Vi lever i en kristendomsfientlig värld. Den internationella missionsorganisationen Open Doors listar varje år de 50 länder i världen där det är som farligast att leva som kristen. De förföljda svarar inte med hat och våld. Istället ber de för sina förföljare, på det sätt Jesus själv gjorde. Även den kristna församlingens första martyr visade på kraften i evangelium då han samtidigt som stenarna haglade över honom bad: “Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!” Jesus sa: “Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt.” Vi presenterar här några av de länder där troende syskon lider svårt för Jesu skull. En broder som satt fängslad i Eritrea för sin tro på Jesus sa: “Evangeliet kan inte fängslas!”

Ledare av Berno Vidén

Tema för årets Boksmässa i Göteborg är Yttrandefrihet, något som redan satts på prov då en inbokad utställare efter påtryckningar först nekades delta, för att efter juridisk prövning återigen välkomnas. Spelet bakom kulisserna där starka krafter vill styra och bestämma om vad som får ställas ut till allmän beskådan, och utav vem, vann inte den här gången – motståndet fick böja sig.

År 1999 utsattes Maranataförsamlingens monter för sabotage på bokmässan. Den gången var det uttalade feminister som låg bakom attacken. Speciellt hade förövarna inriktat sig på att både lägga beslag på och förstöra en av titlarna; Låt dig inte skrämmas av homosex-maffian av Arne Imsen. Ur montern stals 400 böcker och Biblar. En av de författare som gav sitt fulla stöd till aktionen och som yrkade på att stoppa Maranataförsamlingens medverkan under mässan, var feministen Mian Lodalen. Hon menade att om mässan valt att släppa in Maranata som utställare, så måste den även acceptera dylika reaktioner med vandalisering.

Ledare av Berno Vidén

Sverige anses vara ett land med full religionsfrihet, men hamnar i studier gjorda av den ansedda amerikanska tankesmedjan Pew Forum långt upp på listan när det gäller hotbilden mot religiösa medborgare och får dela plats med länder som Saudiarabien, Libyen, Iran, Vietnam och Etiopien, alltmedan Sydsudan, Kongo och Sydafrika hör till de länder som är mer religionsvänliga än Sverige att bo i.
Resultatet är föga förvånande. Bilden av Sverige som ett land där var och en har rätt att själv välja objekt för sin tro är till viss del sann, teoretiskt sett, men då medborgarna väljer att leva ut sin övertygelse börjar förföljelsen. Studien lyfter fram exempel som främst berör judiska och islamska grupper som på olika sätt trakasseras i Sverige.
Vad som inte nämns i rapporten men som utgör ett högst allvarligt hot mot religionsfriheten i Sverige är förföljelsen av de familjer som på grund av religiös övertygelse ifrågasätter det allmänna utbildningsväsendet. Kristna familjer hävdar först och främst utifrån Guds ord, men även i enlighet med flera olika internationellt antagna mänskliga rättigheter, sin rätt att avgöra vilken utbildning deras barn ska ha.
I strid mot dessa stadgar väljer dock svenska regeringen, under förespegling av att den svenska skolan är objektiv, att skärpa skollagen och försöker därigenom att totalförbjuda alla enskilda initiativ till alternativ undervisning som kan tänkas komma från föräldrar.

Höglandssjukhuset i Eksjö hade erbjudit den nyutbildade barnmorskan Ellinor Grimmark arbete. Men då Ellinor, som redan praktiserade på sjukhuset, förklarat att hon på grund av sin tro inte kunde utföra aborter drogs erbjudandet tillbaka.
Hon har nu i januari i år anmält sjukhuset till diskrimineringsombudsmannen för att få sin sak prövad. Sedan dess har hon även fått kalla handen av andra arbetsgivare. (Smålandsnytt)
Som bakgrund till detta kan nämnas att Europarådet så sent som 2010 röstade igenom en resolution som slår fast personers och organisationers rätt att följa sitt samvete i abortfrågan. Sverige har dock inte accepterat denna resolution utan har svarat med ett förslag från riksdagen 2011 att resolutionen borde rivas upp.
Sverige tar alltså tydlig ställning mot samvetsfriheten. /red

