Tid att säga nej!
Ledare av Emanuel Johansson
**I vår värld finns mycket man kan imponeras av. Människan har lärt sig att hantera energi och tillgångar på ett sätt som får världen att verka liten samtidigt som det mänskliga blir allt större. Allt fler röster talar om att problemlösning och beslut i frågor som rör energi, säkerhet och ekonomi bara kan hanteras globalt om det ska ha någon verkan. Vi börjar ana konturerna av ett globalt världsrike vars styrka, makt och mått världen aldrig tidigare skådat.
I Bibelns undervisning om den yttersta tiden används i flera sammanhang illustrationen av ett vilddjur. Vi förstår att det handlar om världsriket som i sitt slutskede kommer att representeras av en man - Antikrist. Ett vilddjurs egenskaper handlar om forcerande styrka. En skräckinjagande best som kan få den tappraste att tappa modet. Men det profetiska facit avslöjar för oss att vilddjursväldet skall få en ände i förskräckelse då allt skall braka samman.
Den svenska framgångssagan fortsätter!
HBT-rörelsen avancerade i dagarna ytterligare på sin curlingbana genom det svenska samhället. Ivriga aktörer med isborstarna i högsta hugg har de senaste decennierna sopat banan. Den lagstiftande församlingen, media- och kulturvärlden har gjort sina insatser. Svenska Kyrkan har länge varit med och har nu med allt man förmått låtit borsten gå.
Nyheten om den nya vigselordningen för samkönade äktenskap hade knappt hunnit ut förrän ytterligara steg skulle tas. Nu gällde det biskopsvigningen i Uppsala. För första gången fick världen se en kvinna som lever i öppet partnerskap vigas till biskop. Eva Brunne innehar numera titeln som biskop för Stockholms stift.
Som betraktare till detta skådespel väcks flera frågor. Hur mycket kan en kyrka förkasta grundläggande begrepp i kristendomen och ändå kalla sig för kristen? Den organisation (läs Svenska Kyrkan) som i anpassat format servar samhället med religion och kultur är tydligen ute efter att testa gränserna. Nästa fråga lyder: Hur mycket kan man förtrampa, förvrida och smäda bibelordet och samtidigt mena sig ha något med Bibeln att göra? Att ordböcker, uppslagsverk och utbildningsmaterial går till pappersåtervinningen då den lagstiftande församlingen ändrat på begreppet äktenskap är en sorglig men väntad konsekvens. Att kyrkan tänder några bokbål och låter flammorna ta hand om Bibeln verkar dröja. I stället för att skriva ett eget nytt trosfundament verkar det som kyrkan litar till folkets blindhet i sitt “kejsarens nya kläder”-spel. För en enkel bibelläsare är det ju solklart att äktenskapet handlar om man och kvinna. Börjar vi läsa vad Bibeln säger om en biskop blir förvirringen total. Det heter att en biskop skall vara en enda kvinnas man. För Eva Brunnes del handlar det istället om en kvinnas kvinna och bibelns klara besked är att en sådan relation är en styggelse för Gud, alltså långt ifrån ett ämne passande för biskopstjänsten.
En förvandlande tro!
Emanuel Johansson intervjuar Aivaras Kulišauskas
Aivaras Kulišauskas bor och arbetar sedan några år i Maranataförsamlingens storfamiljsgemenskap på Bällsta Missionscenter. Han är inte rädd för att ta sig an olika arbetsuppgifter och ser var behoven finns. Att församlingens bilpool blivit bättre omhändertagen på sistone är t.ex Aivaras förtjänst. Det står också klart att gästerna på Hotell Pilgrimshem fått en plats i Aivaras hjärta, han är ofta den som ger dem ett ord på vägen eller en inbjudan till församlingens möten.
Glädje och fest eller gråt och klagan?
Av Emanuel Johansson
Ett bibelstudium utifrån berättelsen om den rike mannen och Lasarus.
