Dominikanska-Republiken

I missionsarbetet i Santo Domingo möter vi ofta en oerhörd nöd mitt i en brutal verklighet. I det här numret av MR kan du läsa om hur en fattig flerbarnsmor drabbats av ett sorterande socialt system, till stor del beroende på att hon är papperslös haitier.

En av församlingens familjer i Palavé har i dagarna drabbats hårt. Familjen är mycket fattig och försörjer sig på att sälja grönsaker och rotfrukter som de odlar på en liten jordlott utanför Palavé. Far i huset, Teofil, sjunger ofta i mötena och med sin klara stämma får han med sig hela församlingen i tillbedjan och lovsång. Även hans hustru Susana, mor till familjens nio barn, har alltid i våra möten delat med sig av sin tacksägelse till Gud. För några år sedan döptes de båda till Kristus i floden Manoguayabo som slingrar sig som ett U runt Palavé. Församlingen har också hjälpt familjen med att restaurera husgrunden och en fallfärdig vägg, bara dagar innan en svår storm drog in över landet och åstadkom mycken förstörelse. Tack vare upprustningen som gjordes klarade sig familjens hus från att dras med av vattenmassorna ned i den djupa dal som omgärdar bostaden.

En av skolans lärare är Esther Melo Castillo, en 33-årig änka och mor till två pojkar. Hon ansvarar för en särskild grupp av barn med speciella handikapp.

Esther tog emot Jesus som sin personlige frälsare för snart ett år sedan och döptes kort därefter till Kristus. På frågan om vad det är som motiverar henne att, som i det här fallet, arbeta med handikappade barn, säger hon:
- De här barnen är mycket speciella och de har knappa möjligheter att få hjälp någon annanstans eftersom de kommer från mycket fattiga familjer.
Det är inte första gången Esther engagerar sig för att hjälpa barn. Ända sedan hon själv var barn har uppgiften legat som en kallelse hos henne, något som mognat mer och mer under åren. Från det hon som 13-åring fortfarande gick i skolan var hon ofta med och hjälpte till med att arbeta bland förskolebarn i en skola i Lecheria, en mycket fattig boplats för haitiska familjer. Esther kände sig mer och mer hemma med arbetet och blev kvar där i tolv år. Under tiden studerade hon och skaffade sig lärarbehörighet.

Veronica Vidén rapporterar

Att växa upp i Palave, i ett hopkok av katolska, kristna och vodooinspirerade traditioner och läror, sätter djupa spår i invånarna i bateyen. Speciellt kristendomen har fått en mycket snedvriden inverkan på människorna, och att försöka bryta instängda tankebanor om gärningsläror, krav och måsten, som väg till frälsning, är något av det svåraste som finns.

Man får lära sig då man är liten, att ”Om du inte uppför dig, om du inte lyder mamma och pappa, då hamnar du i helvetet”, en skrämselmetod för gott uppförande. Detta leder till att bara de ”perfekta” blir kristna, de som lyckas hålla alla regler, uppfylla kyrkors och församlingars krav och gå en av religionen utspikad väg, blir accepterade som kristna. Vårt främsta uppdrag i Palave är att få människor att lära känna Jesus, som den enda och sanna vägen. I församlingens skola, som vi nu under sex års tid har kunnat driva som en hjälp för de barn som hamnat utanför de statliga skolorna utan annan möjlighet till utbildning, har vi stora möjligheter att ge barnen evangelium om Jesus.

Nu är arbetet i gång med att bygga upp ett nytt missionscenter i Palavé. Förutom den befintliga byggnad som redan finns på tomten, planeras ytterligare två byggnader; en för skolan och en för församlingens möten, kurser och läkarmottagning.

Platsen där sockerrörsfälten tidigare sträckte ut sig kilometervis och där invandrad haitisk arbetskraft trängdes i små barackliknande byggnader inom den dåvarande arbetsförläggningen, har idag växt till ett mindre samhälle med fler än tio tusen invånare. Sockerrörsfälten är nedlagda men fortfarande är det haitierna som genom sitt vardagsliv, sin historia och kultur präglar samhället. Fattigdomen är påtaglig och många familjer kämpar hårt för sin försörjning. Bland annat genom att sälja grönsaker och rotfrukter från det man lyckas odla fram på de små jordlotter man disponerar. En vanlig syn är haitiska kvinnor som bär omkring stora plastbaljor på huvudet fulla med kläder, klädnypor, tvålar, tvättmedel eller vad man nu kan få tag på att sälja för att få in några pesos till dagens mat.