Ledare: Berno Vidén

På självaste Nobeldagen avkunnade Svea hovrätt en dom i en lång segdragen tvist orsakad av Gotlands kommun, där en omänskligt hårt drabbad familj står i fokus. Det handlar om Domenic som den 25 juni 2009 brutalt och våldsamt, mot alla gällande mänskliga rättigheter och lagar, separerades från sin familj. Familjen befann sig efter flera månaders noggrann planering ombord på ett flyg som skulle ta dem till mamma Annies hemland Indien. Det var sommarlov och Domenic hade länge sett fram emot att få åka och träffa alla sina kusiner och övrig indisk släkt och vänner.

Text: Hans Lindelöw

Under tre dagar tog Svea hovrätt upp ett mål där Gotlands socialnämnd begär att vårdnaden om nu 11-årige Domenic ska överföras permanent till särskilt förordnad förmyndare. Gotlands tingsrätt avslog nämndens begäran och menade att föräldrarna Christer och Annie ska behålla vårdnaden om sin son. Domenic omhändertogs under mycket brutala och direkt olagliga omständigheter den 25 juni 2009 då hela familjen var på väg till mamma Annies hemland Indien. Ursprunglig orsak till omhändertagandet var att föräldrarna hemundervisade Domenic. Hans Lindelöw var med under rättegångens sista dag och ger här sina
reflektioner:

ROHUS - Riksföreningen för hemundervisning i Sverige skriver i ett pressmeddelande om hur ett dussintal svenska familjer de senaste två åren flytt Sverige undan hot om viten, socialanmälningar, socialutredningar och potentiella tvångsomhändertaganden. Viteshoten har dock hittills aldrig verkställts utan mest använts som ett sätt att tvinga familjen till underkastelse eller i exil.

Nu har dock en svensk kommun brutit detta förfaringssätt. Förutom att ha tvingat den hemundervisande familjen i exil så har man även aktivt jobbat på att få vitet till kronofogdemyndigheten för indrivning. I dagarna måste familjen med kort varsel betala 40 000 kr till Kronofogdemyndigheten.

Text: Berno Vidén

Frågan om hemundervisning har på ett dramatiskt sätt aktualiserats i och med att nya skollagen trädde i kraft för snart ett år sedan. En över hela världen framgångsrikt växande rörelse möter i Sverige på starkt motstånd och föräldrar som valt hemundervisning som skolform förföljs av myndigheterna. Redan har minst tolv familjer tvingats lämna landet under hot om repressalier i form av anmälningar till sociala myndigheter och dyra böter. I ett fall dömdes föräldrarna att betala inte mindre än 180 000 kronor i vitesföreläggande och hotades med ytterligare 100 000 kronor i böter för innevarande läsår. Familjen flydde och är idag bosatt utomlands.

Text: Berno Vidén

Förföljelse idag: Ett tiotal svenska familjer har under det senaste året jagats ut ur landet och ytterligare familjer är på väg att mot sin vilja tvingas gå i exil. Det handlar inte om brottslingar eller våldsamma personer som på grund av suspekt verksamhet tar till flykten. Familjerna är hederliga medborgare med stort engagemang för samhället. Dessa familjer har gått längre än vad folk i allmänhet gör då det gäller att prioritera barnen, för att ge dem en så god och harmonisk uppväxt som möjligt. Detta i ett samhälle där alltför många familjer kämpar mot psykisk ohälsa på grund av den stress som präglar vardagen. På grund av initiativrika steg jagas familjer av skolmyndigheter, de utreds av sociala myndigheter, hotas med höga böter och behandlas som brottslingar med förtäckta hot om barnomhändertaganden. Brottet består i att de i enlighet med mänskliga fri- och rättigheter valt att ge sina barn hemundervisning.