Det är viktigt att vi tar vara på den korta tid vi har, och ställer oss till Herrens förfogande. Det finns så mycket som vill pocka på vår uppmärksamhet och erbjuder både det ena och det andra som man kan lägga tid och krafter på, men som i slutändan inte är någonting värt. Det gäller att vi fattar beslutet att följa Jesus, och sedan inte vacklar utifrån olika omständigheter vi hamnar i, utan står fast. Då får vi uppleva Guds välsignelse i våra liv.
Tältmöten - Frälst eller förlorad!
Rapport från Rålambshovsparken och Sergels torg av Emanuel Johansson
Tidigt på torsdagmorgon åker vi in mot stan. Det är lugnt i parken, regnet hänger i luften och med en gång börjar vi lossa lastbilen; master, bänkar, dukar, järn och mycket mer. Efter ett tag infinner sig den välbekanta känslan: Nu är vi igång! Nu satsar vi! Tältet ska upp! Evangelium ska predikas! - Det känns välsignat. Även om det är ansträngande att dra upp de tunga stålmasterna, slå i de meterlånga järnen och hissa de kraftiga dukarna är det en glädje att få ta i för ett verkligt gott syfte.
En öppen himmel över ditt liv
Appell av Emanuel Johansson
Jag tror att de flesta i det här landet har hört talas om Jesus på något sätt. De flesta som har gått skola, som kan läsa, som lever i ett informationssamhälle som vi gör, har hört om Jesus. Och du har säkert fått din uppfattning. Du kanske tycker att han var en historisk person, en religionsstiftare. Det är ju trots allt kristendomen som är den största religionen i världen. Du kanske till och med har varit i nån kyrka någon gång eller gått i någon församling på möten och hört lite grann om Jesus, men blivit besviken och tycker att ‘Jesus är nog ingenting för mig’. Du har säkert också hört mycket om olika människor. Men egentligen känner du inte en människa förrän du har mött henne i verkligheten. Du måste träffa en person, lära känna honom. Du borde också lägga bort alla de uppfattningar och föreställningar du har om Jesus, och istället komma till honom. När du får ett möte med honom, ser du vem han verkligen är. Det är någonting underbart, en erfarenhet som du aldrig kommer att glömma. Den kommer förändra ditt liv helt och hållet. Vi läser i bibeln om en person som fick möta Jesus sedan han hört talas om honom. I Johannesevangeliet, det första kapitlet, läser vi vittnesbördet om hur Jesus går ut. Han har precis börjat att predika och ryktena når ut i trakterna där han gick omkring. Han har kallat sina första lärjungar som börjat följa honom och gå i hans fotspår. Och så står det från vers 43:
Daniel - förtröstan på Gud
Undervisning av Emanuel Johansson
Jag har läst en bok i Bibeln som jag vill dela med mig av. Mycket av det är så aktuellt, och därför vill jag ytterligare påminna om det. Det är Daniels bok.Daniels bok kan man säga är Gamla Testamentets Uppenbarelsebok. Där finns syner och profetior. En hel del har gått i uppfyllelse, men det finns också en del som fortfarande väntar på sin fullbordan. När vi läser Daniels profetior, förstår vi att mycket av det han skrev handlar om den tid vi lever i – den sista tiden.Daniel var jude, och blev bortförd till Babylon när han var en ung pojke. Det läser vi om i första kapitlet.
Att vara med Jesus
Vittnesbörd av Emanuel Johansson
Jag kom att tänka på vad man sade om lärjungarna vid ett tillfälle. Man kom ihåg att de hade varit med Jesus. Och det tror jag är helt avgörande för vår identitet. Vill vi likbildas med och ha vår identitet med Jesus, så ska vi vara med Jesus. Det är en väg för oss. Visst är det en annorlunda väg att välja Jesus. Det handlar hela tiden om att göra val. För mig har det inte inneburit att göra uppbrott från ett annat sammanhang, utan det har istället varit ett val att inte gå in i det etablerade samhällets system, eller hur man nu kan uttrycka det. Gud är med och det finns en framkomlig väg. Låt oss gå vidare med det Gud har visat oss hittills, och ta steg i tro. Amen.
