Palavé - Dominikanska republiken

I den haitiskt präglade bateyen Palavé arbetar Comunidad Maranata sedan en del år tillbaka, bland annat med att driva en skola. Palavé är till stor del bebodd av haitiska familjer varav de flesta saknar visum eller andra nödvändiga handlingar för att fritt kunna leva och bo i Dominikanska republiken. Trots att många av dem bott där i flera år och även varit gästarbetare åt statliga bolag, klassas de som om de är i transit, och lever varje dag under hot om att utvisas.
Bara under det här årets första månad har dominikanska migrationen utvisat nästan 5 000 haitier, en verkställighet som kan äga rum när exempelvis en arbetare åker mellan sitt arbete och hemmet. Då en haitier fastnar i en kontroll ges han ingen möjlighet att åka till sin familj utan utvisas direkt till gränsen.
Flera av Comunidad Maranatas medarbetare lever på detta sätt under en ständig press. Januari 2011 intensifierades utvisningarna vilket lett till att familjeförsörjare inte vågar åka in till stan för att söka arbete.
Tack vare gåvor som kommit in har flera av våra vänner fått arbete genom missionen, vilket varit till en oersättlig hjälp. På andra bilden ovanifrån står Zebastian tillsammans med två av församlingens byggnadsarbetare, på trappan till ett hus som blir färdigt i slutet av februari månad och som då ska upplåtas för en fattig haitisk familj som idag bor i ett fallfärdigt ruckel.

Rapport av Berno Vidén

**
**

Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken fyller 30 år. 1980 besökte Stina Fridolfsson för första gången en dominikansk troende syster i Santo Domingo, något som blev startskottet för det missionsarbete som idag vuxit fram främst i huvudstadens västra delar, sista åren även i bateyen Palavé. Det har varit många händelserika år med fokus på barnmöten, skola, läkarmottagningar, katastrofhjälp i samband med cykloner och åtföljande översvämningar, fängelsemission etc. Ett signum som en av landets större nyhetskanaler satte på församlingens mission var att den kommit att bli en fana i kampen för orättfärdighetens offer, vilket är både uppfordrande och angeläget. Mission är varje levande församlings hjärteangelägenhet, och trots år av motgångar och kamp kan vi idag se hur varje frö som sås bär en underbar frukt för Guds rike. Att få se hur människor som befinner sig i totalt hopplösa situationer, genom enkla medel och omsorg från utgivande medmänniskor, kan få ett helt nytt liv med innehåll värt att leva för, är verkligen stort.

Karin Vidén rapporterar

Baptiste är ett samhälle i Haitis bergsbygder, ca 3 mil från gränsen till Dominikanska republiken. Till den haitiska huvudstaden Port au Prince är det ”fem timmar”, som man uttrycker avstånden, men som egentligen handlar om 8 – 9 mil.

Comunidad Maranata befinner sig i Baptiste i ett begynnande arbete för att komma människor till hjälp socialt och andligt. Fattigdomen är påtaglig och man erfar sviter efter jordbävningskatastrofen på olika sätt. Människor lever idag under svåra levnadsförhållanden trots att katastrofen där inte innebar så stor materiell skadegörelse och inte heller skördade något dödsoffer. Varuleveranser från huvudstaden har försvårats och minskat drastiskt i antal, och de matvaror som når fram har därmed blivit betydligt dyrare. Som en konsekvens av katastrofen i januari är också hela landets skolstart framskjuten ända fram till den 4 oktober.
Under några dagar i början av september var Berno Vidén där i ett speciellt ärende, och det handlade om att bes öka hem efter hem för att finna de barn som av olika anledningar ännu inte fått skolgång trots ålder därför. Väl framme i Baptiste, efter att ha tvingats övernatta vid gränsen pga av dåligt väder knutet till orkanen Earl, sammanstrålade han med Marceló Revolus, en spansktalande haitisk broder med rötter i Baptiste, för att tillsammans med honom besöka de familjer som skulle erbjudas hjälpen. Det blev en lång vandring, ca 1,5 mil till fots på smala stigar och steniga svårframkomliga bergsvägar i tryckande värme under tropisk sol, för att nå fram till de familjer som bor spridda utöver landsbygden. Mot dagens slut hade de antecknat och skrivit in inte mindre än 22 barn i två olika skolor i Baptiste.
- I kontakt med två olika skolor i samhället har vi åtagit oss att bekosta skolgång för dessa elever, berättar en glad och uppmuntrad Berno, och det handlar om terminsavgifter, skoluniformer, skor och de läromedel varje elev behöver.
- Jag blev djupt rörd av nöden i de hem jag kom till, fortsätter han. Det är smärtsamt att se människors levnadsvillkor, och man önskar man kunde göra så mycket för dem alla. I vårt enkla lilla hus som vi hyr i Baptiste har vi i princip bara ihopfällbara sängar, ett bord, några stolar på det karga cementgolvet, och en liten gasspis. Trots sin enkelhet är det ändå betydligt mycket mer än vad dessa jag besökte har. De bor i hus byggda av sten och lera med jordgolv, och överallt ligger sot och smuts från koleldarna man lagar sin mat över. Den hjälp vi nu kunde ge till 22 barn att få möjlighet att gå i skolan är en ringa begynnelse, och att se föräldrarnas lättnad och hoppfullhet var gripande!