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!

Utdrag ur mailhälsning från Dominikanska Republiken, där Berno Vidén just nu tillsammans med syskonen i Comunidad Maranata administrerar ett saneringsarbete i La Cañada, ett av huvudstadens fattigare bostadsområden.
Både människor och boendemiljön har upplevt ett lyft genom evangeliets förvandlande kraft.
Inför församlingens byggprojekt som till hösten inleds i Palavé, vädjar Berno om förbön.

De senaste veckorna har vi med hjälp av broder Isaias Rodriguez som anställd, arbetat en hel del i La Cañada i Las Palmas med att bygga över det stinkande kloakvattnet som rinner där. Det är ett stort projekt med stort ansvar för oss att hantera, och som visat sig ge oss kontakter med många nya människor. Det ekonomiskt administrativa ansvar vi gått in i ledde oss ganska omgående direkt in i ett typiskt exempel på hur korruptionen här fungerar som en för många helt naturlig sak. Vi har nämligen h aft svårigheter med att få ut betalt material. Järnhandlaren berättade för mig att då kommunen handlar i hans butik så är det alltid nyckelpersoner som kommer och ska hämta ut sina privata provisioner. Det här fallet med oss är det enda han kan minnas där det inte förekommit. Material har alltså undanhållits oss i väntan på att se hur mycket som blir kvar då alla fått sitt. Bubblan sprack dock då vi gick till borgmästaren och beklagade oss över situationen, vilket ledde till att både järnhandlaren och kommunens samordnare kontaktades av honom och blev korrigerade. Till saken hör att samordnaren mer eller mindre tvingade oss att handla materialet i just den järnhandeln, något borgmästaren reagerade kraftigt på. De av saneringsarbetet berörda grannarna i La Cañada har alla genom det som skett visat oss stor tacksamhet och gett oss allt förtroende.

Första arbetsetappen, som sträcker sig från syster Clotildes bostad, är nu klar och man märker att det innebär ett stort lyft för hela området. Vår syster deltar även hon aktivt i detta arbete genom att servera byggarbetarna mat och kaffe.
Vi ser alltmer hur missionsarbetet i Palavé är angeläget. Ännu några haitiska familjer kommer numera på våra möten, och vi har också fått be till Gud för flera personer. För en vecka sedan fyllde Jessica elva år och det ville vi fira med att hon fick bjuda sina kompisar på ett riktigt födelsedagskalas! Men då vi kom till Palavé förstod vi att något nyligen inträffat. Där utanför samhällets polisstation var massor av folk samlade. En nittonårig haitisk kvinna, gravid i sjätte månaden hade nyss brutalt skjutits till döds av barnets far, en dominikansk polis, som sedan sköt sig själv till döds, precis utanför polisstationen. Haitiska, främst unga män, som fanns i närheten greps av polis och fraktades på två lastbilsflak iväg – förmodligen för att lämpas av vid gränsen. Trots den oro som präglade hela området kunde vi i alla fall fira Jessicas födelsedag.

Berno Vidén rapporterar från Dominikanska republiken

Dominikanska Republiken har i likhet med många andra av världens länder drabbats av recession. Massuppsägningar och höjda matpriser har orsakat protester på olika platser där mestadels fattiga familjer bor. Myndigheterna försöker på alla sätt hålla skenet uppe och undvika att de än så länge sporadiska protesterna övergår i mer landsomfattande strejker.
Det finns ett område där det inte verkar råda någon som helst recession och det är inom narkotikahandeln. Landet har under senare år blivit en alltmer anlitad länk för att smuggla droger vidare till USA och Europa. Idag utgör man tillsammans med Haiti den absolut största smuggelvägen för narkotika från främst Colombia.
Landets president Leonel Fernandez har uttryckt stor oro över hur högt uppsatta politiker dragits med i den luckrativa smuggelverksamheten, något som gått så långt att festligheterna på nationaldagen den 27 februari var nära att ställas in. Skandalerna har varit många. Enligt uppgift lär det finnas inte mindre än 60.000 platser i landet där man lätt kan få tag på narkotika, vilket är fler än vad det finns colmados, den typiska kvartersbutiken som finns i alla områden.
I norra delen av landet ligger turistorten Puerto Plata. Där har i dagarna avslöjats hur polisen, narkotikaroteln inkluderad, varit den som styrt droghandeln genom att langarna veckovis betalat beskyddarpengar till polispatrullerna. Man har mer eller mindre varit avlönad av maffian. Ingen langare startade där någon verksamhet utan att först komma överens med polisen. Korruptionen i sammanhanget får här spegla den situation landet befinner sig i, som tillsammans med missbrukarproblemet är ett hot mot hela den uppväxande generationen.