Jesus i centrum på Soleggen
Rapport från skolungdomsveckan av Emanuel Johansson
När man åker genom Gudbrandsdalen i Norge och närmar sig de mäktiga fjällen känner man sig som människa verkligen liten och hjälplös. Då man sedan kommer upp på fjällen där trädgränsen slutar och de kala snötäckta vidderna breder ut sig, kan man inte annat än tänka på Guds storhet. Inför honom som också gjort snön som faller, vinden som viner och solen som skiner har människan verkligen inget att sätta upp.På Soleggen i Norge, dit Pilgrimsfolket bjudit in skolbarn från Norge och Sverige, fick vi bl a höra om Rambou från Indien som hade förstått något av människans situation inför Gud. Han hade bestämt sig för att gå på knä genom hela Indien till Calcutta för att på något sätt blidka Gud. Det handlade inte bara om människans litenhet inför Guds storhet utan framför allt om människans orenhet inför Guds renhet. Tyvärr hjälper ingen knägång genom Indien, fakta kvarstår. Om vi så skulle bestiga världens högsta topp blir vi inte större eller mer lika Gud för det. Synden som skiljer människan ifrån Gud står kvar. Men missionären David som länge hade verkat i Indien visste vad Rambou behövde få tag i - evangelium. Gud den störste är också så stor i kärlek att han gav sig själv för vår frälsnings skull. Han sände sin son Jesus till den här världen för att lida, dö och uppstå varigenom en evig frälsning vanns. Att så få komma när Jesus kallar, tro på honom och tacka för den fria gåvan är den enda vägen till att upprätta gemenskapen med Gud.
På Soleggen förkunnades det enkla evangeliet, om nödvändigheten av att verkligen få möta Jesus, att välja honom framför allt och följa honom. Många barn, från olika sammanhang, olika nationaliteter och olika åldrar var samlade och jag tror alla blev berörda av det de hörde. Att få glömma alla vardagsproblem och vara en vecka uppe i fjällen var en lisa för själen. Mellan möten åkte barnen pulka och skidor. Alla som deltog i tävlingaran som hölls fick ta emot priser i form av något gott. En dag prövades kunskapen hos alla deltagande. Alla, från de minsta till de största, grillades av bibelfrågor och minnestester. Glädjen var på topp, kanske särskilt för de lag som till slut vann och kammade hem de största applåderna.Under dagarna uppe i fjällen gick mina tankar till alla de barn som inte fått möjlighet att höra och vara med om något liknande det vi fick uppleva. Det finns barn som lider, är ensamma, som har föräldrar med drog- och alkoholproblem, barn som inte känner sig tillräckligt tuffa eller bra i en hård och kall miljö. Tänk om alla de fick höra om Jesus som älskar dem och som vill och kan ge allt vad de behöver. Om det blir någon mer skolvecka med Jesus i centrum skulle jag önska jag kunde fylla en buss och ta med mig alla som behöver höra och uppleva allt det underbara Gud vill ge.Många hälsningar från Soleggen 2007!
Lammets natur
Undervisning av Emanuel Johansson
Evangelium är enda räddningen för människor idag. Människan är fördärvad på grund av synden, men det finns ett medel till förvandling. Jesus Kristus kom, han gav sitt eget liv för att vi skulle kunna bli frälsta. Det enda som kan åstadkomma en förvandling i människans liv är den nya födelsen.
