Hans-Lindelöw

Vittnsesbörd av Hans Lindelöw

-Jag blev frälst 1973 på hösten i samband med att jag ryckte in i det militära. Då kom jag 100 mil hemifrån. Bort från kompisar och allting kom jag i kontakt med kristna uppe i Luleå. Det var kristna från samfund, gamla norrlandsläseriet, en hel del av dem från EFS, men också andra. De hade själva kommit i kontakt med Jesusfolket, som varit däruppe och vittnat. Även Maranata var däruppe på den tiden. När jag hade kommit till tro och tagit emot Jesus, var jag tillsammans med dessa ungdomar. De gav mig en del skrifter och en familj tog sig särskilt an mig. De var engagerade i EFS och även påverkade av Jesusrörelsen. Bland annat gav de mig en skrift om Andens dop. Jag läste den vid ett tillfälle då jag var ensam en kväll i regementets bibliotek. Där fanns ett litet rum som jag gick in i och gjorde som det stod att man skulle göra: Man skulle be Gud om hans Ande, och tro att man fått Guds Ande och så skulle man tala, och Gud skulle ge ett nytt språk. Det där gjorde jag, och där i min ensamhet upplevde jag att jag fick ett helt nytt språk. Helt plötsligt började det porla. Jag visste inte vart jag skulle gå med det. Så gick några dagar, och Jesusfolket kom på besök och hade möten där i olika lokaler. Vid ett möte skulle man be till Gud för dem som ville bli andedöpta, och ännu inte blivit det. Då skulle jag bli föremål för denna förbön, fastän jag ju redan upplevt Andens dop. Men det skadade väl inte, så de bad till Gud för mig och lade händerna på mig.

Den förste Adam fick makt och myndighet att råda. Den siste Adam fick makt att tjäna. Han skaffade sina efterföljare ett andligt övertag i ett socialt underläge, och beredde möjligheter för att budskapet, evangeliet, kunde ha framgång under skiftande omständigheter. Så har det också nått oss. Vad har det fått för plats i vårt liv, vårt medvetande? Är det detta vi arbetar och strider för? Kämpar vi tillsammans, endräktigt? Försvarar vi och befäster evangelium?

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Aposteln Paulus, som skrivit många brev i Nya Testamentet, skriver så här till korinterna:

-Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. (1 Kor 4:1)

Kristi sändebud och tjänare ska alltså anses såsom förvaltare av Guds hemligheter. Det låter spännande. Vi läser vidare:

-Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. (1 Kor 4:2)

[Läs mer]

Rensa ut fördomar

Reflexion omkring Ulf Ekmans blogg. Egentligen inte något nytt. Men i alla fall. Kort sagt: Ulf Ekman har ändrat sig, deklarerar han i sin blogg. Lämnat gamla fördomar, och vill bort ifrån “väckelsernas baksida, d.v.s. elitism och sekterism i förhållande till andra kristna”. Och det här innebär alltså att vad han skrev 1989 inför påvens besök i Sverige inte längre är relevant. Det var fördomsfullt att påminna om katolska kyrkan, inkvisitionen och dess blodiga förföljelsehistoria. “…det är så befriande att låta Anden rensa ut fördomar och okunnighet, beskäftighet och fruktan ur vår egna liv.” Jaha? “Det gamla är inte alltid fel och det nya är inte alltid rätt. Det gamla är inte alltid dött och det nya är inte alltid levande.” Jaha. Och vad är fel och vad är rätt? Vore det inte bäst att låta kärleken till sanningen få rum för att vinna frälsning? (2 Tess 2:10)
S F

Appell av Hans Lindelöw

Vi ville se hur allt förlöpte. Kanske det kom några som ville protestera, och vi ville se för att kunna skriva eller tala om vad som skedde. Men det kom inga andra än vi som kom som protestanter. Efter en och en halv timme kom en väldig massa människor ut. Vi kunde dela ut en hel del traktater, och förklara att det handlade om en protest. Naturligtvis fanns skiftande reaktioner och uppfattningar. Man sa att det var så fint. En föreställning med många liturgier. Det var vackert, tyckte man. Skönheten fanns. Men – var fanns sanningen?