Theresia Vidén berättar…
Theresia Vidén, 23 år, har denna sommar varit i Dominikanska Republiken och stöttat syskonen i Comunidad Maranata. När pappa Berno, som huvudsakligen förestår missionsarbetet, åkte till Sverige för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och tältmöten, var hon ensam svenska i arbetet under ett par månader.
Under sommaren har skolarbetet haft paus, men den lilla församlingen har kontinuerligt samlats till bön och bibelstudier. På söndagkvällar, om det inte varit skyfall, har man haft väckelsemöte utanför Clotildes hem nere i Cañadan. Skyfall, ja. Det har varit mycket av den varan denna sommar, och i Sverige har vi fått katastrofrapporter om hur många människor omkommit, och ännu fler förlorat sina hem i vattenmassor och jordskred. Värst drabbades grannlandet Haiti där man fram till idag räknar med att 800 människor omkommit och nästan en miljon förlorat sina hem då vattenmassorna vällt in över landet. Men även Dominikanska Republiken drabbades svårt med översvämmade samhällen och raserade broar och vägar. I huvudstaden har man ändå inte haft så kännbara svårigheter, berättar Theresia. Några gånger har man fått inställa möten och planerad medicinsk mottagning på grund av vädret.
Under sommaren har Theresia haft Sandra och hennes lille pojke Raudi boende hos sig. Hon har haft ansvar för 4-årige Rikendy, som har bott hos henne, då mamman Andréa hela sommaren tvingats vara på sjukhuset med sin svårt lungsjuke son Yefrey. Ett par gånger i veckan har Theresia åkt till sjukhuset för att besöka honom, annars har hon fått vara mycket hemma.
-Vi har haft vardagsliv, konstaterar Theresia stillsamt. Lagat mat, städat, tagit hand om barnen. Ett par gånger i veckan hade de också möten i hemmet.
Broder Kelvin Rosario, som kom till Comunidad Maranata för flera år sedan, har tagit stort ansvar för församlingens möten under de månader Berno varit i Sverige, och vid några tillfällen har också pastor Isaias Rodriguez kommit och delat Guds Ord i församlingen.
I september gjorde Theresia och Berno en resa till haitiska gränsen, för att undersöka möjligheterna att göra en insats i detta svårt drabbade grannland. En förhoppning är att Comunidad Maranata i samband med något besök hos haitiska syskon, på något sätt ska kunna bistå med mediciner, livsmedel och annan hjälp.
Nu är femte läsåret av skolarbetet bland haitiska barn i Palavé i full gång. Theresias syster Veronica, som varit med från start då skolan började på gården hemma hos Yanet, en syster i församlingen i Palavé, bär nu ett huvudansvar för undervisningen. Hon tillsammans med Nahdja undervisar idag elva elever som annars inte skulle ha några möjligheter att få plats i någon annan skola.Tidigare år har vår dominikanska syster Maria varit med i undervisningen men hon har nu fått jobb på en annan skola, varför antalet elever det här året reducerats.
Theresia är inte mångordig när vi sitter och samtalar om arbetet i Santo Domingo. Jag undrar vad hon ser som det viktigaste av alla olika insatser som utförs genom församlingens arbete.
-Det har ju alltid varit något speciellt med arbetet bland barnen, säger hon slutligen. Ja, visst är det så. Och när det gäller Theresias insatser, har det verkligen varit fråga om att satsa för barnen!