En opånyttfödd människa kan vara religiös, hon kan ha vissa handlingsmönster och försöka leva på ett visst sätt. Men det räddar henne inte. Därför krävs det en förvandling, en pånyttfödelse, för att hon ska kunna blir räddad, frälst och få gemenskap med Gud.Människan är skapad för gemenskap, för umgänge med Gud. Tänk att vi som församling, som kristna, sitter inne med svaret, den sanning som kan bli till förvandling och frälsning för människor idag. Det är ett stort privilegium att ha fått vara med om detta under i sitt liv. Det är också ett stort privilegium att få vara ett redskap för Gud att förmedla ett sådant budskap vidare till människor.
Ett meningsfullt liv
Stina Fridolfsson intervjuar Emanuel Johansson
Jag föddes i Göteborg 1979. Mina föräldrar, Tage och Gertrud Johansson har under hela mitt liv varit med i församlingen, och på så sätt växte jag upp i församlingen. Jag har gått Pilgrimsskolan, där då främst min mamma, men också flera andra hjälpts åt att undervisa. Jag har haft hemundervisning under hela min skolgång och efter skolan beslöt jag mig för att fortsätta arbeta och utbilda mig i församlingen.
Du har alltså fått hemundervisning, och efter skolan valt att fortsätta arbeta i församlingen. Blev du inte väldigt indoktrinerad då?-Jo, det är väl möjligt att jag var indoktrinerad. Men det fanns andra krafter som också ville påverka. Bland kompisar och andra människor var det ju självklart att efter skolan skulle man börja gymnasium och fortsätta utbilda sig i samhällets skolor. Så det var en liten kamp för mig, en fråga om hur jag skulle gå vidare. Men jag fattade ett beslut att fortsätta arbeta i församlingen. Jag ville tjäna Gud i församlingen och arbeta i församlingen. Där fanns tillräckligt med möjligheter att gå vidare och engagera sig.Den första perioden arbetade jag i ett gatukök som församlingen drev. Jag tyckte det var jätteroligt att steka hamburgare, osv. Församlingen har flera verksamhetsgrenar, bland annat ett hotell, där jag engagerade mig ganska tidigt.-Just dessa år när jag precis slutat skolan, började församlingen åter bygga upp ett tryckeri. Då fick jag vara med från början, och på det sättet har jag fått lära mig ett hantverk och kan nu ta fram trycksaker, exempelvis tidningen Midnattsropet och traktater och skrifter på olika språk.
Under en period gick en grupp av församlingens ungdomar ut på fredagkvällar och evangeliserade.-Ja, vi hade en väldig evangelisationsiver som man egentligen bör ha hela tiden, men det var särskilt en period vi gick ut och evangeliserade på gatorna. Dessa nattorgmöten gav en väldig respons. Människorna stannade och lyssnade. Jag kommer ihåg hur vi fick kontakt med människor som öppnade sig för oss och vi fick verkligen ingång hos dem. Ungdomarna i församlingen fortsatte alltså, mest fredagkvällar, vi åkte in till stan och sjöng och delade ut traktater. Det var faktiskt väldigt välsignat. Man upplevde att det var bra för en själv också. Det var så meningsfullt att satsa på det sättet.
Det är ju väldigt viktigt för alla, kanske särskilt när man är ung, att få uppleva att det är meningsfullt det man gör. Vad var det som gjorde att du fick en önskan att åka till Ryssland sedan?-Ganska tidigt blev jag intresserad. Jag hade hört rapporter från de äldre som varit i Ryssland. Jag minns särskilt en gång då Folke Jacobsson och Hans Lindelöw varit borta ett tag och kom hem och hade några möten där de berättade om Guds verk i Ryssland. Det grep mitt hjärta väldigt. Jag arbetade ju hela tiden i församlingen, och Folke gjorde det möjligt för mig och några till att åka med på en resa till Ryssland, hälsa på i några församlingar och vara en liten period där. Efter det började jag litet smått läsa ryska och engagera mig mera för just Östmissionen.