Predikan av Hans Lindelöw
Guds folk försökte komma fram till en rättfärdighet på gärningarnas väg. Gud hade åt oss utsett något bättre. Han sände sin son. Det står i Skriften att de inte utan oss skulle bli fullkomnade. Det verkar som om Hebréerbrevets författare placerar själva grundvalen i den kristna församlingen.

På ett möte jag besökte talade en person som representerar den Messianska rörelsen. Han underströk betydelsen av att finna rötterna. Man måste finna rötterna, och idealet var Guds folks enhet. Enheten ska återställas genom att man finner rötterna i det mosaiska, i Mose lag. Jag kan inte riktigt hålla med om detta, för skulle vi söka våra rötter i omskärelsens förbund och i Mose lag så är jag rädd för att det skulle åstadkomma mycket mera konflikter.
Det är intressant att se att bilden av Guds folk som ett enat folk framträder mycket klarare i Hebréerbrevets 11:e kapitel än i Apostlagärningarna 7, när man jämför dessa kapitel. Hebr 11 lyfter fram tron. Vad som betonas är inte Abrahams tro eller Josefs tro. Det betonas genom tron. Det stämmer ganska väl med aposteln Paulus undervisning i andra Korintierbrevet där han talar om att ha samma trons ande. Det verkar som om tron hjälper oss att komma undan en hel del saker. Om vi genom tron skulle finna vår enhet i en annan, ny förståelse av Mose lag än den som exempelvis Hebréerbrevets författare anger, att vi skulle aktualisera Mose lag, mönsterbilden på det viset, så är jag rädd för att vi skulle hamna i mycket större konflikter. Bilden av ett enat folk får vi verkligen inte när vi läser detta. Man talar i Messianska rörelsen exempelvis om judarna och deras gudstjänst, som om det vore något som de iakttog och vårdade sig om. Det där låter litet romantiskt, för NT:s mera framträdande vittnen, som Stefanus och Jesus säger att det var just vad de inte gjorde. På den tiden invände man med Mose lag mot dem som predikade evangelium.
Vad säger Jesus? I Johannes evangelium, kapitel 7 läser vi:
-Då förundrade sig judarna och sade: ”Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?” Jesus svarade dem och sade: ”Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom. - Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen." (Joh 7:15-19 )
Hör vad Jesus själv säger. Har icke Moses givit er lagen? Och likväl fullgör ingen av er lagen! Man får en känsla ibland att det skulle vara så laglydigt och fromt, hela detta judiska folk. Att de höll på dessa seder. Vad säger Stefanus i Apg 7? Vi ser hur hans budskap avslutas. Det var inte lätt för dem att höra. Stefanus säger så här:
-I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.
Jesus sa: Ingen av er håller lagen. Stefanus sa: Ni har fått lagen genom änglars försorg, men har inte hållit den.
Vi kan ha olika uppfattningar om förhållandet till lagen. Den som skrivit Hebr 11 har ett förhållande till lagen. Men inte samma förhållande riktigt som det Stefanus anmärker på. Den som skrivit Hebr 11 tar fasta på lagen. Han låter nämligen lagen fullgöra den uppgift lagen har. Det finns en uppgift också för lagen, när vi predikar evangelium. Det gör aposteln Paulus klart i Romarbrevets tredje kapitel där han talar om att en rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad. Vilken rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad? Jesus Kristus själv. Alltså inte tavlor av sten, utan Ordet som vart kött. Jesus Kristus själv har blivit uppenbarad:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om.
Att lagen och profeterna vittnar, det är något som Hebréerbrevets författare förstår sig på. Att lagen och profeterna vittnar om en rättfärdighet från Gud, som i sig själv inte ser ut alls som lagen och profeterna gjorde, därför att nu handlar det om Jesus. Lagen och profeterna vittnar om en rättfärdighet från Gud. Men det står inte att lagen och profeterna åstadkommer en rättfärdighet från Gud. Lagen och profeterna kan inte åstadkomma någon rättfärdighet, men de kan vittna om den. Lagen har också andra uppgifter. Men ifråga om vår frälsning och försoning kan lagen inte åstadkomma någonting, för då behövs den här mannen som själv är en försonare, som själv är en medlare mellan Gud och människor. Därför heter det om denna frälsning och försoning också i Romarbrevet 3:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad.
Varför ska vi då behöva ha lagen? Kan vi inte totalt avvisa lagen då? Nej, för om vi bara avvisar lagen, säger Romarbrevet, kommer vi inte att klara oss. Utan lag, blir vi dömda. Hur ska vi kunna bli dömda om det inte finns någon lag? Jo, det står så här:
-Ty hos Gud finnes intet anseende till personen; alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda. (Rom 2:11-12)
Alltså, de som hade lagen och trots allt syndade, skulle genom lagen bli dömda. Men de som ingen lag har och syndar, kommer också att bli dömda, genom att de förgås utan lag. Med eller utan lag så blir utfallet negativt om man syndar. Däremot, om man öppnar sitt hjärta för Jesus Kristus – det har kommit en frälsning utan lag, en försoning utan lag, en rättfärdighet utan lag. Det helt avgörande i vår frälsning sker utan lag, därför att lagen vittnar, lagen överbevisar, men lagen kan inte åstadkomma någon rättfärdighet. Där står vi helt utan chans. Det är bara en, det är Jesus Kristus själv. Det är han som är rättfärdigheten från Gud, och verkligen effektiv på det sättet. Han inte bara kräver av oss rättfärdighet, han gör oss rättfärdiga.
Judarna hade lagen, och både Jesus och Stefanus sa att de hade inte hållit den. De kristna har Jesus själv. Kan man inte förebrå de kristna något? Ni har Jesus själv, och ändå tror ni inte på honom. Det kan man förebrå rätt många för. Det heter om församlingen i Sardes att den har namnet om sig att den lever, men den är död.