Karin Vidén berättar om en av Dominikanska Republikens missionärer

Om inte syster Clotilde kommer till mötet, då vet alla att det finns en verklig orsak därtill. Hon är en trogen mötesbesökare, medarbetare och syster i Comunidad Maranata sedan många år tillbaka. Jag tar mig med försiktiga steg nedför den av regnet våta och slippriga cementerade gångstigen som leder ner till hennes lilla hem som ligger så långt ner i La Cañada man kan komma. På vissa håll trevar jag mig riktigt sakta nedför med vetskapen om att här har många brutit både armar och ben då de halkat, snubblat och trillat omkull, men barnen och ungdomarna som kvickt kilar förbi mig är vana och då en motorcykel med sin obekymrade förare på slirande däck kasar nedför gångvägen där småttingar sitter och leker, verkar alla omkring mig helt oberörda. Clotildes hem består av ett litet kök och ett lika litet sovrum, samt en övervåning med plåttak där några av barnbarnen bor, och det är byggt med den ca två meter breda öppna utloppskanalen under sig. Då jag denna dag besöker henne bjuds jag som alltid på gott kaffe, och hon ursäktar sig att kanalen som nu är sprängfylld av skräp och hushållssopor luktar så illa. Soporna från alla omkringboende kastas oförpackade ned i kanalen och stora råttor kalasar på matresterna om ingen av alla lösspringande hundar hunnit före. Clotilde hade hoppats på lite mer regn den här dagen för att sopberget skulle få lite fart av vattnet och dra iväg, men så blev det nu inte. Hon hoppas också på att några karlar ska frakta bort det stora trasiga kylskåpet som en granne gjort sig av med och som nu ligger som en propp och stoppar upp soporna vid den lilla cementbron vid hennes husknut.
Clotilde är änka sedan många år tillbaka, och då jag ber henne berätta om sin man, blir hon tyst en stund; som om hon behöver lite tid att vrida klockan tillbaka för att minnas. De bodde först i Castañuela, hon och maken Prieto, ett litet samhälle ca 25 mil från huvudstaden, men flyttade till storstaden då barnen var bara några år gamla. De valde La Cañada i Las Palmas eftersom Clotilde hade sin syster boende där. ”Det var så fint här i området då vi flyttade in för många år sedan”, berättar hon och ser smått drömsk ut. ”Här var en grönskande dalgång med den smala flodrännan rinnande ut mot den större flodådran ut i floden Haina. Utefter sluttningarna låg små enkla trähus, eller som mitt hus, som då var tillverkat av utslagna plåttunnor som väggar, enkelt, med ändock en bostad. Här fanns stora avokadoträd, banan- och platanosplantor, ja det var mycket finare här i La Cañada då, ja det var som att bo på landet.” Clotilde berättar med värme om de åren; det var mycket jobb och slit, och det var fattigt, men hon var ung och stark. Prieto försörjde familjen genom att han drev en liten colmado med försäljning av tidigt morgonkaffe och diverse matvaror.
Så kom den ödesdigra dagen som kom att förändra hela Clotildes livssituation för alltid. Det var för ca 30 år sedan, Clotilde minns inte riktigt årtalen längre. Hon och Prieto vaknade tidigt på morgonen för att som vanligt ta itu med dagens sysslor, men den här dagen blev ingenting som det brukade vara. Prieto satte sömndrucken ned sina bara fötter på golvet för att stiga upp ur sängen, och såg försent den ca 2,5 dm långa så farliga tvärrandiga tusenfotingen. Den bet honom i en tå och han fick svåra smärtor under flera timmar. Såret infekterades kraftigt och hans allmäntillstånd försämrades snabbt. Från det statliga sjukhuset fördes han till militärsjukhuset, men inte heller där fanns den läkarvård och det antibiotika han hade behövt att få och det oundvikliga skedde, han dog.
Med sorgen som en bedövande tung börda och med försörjningsansvar tvingades den unga änkan ut för att söka arbete i områden där det bodde mer välbeställt folk, och hon erbjöd sina tjänster att tvätta kläder, att städa, diska och annat hushållsarbete. Tvättmaskin var på den tiden mycket ovanligt och all tvätt skedde för hand. Det handlade om att hinka upp vatten ur en brunn, att bära vattnet ibland ganska långa sträckor och att till sist efter tvätt och torkning överlämna kläderna fint strukna och utan minsta fläck kvar. Varje dag lämnade hon de tre barnen till någon granne eller släkting, för att tvätta kläder i olika hem, och kämpade hårt för att kunna ge barnen mat varje dag. Dottern Glady växte upp och blev som tonåring gravid, och blev genom det även hon som ensamstående tvingad ut i försörjningsansvar. Tre flickor tätt på rad innebar att mormor Clotilde mer och mer gick in i modersrollen och barnen upplevde henne som sin mamma, alltmedan deras unga mor var den som var borta och arbetade hela dagarna. Åren gick och inflyttningen till La Cañada ökade dramatiskt. Husen blev fler och fler, och de rika fruktträden och grönskan fick ge plats för byggnationen. Folk från landsbygden sökte sig in till stan och hoppades på bättre försörjningsmöjligheter, och La Cañada har förändrats väldigt mycket. Idag är Clotildes och de flesta andras hus gjorda av cementblock, och vissa har både tre och fyra våningar.
Bara två kvarter bort låg ett stort hus på gata L, en för svenska förhållanden ovanlig gatubeteckning, där den svenska missionen Comunidad Maranata höll till. Clotilde gick förbi där ibland och såg hur de ljusa utlänningarna tillsammans med dominikaner samlade barn på terrassen och inne i huset och lärde dem läsa och skriva. Clotilde hade aldrig lärt sig läsa men förstod hur viktigt det var att barnen fick möjligheten. De små barnbarnen var ännu väldigt små, men hon hoppades att de en dag skulle få lära sig denna konst.