Det här var alltså inte bara en liten romantisk kick; du började målmedvetet läsa ryska för att få bättre möjligheter att missionera i öst. Inte är det väl så väldigt lätt att lära sig ryska?-Nej, det är inte så lätt. Första gången jag åkte till Ryssland var 1998. Då kunde jag ingen ryska. Bara bokstäverna. Men något år senare anmälde jag mig till en kurs i ryska och började traggla med ord och glosor. Det gick ganska bra. Jag kommer ihåg att i kursen jag anmälde mig till, var vi trettio personer vid starten men det var bara fyra stycken som var kvar när kursen slutade; och av dem var två, jag och Roger Lindroos, från Maranataförsamlingen. Så det krävdes att man var engagerad och verkligen ville lära sig. för att man skulle hålla ut.
Det där talar ju för att målmedvetenheten verkligen fanns hos er. Jag minns ibland när du suttit nattjour i hotellreceptionen. Om man löste av dig på morgonen, kunde man finna små pappskivor med en svensk glosa på ena sidan, och på baksidan ryska bokstäver som väl var översättningen av ordet till ryska. Du satt alltså och pluggade på nätterna. Handlar det här om att du gjort din kallelse och utkorelse fast? Är det målmedvetenheten som hjälpt dig att hålla ut?-Ja, det är klart. Om man har en inriktning och ett syfte med allt vad man gör, så ger ju detta inspiration och mera kraft så att man kan hålla ut. Det är viktigt.
Du har gjort några resor. Dels ensam och dels tillsammans med andra. Du får berätta något av det som betytt mest under dessa resor. -Många händelser har utspelats. Jag kommer ihåg att första gången jag åkte iväg ensam hade jag just slutat den där kursen, och kunde fortfarande inte så mycket ryska. Jag åkte då först till Kaluga och besökte vår vänförsamling där, sedan åkte jag till Kirgizistan. Kirgizistan är ett litet land som ligger söder om Kasakstan, söder om Ryssland, mot gränsen till Kina. Det finns väldigt höga berg där, som vetter mot norra Kina. Jag besökte några vänner där, och jag kommer ihåg en speciell händelse därifrån som hade stor betydelse för mig. Jag jobbade på en liten lantgård vid bergen någon vecka, och då kom jag att få vittna för en grabb i min egen ålder. Han var kirgis, och kunde undefär lika mycket ryska som jag. Jag fick tag i en bibel till honom. Talam, som han hette, hade aldrig någonsin fått höra evangelium, och just därför var det en så speciell händelse. Sedan fick han kontakt med andra vänner i en församling därnere. Jag vet ju inte hur det är med honom nu, men det var en värdefull händelse för mig åtminstone.
Du fick alltså vittna för honom och se till att han fick kontakt med en kristen församling som i sin tur fick hjälpa honom vidare på trons väg?-Ja, precis. De hjälpte mig också att få fram ett Nya Testamente på hans språk så att han kunde läsa bibeln. Det är ju väldigt viktigt.
Du har varit på fler resor också. Tillsammans med vår ryske broder Igor Serov som bor och verkar här i församlingen har du fått fram hans vittnesbörd i tryck - på både ryska, litauiska och svenska! Och Igors bok, som ju handlar om hans väg från maffian och kriminalitet till Kristus, har ni spridit i fängelserna i Litauen. Du kan väl berätta något.-Ja, något av det som har gjort starkast intryck på mig är de besök vi gjort på fängelserna i Litauen under senare år. Vi har haft med Igors bok, som är hans personliga vittnesbörd under titeln ”Frälsning genom eld.” Där i fängelserna har vi fått träffa fångar under ganska fria omständigheter. Vi har fått besöka dem i cellerna och samla dem i små lokaler där vi har fått ha möten. Att se mottagligheten och människors nöd och behov, och att man har ett svar - hoppets budskap - det ger verkligen inspiration att vilja förmedla evangeliet vidare. Jag har också fått se Guds välsignelse just i att trycka och få vara engagerad i församlingens arbete inom det området som ju också har att göra med missionen. Att få fram material, traktater och tidningar på olika språk. Det är en stor välsignelse.
