Einar Olsson: Predikan upptecknad för denna tidning Forts. fr. föregående nummer. Han kunde ha visat dem något annat också. Han kunde ha uppenbarat sin överdådiga intelligens. Det är många i vårt land, som beundrar det, intelligens! När man ser en människa med en hög och bred panna och förstår att det är kraftiga hjärnvindlingar bakom, då anar man att där finns intelligens. Men hur intelligent människan än är så är Jesus och Gud större i förstånd. Men han uppenbarade ej sin intelligens för människorna, talade inte om att jag vet mycket, jag känner till allt han visade dem såren. Det finns många intelligenta människor på jorden. De kan vara mycket fina och goda människor. Man skall dock inte bara lära känna människans begåvning utan man skall lära känna människans hjärta. Det var det, som uppenbarades här igenom såren, hjärtat. Det är mycket i människans ansikte också, som man kan studera. Ansiktet är ju något, som man iakttar när man möter människor, den där lilla plätten den ser man, och tänk vad den betyder mycket. Det är människor, som är frimodiga och självsäkra just därför att de ser bra ut. Så finns det andra, som inte ser lika bra ut och de drar sig ofta tillbaka. Det står väldigt litet om Jesu ansikte i Bibeln. I evangelierna får vi inte veta någonting om hurudan hans ansiktsform var. Den enda gången vi får höra talas om hans ansikte är, när han är förhärligad. Då står det att hans ansikte sken som solen när den skiner i sin fulla kraft. Lärjungarnas uppmärksamhet drogs inte till hans ansikte utan han visade dem såren. Såren i händerna, fötterna och sidan. Du vet, att Jesus har sju sår ifrån sitt lidande på jorden. Han har ett omkring sitt huvud. Det fick han i Pilati palats när krigsmännen vred samman en krona av törnen och trängde den på hans huvud. Då fick han ett sårmärkt huvud. Så slog krigsmännen honom så att han fick en blodig rygg, en sargad och blodig rygg. Allt detta skedde hos Pilatus under rättegången och domen. När han så kom till Golgata fick han fem sår där, och då blir det sju, ett i vardera handen och ett i vardera foten samt slutligen ett i hjärtat när krigsmannen stack in spjutet i hans sida. › Såren han fick hos Pilatus talar om hans martyrlidande, han blev slagen under själva rättegången. När han sedan kom upp till Golgata och fick ytterligare sår talar dessa om försoningslidande. Jag tror inte att Jesus bar Våra lidanden förrän då, när man slog spikarna genom hans händer och fötter och fäste honom vid korset. Han förberedde sig i Getsemane. Han tog kalken ur Guds hand, fylld till brädden med Våra synder. Men han tog inte bördan av synden på sig i Getsemane. Det var endast våndan för syndabördan han tog på sig där. Han tog den inte heller på sig under hela rättegången, utan han tog den först när han hade burit korset och när man därute naglade honom fast. Och nu ville Jesus visa Tomas, inte sitt martyrlidande, utan sitt försoningslidande. Han ville visa h’onom strafflidandet. Därför visade han såren i händerna och i hjärtat. När han visade händerna så innebar det också fötterna, det var samma sak. Men han talade intet om såren runt pannan eller slagen, som han hade fått på sin rygg. Nej han ville tala till Tomas om att han hade burit hans synder, att allt var klart nu och att han hade uppstått. Nu visade det sig att försoningen hade gällande kraft och att Jesus levde. Segern var nu fullbordad. Jag har läst om hur det var vid Lytzen när svenskarna mötte de östtyska och österrikiska styrkorna där. Den dagen var det en hård kamp och det vanns en oerhörd seger. Ändå såg man över Lytzens slagfält, där svenskarna fanns, att flaggorna vajade på halv stång. Varför det då? De hade vunnit seger, men konungen var död! Så är det inte för oss, vi kan ha fanan på hel stång. Ty det är seger och samtidigt lever vår kung! Han har uppstått ifrån de döda. Det är något förunderligt och härligt med såren. Jag läste