där har i dagarna avslöjats hur polisen, narkotikaroteln inkluderad, varit den som styrt droghandeln genom att langarna veckovis betalat beskyddarpengar till polispatrullerna. Man har mer eller mindre varit avlönad av maffian. Ingen langare startade där någon verksamhet utan att först komma överens med polisen. Korruptionen i sammanhanget får här spegla den situation landet befinner sig i, som tillsammans med missbrukarproblemet är ett hot mot hela den uppväxande generationen.

Theresia Vidén berättar…
Theresia Vidén, 23 år, har denna sommar varit i Dominikanska Republiken och stöttat syskonen i Comunidad Maranata. När pappa Berno, som huvudsakligen förestår missionsarbetet, åkte till Sverige för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och tältmöten, var hon ensam svenska i arbetet under ett par månader.
Under sommaren har skolarbetet haft paus, men den lilla församlingen har kontinuerligt samlats till bön och bibelstudier. På söndagkvällar, om det inte varit skyfall, har man haft väckelsemöte utanför Clotildes hem nere i Cañadan. Skyfall, ja. Det har varit mycket av den varan denna sommar, och i Sverige har vi fått katastrofrapporter om hur många människor omkommit, och ännu fler förlorat sina hem i vattenmassor och jordskred. Värst drabbades grannlandet Haiti där man fram till idag räknar med att 800 människor omkommit och nästan en miljon förlorat sina hem då vattenmassorna vällt in över landet. Men även Dominikanska Republiken drabbades svårt med översvämmade samhällen och raserade broar och vägar. I huvudstaden har man ändå inte haft så kännbara svårigheter, berättar Theresia. Några gånger har man fått inställa möten och planerad medicinsk mottagning på grund av vädret.
Under sommaren har Theresia haft Sandra och hennes lille pojke Raudi boende hos sig. Hon har haft ansvar för 4-årige Rikendy, som har bott hos henne, då mamman Andréa hela sommaren tvingats vara på sjukhuset med sin svårt lungsjuke son Yefrey. Ett par gånger i veckan har Theresia åkt till sjukhuset för att besöka honom, annars har hon fått vara mycket hemma.
-Vi har haft vardagsliv, konstaterar Theresia stillsamt. Lagat mat, städat, tagit hand om barnen. Ett par gånger i veckan hade de också möten i hemmet.
Broder Kelvin Rosario, som kom till Comunidad Maranata för flera år sedan, har tagit stort ansvar för församlingens möten under de månader Berno varit i Sverige, och vid några tillfällen har också pastor Isaias Rodriguez kommit och delat Guds Ord i församlingen.
I september gjorde Theresia och Berno en resa till haitiska gränsen, för att undersöka möjligheterna att göra en insats i detta svårt drabbade grannland. En förhoppning är att Comunidad Maranata i samband med något besök hos haitiska syskon, på något sätt ska kunna bistå med mediciner, livsmedel och annan hjälp.
Nu är femte läsåret av skolarbetet bland haitiska barn i Palavé i full gång. Theresias syster Veronica, som varit med från start då skolan började på gården hemma hos Yanet, en syster i församlingen i Palavé, bär nu ett huvudansvar för undervisningen. Hon tillsammans med Nahdja undervisar idag elva elever som annars inte skulle ha några möjligheter att få plats i någon annan skola.Tidigare år har vår dominikanska syster Maria varit med i undervisningen men hon har nu fått jobb på en annan skola, varför antalet elever det här året reducerats.
Theresia är inte mångordig när vi sitter och samtalar om arbetet i Santo Domingo. Jag undrar vad hon ser som det viktigaste av alla olika insatser som utförs genom församlingens arbete.
-Det har ju alltid varit något speciellt med arbetet bland barnen, säger hon slutligen. Ja, visst är det så. Och när det gäller Theresias insatser, har det verkligen varit fråga om att satsa för barnen!