En av svenskarna hette Tony och han tog en dag sin elgitarr med förstärkare och bar hela denna börda med sig ned till La Cañada där han tog kontakt med olika människor, däribland Clotilde. Hon bjöd in honom och eftersom det för tillfället fanns elektricitet kopplade han på utrustningen och satt sedan i hennes lilla kök och spelade med hög volym och sjöng sånger om Jesus Kristus. Tony kom tillbaka med ännu några av ungdomarna från Maranata och flera av Clotildes grannar kom för att lyssna till sången och vittnesbörden, däribland Fela, som även hon idag är en frälst och i Kristus bevarad syster i Comunidad Maranata. Clotilde var sedan tidigare avgjord kristen och döpt i floden Yaque, men upplevde nu en påtaglig förnyelse i sitt andliga liv. I det stora huset inbjöd Comunidad Maranata till evangeliska möten på kvällarna och hon tog med sig sina små barnbarn och gick dit. Hennes hjärta greps av påminnelsen att Jesus snart ska komma igen, och hon tog ett inre beslut att ännu mer söka Honom och följa Honom.
Vecka efter vecka, månad efter månad, kom hon troget till alla möten bärande på de små, och har genom sin idoga och övertygande insats år efter år visat de sina att församlingens angelägenheter är hennes, och att de är viktiga, och att ta del av Guds ord är livsavgörande mat för den inre människan. Barnbarnen är flera nu och större, och de har fått med sig den enkla tron på Gud genom det som såddes i deras barnahjärtan genom mormors iver. Hennes bön idag är att de alla ska ta ett avgörande steg, som hon själv fick göra, och verkligen öppna sitt hjärta för Jesus och överlåta sina liv till Honom.
Clotilde kan inte läsa, inte skriva, men hon kan med skärpa citera Guds ord: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft, så står det i Filipperbrevet 4:13!” Hennes vittnesbörd präglas av tacksamhet till vad Gud gjort i hennes liv, och alltid då tillfälle ges vittnar hon om hur Han varje ny dag ger henne kraft och hjälp.
Under tiden hon berättar drar människor förbi utanför den vidöppna dörren och musiken dånar från flera olika radioapparater i husen intill. Många ropar hälsande in genom dörröppningen, en haitisk ung man ber på knagglig spanska om tändstickor, och då kaffedoften sprider sig kommer en kvinna och ber om en kopp nybryggt och naturligtvis har Clotilde en kopp rejält sötat kaffe till sin granne. Några små grannbarn kommer törstiga in och ber om vatten, och för Clotilde är det så självklart att möta de behov hon kan, för liten eller stor. Alltmedan barnbarnsbarnet Cristal letar sig upp i hennes knä fortsätter hon att berätta om sitt arbete i församlingen, och drar sig med glädje till minnes sommaren år 2000 då församlingen hade ett speciellt sommarläger för barnen. ”Massor, massor av barn från La Cañada, i tre olika åldersgrupper samlades till bibelundervisning, lekar, fika och tävlingar.” Då var Clotilde med som ett stort stöd varje dag under den intensiva sommarperiod det pågick. Dessa samlingar kom att bli inledningen till en ny etapp då församlingen på ett speciellt sätt kom att inleda evangelisation i La Cañada. Hon minns hur grannar frågade henne, ”vad har ni gjort med våra barn, de är så glada, och de sjunger så fina sånger?” Det arbetet kom att bli en ingång till många hem och familjer.
Allteftersom åren har gått så har den ökande invandringen från grannlandet Haiti även visat sig i La Cañada. Det började för några år sedan och Clotilde fick vänja sig vid att de närmsta grannarna talade kreol, ett språk hon inte alls förstod. Nu finns bara ett fåtal dominikanska familjer kvar i hennes närområde, och hon ser församlingens evangelisationsmöten som väldigt viktiga. ”Även om haitierna inte förstår allt vi säger så känner de igen sångerna, och upplever atmosfären.” Då det på söndagkvällarna är dags för evangelisationsmöte där utanför hennes hus på den smala gångvägen ser man med vilken värme och iver vår syster är med och tjänar. Med ett vakande öga ser hon till att alla får sitta, att alla får varsin sångbok, och genast då det saknas en sittplats till en mötesbesökare, ung eller gammal, så ger hon sig iväg till en granne och får låna några stolar. Då någon blir stående en bit på avstånd är hon strax där och hälsar välkommen och anvisar en plats i gemenskapen. Ett verkligt föredöme i tjänst!
Där längst ner i La Cañada, där idag soporna sprider sin stank, och där droghandeln sker helt öppet, där idag haitier och dominikaner trots språkförbistring, och stora kulturskillnader bor vägg i vägg, där finns ett litet enkelt hem, ett missionscenter. Som en lots i sin lotsstuga finns Clotilde där för de grannar och förbipasserande som genom livets farliga passager behöver hjälp och vägledning. Om du har vägarna förbi ska du titta in, där får du ett friskt och levande vittnesbörd om Jesus som Frälsare dig till livs, och ingen finns som går därifrån utan att ha fått en kopp nybryggt kaffe vid köksbordet hemma hos vår kära församlingssyster. Från det lilla enkla hemmet längst ner i La Cañada letar sig böneljudet uppåt och hemåt. Bönerna om barnbarnens frälsning, bönerna om grannarnas frälsning och tacksägelsen till Gud för hjälp och kraft i rätt tid!