en annons, som var insatt av Göteborgs Arbetareförening år 1932. Det stod så här: ”Hinke Berge gren talar på Heden, onsdag kl. 7 över ämnet: ”Dansen kring guldkalven,” och så var det något mer, någon anspelning på den religiösa sången. Så talar efter honom en redaktör över ämnet: ”Mangs, en lögnernas apostel.” Så långt Göteborgs Arbetareförening. I de dagarna var det även väckelsemöten på Heden, och många var de, som kom ditut och fick möta kraften från såren. Poliserna sade: ”Förbrytarna går ut till Heden och kommer igen som förvandlade människor.” Det var flera poliser i Göteborg som fick vita handskar, ty de hade ingen att taga fast och åtala under en Viss tidsrymd. Busarna hade blivit frälsta på Heden. Då hittade Hinke Berggren på att han skulle gå på Mangs möte en kväll och ’tog sekreteraren med sig. Så sjöng Mangs en sång, som vi också ofta sjunger, och i en av verserna står det så här: ”De få bo i såren.” Då sade Hinke åt sekreteraren: ”Hörde du, att den dåren sjöng, att de får bo i såren?” Mangs sjöng en gång till att de få bo i såren. Då sade Hinke: ”Hörde du, han sjöng en gång till att de få bo i såren?” För tredje gången tog Mangs om strofen: ”De få bo i såren”. Och än en gång vände sig Hinke till sekreteraren för att säga, ”Nu sjöng dåren en gång till. . .” - mer hann han aldrig säga, ty sekreteraren hade rest sig och gått fram, ty han ville också bo i såren. Det är härligt att få tala om det här, det fröjdar min själ. Tänk att det finns något sådant som Jesu sår. När Tomas såg Jesu sår, då överväldigades han. Det är svårt att få oss överväldigade. Vi är så där lagom, det är ganska dåligt ställt och uselt med oss ibland. Tomas blev överväldigad och han utropade: ”Min Herre och min Gud!” Det var en oerhörd bekännelse. Han sade inte endast Herre, utan min Herre. Han sade ifrån den här stunden: ”Nu har du mig, Jesus, du vet att det har varit dåligt sista tiden, men nu får du mig hel och hållen.” Det är fint när det blir överlåtelse. Dessutom sade Tomas något, som sällan står i Bibeln i förbindelse med Jesus. Han sade: ”Min Gud!” Han såg Jesus som sin Gud. Han förstod nu att denne Jesus, som han hade framför sig, sårmärkt, snart skulle lämna jorden och fara till himmelen och intaga sin plats där. Han skulle ha de sårmärkta händerna, ja, hela sin sårmärkta lekamen med sig dit. Då förstod Tomas att nu kommer det att gry en ny tid, det kommer att bli något underbart efter det här Så kommer Jesus till himmelen. Han har nu fullgjort uppdraget och står inför Guds ansikte. Jag skulle tro att det utspelar sig något samtal mellan Fadern och Sonen. På Jesu förhärligade kropp var märkena kvar. Jag tror att det flammade och lyste av ärren, som Jesus hade, ty de var det underbaraste av allt. När Gud såg på honom och såg märkena sade han troligtvis: ”Nu överlämnar jag den Helige Ande åt dig.” Jesus hade fått den Helige Ande vid Jordan. Han blev mäktigt smord och därför gjorde han stora under och tecken under sitt jordeliv. Men nu fick han Anden på ett nytt sätt. Gud överlämnade den Helige Ande i Jesu genomstungna händer. Nu skulle det fullbordas, som Johannes döparen hade sagt vid Jordan: ”Han skall döpa eder i Helig Ande och eld.” Profeterna hade forskat i detta, Joel hade sagt så här: ”I de yttersta dagarna skall jag utgjuta min ande över allt kött.” Det var Guds budskap genom profeten Joel hundratals år innan Jesus kom. Han hade forskat i detta och trängt in i Guds planering, han såg kommande andeutgjutelse. Jesaja var också en profet, som trängde in i Guds planering och såg där försonaren. Men nu var det fullbordat, nu var försoningen utförd. Nu skulle det, som Johannes sade fullbordas: ”Han skall döpa i Helig Ande och eld.” Och så lämnade Gud gärna den Helige Ande i Jesu händer. Då skedde det, som Petrus säger: ”Sedan han av Fadern hade undfått den Helige Ande har han utgjutit vad ni här sen och hören.” Då flammade och for