Karin Vidén berättar om en av Dominikanska Republikens missionärer

Om inte syster Clotilde kommer till mötet, då vet alla att det finns en verklig orsak därtill. Hon är en trogen mötesbesökare, medarbetare och syster i Comunidad Maranata sedan många år tillbaka. Jag tar mig med försiktiga steg nedför den av regnet våta och slippriga cementerade gångstigen som leder ner till hennes lilla hem som ligger så långt ner i La Cañada man kan komma. På vissa håll trevar jag mig riktigt sakta nedför med vetskapen om att här har många brutit både armar och ben då de halkat, snubblat och trillat omkull, men barnen och ungdomarna som kvickt kilar förbi mig är vana och då en motorcykel med sin obekymrade förare på slirande däck kasar nedför gångvägen där småttingar sitter och leker, verkar alla omkring mig helt oberörda. Clotildes hem består av ett litet kök och ett lika litet sovrum, samt en övervåning med plåttak där några av barnbarnen bor, och det är byggt med den ca två meter breda öppna utloppskanalen under sig. Då jag denna dag besöker henne bjuds jag som alltid på gott kaffe, och hon ursäktar sig att kanalen som nu är sprängfylld av skräp och hushållssopor luktar så illa. Soporna från alla omkringboende kastas oförpackade ned i kanalen och stora råttor kalasar på matresterna om ingen av alla lösspringande hundar hunnit före. Clotilde hade hoppats på lite mer regn den här dagen för att sopberget skulle få lite fart av vattnet och dra iväg, men så blev det nu inte. Hon hoppas också på att några karlar ska frakta bort det stora trasiga kylskåpet som en granne gjort sig av med och som nu ligger som en propp och stoppar upp soporna vid den lilla cementbron vid hennes husknut.
Clotilde är änka sedan många år tillbaka, och då jag ber henne berätta om sin man, blir hon tyst en stund; som om hon behöver lite tid att vrida klockan tillbaka för att minnas. De bodde först i Castañuela, hon och maken Prieto, ett litet samhälle ca 25 mil från huvudstaden, men flyttade till storstaden då barnen var bara några år gamla. De valde La Cañada i Las Palmas eftersom Clotilde hade sin syster boende där. ”Det var så fint här i området då vi flyttade in för många år sedan”, berättar hon och ser smått drömsk ut. ”Här var en grönskande dalgång med den smala flodrännan rinnande ut mot den större flodådran ut i floden Haina. Utefter sluttningarna låg små enkla trähus, eller som mitt hus, som då var tillverkat av utslagna plåttunnor som väggar, enkelt, med ändock en bostad. Här fanns stora avokadoträd, banan- och platanosplantor, ja det var mycket finare här i La Cañada då, ja det var som att bo på landet.” Clotilde berättar med värme om de åren; det var mycket jobb och slit, och det var fattigt, men hon var ung och stark. Prieto försörjde familjen genom att han drev en liten colmado med försäljning av tidigt morgonkaffe och diverse matvaror.
Så kom den ödesdigra dagen som kom att förändra hela Clotildes livssituation för alltid. Det var för ca 30 år sedan, Clotilde minns inte riktigt årtalen längre. Hon och Prieto vaknade tidigt på morgonen för att som vanligt ta itu med dagens sysslor, men den här dagen blev ingenting som det brukade vara. Prieto satte sömndrucken ned sina bara fötter på golvet för att stiga upp ur sängen, och såg försent den ca 2,5 dm långa så farliga tvärrandiga tusenfotingen. Den bet honom i en tå och han fick svåra smärtor under flera timmar. Såret infekterades kraftigt och hans allmäntillstånd försämrades snabbt. Från det statliga sjukhuset fördes han till militärsjukhuset, men inte heller där fanns den läkarvård och det antibiotika han hade behövt att få och det oundvikliga skedde, han dog.
Med sorgen som en bedövande tung börda och med försörjningsansvar tvingades den unga änkan ut för att söka arbete i områden där det bodde mer välbeställt folk, och hon erbjöd sina tjänster att tvätta kläder, att städa, diska och annat hushållsarbete. Tvättmaskin var på den tiden mycket ovanligt och all tvätt skedde för hand. Det handlade om att hinka upp vatten ur en brunn, att bära vattnet ibland ganska långa sträckor och att till sist efter tvätt och torkning överlämna kläderna fint strukna och utan minsta fläck kvar. Varje dag lämnade hon de tre barnen till någon granne eller släkting, för att tvätta kläder i olika hem, och kämpade hårt för att kunna ge barnen mat varje dag. Dottern Glady växte upp och blev som tonåring gravid, och blev genom det även hon som ensamstående tvingad ut i försörjningsansvar. Tre flickor tätt på rad innebar att mormor Clotilde mer och mer gick in i modersrollen och barnen upplevde henne som sin mamma, alltmedan deras unga mor var den som var borta och arbetade hela dagarna. Åren gick och inflyttningen till La Cañada ökade dramatiskt. Husen blev fler och fler, och de rika fruktträden och grönskan fick ge plats för byggnationen. Folk från landsbygden sökte sig in till stan och hoppades på bättre försörjningsmöjligheter, och La Cañada har förändrats väldigt mycket. Idag är Clotildes och de flesta andras hus gjorda av cementblock, och vissa har både tre och fyra våningar.