Frågan om hemundervisning är brännaktuell och har idag ett starkt växande internationellt intresse. I Sverige väljer dock regeringen att gå en annan väg – den totalitära – genom att förbjuda denna väl beprövade alternativa form av undervisning. Följande text, tidigare publicerad i Midnattsropet nr 5-2008, är angelägen, varför vi väljer att ta med den i det här numret. /Berno Vidén

Det är en småkall oktobermorgon och färggranna löv faller oavbrutet från vackra ekar och lönnar, och stiliga popplar låter sig ses på långt håll för den som färdas fram på Bällstavägen i Bromma. Inne hos ”storfamiljen på Bällsta”, ett boende- och arbetskollektiv på Maranataförsamlingens missionscenter, sjuder det av liv och aktivitet. I den gamla byggnaden från 1912 där under många bakomliggande år så många folkskoleelever nött den gamla Bällstalundsskolans stentrappor, springer fortfarande idag barn och ungdomar på väg till sina lektioner och arbetsuppgifter. Men nu handlar det om barn som hemundervisas av sina föräldrar, och även om ungdomar som efter avslutad skolgång valt att arbeta på Pilgrimshem Hotell för att därigenom betjäna de gäster som bl a Stockholms stad och andra kommuner bokar in. Det är en stor förmån att få leva och arbeta mitt i en kristen daglig gemenskap med människor av alla generationer. Varje morgon innan den direkta hemundervisningen börjar, samlas vi en grupp föräldrar och barn och har gemensam morgonbön. En väldigt fin start på dagen som varmt kan rekommenderas. Vi läser några versar var ur bibeln och lägger fram böneämnen och tacksägelseämnen och ber till Gud tillsammans. Det är verkligen en fröjd att se och höra hur några småttingar som just lärt sig läsa, i denna trygga miljö med stolthet och iver stavar sig fram en bibelvers var, och hur de nämner sina böneämnen och bekymmer för att vi tillsammans ska be till Gud. -”Min mormor är sjuk”, ”de haitiska skolbarnen i Palavé”, ”missionsarbetet bland de fattiga i Rumänien” osv.

Kommunala tjänstemän nekar ett par att bli familjehem för att de är kristna. Paret har tidigare tagit emot över 30 barn under tio års tid, något som fungerat bra och framgångsrikt. Det är Huddinge kommun som sagt nej: ”Vi brukar inte placera hos kristna”, var svaret. Världen idag berättar att paret känner sig kränkt och funderar på att anmäla händelsen till diskrimineringsombudsmannen.

