Vittnesbörd av Eva Setterman

Har de senaste dagarna tänkt på hur lika vi människor är på många sätt. Vi känner samma glädje, samma sorg. Vi är nog experter många gånger på att se tillbaka och spekulera framåt:  Så har det varit; man känner smärta och sorg i det, och så kommer det att bli. Vet man inte hur det kommer att bli, så säger man: Ja, men tänk om det blir så – hur gör vi då? Vi har så svårt att stanna upp i här och nu och förstå att det är nu vi ska leva! Därför att minut för minut går, och nästa minut kanske Jesus är här! Därför måste vi försöka stanna upp i tiden, på något sätt.