Bara två kvarter bort låg ett stort hus på gata L, en för svenska förhållanden ovanlig gatubeteckning, där den svenska missionen Comunidad Maranata höll till. Clotilde gick förbi där ibland och såg hur de ljusa utlänningarna tillsammans med dominikaner samlade barn på terrassen och inne i huset och lärde dem läsa och skriva. Clotilde hade aldrig lärt sig läsa men förstod hur viktigt det var att barnen fick möjligheten. De små barnbarnen var ännu väldigt små, men hon hoppades att de en dag skulle få lära sig denna konst.
En av svenskarna hette Tony och han tog en dag sin elgitarr med förstärkare och bar hela denna börda med sig ned till La Cañada där han tog kontakt med olika människor, däribland Clotilde. Hon bjöd in honom och eftersom det för tillfället fanns elektricitet kopplade han på utrustningen och satt sedan i hennes lilla kök och spelade med hög volym och sjöng sånger om Jesus Kristus. Tony kom tillbaka med ännu några av ungdomarna från Maranata och flera av Clotildes grannar kom för att lyssna till sången och vittnesbörden, däribland Fela, som även hon idag är en frälst och i Kristus bevarad syster i Comunidad Maranata. Clotilde var sedan tidigare avgjord kristen och döpt i floden Yaque, men upplevde nu en påtaglig förnyelse i sitt andliga liv. I det stora huset inbjöd Comunidad Maranata till evangeliska möten på kvällarna och hon tog med sig sina små barnbarn och gick dit. Hennes hjärta greps av påminnelsen att Jesus snart ska komma igen, och hon tog ett inre beslut att ännu mer söka Honom och följa Honom.
Vecka efter vecka, månad efter månad, kom hon troget till alla möten bärande på de små, och har genom sin idoga och övertygande insats år efter år visat de sina att församlingens angelägenheter är hennes, och att de är viktiga, och att ta del av Guds ord är livsavgörande mat för den inre människan. Barnbarnen är flera nu och större, och de har fått med sig den enkla tron på Gud genom det som såddes i deras barnahjärtan genom mormors iver. Hennes bön idag är att de alla ska ta ett avgörande steg, som hon själv fick göra, och verkligen öppna sitt hjärta för Jesus och överlåta sina liv till Honom.
Clotilde kan inte läsa, inte skriva, men hon kan med skärpa citera Guds ord: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft, så står det i Filipperbrevet 4:13!” Hennes vittnesbörd präglas av tacksamhet till vad Gud gjort i hennes liv, och alltid då tillfälle ges vittnar hon om hur Han varje ny dag ger henne kraft och hjälp.
Under tiden hon berättar drar människor förbi utanför den vidöppna dörren och musiken dånar från flera olika radioapparater i husen intill. Många ropar hälsande in genom dörröppningen, en haitisk ung man ber på knagglig spanska om tändstickor, och då kaffedoften sprider sig kommer en kvinna och ber om en kopp nybryggt och naturligtvis har Clotilde en kopp rejält sötat kaffe till sin granne. Några små grannbarn kommer törstiga in och ber om vatten, och för Clotilde är det så självklart att möta de behov hon kan, för liten eller stor. Alltmedan barnbarnsbarnet Cristal letar sig upp i hennes knä fortsätter hon att berätta om sitt arbete i församlingen, och drar sig med glädje till minnes sommaren år 2000 då församlingen hade ett speciellt sommarläger för barnen. ”Massor, massor av barn från La Cañada, i tre olika åldersgrupper samlades till bibelundervisning, lekar, fika och tävlingar.” Då var Clotilde med som ett stort stöd varje dag under den intensiva sommarperiod det pågick. Dessa samlingar kom att bli inledningen till en ny etapp då församlingen på ett speciellt sätt kom att inleda evangelisation i La Cañada. Hon minns hur grannar frågade henne, ”vad har ni gjort med våra barn, de är så glada, och de sjunger så fina sånger?” Det arbetet kom att bli en ingång till många hem och familjer.
Allteftersom åren har gått så har den ökande invandringen från grannlandet Haiti även visat sig i La Cañada. Det började för några år sedan och Clotilde fick vänja sig vid att de närmsta grannarna talade kreol, ett språk hon inte alls förstod. Nu finns bara ett fåtal dominikanska familjer kvar i hennes närområde, och hon ser församlingens evangelisationsmöten som väldigt viktiga. ”Även om haitierna inte förstår allt vi säger så känner de igen sångerna, och upplever atmosfären.” Då det på söndagkvällarna är dags för evangelisationsmöte där utanför hennes hus på den smala gångvägen ser man med vilken värme och iver vår syster är med och tjänar. Med ett vakande öga ser hon till att alla får sitta, att alla får varsin sångbok, och genast då det saknas en sittplats till en mötesbesökare, ung eller gammal, så ger hon sig iväg till en granne och får låna några stolar. Då någon blir stående en bit på avstånd är hon strax där och hälsar välkommen och anvisar en plats i gemenskapen. Ett verkligt föredöme i tjänst!