Missionsrapport av Berno Vidén

Från Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken, får vi på hemmafronten täta rapporter via mail- och blogghälsningar. Vi förmedlar här en hälsning från Berno Vidén, där han informerar om viktiga steg som tagits för att utvidga missionsarbetet även i Haiti. Efter flera års förberedelser med besök, språkstudier och fördjupad kontakt med syskon från det fattiga grannlandet, har nu ett konkret steg tagits för att utveckla ett missionscenter där.

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

Haitis långa väg tillbaka och den än större katastrofen. Text: Berno Vidén

Ingenting har varit sig likt här på missionsfältet i Dominikanska republiken alltsedan vi den 12 januari nåddes av nyheten att grannlandet Haitis huvudstad Port au Prince drabbats av en jordbävning. Själv satt jag i en bil på väg ut till Palavé och kände inte av skalvet. Då vi kom fram till Palavé fick jag ett telefonsamtal från hemförsamlingen i Stockholm där min dotter Veronica oroligt undrade om vi känt av skalvet. De hade via internet fått indikationer om skalvet från en dominikan i Santo Domingo. -Vilket skalv? frågade jag. Vid en snabb rundfrågning kunde jag dock konstatera att flera hade känt av att marken vibrerade. Jag ringde upp Roger Lindroos som befann sig i Las Palmas och frågade om han märkt av något. Då förstod han att det var ett jordskalv som hade fått honom att nästan tappa balansen av yrsel. Gungstolarna hade börjat röra på sig och taklampan gungade, ca 270 km fågelvägen från skalvets epicentrum.
För varje timme som gick nåddes vi av ständigt ny rapportering om jordbävningens följder. Ett sjukhus hade eventuellt rasat, presidentpalatset var skadat och förmodligen fanns det flera döda. Men ingen visste något med säkerhet. Vi märkte av en påtaglig och stegrande oro hos våra haitiska vänner som alla har delar av sina familjer boende i Port au Prince. När det allteftersom blev uppenbart att jordbävningen, som haft sitt epicentrum bara några kilometer utanför den haitiska huvudstaden, var den absolut värsta som drabbat landet under hela dess historia, och då det började talas om hundratusentals döda och skadade, och att över en miljon haitier förlorat sina hem, var det svårt att finna ord till tröst för alla våra haitiska vänner.
Just nu mobiliserar hela världen med hjälpinsatser av gigantiska mått, allt under ledning av USA, som med hjälp av tio tusen extrainkallade soldater leder arbetet för att upprätthålla någon slags ordning i det totala kaos som råder. Under katastrofens första dagar blev landets president René Préval helt plötsligt en man av folket. Bostadslös som de flesta andra, då både palatset och hans privata residens hade rasat, var han hänvisad till gatan och syntes ofta ute bland folket. Regeringsbyggnader, domstolar, universitetet, FNs högkvarter, katedralen, ja, listan kan göras lång på byggnader med styrande funktioner för landets verksamheter som nu är borta.

Här följer en sammanställning av rapporter från hjälpinsatser som genomförts av medarbetare från Maranataförsamlingen i Stockholm tillsammans med dominikanska och haitiska syskon.