eldstungor i luften över lärjungarnas huvuden. En ny tid skulle gry. Det kunde inte ske i gamla förbundets tid. Då lät Gud Anden falla över en och annan, men nu skulle den göras tillgänglig för alla och i en större omfattning. Anden skulle inte bara komma en och annan gång, den skulle komma för att för alltid bliva kvar på jorden och hjälpa lärjungarna att fullborda Jesu uppdrag. Halleluja! Det finns en väldigt betydelsefull himlakropp i rymden, den heter solen. Det sägs av någon astronom att i solens inre är det omkring 20 miljoner grader Celsius. Där klyvs atomer liksom man klyver ved en kall vinterdag, när det är slut på veden i huset. Där i solen klyvs atomer och värmen stiger. Dessa atomer, som annars skulle vara så förödande. Vet du varför de inte är förödande, jo, därför att runt solen finns ett hölje, som har kapslat in hela solen. Detta hölje brukar kallas solkoronan. Det är vattendimma, som ligger runt solen och avdämpar denna våldsamma hetta, som finns i solens inre. Om denna solkorona vore borta ett ögonblick då skulle allting på jorden brännas. Då blev det en stor universell eldsvåda. Men nu har Gud höljt solen i en korona, som skyddar från den starkaste hettan. Allting här nere lever av denna ljuvliga värme, som strålar igenom solkoronan. Så är det med Jesu försoning, den är solkoronan omkring Guds härlighet, annars skulle vi brinna upp, men nu kan vi få uppleva verklig välsignelse från Gud. När jag mötte denna härliga försoning, blev jag en ny människa, en ny skapelse. När detta skedde, då förändrades också Gud för mig. Jakob säger visserligen att hos Gud finns ingen växling av ljus och mörker. Han är sig lik i alla tider. Men just i försoningen blev han för oss annorlunda än han hade varit förut. Skulle det vara underbart att ha ett möte på Sinai och predika: ”Ni är alla lagbrytare, ni är färdiga nu.” Nej, det vore inte underbart. Nej, nu är det solkorona runt den helige Guden. Det är Jesu verk på Golgata, såren. Det är väldigt underbart. Då kan man få uppleva vad profeterna säger. Anden faller på oss. ,‘Ja, Han, Jesus, var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull, näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid och genom hans sår äro vi helade.” Där har du källan till möjligheterna på alla områden, möjligheterna för din själ när det gäller syndernas förlåtelse. Och är du en riktigt djupt fallen syndare så räcker det inte med syndernas förlåtlese, utan då behövs det en helbrägdagörelseakt för dig. Gud kan göra alkoholister helbrägda. Det gör han igenom Jesu sår, de är källan till det. Och när sjuka för övrigt blir helade, då är det genom Jesu sår. Det blir aldrig någon människa gjord frisk annat än genom Jesu sår. Men det behövs kanaler, naturligtvis. ”På de sjuka skola de lägga händerna och de skola då bliva friska” står det. De sjuka skall kalla på församlingens äldste och dessa skall smörja med olja och bedja trons bön och då skall de sjuka bli friska. Men detta är endast en kanal. Själva källan är såren, såren, som Jesus fick på Golgata. De är hålsokällan för oss. 0, vad det är underbart att uppleva att man blir helad igenom Hans sår när man är sjuk. Jag tror att allt, som vi upplever sker igenom Jesu sår. När det blir riktigt härligt tror jag att vi inte behöver smörja med olja och lägga hånderna på de sjuka. Då göres de friska direkt, igenom tron. Då kan man sitta och lyssna och under det att man lyssnar så sker undret. Ibland har jag sett och upplevt att sjuka har blivit helade under det att vi haft brödsbrytelse. Det är viktigt att få se dessa Jesu sår. När Paulus predikade i Galatien, målade han Kristus korsfäst för dem. Han tappade aldrig bort såren, utan han förkunnade, den korsfäste, och medan han förkunnade honom undfick dessa nyfrälsta männi« skor Anden. Där under hans pre" dikan talades i tungor, där upplevde man Gud. Och under det att han målade Kristus korsfäst, så att