Där längst ner i La Cañada, där idag soporna sprider sin stank, och där droghandeln sker helt öppet, där idag haitier och dominikaner trots språkförbistring, och stora kulturskillnader bor vägg i vägg, där finns ett litet enkelt hem, ett missionscenter. Som en lots i sin lotsstuga finns Clotilde där för de grannar och förbipasserande som genom livets farliga passager behöver hjälp och vägledning. Om du har vägarna förbi ska du titta in, där får du ett friskt och levande vittnesbörd om Jesus som Frälsare dig till livs, och ingen finns som går därifrån utan att ha fått en kopp nybryggt kaffe vid köksbordet hemma hos vår kära församlingssyster. Från det lilla enkla hemmet längst ner i La Cañada letar sig böneljudet uppåt och hemåt. Bönerna om barnbarnens frälsning, bönerna om grannarnas frälsning och tacksägelsen till Gud för hjälp och kraft i rätt tid!

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Onsdageftermiddagen är varm och trafiken bullrig och rörig. Vi är på väg i två bilar ut till Batey Bienvenido inte långt från Batey Palavé där Maranataförsamlingen arbetar sedan sex år tillbaka. Vägen är bitvis väldigt gropig och det gäller att se upp för alla de motorcykeltaxi´s som utan hastighetsbegränsning far vägen fram. Det är dags för vårt andra barnmöte i Bienvenido och MRs trogna läsare vet att det var en av de platser som drabbades hårt då orkanen Noel i oktober drog fram över landet med våldsamma skyfall till följd.
Genom syster Fifa i gemenskapen i Palavé leddes våra vägar till Bienvenido eftersom hon har sin syster Sunilda boende där, och som nu hade förlorat allt då huset hon hyrde fylldes av lervatten ca 1,5 meter upp. Genom snabbt inkomna gåvor från olika håll kunde vi då inom bara några dagar komma ca 100 familjer till hjälp på olika sätt och fick genom detta en mycket speciell kontakt med människorna där.
Alla är haitier och de gamla bland de boende talar enbart kreol och upplevde naturligtvis en oerhörd utsatthet i denna situation då man stod utan hem, tillhörigheter och ekonomisk hjälp.
Efter denna hjälpinsats har vi ibland besökt området och kunnat följa återuppbyggnaden och fortsatt hålla kontakt med en del av dem som bor där. Många bor nu återigen i de hus som totalt översvämmades trots att de inser faran att liknande katastrofer ånyo kan inträffa. En av dem är just Sunilda som fortsätter hyra och med sin familj bo kvar trots farorna.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.

Missionsrapport av Karin Vidén

Den tropiska stormen Noel ödelade och totalförstörde i slutet av oktober månad stora områden i Dominikanska Republiken genom de våldsamma skyfall som följde i dess spår. Enorma arealer lades under vatten och samhällen isolerades pga raserade broar, oframkomliga vägar och stora kommunikationsstörningar i el- och telenätet. Hundratalet personer har konstaterats döda medan lika många fortfarande saknas. Omkring 60 000 personer blev hemlösa då vattenmassorna totalförstörde hemmen eller gjorde dem obeboeliga för långa tider framöver. Comunidad Maranata har under perioden som följt koncentrerat sina hjälpinsatser på främst ett bateyområde som heter Bienvenido.I Bienvenido steg floden snabbt och forsade in över det lägst liggande bostadsområdet. Flera hundratal människor fick snabbt fly från sina hem uppåt mot säkrare platser. Floden trängde obarmhärtigt in genom husen och lät inget stå hindrande i vägen. Husen fylldes upp till taket med vatten och flera av dem står i dag tomma med ett flera decimeter tjockt lerlager som resultat.Att vi överhuvudtaget kom till Bienvenido ser vi som en direkt Guds ledning. Redan sommaren 2006 då Berno efter en arbetsdag i Palavè kom hem, berättade han med gripenhet att han på vägen hem svängt in på en avtagsväg som han många gånger funderat på vart den ledde. Han kom då fram till bateyen Bienvenido och träffade en colmadoägare (colmado = minilivs) som berättade en del om området och såg också de behov som där fanns. Vi samtalade en stund och kom överens om att be till Gud för platsen och invänta om Herren ville öppna dörren för oss dit. Nyckelpersonen tog Herren ut! Det blev den här gången Fifa, vår skolelev Yessicas mamma. Fifa har en syster i Bienvenido som pga stormen Noel fick sitt hus helt översvämmat, och hon tog oss med dit och vi fick genast en fin kontakt med folket där.I tre grupper gick vi från hus till hus och hälsade, tog uppgift om namn, antal personer i hushållet, antal barn och kunde även se vilka de största behoven var efter stormens framfart. Som namnet på platsen förtäljer blev vi varmt mottagna