Text av Darlene N. Bocek

Kära vänner.Den gångna veckan har varit full av mycket sorger. Många av er har vid det här laget hört om den förödande förlust vi har haft här i en händelse som ägde rum i Malatya, en turkisk provins 300 engelska mil nordost om Antiokia, den stad där de troende först började kallas kristna (Apg. 11:26).Onsdag morgon den 18 april 2007 förberedde sig den tyske missionären och fadern till tre barn, Tilman Geske, att gå till kontoret. Han kysste sin hustru och sade därmed adjö, tog tid att omfamna sin son, och gav honom dessa oskattbara ord som minne: ”Farväl, min son, jag älskar dig”.Tilman hyrde ett kontorsutrymme av Zirve publishing, där han utarbetade noter till den nya Turkiska Studiebibeln. Malatya Evangeliska Församling hade också sitt kontor där. En verksamhetsgren i församlingen är att Zirve trycker och sprider kristen litteratur till Malatya och näraliggande städer i östra Turkiet. I en annan del av staden sade den 35 år gamle pastor Necati Aydi, far till två barn, adjö till sin fru, och gick också han till kontoret. De hade morgonens bibelstudium och bönemöte som också några andra troende i staden skulle besöka. Ugur Yuksel begav sig också han till detta bibelstudium.Ingen av dessa tre män visste att vad som väntade dem vid bibelstudiet var det avgörande provet och tillämpningen av deras tro, som skulle avslutas med deras ingång i härligheten för att få ta emot rättfärdighetens krona av Kristus, och ära från alla de heliga som väntade på dem i Herrens närvaro.På andra sidan staden gjorde tio unga män, alla under tjugo år, de sista förberedelserna för sin avgörande troshandling, då de skulle leva ut sin kärlek till Allah och sitt hat mot otrogna som de tyckte underminerade Islam.På påskdagen hade fem av dem deltagit i ett evangelisationsmöte bara för inbjudna som pastor Necati och hans medarbetare hade ordnat i ett hotell i staden, i en konferenssal där. Männen var kända för de troende som ”sökare”. Ingen vet vad som skedde i dessa mäns hjärtan medan de lyssnade till evangeliet. Blev de påverkade av den helige Ande? Blev de överbevisade om synd? Hörde de evangeliet i sina hjärtans djup? Idag har vi bara början på berättelsen.Dessa unga män av vilka en är son till en borgmästare i Malatyaprovinsen, tillhör ett tarikat, eller en grupp av ”trogna troende” i Islam. Tarikatmedlemsskap är mycket respekterat här, det är som ett brödraskap. Det sägs fatiskt att ingen kan få en offentlig tjänst utan medlemsskap i ett tarikat.Dessa unga män bodde alla i samma sovsal, och de förberedde sig alla för inträdesexamensprov till universitetet.De unga männen tog skjutvapen, brödknivar, rep och handdukar för sin avslutande handling i tro på Allah. De visste att det skulle bli mycket blodsutgjutelse. De kom i tid till bibelstudiet, ca kl 10.De kom, och uppenbarligen hade bibelstudiet inletts. Enligt rapporter, började angreppet efter att Necati hade läst ett kapitel ur Bibeln. Pojkarna band Ugurs, Necatis och Tilmans händer och fötter vid stolar och medan de videofilmade sitt verk med mobiltelefoner, torterade de våra bröder i nära tre timmar.Grannarna på arbetsplatser nära tryckeriet sade senare att de hade hört skrikande, men förmodade att ägarna hade ett familjegräl, och de lade sig inte i det.
Under tiden hade Gokhan, en annan troende, och hans fru en ledig morgon. Han sov till kl 10, åt en rejäl frukost, och till slut vid 12.30 tiden kom han och hans hustru till kontoret. Dörren var låst från insidan, och hans nyckel gick inte att använda. Han ringde, och även om signalen gick fram så hörde han ingen telefon ringa därinne. Han ringde sina bröders mobiltelefoner och till slut svarade Ugur på sin telefon. ”Vi är inte på kontoret. Gå till hotellmötet. Vi är där. Vi kommer dit”, sade han kryptiskt. Medan Ugur talade hörde Gokhan i telefonens bakgrund gråt och ett underligt, morrande ljud.Han ringde polisen, och den närmaste polisofficeren kom efter fem minuter. Han bankade på dörren, ”Det är polisen, öppna!” Till att börja med trodde polisen att det var ett familjebråk. Vid den tidpunkten hörde de ännu ett morrande och ett gurglande läte. Polisen uppfattade det som ljud av plågade människor. Han osäkrade sin pistol och försökte om och om igen att bryta igenom dörren. En av de rädda angriparna låste upp dörren för polismannen, som gick in och fick se en kuslig scen.Tilman och Necati hade blivit slaktade, praktiskt taget halshuggna med sina halsar uppskurna från öra till öra. Ugurs hals var på liknande vis uppskuren, och han var knappt vid liv.Tre angripare framför polismannen släppte sina vapen.Under tiden hörde Gokhan ett skrikande ljud från gatan. Någon hade fallit från deras kontor tre trappor upp. När han sprang ned fann han en man på marken, som han senare kände igen, han hette Emre Gunaydin. Han hade svår huvudvärk, och han morrade på ett underligt vis. Han hade försökt klättra nedför stuprännan för att undkomma, och när han tappade fästet så drösade han ner på marken. Det verkar som om han var främste ledaren för angriparna. En annan angripare upptäcktes där han gömde sig på en lägre balkong.