Bibelstudium med Hans Lindelöw

Vi ska titta litet i Johannes första brevs andra kapitel:
-Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. (1 Joh 2:1-2)
Det här säger något om försoningens vidd. Den som presenterar det för oss är aposteln Johannes. Hans brev inleds med att han talar om sina erfarenheter, som var mycket unika. Det var inte många som hade sådana erfarenheter som han gjorde.
Vi ska läsa igenom hela 3 Mos 16, och riktigt fundera på vad detta kapitel talar om. Också detta kapitel säger något om försoningsverkets vidd, än om det inte alltid är så lätt att greppa.

Appell av Hans Lindelöw

Om vi läser bibeln kommer vi att påverkas av den. Antingen läser vi i den några gånger, och lägger den ifrån oss. Då kan den inte göra mycket intryck på oss. Eller så kommer vi vid läsandet av bibeln att fi nna den verkligen värd att läsas, så vi får svårt att lägga den ifrån oss. Det är så med bibeln, och det är så med Jesus.
Jesus har själv sagt att antingen församlas vi omkring honom, med honom, eller så rör vi oss i en annan riktning. Vad är det som kan dra oss till honom, så att han får möjlighet utöva inflytande över oss?
Hans Fader drar oss till honom. Jesus säger att ”ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig, drar honom”. Detta ord drar talar om att det finns en oerhörd dragkamp i tillvaron. Mycket drar, antingen åt ena eller andra hållet. Nu finns möjlighet att dras av Gud. Då är det lätt för människor att tänka: Han drar inte mig, alltså räknas jag inte. Men det finns en sida att tänka på här: Vi måste ställa oss till förfogande. Vi måste gå till den Gamla Boken, öppna och läsa, och inte släppa taget, utan hålla fast. Om den gamla boken får tala till oss, om vi vänder vårt hjärta till ordet, då får vi något som omtalas i bibeln: Vi får ett tecken på vår panna, för Ordet talar till oss och påverkar oss.
I Hesekiel talade Herren till en man som stod till förfogande:
-Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne. (Hes 9:4)
Sucka och jämra sig - är det eftersträvansvärt? Någon nämnde tidigare om att det fanns dem önskade pietisterna bort från jordens yta. De som präglades av denna sorg som Jesus själv säger a? den faktiskt innebär
en salighet. Det kanske inte är så lätt att ha göra med och förstå sådana människor. De som suckar och jämrar sig, men ändå är saliga. De suckar, men inte över vad som helst. Man kan gå omkring och sucka över både
det ena och det andra. Över att man är trött , är less och tycker att tillvaron är meningslös bara för att man inte känner sig underhållen. Men här handlar det om att sucka och jämra sig över de styggelser som bedrivs. Det
måste vara fråga om att man anser det vara styggelser som Gud säger är styggelser. Jesus talar också om styggelser. Det är sådant som drar människor ifrån Gud. Det som skapar utrymme för avgudadyrkan istället för sann tillbedjan. Det som skapar utrymme för alla onda gärningar som står i strid mot Guds lag
- att stjäla, ljuga, osv . Allt detta onda får vi möjlighet att vända oss ifrån när vi hör hans kallande röst, när vi hör den profet kalla som står till Guds förfogande. Sådana profeter var Elia och Johannes. Vi tackar Gud för att vi kan ta del av de ord som dessa profeter en gång talade, de finns fortfarande kvar i bibeln.