och välkomnade in i hemmen. Det var lerigt och ibland näst intill oframkomligt men inget hinder syntes ändå för svårt och vi upplevde en oerhörd ledning och välsignelse i arbetet. Vissa hus var tomma förutom all lera som täckte golvet och långt upp på väggarna. Folk bodde hos varandra och överallt låg högar av förstörda kläder, lakan, madrasser, skolböcker mm. Vi fick ta del av många gripande vittnesbörd hur folk fått fly hals över huvud för att rädda sig själva och sina barn.Som en första akut hjälp gjordes ett storinköp av matvaror till 50 hushåll. Allt paketerades sedan i plastkassar och tidigt på söndagmorgon lastade vi bilen full och for iväg.Utdelningen gick förunderligt bra. Alla besökta hem hade fått en stämplad biljett vid första besöket som de skulle visa upp nu och så överlämnades maten och ett kuvert med ekonomisk hjälp och ett brev från Comunidad Maranata.

Rapport av Berno Vidén

Under tre kvällar i maj månad ljöd väckelsesång och frälsningsappeller från Comunidad Maranatas missionscenter i Santo Domingos utkanter. Den annars så stökiga gatan som vanligtvis är fylld med merengue, bachata, hip hop och annan typisk dominikansk musik dominerades nu av ett himmelskt budskap om ett levande hopp. Det var väckelsekampanj! Vänner från olika platser slöt upp för att ge sitt stöd och under de tre kvällarna förkunnades ett rent och klart evangelium med maningen att vända om till Gud.Första kvällen predikade en haitisk broder, Michelot Predelus, om nödvändigheten att vända Sodom ryggen. I mötet var det många som delgav sina vittnesbörd genom att sjunga. En av sångarna var den lille svårt lungsjuke pojken Yefrey, 9 år, som med klar stämma övertygande sjöng: ”Ty i dig har jag livet”. Sången blev en tacksägelse till Gud som gång på gång visat sin makt i denne pojkes liv. Flera gånger har hans läkare förberett hans mor Andrea på att Yefrey kommer dö, något vi själva även trott de gånger han hamnat i akuta tillstånd. Men Gud är den som ger livet, och han har också räknat våra dagar, något lille Yefrey är ett bevis på.Nästa kväll predikade Sofia, en åldrig syster som under 49 år tjänat Herren som missionär i sitt eget land. Budskapet var: ”Idag vill jag gästa i ditt hus!” Det gick inte att missta sig på nöden hon bar inom sig över alla dessa själar som ännu inte tagit emot Jesus till frälsning. Denna kväll fick vi be till Gud med flera syndare, både barn och vuxna, som överlämnade sitt liv till Jesus.Missionsläkaren Doris Díaz var också med och förkunnade ordet sista kvällen. Genom sitt arbete möter hon ofta människor i svår nöd. Hennes budskap var ett konkret vittnesbörd om hur Gud svarar på bön. Hon berättade om två bröder som länge varit bönebarn. De levde ett ganska hårt liv med mycket festande alltmedan deras mor bad till Gud för dem. De råkade vid ett tillfälle ut för en mycket allvarlig trafikolycka då den ene brodern omkom. Den andre brodern låg medvetslös i flera dagar och på grund av alla inre skador som konstaterats gav läkarna upp hoppet om att kunna rädda hans liv. Doris, som själv var en av läkarna, vägrade dock att ge upp hoppet. Hon sa till sina kollegor att göra vad de kunde och att de sedan tillsammans skulle bedja till Gud om hjälp. Gud grep in och den unge mannen vaknade till liv! Under tiden han låg i koma hade Doris suttit vid hans sida och vädjat till honom om att ta emot Jesus i sitt liv. Samtidigt bad hon till Gud om att han inte skulle få dö utan att först bli frälst. Då mannen vaknade till liv var de första ord han sa: ”Jag har blivit frälst.” Doris blev helt överraskad och undrade hur det var möjligt. Det visade sig att han under sin medvetslöshet ändå kunnat lyssna till Doris vittnesbörd och i sitt liv tagit emot Jesus. Kampen fortsatte och man räknade med att även om mannen nu överlever så kommer han få leva sitt liv invalidiserad. Av orsaker som läkarna haft svårt förklara har flera av mannens obotliga inre skador dock återställts och idag kan han till och med gå. Mitt i all smärta tackar mannen Gud för allt som skett då han nu förstår att det ledde till hans själs frälsning. Doris påminde i sin förkunnelse om två tillvägagångssätt Gud använder för att kalla syndaren. Först talar han kärleksfullt och vädjar om försoning. Nästa steg kan handla om en mer drastisk händelse fylld av smärta, men även det av kärlek, för att skaka om och påminna om nödvändigheten att vända om. Doris vädjade till åhörarna att inte låta det gå så långt att det måste hända något drastiskt innan de tar ställning för eller emot Guds kallelse. I morgon kan det vara för sent!