Ja, du Emanuel som fått hemundervisning och istället för att studera vidare i någon yrkeskarriär valde att engagera dig i församlingens arbete - det verkar som om du inte ångrar det här?
-Nej, absolut inte. Det såg jag redan under tiden då vi började med nattorgmöten och var ute på stan och evangeliserade. Jag träffade många ungdomar i min egen ålder och fick verkligen se vilken skillnad det var - jag tänker på vilken uppfattning man har om olika saker och fick inblick i hur andra har det. Då blev det ännu mer så att man inte ångrar sig, utan är tacksam för att ha fått nåden att gå den här vägen. Att välja församlingen.
Det blir alltså ett meningsfullt liv. Genom besök i länderna i Öst har ett nätverk av kontakter i både Ryssland och Litauen skapats. Hur ser du framtiden an?-Jag tror att man måste söka Guds vilja och ledning. Han får visa steg för steg. Det har man fått lära sig, att man kan inte bestämma sig för en viss metod, att öppna en församling på en viss plats, starta en verksamhet - det går inte till riktigt så. Det måste vara Gud som leder. Det visar sig att bara man är beredd och villig att gå in det Gud förberett för en, så leder han på bästa sätt.-De här åren jag varit engagerad i Östmissionen, har jag också varit hemma en hel del i vår församling i Stockholm. Också här har jag fått se att jag har en uppgift när det gäller Östmissionen. Många här i Stockholm är rysktalande. En del har kommit till oss och blivit frälsta och döpta. Jag vet inte hur allt ska bli i framtiden, men jag är övertygad om att Gud har en plan, och vi måste rätta oss efter hans ledning.
Den församlingsgemenskap vi har och önskar förverkliga mycket mer enligt Nya Testamentets mönsterbild, har dragit människor hit.-Det stämmer. Då man möter troende människor på andra platser och berättar hur vi lever tillsammans och arbetar tillsammans i och för församlingen, har det blivit ett starkt vittnesbörd för många. En del kanske inte kan föreställa sig hur detta kan gå till, men andra har tagit till sitt hjärta den här förkunnelsen om församlingen. Man märker att det finns en önskan hos flera troende att de vill ta steg vidare att förverkliga Guds tanke med församlingen; hur den var uppbyggd den första tiden, osv. -Vi märker hos människor som besökt oss och varit hos oss en period, hur just dessa tankar gjort väldigt starka intryck. Där tror jag Gud gett vår församling en uppgift att gå före och ta steg så att andra också kan gå vidare för att förverkliga det bibliska församlingsidealet.
Nu får du rikta dig till lyssnarna (och läsarna) med en speciell appell!-Gud har en speciell uppgift och kallelse till varje människa, därför vill jag uppmana dig att söka Guds ledning och satsa dina krafter och din tid för Gud. Han behöver dig, han har en speciell uppgift för dig. Det kanske finns andra saker du vill satsa på och ägnar din tid och kraft åt. Men lämna mycket av det åt sidan, och sök Gud istället. Då ska du få uppleva att han leder och vill använda dig i sin plan. Det är verkligen meningsfullt. Det finns ett mål och det finns en mening. Satsa ditt liv för Jesus. Lämna dig helt åt honom! Amen!
- En annan människosyn
Appell av Emanuel Johansson med tema Barnen och skolan
Jag har gått Pilgrimsskolan från ettan till nian och jag tycker att det har varit väldigt bra.Efter skolan när man har träffat andra ungdomar och särskilt i evangelisationsarbetet, när man är ute på stan och talar med folk, märker man vad man fått. Jag kommer ihåg de första åren sedan jag slutat skolan. I arbetet i församlingen märkte man vilka stora skillnader det var i just grundsynen på saker och ting, vilken människosyn man har. Jag märkte att när det gällde såna saker som var helt självklara för mig om vad som är rätt och vad som är fel och vilka värderingar man har överhuvudtaget, så fanns det ungdomar i ens egen ålder som var helt främmande för det här.Därför är jag väldigt tacksam för Pilgrimsskolan och övertygad om att denna hemundervisning har haft en jättestor betydelse i mitt liv. Därför vill jag uppmuntra er som har tagit det här steget och gått den här vägen och går den här vägen att forsätta kampen. Vi som har gått Pilgrimsskolan kan också vara med och stödja och hjälpa till i fortsättningen, där det behövs!