Undervisning av Hans Lindelöw

Niklas Olaison har intagit platsen som en av teologerna för den homosexuella rörelsen som blivit HBT-rörelsen, vilkas ”frigörelseveckor” på 1970- och 80-talet har blivit ”Pride-veckor” under 2000-åren.Tar han därmed sin plats i ledet som bildats efter Ludvig Jönsson, Lars Carl-zon, Krister Stendahl, Eva Brunne, missionsföreståndaren Bengt Lorenzi m.fl. som tidigare år har officierat och proklamerat den från Bibelns undervisning avvikande livsstil som demonstrerats i de omnämnda ”veckorna”, som en godtagbar livsstil?Efter att ha deltagit i två ”queera bibelstudier” som letts av honom under årets vecka, förefaller det vara så. Torsdag eftermiddag var det dags att läsa igenom berättelsen om Sodom i för-sta Moseboken, kapitel 19. Ett dussintal mer eller mindre HBT-bekännande, och jag, hade satt oss runt ett bord där prästen höll ett till formen föredömligt bibelstudium, eftersom han lämnade stort utrymme åt de deltagande att själva vara aktiva med bibelläsning, synpunkter och frågor. Men om innehållet kan nog ett och annat sägas.Det låg ju makt uppå att inte tolka texten ”homofobiskt”. Och då syntes det oförklarligt för flera av de deltagande varför Gud överhuvudtaget måste straffa Sodom och Gomorra, och var fanns för den delen Gomorra i det hela? Och som en av de deltagande uttryckte det:

Undervisning av Hans Lindelöw

-Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ”huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren”?

(1 Petr 4:17-18)

Dessa två verser talar om domen och att den begynner på Guds hus. Vi kan i historien se exempel på hur detta har gått till och vad det har inneburit. Gamla Testamentet erbjuder flera exempel där vi tydligt och klart ser hur det går till när domen begynner på Guds hus.Varför begynner domen på Guds hus, vad ligger överhuvudtaget i begreppet ”domen”? Vi går till första Samuelsboken, och ser där att det som hade skett på den tiden var ett väldigt förfall just i Guds hus. Ett påtagligt avfall beskrivs i andra kapitlet. Man anar när man läser tidigare böcker i bibeln att även om det inte så konkret steg för steg beskrivs vad som skedde där, så är det ändå påtagligt, exempelvis i Domarboken, hur Guds hus är frånvarande. Det finns knappast något exempel på att tabernaklet och allt det som beskrivs i Moseböckerna får så mycket utrymme. Vi tänker på hur mycket utrymme som ges åt berättelsen om hur tabernaklet överlämnas och sedan också upprättas. I andra, tredje, fjärde och femte Moseböckerna ägnas en hel del utrymme åt detta som alltså är det gammeltestamentliga uttrycket och manifestationen av Guds hus, men i Domarboken nämns det inte. Det liksom försvinner ur historien, och det verkar inte som prästerna spelar någon större roll. De präster som förekommer verkar vara ganska slarviga och ansvarslösa typer, nästan håglösa, utan minsta tecken på att de fattat eller förnummit vad det är att vara en Herrens tjänare. Förfallet beskrivs i första Samuelsboken. Det fanns ett rofferi, då prästerna roffade åt sig själva vad som frambars, vad som offrades. Det var ett slarv med livsstilen och det står så här:

Undervisning av Hans Lindelöw

När den kristna församlingen föddes så skedde det något stort i Jerusalem - apostlagärningarna berättar om denna händelse. Aposteln som predikade påminde om vad en profet hade sagt: -…över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande och de skall profetera. (Joel 2:18)De skulle profetera, inte profitera. Det är skillnad. Är det detta som är skillnaden mellan den tidens kristna och mycket religion av både tidigare och senare datum?Den församlingen hade direktkontakt med Herren Jesus, och det var deras stora glädje - och tacksägelseämne. Och den kontakten borde inte upphöra, den borde faktiskt finnas bland de kristna än idag. Det är vad evangelium innebär. Jesus Kristus säger: -Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. (Matt. 24:14)Det står i Ef 1:9, vad Gud har tänkt, det står om ett: -…beslut, som han efter sitt behag fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd. Det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finns i himmelen och på jorden. I Kristus. Detta är så oerhört - tänk, allt i himmelen och på jorden. Vi kan inte räkna alltsammans, vi kan inte mäta det.Det är många ting, många naturfenomen som är så stora, så sammansatta, så oerhörda. Djur, natur, hav, klippor. Allt sammanfattas i en människa som Gud har ställt fram. Allt sammanfattas i honom, i Kristus, den korsfäste. När han dog på korset var det universums skapare som lät sin egen avbild, sin egen Son dö, för att han skulle försona allt med sig. Församlingen har ju till uppgift att vittna om honom. Därför blir församlingens erfarenheter inte så lätt att förstå. Församlingen måste på något sätt gå ned på djupet av förödmjukelser och lidanden i världen men där också uppleva och erfara det här att i Kristus är allting sammanfattat. Finna denna oerhörda, sammanhållande kraft. Detta tecken, detta namn: Jesu Kristi namn.Därför kan varenda människosjäl som åkallar detta namn på ett alldeles särskilt sätt få tag i nycklar, oerhörda nycklar som finns i Jesu namn. Nycklar till frälsning, nycklar till kunskap, nycklar till evigt liv. Låt oss be Gud om hjälp i dessa dagar. Vi ser hur det drar ihop sig. Det är inte lång tid kvar.Jag tänkte på det när jag läste om dessa väldigt, nästan febriga, famlande fredsförsöken man gör i Mellanöstern för att försöka få situationen där att bli något så när dräglig. Det här och mycket annat talar om spänningen i tiden inför att Jesus kommer - Maranata!Då gäller det att vi är förberedda. För att se honom då, när han kommer, vid hans tillkommelse - det kan vi inte vidare göra. Den härligheten går inte se. Det står så här i Uppenbarelsebokens 1:7 -Se, Han kommer med skyarna. Och allas ögon ska se honom, ja ock deras som stungit honom. Och alla släkter på jorden ska jämra sig vid hans åsyn. De ska jämra sig! Det kommer alltså inte att vara glädje, det kommer att vara en plåga att se honom för människor som vant sig vid ett liv i mörker. Men församlingen har till uppgift att förbereda sig och förbereda andra i görligaste mån på denna händelse. Därför är det så allvarligt det här som Jesus sa till rådsherren som kom till honom just på natten och ställde frågor till honom. Jesus sa att om en människa inte blir född på nytt så kan hon inte se Guds rike. Vilken gåva denna frälsning!