I förra numret av Midnattsropet rapporterade Veronica från skolarbetet i Palavè. I skrivande stund planeras för skolavslutning då barnen ur den äldsta gruppen, som då har studerat i tre år hos oss, får sina betyg för att sedan förhoppningsvis få möjlighet kunna gå vidare och läsa i andra skolor. Skolan är ett fortsatt bön- och tacksägelseämne! Broderisamlingarna fortsätter en kväll i veckan. Ett tjugotal unga flickor och numera även flera mödrar kommer tillsammans för att lära sig konsten att brodera tillsammans med Maria och Veronica. En stor både hjälp och inspiration till det arbetet är det material syster Åse Andreasson troget bistår oss med. De flesta av ungdomarna som kommer har under tidigare år som små varit elever i våra barnmöten, och nu fortsätter kontakten med dem genom broderisamlingarna.Församlingens fastighet i Las Palmas är nu med sina murar och staket nymålad och fin. Det är Nicholas som tillsammans med Joaquín och Eddie arbetat med det då vädret tillåtit under våren. Värsta regnperioden ligger nu bakom med sina plötsliga kraftiga skyfall, men den väldigt höga luftfuktigheten kvarstår. Många områden översvämmades och folk fick evakueras och fick även sina hem totalförstörda av vatten. En av dem som drabbats av de svåra vårregnen är en broder i Palavé som heter Teofil. Vi ser det angeläget kunna hjälpa honom att reparera sitt hus då risken är stor att det annars rasar ned för berget där han bor. I ett församlingsmöte för ett par månader sedan bestämde vi att mer metodiskt besöka sjukhusen. En av församlingens systrar, Miriam, tog sig an att leda uppgiften och varje söndag åker hon dit tillsammans med någon av vännerna i församlingen. För en tid sedan hade jag förmånen att få vara med och det var verkligen en upplevelse att se på vilket sätt Miriam arbetar. Metodiskt gick vi igenom sjuksalarna i det statliga barnsjukhuset. Först för att skaffa en snabb överblick om det finns någon patient som ser ut att behöva extra hjälp. Ibland fattas mediciner, blöjor, mat eller andra saker. Sedan placerar sig Miriam med sin följeslagare på en i varje sal strategiskt utvald plats och ropar ut Guds välsignelse över alla i sjuksalen för att sedan säga att vi nu ska bedja för patienterna. Det blir tyst i den annars så röriga salen. Patienter, mellan fem och tjugo i varje sal till antalet, och besökare, böjer i vördnad sina huvuden alltmedan Miriam beder till Gud för dem alla, högt och tydligt. Till sal efter sal går vi, samtalar med människor, uppmuntrar, bistår med ekonomisk hjälp till den som kanske behöver köpa mat, till den fattige som behöver en kostsam medicin och annat. Miriams man, Eddie, är relativt nyfrälst. Han har berättat hur han så gärna vill lära sig mer ur bibeln och få kunskap om Guds väg, men att han upplever så många hinder utefter vägen. Även han brinner för att besöka sjukhusen och hjälpa dem som har det svårt. Till saken hör att Miriam och Eddie har en sjuk son i tioårsåldern som måste byta blod ganska ofta. Det har lett till att de under många år tillbringat långa tider på sjukhuset tillsammans, och på nära håll fått se hur svårt många fattiga har det. Flera gånger tidigare tvingades Eddie själv pga omständigheterna ut på gatan för att tigga ihop pengar till blod åt sin son.