de såg hans sår, då uppenbarades kraft till sjukas helande och kraftgärningar följde. Detta skedde genom såren, det blev gripbart och man fick tag om det. Denna sårmärkte Jesus är väldigt underbar. Det står om himlen att när Johannes fick se honom där, då såg han honom emellan tronen och de äldste. Det fanns tre viktiga faktorer där, tronen, de äldste och de fyra väsendena. Men mitt emellan detta såg Johannes att lamm, som såg ut som hade det varit slaktat. Det var Han, som hade sår ifrån Golgata. Det finnas andra också, omta« lade i Bibeln, som har sår. Det står ju om vilddjuret att det fick ett sår. Det hade sju huvuden och så fick det ett dödssår i ena huvudet. Det var inte svårt att se att det inte var Jesus, denna Antikrist. Ty Jesus visar oss inte något sår han har i huvudet, utan han visar oss såren han har ihjärtat, i händerna och fötterna. Halleluja! Och nu såg Johannes att detta lamm stod mitt i Guds himmel. Det säger mig att han skall vara i mitten även bland oss. När han har fått platsen mitt i härlighetens himmel, då borde han få det här också. Johannes fick se honom där, efter det att han fått se en märklig bok. Denna bok hade han gärna velat läsa i, men den hade sju insegel, och det var ingen, som hade värdighet att öppna den för att få se vad komma skall här näst. När Johannes fick se denna bok och hörde att ingen var värdig att öppna den, grät han bittert, står det. Då fick han höra en röst, som sade: ”Lejonet av Juda stam, telningen från Davids rot, Han är värdig att bryta den.” Och när han vände sig om fick han se detta slaktade lamm, och det tog boken och bröt dess insegel. Och så fick Johannes följa med och se vad den yttersta tiden skall bjuda på. Det var en kväll som jag hade gått hemma i lägenheten fram och tillbaka och klagat högljutt och bittert. Jag sörjde över att det var så litet öppet i ordet för mig. Sedan gick jag till vårt tältmöte som hölls omkring tre fyrahundra meter bort. Medan jag gick där på gatan öppnade sig ordet för mig på en gång. Jag hade tänkt på Uppenbarelseboken och tyckt att det skulle vara intressant att få den öppnad genom Anden. Plötsligt skedde det. Och medan jag gick där till tältet upplevde jag så mycket, så det kan ingen människa ana. Hade jag tänkt på alla tolkningar jag hört av andra, skulle det inte öppnats på det sätt som det gjorde. Det kom från Gud. Tänk, det står att Jesus bröt först insegel och när han brutit dessa sex insegel gjorde han ett uppehåll. Under uppehållet gick han runt på jorden och satte insegel på Vissa människor. Efter det fick Johannes se en stor skara som ingen kunde räkna. Det är den skaran vi skall vara med och vinna. Jesus gick omkring och märkte alla dessa. Han visste, att nu skall det bli farliga och svåra tider. Då satte han sitt sigill på dem som hörde honom till. Det innebär, att dem får ingen annan röra. De är hans egendom. Det var en väldig skara, som hade tvagit sina kläder i Lammets blod. Jag tycker inte om något annat evangelium, än det som är doppat och dränkti Lammets blod. Ty det är det riktiga evangeliet. Skaran bestod av dem som hade tagit emot detta bloddränkta evangelium och blivit frälsta genom det. Dessa, som hade kontakt med såren. Det var en stor skara. Nu blir det nödtidens väckelse snart. När det brakar loss igen mellan öst och väst och den första atombomben faller. Då skall du tro att inseglen brytes med hast. Då går vi in i en tid, då Gud skall lära jordens innebyggare, att han skall frälsa genom nöd. Gud har medel. Får han inte frälsa i välfärdstider tar han till nöden, för att rädda själarna. Samtidigt utgjuter han sin Ande. Då skall du få se många komma och mottaga frälsning. Det skall bli skördetider för Guds rike. Då gäller det att förstå sig på honom från härlighetens himmel, som bär märken från jorden. Han bär sårmärkena ända in i himmelen. Halleluja! Denne härlige Jesus!

läs mer

Posts

”GENOM HANS SÅR..."