Nyfrälsta och nydöpta
Rapport av Emanuel Johansson
Begravningar brukar ju vara sorgliga, men inte idag. Tre nyfrälsta har beslutat sig för att följa Jesus och lät sig döpas. I dopet begravs den gamla människan, bakom är det gamla livet i synd och värld och en ny början, det nya livet med Jesus, ger en helt ny inriktning på livet och framtiden. Den förändring det innebär att komma från ett annat land, kultur och språk för att försöka skapa sig ett liv här i Sverige är egentligen liten i jämförelse vad som nu har hänt med Elmar, Alexandr och Slava. Att de har fått möta evangelium innebär att de står på en helt ny grund med sina liv och kan möta de svårigheter deras situation innebär på ett helt nytt sätt. Antingen de blir kvar här i Sverige eller tvingas åka tillbaks till respektive hemland, så är den trygghet, framtid och hopp som finns i evangelium långt större, säkrare och djupare än något land, arbete eller kapital kan erbjuda.De tre som lät döpa sig kommer alla från f d sovjet-länder. Alexandr från Lettland kom till Sverige för att söka arbete. Han hade blivit av med en tjänst inom Lettlands brandförsvar och sökte en möjlighet att försörja sin familj. I Sverige var det till en början svårt, men genom kontakter här fick han en bok, ”Frälsning genom eld”, av Igor Serov. Efter att ha läst vittnesbördet tog han kontakt med Igor och kom sedan på besök till Maranataförsamlingens missionscenter i Bällsta. Där pågick just då församlingens bibelskola och han fick för första gången i sitt liv höra evangelium. När han nu blivit frälst vill han att andra också ska få höra och det dröjde inte länge förrän Alexandr tog med sig fler till församlingens möten. Bland dessa var Elmar och Slava.Elmar kommer från Azerbadjan, där han för ett antal år sedan blev frälst. Situationen i Azerbadjan gjorde att Elmar med sin familj begav sig till Sverige och sökte asyl. Det röriga systemet i den svenska migrationen har gjort att Elmar just nu är ensam i Sverige, medans hans fru och barn har tvingats återvända till Azerbadjan. Men han ser ändå Guds hand i händelseförloppet som har gjort att han nu har fått gemenskap med församlingen och blivit döpt.Slava kommer från Estland. Där besökte han ofta den ortodoxa kyrkan för att tända ljus och be böner. Men Gud tycktes ändå vara långt borta. Han kom till Sverige helt nyligen och det han fick möta på de samlingar han besökte satte sina spår. När Elmar talade om att han ville döpa sig hakade Slava genast på och efter ett samtal med honom omvände han sig, bekände sin synd inför Gud och bad om frälsning. Nu fanns ytterligare en dopkandidat.Församlingen har under en längre tid engagerat sig för mission i Litauen, Gud verkar och genom de nu nydöpta syskonen öppnar sig ytterligare fält i det forna Sovjet. Arbetet är långt större än vi förmår omfatta, men för oss som redan troende handlar det om att ställa sig till Guds förfogande. Guds planer för Baltikum vet vi inte om, men det är den största nåd att få vara med i Guds handlande.Därför ber vi till Gud både att missionsarbetet fortsatt ska bära frukt på de yttre fälten och att det verk Gud har börjat i dessa nydöpta skall nå sitt syfte.Gud är god, låt oss ge vad vi har innan striden blir avblåst och församlingen rycks upp för mötet med Jesus.