Vid besöken på sjukhuset har vi träffat en haitisk pojke som heter Furmite. En läkare som arbetar där kom springande efter mig för att fråga om vi har möjlighet att hjälpa pojken. Han hade då varit inlagd i två veckor utan att några prover tagits, detta på grund av att det inte fanns några pengar. Vi tog oss an Furmite och såg till att hans undersökningar kunde påbörjas. Man befarade bland annat att han led av blodcancer. Nicholas och jag har besökt honom vid flera tillfällen och vi har nu fått veta att den cancer man tidigare befarat kan avskrivas. Samtliga prover gav negativa utslag. Läkaren säger just nu att det Furmite drabbats av är TBC varför vården nu inriktar sig på det området.Kreoltalande Andrea, som har Yefrey inlagd på samma sjukhus, har varit till stor hjälp för pojken som inte kan ett enda ord spanska. Furmite är 13 år och kommer från Cap Haitien vilken är Haitis andra största stad, och ligger vid den norra kusten. Där bor han vanligtvis med sin mor och något eller några av sina äldre syskon. Sammanlagt var de åtta syskon men en har dött. En del av syskonen bor i Dominikanska Republikens andra största stad, Santiago. Furmite går i tredje klass. Då vi satt och samtalade försökte jag få ihop hans ålder med antal år han borde ha gått i skolan men det var inte lätt. Vad som framgick är att han kommer från en fattig familj där främst modern fått kämpa ihop försörjningen. Hon säljer ris, bönor och andra produkter genom att vandra runt på Cap Haitiens gator. Furmite säger att det är modern som bekostar hans skolgång. Vi kommer att följa upp hans vård och ge all hjälp vi kan fram till dess han är redo att återvända hem. Eventuellt följer vi med honom tillbaka till sin familj i Haiti. Vi fortsätter att bedja för hela den familj vi kommit i kontakt med genom pojken. En av hans bröder blev väldigt gripen av den hjälp församlingen ställt upp med, en hjälp som kom efter att de kämpat länge utan att lyckas samla ihop tillräckligt mycket pengar till de prover som skulle tas.
Syskonen i fängelseförsamlingen kämpar tappert vidare i den hårda miljön.Vi har av fängelsemyndigheterna blivit betrodda med passerkort för flera av syskonen i Comunidad Maranata vilket betyder att ännu fler av oss nu kan besöka fängelserna utan att behöva ta hänsyn till allmänna besökstider. Det är många gånger svårt inspirera till att besöka fängelserna eftersom man lätt utsätts för obehagliga kroppsvisiteringar och även risken att andra olustiga och ibland farliga situationer snabbt kan blossa upp. Men just i Najayofängelset, där vi nu arbetat under flera års tid, bemöts vi med respekt och innehar idag ett stort förtroende. Fortsätt bedja för bröderna som av olika anledningar hamnat i fängelset men där genom församlingens idoga arbete fått möta Jesus till frälsning.Avslutar med att hälsa till Er var och en med påminnelsen om att hålla fast vid uppdraget vi fått oss överlämnat. Jesus kommer snart och då ska vi alla få ta emot rättfärdighetens segerkrans. Gud välsigne Er alla!

Missionsreportage från Dominikanska Republiken av Veronica Vidén

La Escuela de los Peregrinos (Pilgrimsskolan), i Palavé, har nu funnits i snart tre år. Det var sommaren 2004 som vi gick runt bland de små husen i området, knackade dörr och undersökte behoven av alfabetisering av barn. Vi inbjöd en liten grupp med barn, de flesta haitier, som av olika anledningar inte kunde gå i den statliga skolan. Den främsta orsaken för många var problem med födelseattester eller helt i avsaknad av dem, vilket gjorde det svårt för dem att accepteras som elever i skolorna. Många lever också i fattigdom och kan omöjligt betala läromedel, skoluniformer etc.
Idag, snart tre år senare, har vi tre olika klasser i skolan, med sammanlagt tjugo barn, varav den ena klassen snart är färdigalfabetiserad. För en del barn har det gått lätt, för andra, främst de haitiska, som knappt talade spanska då de började hos oss, har det varit svårare. De har varit tvungna att både lära sig att tala språket, och läsa och skriva det samtidigt. Men barn lär sig fort, och de flesta talar nu nästan flytande spanska. Det är Maria Santos, Theresia Vidén och jag själv som ansvarar som lärare för de tre olika grupperna. Theresia har arbetat med skolan i snart ett år, och hon beskriver det som ”tufft många gånger, men de resultat man sedan får se gör att det är värt allt”. Barnen är inte alltid lätta att arbeta med. Många kommer från en trasig och svår miljö, och växer upp med en mycket upprorisk och rebellisk stil, som i skolan många gånger gör att bråk uppstår mellan dem. De är vana att slåss för det de vill, och att försöka lära dem att istället prata för att lösa konflikter är inte det lättaste, men med tiden har en del lärt sig att hantera situationerna bättre. Det gäller att vara tålmodig för att inte tappa humöret, och eftersom tålamod är en av Theresias främsta egenskaper arbetar hon mycket bra med barnen.
