Ulla Näsholm presenterar familjen Hanna

De är kaldeer och härstammar från samma land som Abraham, trons fader. Sin ortodoxa religion och tradition har de tagit vara på och varit noga med att gå till kyrkan. Nadra och Nawzad är båda födda i Irak, där arabiska är det officiella språket och islam den största religionen.Idag är de pånyttfödda kristna, har döpts till Kristus och har sin gemenskap i Maranataförsamlingen i Stockholm. Tillsammans med syskon i församlingen väntar de likt Abraham på “staden med de fasta grundvalarna”, - de tror att Jesus kommer snart!
Det var krig i Irak och även om familjen Hanna bodde i staden Erbil i norra delen där kriget inte fördes på samma sätt som i övriga landet påverkade det ändå deras liv. På flera sätt blev det besvärligare; att resa till huvudstaden var inte så enkelt nu och mat och andra förnödenheter blev dyrare eller fanns inte tillgängliga på samma sätt som förr.Familjen beslöt därför att försöka komma till Sverige där de hade vänner och bekanta. Det var inte möjligt att hela familjen kunde åka samtidigt, så Nawzad reste i förväg och ordnade de formaliteter som var nödvändiga.Efter några år kunde hela familjen återförenas igen. Genom sociala myndigheters försorg kom familjen efter flera år i Sverige och med provisoriskt boende hos släkt och vänner att bo på hotell Pilgrimshem som Maranataförsamlingen driver. Året var då 2004.Nawzad, Nadra och barnen Rami och Rimonda fann sig väl tillrätta på Bällsta. Där fanns ytterligare en familj från Irak och kvinnan i familjen berättade att de som drev hotellet var kristna och att folk samlades till möten i huset också.Familjen Hanna gick regelbundet till den ortodoxa kyrkan när de levde i Irak. Nadra blev glad över att det fanns kristna på Pilgrimshem, och ville gärna gå till mötena. Nawzad däremot var skeptisk, det finns så många olika sorters kristna och det var bäst att vara lite på sin vakt. Särskilt i Sverige var det många olika slags grupper och fraktioner, det hade han hört och förstått.Nadra fick till sist lov att själv förvissa sig om hur det var, hon skulle gå till mötena och se om människorna verkligen var kristna. Där läste man bibeln, sjöng, bad och predikade, och Nadra blev helt övertygad om att tron de hade var äkta och fortsatte att besöka mötena.Nawzad gick inte till mötena. Han hade haft ett jobb som han mist då firman gick i konkurs. Sysslolösheten blev pressande och han ville gärna ha något att göra. Så han gick helt enkelt till hotellreceptionen och frågade där om han inte fick putsa byggnadens fönster. Ett stort jobb och det skulle ta flera dar. Visst var det fint att få fönstren putsade, men den typen av förfrågningar var inte så vanliga, mannen kanske inte förstod att han inte kunde bli anställd.Så var det inte alls och det slutade med att Nawzad tog sig an uppgiften och utförde den på ett strålande sätt, fönstren glänste nyputsade och fina, och blev ett vittnesbörd att även Nazwad ville känna delaktighet i församlingens abete.Ändå tog det lite tid innan han kom till mötena, men han tog hand om vissa uppgifter som trappstädning och diskning. Nadra försäkrade dock för sin man att det var bibliska möten och att människorna verkligen var kristna. Hon gick regelbundet i mötena men satt alltid långt ner i lokalen och försvann snabbt iväg efteråt.Så småningom kom hela familjen tillsammans i väckelsemötena. Formen var annorlunda än de var vana vid, men de kände sig ändå hemma där. Personlig omvändelse och dop i vatten var nytt för dem. Visst var de döpta, men när det skedde hade de själva ingen tro.