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Onsdageftermiddagen är varm och trafiken bullrig och rörig. Vi är på väg i två bilar ut till Batey Bienvenido inte långt från Batey Palavé där Maranataförsamlingen arbetar sedan sex år tillbaka. Vägen är bitvis väldigt gropig och det gäller att se upp för alla de motorcykeltaxi´s som utan hastighetsbegränsning far vägen fram. Det är dags för vårt andra barnmöte i Bienvenido och MRs trogna läsare vet att det var en av de platser som drabbades hårt då orkanen Noel i oktober drog fram över landet med våldsamma skyfall till följd.
Genom syster Fifa i gemenskapen i Palavé leddes våra vägar till Bienvenido eftersom hon har sin syster Sunilda boende där, och som nu hade förlorat allt då huset hon hyrde fylldes av lervatten ca 1,5 meter upp. Genom snabbt inkomna gåvor från olika håll kunde vi då inom bara några dagar komma ca 100 familjer till hjälp på olika sätt och fick genom detta en mycket speciell kontakt med människorna där.
Alla är haitier och de gamla bland de boende talar enbart kreol och upplevde naturligtvis en oerhörd utsatthet i denna situation då man stod utan hem, tillhörigheter och ekonomisk hjälp.
Efter denna hjälpinsats har vi ibland besökt området och kunnat följa återuppbyggnaden och fortsatt hålla kontakt med en del av dem som bor där. Många bor nu återigen i de hus som totalt översvämmades trots att de inser faran att liknande katastrofer ånyo kan inträffa. En av dem är just Sunilda som fortsätter hyra och med sin familj bo kvar trots farorna.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.