Maria är utbildad lärare och har på förmiddagarna anställning på en annan skola, och arbetar också mycket bra med dem. Hon har dels en bra pedagogik men har också det som är viktigast, ett stort hjärta för barnen. Hon ser arbetet som mycket nödvändigt då behoven i Palavé är så stora. Många lever i sin fattigdom under stor osäkerhet och hög press från omgivningen. Har man inte sina personliga dokument, sin födelseattest, i ordning, så lever man mycket osäkert och kan utan förvarning bli deporterad tillbaka till Haiti. Många av de haitiska barnen accepteras inte i skolorna, trots att de flesta är födda i Dominikanska Republiken, vilket leder till att de inte får undervisning, och idag finns det i Palavé massor med vuxna som är analfabeter. Vi har också kurs för vuxna där en syster i församlingen, Yanet Ureña, är engagerad. Hon är dominikanska och bor med sin familj mitt i Palave och har därför kommit att lära känna folket väl.
Tidningens trogna läsare känner till Yessica, flickan som efter sju års tid genom församlingens försorg fick återförenas med sin mamma och sina syskon, efter att ha bott i princip på gatan. Yessica går nu i tvåan och läser och skriver riktigt bra och har förändrats mycket sen tiden då vi fann henne. Då fick vi börja hennes skoldag med att tvätta henne och byta till rena kläder, kamma hennes rufsiga hår för att hon skulle få känna sig fin och värdig. Idag kommer hon varje skoldag klädd i sin skoluniform och har en stor iver att få lära sig saker.Yefrey, som flertalet också känner till, är just nu tillbaka hemma från sjukhuset. Han har haft en enormt svår period bakom sig då han ett flertal gånger har varit nära att dö, och läkarna har gång på gång förundrats över hans otroliga livskraft och viljestyrka som har hjälpt honom ett flertal gånger då man trott hoppet varit ute.Hans lungor är förstörda, och det är bara en tidsfråga innan hans kropp säger ifrån helt. Trots alla dessa vändor fram och tillbaka till sjukhuset kommer han alltid dagen efter hemkomst till skolan med skrivboken under armen och med en min som säger att ”än är det inte ute med mig”. Han orkar dock inte mycket i skolan, tröttar ut sig fort, somnar då och då en stund över bänklocket och hamnar naturligtvis på efterkälken.Det viktiga är ändå att han har en skola att gå till, en skolbänk som är hans och en fröken och kamrater som väntar att han ska komma. Hans lillebror, Reynaldo, går i samma klass, och han har alltid varit ett fint stöd för Yefrey, både som bror och lekkamrat, då han på ett annat sätt än de andra barnen förstår Yefreys begränsningar. Tillsammans sjunger de ibland på församlingens möten, och det finns verkligen inget finare än att höra dessa två bröder sjunga!
Jag är själv mycket tacksam över att få ha lärt känna alla dessa barn i Palavé. Att ha fått komma dem och deras familjer så nära i deras vardag, och få vara med och ge dem en chans att lära. Dels möjligheten att få lära dem att läsa och skriva, vilket är otroligt nödvändigt och meningsfullt, men också att få ge dem kunskap om Jesus och hans väg för dem var och en. Palavé är mycket präglat av den haitiska andedyrkande religionen voodoo, och även hos många kristna och i många församlingar i Palavé finns inslag av denna magi och religion genom den haitiska kulturen; så djupt, och det märks i väldigt många sammanhang.
Otäcka saker sker i barnens närhet. I februari dödades en 18 - månaders bebis i grannskapet på ett makabert sätt på grund av en ung mans hängivenhet till häxkonsten.Våra skolbarn var djupt skärrade under en tid av det som skett.Vi vill att barnen ska få se något annat, att de ska få veta att det finns en annan väg i livet som är så helt annorlunda och ljusare; en väg att ta sig fram på i livet. Vi vill ge dem en sann grund att stå på, att de ska få lära känna Jesus som är barnens bäste vän.Tack till alla Er som ber och offrar för skolarbetet i Palavé. Det har oerhört stor betydelse. Genom barnen har vi fått kontakt med många i deras familjer, och flera av dem har kommit till tro, och sedan i sin tur många av deras vänner.

Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.