En kaldeisk familjEn intressant sak med familjen är att de talar kaldeiska, det språk som Abraham, trons fader, använde. Ändå är de födda i Irak där det officiella språket är arabiska. De läser bibeln och beder på arabiska, men hemma talar de kaldeiska med varandra. I församlingen blir det mest svenska och där har barnen Rami, 12 år, och Rimonda, 8, tillägnat sig mest av språket, de använder svenska ord och uttryck nästan lika bra som de svenska barn de leker med.Efter en tid i församlingen, där de sökt förbön, talat om frågor som rörde tron, dopet och dopet i den helige Ande var de redo att själva gå dopets väg.För ungefär ett år sedan döptes Nadra, Nawzad och Rami. Det blev en skiljelinje från världen, och något nytt tog sin början i deras liv. Rami var speciellt ivrig inför dopet och läste själv ur svensk bibel de skäl för dopet som bibeln anger.Nawzad hade också förstått att hans dop som spädbarn inte var det bibeln menade. “Det står ju att man ska tro först och sedan döpas”, säger han. Nadra har särskilt tagit fasta på ordet där det står att man ska få den helige Ande när man döpts.Hela familjen följde med på sportlov i Hälsingland. Bibelstudier, möten, sport och lekar stod på schemat för pilgrimsskolans elever och övriga som var med på veckan. Skidåkning där det finns massor med snö kan vara roligt för Stockholmsbarn, men för familjen Hanna var det något helt nytt att pröva på.Rimonda var den mest entusiastiska:-Det var jätteroligt att åka skidor. Jag har inga själv, men jag fick låna, säger hon.
Inga konflikter Det låter lite märkligt att det kommer en kristen familj från Irak. Hela släkten bekänner sig till den kristna tron. Nawzad förklarar att just i norra Irak bor kaldeer och de är kristna. Assyriska, kaldeiska och arabiska talas mest där – arabiska är det språk som används av alla, oavsett varifrån de härstammar eller vilken religion de har.I ett annat område talas det turkiska, kurdiska och arabiska. Områdena är skilda från varandra och människor lever i frid med varandra. Ingen förföljelse eller ens konflikt existerar mellan de olika folkslagen eller språkområdena. Men som Nawsad säger:-Det är annorlunda om vi bodde i Bagdad t. ex. där muslimerna har ett starkt fäste. Då skulle det vara svårt att vara kristen.Nu har familjen fått lägenhet i Grimsta, en förort till Stockholm. Nadra går en svensk-kurs, men kommer till mötena så ofta det är möjligt. Eftersom Nawzad fortfarande är arbetslös kommer han och hjälper till med snickerier, städning eller annat på Bällsta. Nadra lagar arabisk mat och har också bjudit på en söndagmiddag på Bällsta. Naturligtvis blev det uppskattat med lite spännande och annorlunda mat.Det är berikande att ha invandrare i sin gemenskap och vi kan lära av dem att visa mer generositet och värme än som är typiskt svenskt. Kommer familjen t.ex. till ett husmöte har de alltid bakverk, mat eller godis med sig och alla får ett smakprov. Hemma äter de mest sin vanliga mat men också svenskt. Den mest populära maten är tacos. Nåja, svenskt och svenskt - Rami säger lite avledande att korv stroganoff med ris också är väldigt gott.Rimonda tyckte om maten i Sverige genast, medan Rami under lång tid bara “åt mammas mat”. Nadra var inte särskilt bekymrad, ta en brödbit då menade hon när de var i församlingen eller i svenska hem. Men nu är det inte fel med den svenska maten, men det är klart att mammas är ju alltid bäst!
Svenska ingetlätt språkMakarna Hanna har förstått innebörden i att tjäna i församlingen och de tar gärna ett handtag när det behövs. Reparation, disk eller när tidningen ska bladas för att skickas ut till prenumeranterna och många behöver hjälpas åt. Nadra satt med ett par andra kvar som siste medhjälpare för att få iväg föregående nummer.Eller när någon ska klippa håret eller ansa skägget, Nawzad tar hand om herrarna och Nadra damerna. Det har hänt att någon frågat Nadra om hur de skulle betala eller återgälda tjänsten. ”Det enda jag skulle vilja är att du ber för mig och min familj”, blev svaret.De trivs i Sverige och har anpassat sig bra både till förhållanden och människor. “Fast språket är svårt”, säger Nadra och kämpar nu varje dag med sin kurs. Det är absolut inga problem att göra sig förstådd eller kommunicera för henne, men grammatiken kan bli lite fel ibland när hon blir ivrig.
I Irak arbetade Nadra som lärare på en teknisk skola. Nawzad retas lite med henne att det kan vara svårt att förstå, hon som inte kan sätta ihop två elektriska trådar rätt…
De är dock övertygade om att de nu kommit rätt och känner sig hemma bland församlingens syskon av olika nationaliteter. Nadra slår fast: ”Det är Guds ledning att vi kommit hit!”