Haiti 17-19 januari
Zebastian rapporterar:
Efter att på nyheterna ha sett och hört om allt hemskt som drabbat grannlandet Haiti, och då många av syskonen i församlingen i Palavè ännu inte kunnat kontakta sina anhöriga, så beslutades att jag tillsammans med broder Marcelo skulle resa till staden Baptiste för att undersöka läget.
Baptiste ligger några mil innanför gränsen och ganska långt uppe i bergen.
Väl framme blev vi båda ganska lättade. Visst märktes det att jordbävningen drabbat även denna delen av landet. Men inte alls så hårt som huvudstaden. T.ex. så har det inte rapporterats in några döda, i ett område som har ungefär 30,000 invåndare.
Men ändå, det har varit jordbävning, och många hus är skadade. De flesta husen i området byggs väldigt enkelt, helt utan någon form av armering. Det i sin tur har lett till att många hus har fått allvarliga sprickor och hål i en eller flera väggar. Vi såg också en del hus som rasat ihop helt.
Jimani 21 januari
Klockan 5.30 ringde väckarklockan, och det kändes helt fel. Men upp kom jag. Det var dags att resa västerut igen. Denna gången skulle vi resa till staden Jimani, som är den gränsstad mot Haiti där absolut flest hjälptransporter och drabbade passerar.
Väl framme, efter 5-6 timmars bilfärd på bra vägar, och sämre vägar ju närmare gränsen vi kom, sökte vi upp det statliga sjukhuset på platsen. För övrigt så märktes katastrofen av mycket här, väldigt många utländska biståndsarbetare, läkare, sköterskor etc. En stor basebollplan hade dessutom gjorts om till helikopterramp.
Sjukhuset, som egentligen inte är speciellt stort, var självfallet fullbelagt. Korridorerna var fulla med folk som låg gipsade, eller väntade på att tas omhand. Vi sökte först upp sjukhusets apotek dit vi kunde överlämna flera kartonger med mediciner. Det togs tacksamt emot. Efter det så fick vi även möjlighet att dela ut de påsar vi förberett kvällen innan. Tyvärr alltför många patienter för att det skulle räcka till alla, men vi får hoppas att det kom till någon nytta för dem som fick ta emot en i alla fall.
Medan vi var på det statliga sjukhuset fick vi höra om ett barnsjukhus en bit bort, så vi beslutade oss för att även besöka det. Halvvägs dit träffade vi på en haitier som vi frågade om vägen. Han, visade det sig, jobbar som tolk på sjukhusen, och var nu på väg till barnsjukhuset för att uträtta ett ärende. Så både han och vi var tacksamma över att han fick skjuts en bit på vägen.
Väl framme vid barnsjukhuset, som av flaggorna på platsen att döma, drivs av amerikaner, fransmän och dominikaner, möttes vi av en amerikansk sköterska som frågade om vi var där för att hjälpa till. Vi svarade att vi var där med saker som vi gärna ville överlämna till barnen.
Det var dock inte så enkelt. Det var en helt annan organisation där än på det andra sjukhuset, och allt som lämnas måste lämnas på en speciell plats, varifrån sedan de som arbetar på platsen delar ut det. Då vi var där var dessutom den platsen överfull av diverse lådor och liknande. Då berättade haitiern vi plockat upp om en kyrka som de använder som väntsal för patienter och flyktingar, och att den platsen inte fått riktigt lika mycket hjälp som de andra större platserna.
Några kilometers bilfärd till och vi var framme. En haitisk baptistförsamling hade upplåtit sin kyrka för behövande. Det var väldigt strikt där med vilka som fick komma in, och fotografering var absolut förbjuden. Efter att Veronica talat lite med föreståndaren för platsen, gjorde han dock oss till ett undantag. Men vi fick inte ta för mycket närbilder, av respekt för dem som var inlagda där.
I kyrkan fanns det vid tillfället 43 personer som vårdades. Det vi hade kvar i bilen var 43 påsar med förnödenheter. Vad säger man då?
I alla fall så togs gåvorna tacksamt emot och vi var färdiga med vårt uppdrag för denna dag. Men ändå finns det hur mycket som helst att göra, och nu har vi börjat förbereda för nästa resa.