Vittnesbörd

Aldrig glömmer jag min första erfarenhet av ordet Jesus. Året var 1968 då en arbetskamrat från Södersjukhuset tog mig med till Filadelfiakyrkan i Stockholm. Där fanns en tavla längst fram med namnet JESUS. Under hela mötet såg jag inget annat än detta, namnet Jesus, och allt annat runtomkring bleknade.

Hälsningar Gertrud Karlsson

Vittnesbörd av Gertrud Karlsson

Det bästa som finns är att gå med Jesus i vardagen. Jag bor i Stockholm och då vi där går med Jesus behöver vi inte vara sysslolösa. Det finns arbete för oss alla. Du som tänker att du kanske inte kan göra något för Jesus, att du är för ung eller för gammal; Jesus behöver dig där du går fram i vardagen.

Intervju med Gertrud Karlsson

Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att fortsätta. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna! Gertrud, som nyss fyllde 60 år, lyser av iver när hon berättar om sin meningsfulla tjänst som ett Jesu vittne.
Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Gertrud föddes i Uppsala. Hon berättar inte så mycket om sin bakgrund. Uppväxten var inte lätt, då mamman dog då Gertrud var åtta år. Hon hade en syster som då var tretton. De fick flytta till mormor och morfar i Hudiksvall, där de växte upp, och Gertrud är tacksam för att de blev omhändertagna. Men där trodde ingen på Gud. Mormor kanske läste aftonbön med henne någon gång, och Gert-rud erinrar sig att hon blev konfirmerad.
-Jag konfirmerade mig, men jag förstod ingenting av det.
När Gertrud var 17 år, såg hon i tidningen en annons om att det fanns en kurs för sjukvårdsbiträden i Stockholm. Hon flyttade dit och började arbeta på Södersjukhuset.
-Jag är väldigt tacksam för dessa år. Man fick lära sig mycket, umgås med människor och se mycket.

Vittnesbörd av Gertrud Karlsson

Jag ska berätta vad som hände mig för många, många år sen under min ungdomstid. Man glömmer mycket, men sådant glömmer man inte. Jag kom till Stockholm från Hälsingland och började arbeta på ett sjukhus. Vi bodde på lasarettsgården, många ungdomar med mig och levde som ungdomar gör. Man var ute och roade sig på kvällarna, drack och dansade. Man visste inte av något annat liv. Så skulle jag byta avdelning och kom till en medicinavdelning där jag jobbade några veckor. Där fanns en flicka som sa till mig: -Du ska passa dig för Helga, för hon är pingstvän. Hon försöker bara få med oss till pingstkyrkan. Jag tänkte: -Så spännande! Jag tyckte att den där människan Helga strålade så vackert. Vad har hon för något som inte jag har? Vi gick där och jobbade ihop. Jag tänkte: varför säger hon ingenting till mig? Och månaderna gick. En söndag eftermiddag skulle vi ha timmar, några timmar ledigt på eftermiddagen. Vi gick där med bäddvagnen. Då sa Helga till mig: -Gertrud, jag har bett för dig länge. Ta emot Jesus i ditt liv! -Vad betyder det här, tänkte jag. -Du kan få följa med mig hem på timmarna idag, sa hon. Jag följde med henne hem, hon bodde vid Medborgarplatsen. -Lägg dig här och vila, så ska jag laga litet mat, sa hon. Hon hade en stor tavla med Jesus i båten, och så spelade hon en grammofonskiva där Einar Ekberg sjöng om himlen. Här är verkligen gott att vara, tänkte jag där jag låg. Vi åt, och gick sedan tillbaka till avdelningen på eftermiddagen. Då sa Helga: -Du ska få följa med mig till Pingstkyrkan på ett bönemöte. Ja, tänkte jag, det kan jag väl göra, och följde med henne till en liten lokal i Pingstkyrkan där man samlats till bönemöte. Några äldre satt där, och Helga sa: -Jag kommer med en frukt från Södersjukhuset, jag har ju bett till Gud om att jag ska få vinna någon för Jesus. Hon skulle snart gå i pension. -Ja, sa en av männen där, vi får väl be till Gud för henne då! Så gjorde de det i det lilla mötet. Så talade Helga om att jag kunde följa med henne till ett väckelsemöte. -Så spännande, tänkte jag, och följde med henne på söndagkvällen. Det var en stor kyrka, och vi satte oss där på ena sidan. Där stod en gammal man och talade, jag förstod efteråt att det var Lewi Pethrus. Nedanför talarstolen var det liksom en ring, och där stod det JESUS. Jag glömde bort allt annat i kyrkan, och tittade bara på den där runda ringen. Jesus, Jesus, satt jag och formade orden. Jag bara såg det där lilla runda märket. Jag vet inte om det finns kvar. Vad jag vill ha sagt med mitt vittnesbörd nu, är att Jesus behöver män och kvinnor i vardagen. Den här kvinnan gick och arbetade på sjukhusavdelningen. Hon hade gått många år och bett till Gud om att få se någon av ungdomarna bli frälst. Jag var öppen, trött på det liv jag levde och ville lämna det bakom mig. Jag ville ha något nytt, visste inte riktigt vad. Men så fanns en människa mitt i vardagen på arbetsplatsen. Jag hoppas att många män och kvinnor finns som tjänar Gud på det sättet. Helga är nu hemma hos Herren. Vi behöver möta människor i vardagen där vi går fram. För min egen del ber jag till Gud om att få möta någon som jag får leda till Jesus. Tänk att få vinna en människa för Jesus innan vår tid är förbi. Det önskar jag i alla fall.