Einar Olsson Joh. 20:1929. Det är en av Jesu lärjungar, som har stått framför min inre syn i dag. Det fanns ju en väldig variation av karaktärsdrag hos dessa Jesu lärjungar: Den ene var inte den andre lik, liksom förhållandet är bland oss i dag. Där fanns denne Tomas Didymus, tvivlaren. Hos honom fanns ett drag av melankoli, och melankou liska människor har lätt att komma ned i en dyster sinnesståmning och i tvivel. Det är till sådana själar jag nu har ett budskap. Det är inte mycket som står skrivet om Tomas i Bibeln, det mesta återfinnes i Johannes evangelium. Första gången vi blir intresserade av honom är när Jesus skall gå till Betania för att uppväcka Lasarus. Sedan Jesus låtit Marta och Maria Vänta på sig i fyra dagar säger han: ”Låt oss nu gå dit.” Då säger Tomas: ”Vi går med och dör med honom.” Jag tycker, när jag läser detta, att han var mera en lärjunge till Son krates än till Jesus. Det var något stoiskt över Tomas, när han önskade ge sig och dö tillsammans med Jesus. En annan gång sade Jesus: ”Jag är vägen saningen och livet” och ytterligare: ”Ni vet vart jag går.” Då sade Tomas: ”Vi vet inte vart du går, huru skulle vi då veta vägen.” Där finner Vi Vissa drag av tvivel. I de upplästa verserna ser vi att Tomas nu hade kommit i ett mycket svårt läge. Den svåraste situation, som han någonsin hade varit i under sitt liv, hade nu uppstått. Jesus hade tagits ifrån dem. Alla lårjungarna hade det svårt, men Tomas hade det en aning svårare än de andra. När de samlades så var han inte med dem utan befann sig på annat håll. Så kom Jesus till dem, som var samlade. När de sedan träffade Tomas, så berättade de för honom: ”Vi har sett Jesus. Han visade oss sina händer och sin sida och samtalade med oss, kom till oss och han sade Frid! Dessutom andades han på oss och sade: ”Tag emot Helig Ande!” Då sade Tomas: ”Jag kan inte tro detta.” Det är de orden, som har givit mig en text: ”Då kan inte jag tro”. Nu ville Tomas inte hara se det. Han ville sticka in sitt finger i hålen efter spikarna i Jesu händer och sticka in sin hand i sidan där krigsmannen stungit upp honom så att blod och vatten kom från hans hjärta.” Om jag inte får det”, säger han, ”då kan jag inte tro.” När Jesus kom till dem nästa gång, åtta dagar därefter, då var Tomas med. Jesus säger då till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här ser du mina händer och räck hit din hand, här är min sida. Nu skall du inte tvivla längre utan nu skall du tro.” Tänk, Tomas Ville inte utan Vidare tro det, som lärjungarna sade, att Jesus hade uppstått. Det är ju underligt, att han inte ens kunde tro på sina egna bröder, när de sade, att de hade sett den uppståndne. Tänk, att ändå inte kunna tro det! Lärjungarna berättade ju också vad Jesus hade sagt. Allt var ju så klart. Men Tomas kunde inte tro det, och så tog han det tecknet att han ville sticka sitt finger i hålen i Jesu händer och sin hand i Jesu sida. Då skulle han vara Viss om, att det var Jesus och att Han hade uppstått. Han ville se och känna först. Och på allt Guds verk finns det naturligtvis tecken, eljest skulle man tvivla på det och undra om det verkligen är Guds verk. Är det Jesus det här? Det är många, som undra så. Är det Gud det här eller ‘är det något annat? Men det år med det, som det är med engelska flottan, som jag läste om en gång. I alla linor och i alla rep och tåg, som tillhör engelska flottan finns det en röd tråd. Om man alltså får tag i den minsta lilla repstump, som tillhör engelska flottan så vet man, att den hör till just den flottan och inte den svenska eller någon annan flotta, ej heller någon privat person. Så är det också med allt Guds verk. Det finns en röd tråd i det. Det finns något av försoning i det, det finns blod. Det är märkt ifrån Golgata. Det ‘är härligt att veta, att det förhåller sig så. Hur blir med oss, när