För att reda ut detta måste vi återvända sex år tillbaka i tiden. I april 2001 började Turkiets Nationella Säkerhetsråd (Milli Guvenlik Kurulu) ta i beaktande att Evangeliska Kristna utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten, av samma slag som al-Qaida och PKK-terrorister. Uttalanden som gjordes i pressen av politiker, kolumnister och kommentatorer har tänt ett hat mot missionärer, som de menar mutar unga människor till att byta religion.Efter det beslutet 2001 började attacker och hot mot församlingar, pastorer och kristna. Bomber, fysiska attacker, verbala och skrivna smädelser är bara några av de sätt på vilka kristna utsätts. Mest typiskt är användningen av massmedial propaganda.Från december 2005, efter att ha haft ett långt möte om den kristna faran, började hustrun till den tidigare premiärministern Ecevit, historikern Ilber Ortayli, professor Hasan Unsal, politikern Ahmet Tan och författaren/propagandisten Aytunc Ay­tin­dal, var och en på sitt professionella fält, att vända allmänhetens uppmärksamhet mot den hotande fara som bestod i kristna som ville ”köpa deras barns själar”. Dolda kameror i kyrkor har tagit bilder från gudstjänster och använt dessa för att väcka sensation och verka fram fruktan och antagonism gentemot kristendomen.I en officiell TV-sänd reaktion från Ankara syntes Turkiets inrikesminister hånle när han talade om angreppet på våra bröder. Mitt under en allmän vrede och protest mot händelsen, och för religionsfrihet och åsiktsfrihet, så genljuder media och officiella kommentarer av samma budskap: ”Vi hoppas ni har lärt er en läxa. Vi vill inte ha kristna här."
Det har visat sig att detta var en organiserad attack, där en vuxen tarikatledare hade tagit initiativet. Som vid Hrant Dink - mordet i januari 2007, och mordet på en katolsk präst Andrea Santoro i februari 2006, så användes yngre för att utföra religiösa mord, eftersom den allmänna sympatien för de unga är stor, och de får lägre straff än de vuxna som utför samma brott. Också föräldrarna till dessa barn tar ställning för deras handlande. Modern till den 16 årige pojken som dödade den katolska prästen såg in i kameran när hennes son fördes till fängelset, och sade: ”han kommer att avtjäna strafftiden för Allah”.De unga männen som var inblandade i mordet hålls för närvarande i arrest. Idag har det sagts i nyhetsrapporterna att de kommer att behandlas som terrorister, så deras ålder kommer inte att påverka det hårda straffet. Angriparen Emre Gunaydin är fortfarande under intensivvård. Utredningen koncentreras omkring honom och hans kontakter, och man säger att allt faller samman om han inte tillfrisknar.
Församlingen i Turkiet besvarade detta på ett sätt som ärade Gud, då hundratals troende och dussintals pastorer kom med flyg så fort de kunde, för att bistå den lilla församlingen i Malatya och för att uppmuntra de troende, ta hand om juridiska spörsmål och representera de kristna inför media.När Susanne uttryckte sin önskan att begrava sin make i Malatya, så var det många komplikationer. Emellertid blev Tillman slutligen begravd på en gammal, armenisk kyrkogård den 20 april.Ugur begravdes av sin familj i en Alevi-muslimsk ceremoni i sin hemstad Elazig. Hans troende fästmö stod i skuggorna och betraktade hur hans familj och hans vänner in i döden vägrade att acceptera den tro som Ugur så länge hade bekänt och som han hade dött för.Necatis begravning ägde rum i hans hemstad Izmir, den stad där han kom till tro. Mörkret förstår inte ljuset. Fastän församlingarna uttryckt att de förlåtit vad som ägt rum, skulle man i alla fall inte lita på de kristna. Innan man tillät att kistan fördes ombord på planet från Malatya, så gick den igenom två separata röntgenkontroller, då man ville försäkra sig om att den inte var full med sprängmedel. Så brukar man inte göra med muslimers kistor.Necatis begravning var en vacker händelse. Som en glimt av himmelen, kom tusentals turkiska kristna och missionärer för att visa sin kärlek till Kristus och ge sina hedersbetygelser åt denne man som hade blivit utvald att dö för Kristus. Necatis hustru Shemsa sade inför världen: