Församlingen

Berno Vidén undervisar

Innan vi tog emot Jesus i våra liv var vi döda. Inte fysiskt men andligt. Bibeln säger att vi var döda i våra synder och överträdelser. Varje människa är genom synden skild från Gud och därmed också hopplöst förlorad.
Men så sker det förunderliga: Gud har i Kristus gjort oss levande! Här står vi inför det absolut största under en människa kan vara med om. Gud skapar i ett nu en ny odödlig människa. Han ger ett liv som aldrig någonsin kommer att smaka döden. Hur är detta möjligt? Jo, genom att Gud blev människa. Ingen supermänniska med superkrafter, men en människa som du och jag. Han delade våra villkor, han gladde sig med de glada, sörjde med de sörjande, grät, visade vrede. Han var fattig, hemlös och identifierade sig med de mest utsatta genom att helhjärtat ställa upp till deras försvar.
Dock, till skillnad från övriga människor levde han sitt liv utan synd. Ingen ond tanke, inga ondskefulla handlingar, ingen orättfärdighet, inget förtryck gick att finna hos honom. Han var alltigenom en sann människa som i allt uppfyllde all Guds rättfärdighet. Denne Jesus som bibeln talar om är orsaken till att vi, oavsett vilka vi är, kan få ett evigt liv. Det finns människor som skulle betala vad som helst för att leva för evigt. Jesus ger oss livet som en gåva utan att ställa några som helst krav.
I evigheten i den himmelska världen, långt innan jordens grund var lagd, hölls ett rådslag där Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande gemensamt fattade det beslut som fick alla himmelska härskaror att stanna upp i vördnad, förundrade över vad som var på gång. Guds evige Son skulle bli människa, ställas under lagen och utlämnas till att på det mest grymma sätt fråntas all värdighet. Oskyldig skulle han ikläda sig vår syndfulla gestalt och bära alla människors synd, en börda alldeles för tung att bära även för Jesus. Hans svett blev till blodsdroppar då han i Getsemane från sitt innersta utropar, full av ångest och ängslan inför det som väntar: ”Min själ är bedrövad ända till döds.” Han beder Fadern om att slippa gå hela vägen, om det finns någon annan möjlighet; ”men inte som jag vill utan som du vill”.
Änglarna tystnar, utan förmåga att förstå vad som äger rum. Hur kan Gud tillåta? Varför måste Jesus lida så, han som är centrum för all Guds utgivande kärlek och härlighet? Jesus går hela vägen. Med sina sista krafter, svag, utmattad och med en svårt sargad kropp, ropar han från korset några ord som får både himmel och jord att skälva: ”Det är fullbordat!” I ett nu sker det stora undret som fått sådan betydelse för alla jordens inbyggare, både de som levt innan Jesu död på Golgata och för alla de som levt och lever efter hans död. Dödsrikets portar öppnades i och med att Jesus själv tog nycklarna till döden. Fångar befriades i ett nu när Jesus triumfatoriskt tågade in i dödens rike, bröt alla bojor och med makt förkunnade befrielsens budskap: ”Han for upp, han tog fångar, han gav människorna gåvor.” Han som for upp hade också farit ned till jordens lägre rymder.
Hela Guds treenighet proklamerar Jesu seger på Golgata, vilken öppnade vägen för oss var och en att fritt och för intet bli delaktiga i denna eviga Gudsgemenskap.
- Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!. (Ef 2:4)

Predikan av Arne Imsen

Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse blivit oerhört aktuellt. Skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått.

Jag har alltid haft en oerhörd längtan i mitt hjärta att få förverkliga Guds plan, så att vi inte får en samling kyrkliga spöken i församlingen. Jag är allergisk mot kyrkligheten; den förfärliga uppstyltade och tillgjorda fromhet som tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang. Och det av den enkla anledningen att vad jag tror och upplever som en absolut nödvändighet är att synliggöra Jesus. Jesus måste målas på ett så tydligt sätt att han känns igen. Vi måste få in det här som är så innerligt förunderligt och hemlighetsfullt, detta att han går omkring, gör väl och hjälper alla. Det gäller att vara rörlig; att inte bli instängd och fixerad, vare sig i traditioner eller verksamhetsmönster, utan att vara mobil, rörlig.
I sin förunderliga missionsbefallning drar Herren själv upp riktlinjerna; ger visionen och manar till efterföljelse och lydnad. Han befullmäktigar sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Att fortplanta detta gudomliga liv, det är det största som över huvud taget finns i tiden. Det finns ingenting som är större och det finns heller ingenting som är jämförbart med detta. Därför har jag alltid haft denna dröm och bön: Gud i himlen, bevara oss från kyrklighet, försoffning, sömnaktighet, jargong och alltsammans det där som gör församlingen till en fågelskrämma i tiden istället för en Kristusgestalt.
Det har varit en väldig glädje att äga den visionen. Det har också varit en fruktansvärd smärta, för det går inte bevara den utan att det blir en väldig smärta. Uppgörelsen måste börja i ens eget hjärta, och handlar egentligen om en enda sak: att bevaras i den första kärleken, Kristuskärleken. Då faller man aldrig för frestelsen att bli verksamhetsfrälst, traditionsfrälst eller något i den stilen, utan man är ständigt nyfrälst!
Vissa saker i Nya testamentet har gripit mig mer än andra. Det står att kunskapen om Honom gick ut över hela området. Och alla i provinsen fick höra… Det förstår vi ju att detta kan inte vara en fritidshobby, det är en omöjlighet. Det måste bli ett heltidsengagemang för var och en. Ju mindre dödkött församlingen är plågad av, dess större förutsättningar har församlingen att komma ut med, och in i, detta heliga uppdrag.

Bibelundervisning av Berno Vidén

Ty från honom hämtar hela kroppen sin
tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift. (Ef 4:16)

Församlingens styrka beror inte på numerär eller ekonomiska tillgångar utan på vars och ens funktion. I en församling där syskon är i funktion blir Kristus förhärligad.

Ledare: Berno Vidén

Församlingen är en mycket speciell skapelse, med sitt ursprung i Guds hjärta. Redan långt innan tid och rum existerade; innan Gud uttalade sina mäktiga skaparord: Varde - och det blev; långt innan någon orätt fanns att finna på jorden eller i höjden; långt innan synden tagit sitt välde över mänskligheten för att plåga henne; då hölls ett himmelskt rådslag inom gudomen, där tanken om församlingen - Kristi kropp - föddes. En plan skulle genomföras - i Kristus - när tiden var fullbordad. Förrän världens grund var lagd, har han utvalt oss i honom. (Ef 1:4)

Ledare av Berno Vidén

I det här numret av MR publicerar vi en predikan av Arne Imsen från 1975, som är en uppgörelse med en institutionaliserad kristenhet. Jesus sa till sina lärjungar att de skulle vara beredda på att möta motstånd, dels från den sekulära världen, men främst från religiöst håll.

Då motstånd nämns i Guds ord är det primära målet att söka avväpna Guds folk dess andliga vapen, att beröva församlingen hennes Kristuscentrerade vitalitet.