vi får uppleva det? Jag läste någOt i dag, som var väldigt intressant och levande i 2 Kor. 3: 1214. Det är härligt att få ha det öppet och underbart, slippa att ha någon mysticism .Det finns mycket av det i tiden. Det blir så gruvsamt med många saker. Jag undrar ibland: ”Hur är det här då, det är så underligt.” Då får man börja undersöka; är det här ett verk från Golgata? Har det någon Golgatastämpel, ser man något av Jesu sår i det eller är det någon mänsklig mystik. Det är viktigt att förstå detta. Sedan jag blivit frälst och nyandedöpt kom jag en gång att vara tillsammans med en stor grupp ungdomar, som också var andedöpta och vi hade en bönenatt. Det var en underlig bönenatt, det var tungotal hela natten igenom, och när jag gick hem på morgonen tyckte jag att jag var så oerhört tom. Det var inte mycket kvar av allt det, som skulle ha varit så rikt. Jag sade till någon: ”Vi har säkerligen kört fel i natt, det verkar så inom mig.” Eljest tycker jag om tungotal, det skall talas mycket i tungor, men det skall finnas gränser för allt. Det skall inte bara vara tungotal. Jag hittade dock tillbaka igen och fann tråden, den där röda. Så kom det dagar, då vänner övergav mig, det gick så långt, så de övergav mig, de flesta Jag blev ganska ensam." Jag hade ju åndock en grupp vänner kvar, och nu undrade jag hur det skulle gå att leva mitt liv så där på fri hand, ensam med Jesus. Och då läste jag ofta: ”Ensam i bräcklig farkost, han över vreda djup, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav, framåt såg hans ödes bud, uti djupet bor, som uti himlen, Gud. ”Tänk att det gick att följa vägen då också, kånna igen Jesus. Det skall jag tala om för dig, att i dessa dagar gäller det att känna igen Jesus. Jag kan säga det öppet. I Våra dagar gäller det att ha allt sårmärkt ifrån Golgata. Vi kan lätt komma in i en verksamhet, som inte är sårmärkt. Då är det inte endast tungotal, utan det hela ledes av profetior, men profetiorna säger inget om såren och om Jesus. Då är det fara å färde, det skall vara sårmärkt allsammans. Allt vad jag får tag i, i Guds verk, en sång, en bön, ett vittnesbörd skall vara märkt av detta: Jesu död på Golgata, såren. Så ville den gode vännen och brodern Tomas ha det. Halleluja! Han sade: ”Jag tror inte på edra vittnesbörd, om jag inte får tag i såren. När han fick det, då förstod han, det här är Jesus. Och det är mycket allvarligt just nu, om man skall hitta Vägen hem. När jag kommer till himlen, vilket jag hoppas att jag skall göra, om jag icke avviker från vägen, då skall jag gå rakt fram till Jesus och så skall jag tacka honom för såren. Jag skall tacka honom för att han en gång visade mig såren. Det var de, som förkrossade mitt hjärta första gången. Det kunde inget annat göra, utom denna gränslösa kärlek, som uppenbarade sig i såren. Hittills har jag följt denna väg, och når jag målet, beror det på att jag följt den sårmärkta vägen till slutet och därför kommit hem. Det blir värt att gå fram till Jesus och tacka honom för detta. Tänk, att han visade dem just såren. Han visade sina händer och sin sida. Han kunde ha visat dem så mycket annat. Han kunde ju, som många människor beundrar i dag, visat dem sin styrka. Ty han är stark. Han kunde ha visat dem sina överarmar, de var nog muskulösa, han bär ju hela jorden på sina tre fingrar. Då har han kraftiga fingrar och en väldig överarm. Han kunde ha visat dem sin kraft. Akta dig för att strida mot honom. Då gör du som myran, som hamnade på rälsen och hörde dånet när expresståget kom. Då reste hon sig på bakbenen mot tåget, men det var meningslöst, för i ett nu var hon borta. Så är det att resa sig mot Gud, ty han äger en våldsam kraft. Att strida mot honom är meningslöst och fåfängt. Men han Visade dem inte dessa egenskaper i första hand, utan han visade dem såren. Forts. i nästa nr.

läs mer